I morse vaknade jag strax före halvsex och när jag drog upp rullgardinen såg jag det här. Det är otroligt härligt att gå ut tidigt en söndag och att nästan få vara ensam om att njuta av en underbar morgon. Jag gjorde mig snabbt i ordning, åt min frukost och gjorde mina fotrörelser innan jag kände mig färdig att ge mig ut i naturen. Men när jag skulle stoppa ner kameran i väskan kunde jag inte låta bli att gå ut på balkongen och fota. Den här vyn är så utjatad men den får bli lite mer utjatad. Det är nog inte sista gången.

Jag hade inte gått långt innan jag hade tur och kom undan med blotta förskräckelsen. Egentligen hann jag inte ens bli rädd utan kände mig mer förundrad över hur reaktionen blev hos en annan person. I höstas träffade jag en supergullig valp, en akita, och dess husse två gånger. Hunden visade att den ville hälsa och ni vet ju alla att jag blir lycklig varje gång jag får gosa med en vovve. Jag och ägaren hade båda gångerna trevliga samtal och jag blev glad när jag i morse såg vovve och husse komma gåendes mot mig. Hunden hade ett flexikoppel och linan var helt utsläppt, troligen fem meter. Jag hejade med ett stort leende när akitan tydligt visade att den ville till mig. Hussen var koncentrerad på sin hund och sa flera gånger ”hälsa, hälsa”, förmodligen för att det var ett intränat kommando. Jag kastar mig aldrig över hundar utan låter dem först nosa för att avgöra om de vill ha mer kontakt.

Men den här förut så gosiga vovven brast plötsligt ut i ett vrål (som jag uppfattade det) och försökte attackera mig. Hussen lyckades hålla emot och resultatet blev bara en rispa på ett finger. Vilken tur att jag inte hade hukat som jag så ofta gör utan hann backa. Jag blev mest förvånad över att hussen inte sa ett ord till mig eller tittade på mig. Han drog med sig hunden utan att fråga hur det hade gått och där stod jag med säkert gapande mun medan jag försökte stoppa blodet på fingret. Vilken tur att det gick bra. Lite sorgligt är det ändå att jag nu har varit med om två otäcka händelser med just akitor och känner att jag har fått fördomar mot den rasen. En annan sådan kom bakom mig och mina hundar i mörkret en gång och innan jag hann reagera hade den bitit Kasper. En lös bjässe till hund som för första gången hade lyckats öppna ytterdörren och rymma. Den var också snäll som valp och hälsade fint på mina hundar. Men det är en annan historia.

Jag bestämde mig för att gå till Ändsjön. Inte för att gå runt den, det hade nog varit lite för långt, men för att följa den en bit tillbaka hem. Jag satte mig ner på knä för att få med åkersenap, kabbeleka och bron och då lyckades en tidig motionär komma in i bilden.

Han var nog inte medveten om att han blev fotad och han passerade med ett glatt hej. I vanliga fall hade jag fortsatt runt sjön i högervarv men i morse följde jag spångarna åt andra hållet.

Jag kom fram till det nybyggda fågeltornet och stannade till för att se om det fanns något att se.

Det var väldigt lugnt, bara några måsars skrän i andra änden av sjön och så de här två figurerna. Det är svårt att se vad för sorts fåglar de är men den första kan kanske vara en brunand och i så fall troligtvis en hona. Eller så lurar ljuset mig så att det vita blir mörkt och i så fall är det en hane som simmar först och kanske kommer honan efter. Omöjligt för mig, som är en riktig amatör, att se men två fåglar är det i alla fall.

Speglingar. Man kan ana de två eventuella brunänderna och längre bort en annan rörelse i vattnet.

Ännu en väldigt otydlig bild men det här kan vara en dopping, kanske en skäggdopping.

Jag tror att jag ska hålla mig till speglingar i sjön när fåglarna simmar för långt bort.

Jag fortsatte och nu hade jag tur för andra gången. Det är inte spångat hela vägen men på ganska många delar av stigen. Här var spången fortfarande lite fuktig efter regnet som kom igår och jag gick försiktigt för att inte halka. Men den kloka intentionen försvann när jag plötsligt hörde storspoven på håll. Då tittade jag mig ivrigt omkring och glömde bort att jag gick på ett bitvis halt underlag. Jag halkade så klart till ordentligt och gjorde en rejäl piruett innan jag till sist fick tag i en buske som hjälpte mig att lindra fallet. Det gick fort men jag hann flera gånger tänka ”inte foten, inte foten, inte foten” och på något underligt vis lyckades jag hålla upp vänsterfoten under hela balansakten och även i fallet. Jag landade på händerna och höger knä och rullade sedan vidare till liggande på sidan. Men jag klarade foten!!! Att det blev mer smärta på andra delar av kroppen brydde jag mig inte så mycket om för det går över. Vissa kanske skulla tycka att jag hade otur flera gånger under den här promenaden men jag tycker att jag hade en otrolig tur båda gångerna. Tänk så illa det hade kunnat gå.

När jag hade kommit en bit från Ändsjön fick jag onda ögat av en jägare som kände sig störd av mig.

Överallt blommar harsyran. Söta små blommor.

En annan sak som gjorde mig väldigt glad idag var att den kisse, som min äldsta dotter har varit jourhem åt i flera månader, nu för första gången har låtit henne klappa honom. Från att inte ha vågat nästan någonting fick han idag för sig att han ville bli klappad och kelad med av henne. Från vildkatt till tamkatt och en riktig solskenshistoria. Det passar ju bra på mors dag när min dotter kanske kan anses vara hans fostermamma. Med den fina historien önskar jag alla mammor en trevlig mors dag.

Igår letade jag stolpar i stadsnära miljö och jag blev så glad när jag på långt håll såg den här blommande häggen. När jag kom närmare dök jag in med näsan i den härligt doftande mängden av blommor och bara njöt. Sedan plockade jag fram kameran, som nästan alltid är med i väskan.

Inne på campusområdet var fem stolpar ganska tätt placerade och dessutom var de väldigt lätta att hitta. Totalt sett blev det tio stolpar hittade. Men jag började nästan skratta åt min eländiga kropp när jag skulle gå tillbaka till parkeringen. Foten störde mig inte mycket alls men högerbenet ville inte alls vara med. Så kan det vara och förmodligen är min rörelseapparat ovan vid den aktivitet den har fått senaste veckan och då vaknar alla glömda och gömda krämpor till liv. Nåja, den nästan skrattretande onda skinkan och baksidan av låret bråkade med mig men redan när jag klev ur bilen hemma hade det problemet försvunnit.

I morse var hela jag redo för en ny promenad och den här gången ville jag försöka gå en av mina gamla, vanliga rundor. En något förkortad version men ändå upp mot campingen och fram till lägdorna där. Bilen fick alltså stanna i garaget och jag började vandringen uppför. Det lutar inte så mycket men det är uppför hela vägen till det som var mitt mål. Så himla dålig har inte min kondis blivit under mina nästan fem månader i stillhet. Ett väldigt skönt besked. Men jag går ju inte i min vanliga takt än så länge så kanske jag inte ska vara för självsäker.

Gullvivor är så fina och de röda är allra finast.

Jag kunde så klart inte låta bli att gå ut en bit på fälten. Jag har saknat de här stigarna.

Blommor måste så klart förevigas och de här söta små gulvita violerna dök jag ner i gräset för att fånga.

Jag fotade en liknande växt, med appen PlantNet, på nästan samma plats och där fick jag svaret att det troligtvis var en sandtrav. Men nu blir jag lite fundersam och tror att det här kanske inte är samma blomma. Men kanske är det ändå någon sorts trav.

Lika osäker blir jag nu när jag ska skriva namnet på den här växten. Jag såg massor av åkersenap men när jag väl kom mig för att lyfta kameran så blev det för att fota en ensam blomma. Förmodligen åkersenap men säker är jag inte.

Kanske har jag lyckats bättre med att ta reda på vad den här blomflugan heter. Violen får stå tillbaka lite här till förmån för en mer spännande färgglad tvåvinge. Google är överens med mig om detta…tror jag.

Här får violen lite bekräftelse också. En lite ruffig viol men fortfarande fin.

Detsamma kan man säga om den råbock som dök upp en bit framför mig. Den gör sig av med sin gamla päls och det är inte den mest utseendemässigt fördelaktiga period den har.

En baldersbrå hittade jag i gräset. Även den ser lite tilltuffsad ut.

Jag vände mig om innan jag lämnade de öppna fälten. Det dröjer nog ett tag innan fjällen blir tillgängliga för vandring. Men det dröjer ju ett tag även för min del att bli redo för att ge mig upp på en topp. Jag längtar.

Ja, jag börjar faktiskt tro att jag ska kunna använda foten mer än jag tidigare har haft förhoppningar om. Kanske kan jag hänga med på någon vandring när vi åker norrut om lite mer än en månad. Kanske inte jättelångt men i alla fall några km. Den här veckan har jag promenerat mellan 3000 och 5000 steg varje dag. Jag blir lite svullen och får mer ont men det går över till morgonen därpå. Jag gör alla mina rörelser, tåhävningar är de viktigaste, och även där känner jag att jag klarar aningen mer. Kanske får jag lulla på i en lite långsammare takt än mitt resesällskap men jag behöver nog i alla fall inte avstå från att se och uppleva härlig natur. Det här ska nog bli bra och det är klart att jag vågar hoppas 😀

Tre dagar har jag tagit på mig för att hitta alla stolpar omkring Frösö Park, nära Bynäset. Jag brukar klara av hela området vid ett tillfälle men det är ändå en framgång att jag över huvud taget kunnat leta mig fram i både skogsmiljö och bland bebyggelse. Igår hittade jag en liten sötnos på stigen där jag gick. De här krabaterna verkar inte vara lika vanliga här som söderut. I vår trädgård i Mjölby var det gott om dem och likadant i skogen intill. Men kanske är det så att det hör ihop med att vi inte har några mördarsniglar och jag har nog aldrig sett några skogssniglar här heller. Jag blev lite glad när jag fick syn på den här snäckan men om det här exemplaret betyder att mördarsniglarna också är på ingång så är det ju inte så kul.

Den här lilla bron vågade jag inte testa hållbarheten på. Jag var tvungen att komma över till andra sidan för att kunna se vilka bokstäver jag skulle registrera men jag letade upp ett bra ställe att kliva över på i stället. På samma sätt tog jag mig tillbaka igen. Hoppa är inte att tänka på. Lite försiktig måste jag vara för att det ska gå åt rätt håll.

Det här området var så gott som tömt på militär verksamhet under ett antal år men nu är de tillbaka.

Jag gissar att det här är en träningsbana för de grönklädda gossarna men eftersom jag står precis vid ett hotell och tar bilden så gissar jag att det även blir en lekplats för barn, och kanske deras föräldrar, ibland.

Liljekonvaljblad hittade jag men knopparna är fortfarande väldigt hårda.

Efter att ha uträttat några ärenden idag gick jag en promenad runt Lillsjön och förutom några stolpar hittade jag lite mer utvecklade liljekonvaljknoppar. Jag tog med mig två hem och de luktar faktiskt ganska starkt trots sin litenhet.

Helt oväntat fick jag igår ta del av det utlovade elstödet. Vatten och värme ingår i avgiften och jag står själv för hushållselen. Några månader gick kostnaden faktiskt upp några hundralappar men inte trodde jag att det skulle ge mig rätt till stöd. Hela 257 kr fick jag. Det firade jag med att köpa mig en ny jacka idag. Pengarna räckte inte men jackan hade jag köpt i alla fall eftersom mina två, minst tio år gamla, jackor har sett sina bästa dagar. Jag fick i alla fall ett litet bidrag till min jacka.

Igår var bjuden att komma till min balkonggrannes sommarstuga på Rödön. Vi har en trävägg mellan våra balkonger och kan inte se varandra. Oftast brukar vi inte låtsas om att vi hör varandra heller. Men i början av våren brukar vi heja glatt och uppdatera oss lite om hur det är och det är något jag tycker är trevligt. Men sedan tycker jag att det är väldigt skönt att ingen av oss alltid vill ha kontakt när vi sitter på våra balkonger. Det behövs inte heller eftersom den här grannen är den jag träffar oftast utanför huset och pratar bort en stund med. Några gånger har vi varit inne i varandras lägenheter och det räcker att hålla det på den nivån.

När jag fick förslaget att besöka henne i stugan tackade jag genast ja och det blev några väldigt trevliga timmar. Jag hade med mig lite fikabröd och havredryck till kaffet eftersom jag vet att många har svårt att veta vad de kan bjuda en vegan på. Då är det lättare att säga att jag tar med mig något. Vilken fin, timrad och faluröd stuga jag kom till och med en stor, inbjudande och inbyggd altan på framsidan. Vi gick en liten promenad ner till sjön och min värdinna hade inget emot att bli fotograferad. Tänk så underbart att, som denna kvinna, närma sig 80 år och inte ha ett enda fysiskt problem. Hon åker skidor och promenerar i en takt som jag inte skulle kunna hänga med i. Stark är hon också och såvitt jag vet oftast sprudlande och på ett gott humör. Inte alltid så klart. Hennes man är inte lika frisk och bor bara delvis hemma och den delen av livet är självklart inte alltid lätt att hantera.

Vid strandkanten var det fullt med små lingonblomsknoppar.

Det är så varmt på dagarna nu och jag går helst ut tidigt på morgnarna. I morse tog jag inte bilen för att ge mig ut på stolpjakt utan nöjde mig med en promenad i närområdet. Jag la märke till allt som knoppas och blad som vecklas ut på träd och buskar. Naturen är i full gång att vakna upp. Det är en ljuvlig tid som jag gärna dokumenterar . Söta, röda små kottembryon (så kan man nog inte säga men eftersom jag inte vet det så skriver jag så) syntes på en del grankvistar.

Björkarna har ganska länge visat den första skira grönskan men är fortfarande i ett utvecklingsstadium.

Lundvivor ser jag lite här och där.

Fler uppvaknanden.

Nu verkar sommarvärmen vara på upphällningen för den här gången men för min del gör det inget om det blir lite svalare.

Vilka härliga dagar vi har. Inte bara här i Jämtland utan i nästan i hela landet. Jag gillar de lite svalare morgnarna och går helst mina promenader då. Men senare på dagen njuter jag en stund i solen på balkongen. Inte för länge men tills det börjar kännas lite svettigt. Då går jag in i svalkan och njuter av att bara titta ut över allt det härliga.

De senaste dagarna har jag gjort som sjukgymnasten sa och har promenerat lite lagom långt och fort. Jag parkerar nära något område där jag kan ägna mig lite åt stolpjakt och jag får nästan tvinga mig själv att sluta i tid. Men jag kan i alla fall komma ut och hittills har svullnad och smärta varje dag återgått till det som nu är normalt.

Ibland stämmer inte kartan med verkligheten, eller rättare sagt markeringarna på kartan stämmer inte riktigt med var stolparna är placerade. Här har jag parkerat nära Öneberget och har klokt nog valt att gå uppför den lite brantare och stenigare stigen och nerför på andra sidan där det är lättare att gå. Stolpen är så fint placerad vid räcket men tyvärr på alldeles fel plats.

Jag stod på samma plats när jag fotade uppåt och markeringen är ovanför båda de här uppförsluten. Hade jag kommit från andra hållet hade jag letat ihjäl mig efter stolpen innan jag till sist skulle ha gett upp och gått ner. Då hade jag ju visserligen hittat stolpen men tänkt, precis som nu, att det säkert är många som blir lite frustrerade. Jag lärde mig något och det är att inte ta för givet att allt stämmer lika bra som det har gjort tidigare år. Och jag fick mycket riktigt leta lite grann även vid nästa stolpe. Nåja, det var väl inte hela världen och jag hittade ju de stolpar jag hade föresatt mig att hitta.

Uppe på toppen, där Mjälleborgen en gång låg, stannade jag till för en liten fotopaus.

På andra sidan var vyn den här.

Nere från berget, som är ganska litet(mer som en större kulle), var jag i valet och kvalet om jag skulle gå tillbaka till bilen eller fortsätta en liten runda till. Två stolpar fanns ganska nära och då segrade envisheten över förnuftet.

Är man på Frösön så har man utsikt över sjön eller fjällen, eller båda, nästan överallt och här dök även en råbock upp en lite stund för att sedan snabbt försvinna in i skogen.

Jag hittade de två stolparna och fick lov att erkänna att det hade nog blivit lite för många steg. Svullnaden hade ökat men som tur var försvann den nästan till nästa morgon. På min balkong har en liten spindel tyckt att det ser inbjudande ut. Den satt helt stilla i mitten av nätet hela dagen men eftersom nätet fladrade lätt hela tiden var det inte lätt att få en bra bild. En ganska söt liten figur men jag undrar hur många flugor den kan få i nätet när den sitter där så synlig, upplyst av solen.

I morse åkte jag till ett nytt område, Frösö Park (söder om Flygplatsen). Där hade jag sett ut en liten fin runda med fem stolpar och här var de lite lättare att hitta.

Tibastens blommor byts nu pö om pö ut mot gröna blad och snart är det ingen som lägger märke till de här buskarna längre.

Roliga små växter som jag varje år glömmer bort hur de kommer att se ut. Så även i år. Men jag tror att de utvecklas till något grönt.

Som sagt, sjö eller fjäll eller båda syns från många platser.

Det blev en så kort runda så jag stannade till vid en plats till och gick en liten bit längs sjön, bara för att det var så skönt.

Framför Västfjället ligger Andersön.

Jag trodde att jag skulle hitta utslagen hägg men så här långt har den kommit. Den är i alla fall på gång.

När jag var på min roadtrip söderut för några veckor sedan fotade jag druvfläder som var i det här stadiet. Nu får jag uppleva samma sak igen.

När jag körde in i garaget stod en av mina grannar vid sin bil och det blev så klart en liten pratstund. Hon skulle ut till stugan på Rödön och frågade om jag ville komma ut dit någon dag. Jättegärna, svarade jag och vi bestämde att jag ska komma dit i morgon. Jag tar med mig min havredryck och något sött till kaffet och fördriver några timmar med trevligt sällskap. Ingen promenad i morgon bitti alltså utan kanske mer omkringstrosande på Rödön 😀