Jag gör verkligen mitt bästa för att följa sjukgymnastens instruktioner. Inga promenader men jag har ändå haft anledning att några gånger ta bilen in till stan. I torsdags var det dags för den rutinmässiga provtagningen och då passade jag även på att tvätta bilen. Några dagar med minusgrader gav mig hopp om att bilen kanske kan få se vit ut ett tag. På vägen hem stannade jag till vid hamnen, parkerade och gick kanske femtio meter för att ta en bild av Frösön.

Där jag stod fanns den här plåtkonstruktionen. Det kan vara en fyr eller en kamin att elda i. Men varför man skulle ställa en kamin här förstår jag inte och därmed faller den teorin. På två sidor (har en rund konstruktion förresten sidor?) fanns sittplatser med fin utsikt över antingen hamnen och Badhusparken eller Vallsundsbron mellan Frösön och Annersia. Jag tror att byggnaden som skymtar fram, eller den som inte syns, kan innehålla en bastu men om det här är en kamin så borde den i så fall värma bastun. Ja, ni märker nog att jag behöver lite intellektuell stimulans så att jag får något viktigare att fundera på.

Även igår hade jag ärende in till stan. Ett paket jag hade beställt levererades nämligen till en bokhandel vid Stortorget och jag for in för att hämta det. Duktig och lydig som jag är parkerade jag inte där jag brukar, dvs vid Badhusparken, utan strax nedanför torget för att inte behöva gå så många steg. Det hördes hög musik och jag såg att det var en del aktivitet. Hela Stortorget har byggts om till skidspår som ringlar sig runt och i ena kanten har skidskyttemåltavlor placerats. Nu får ni inte tro att det skjuts med skarp ammunition på Stortorget i Östersund. Det här är ett arrangemang för barn och ungdomar och både gevär och måltavlor fungerar elektroniskt…eller kanske digitalt, jag vet inte riktigt hur det funkar och vad som är rätt benämning.

Det här läste jag mig till när jag ville ta reda på vad det handlade om:

Under helgen tävlas det nästan överallt i Östersund med omnejd. Nordiska ungdomsspelen har intagit stan för sjätte gången. På Stortorget tävlades det i sprintskidskytte.

Nordiska ungdomsspelen startade 2017. Det året deltog omkring 400 barn mellan 9-16 år från fem länder. De tävlade i  längd, skidskytte, slalom och skicross.

Sedan dess har evenemanget vuxit och i den sjätte upplagan, den i år, deltar ca 2 300 barn i 13 idrotter. Dessa är:

• Tennis
• Skidsprint
• Längdskidor
• Skidskytte
• Konståkning
• Slalom
• Skicross
• Curling
• Friidrott
• Luftgevärsskytte
• Ishockey
• Snowboard
• Freeski

Här är inskjutningen i full gång. Jag var på plats 09.20 och en speakerröst sa att tävlingarna skulle börja 10.00. Det orkade jag inte vänta på och utan tens vill jag inte stå längre än nödvändigt. Men tänk vad mycket som anordnas i stan. Tyvärr missar jag det mesta eftersom jag inte har tillräcklig koll. De hade lite tur med vädret för nu har minusgraderna övergått till regn och plusgrader.

Apropå det här med intellektuell stimulans och bristen på sådan för min del så kan jag i alla fall berätta att jag har återupptagit mina italienskastudier efter minst ett års uppehåll. Enligt duolingo, som språkappen heter, har jag nu kämpat på 56 dagar i rad och det är så himla roligt. Den här gången är jag mycket klokare och begränsar tiden med inlärning rejält. Ska min hjärna orka så gäller det att ta det varligt. Jag har ett väldigt lågt satt minimum att klara varje dag och efter det slutar jag så fort jag märker att hjärnan visar tendenser att sluta hänga med. Det är inte lätt att sluta i tid eftersom man premieras på olika sätt och dessutom flyttas man upp i ”finare” grupper om man presterar bättre än det stora flertalet. Det var i den fällan jag föll när jag använde appen förra perioden men nu har jag sagt till mig själv på skarpen att jag inte behöver visa mig duktig och ligga bland de bästa i prestation. Jag lullar på lite i min egen takt och ska bara ha kul. För språk och grammatik är kul 😀 Dessutom är det bra hjärngymnastik även i liten mängd.

Det är faktiskt lite kul hur jag funderade kring och försökte analysera vad som menas med ”smärtgränsen” i förra inlägget och ändå inte lyckades träffa rätt. Eller rättare sagt så nämnde jag hur det skulle tolkas men förkastade den tolkningen genast. Jag har känt mig så duktig som har promenerat tills foten har värkt på alla möjliga ställen och ändå tycker jag inte att jag har nått smärtgränsen. Jag hade även tänkt promenera till HC och sjukgymnasten i morse men eftersom jag hade fått mer ont efter gårdagens fantastiskt härliga promenad vågade jag inte ge mig iväg på en så lång promenad. Jag tog bilen dit och planerade att gå ut och gå lite senare i stället.

Glädjestrålande och stolt (lite överdriven beskrivning) berättade jag för sjukgymnasten om hur bra jag hade hanterat belastning av foten. Men hon tog ner mig från molnen direkt efter att fått klart för sig att jag faktiskt hade mer ont igen och fortfarande var lite svullen. Meningen är att jag ska balansera mellan belastning och vila så att smärtan minskar och svullnaden försvinner. Jag ska inte belasta så som jag har gjort. Vi kom in på vad som menas med att belasta till smärtgränsen och jag måste säga att jag inte riktigt förstår hur de kan använda ett ord och mena något annat. Jag hade rätt i att det faktiskt är gränsen till där smärtan börjar och inte där man har så stark smärta att man inte klarar mer. Lite förvånat insåg jag att jag är ganska unik i min tolkning. De använder det ordet för att få folk att avstå från kryckor, då man inte belastar alls, och att de ska förstå att foten ska belastas men bara tills det gör ont. Sjukgymnasten sa mycket mer men ni vet ju att jag inte orkar hänga med i långa resonemang så jag uppfattade inte allt. Men jag fick med mig det viktigaste.

Nu ska jag inte promenera alls på en vecka utan bara göra balanstränande och stärkande övningar. Dessa övningar ska jag inte heller göra över gränsen som ger smärta utan ta det försiktigt för att så småningom öka på. Jag visade hur bra jag kan balansera på både den onda och den goda 😀 foten, en fot i taget, och nu var jag så bra på det att jag ska göra samma sak med t ex en hopvikt dyna under. Jag tänker att de här balansövningarna är jättebra för en åldrande kvinna och att alla skulle behöva göra det innan man börjar få så dålig balans att man faller ofta. Jag har fått många goda råd av sjukgymnasten och det är klart att jag ska följa dem. Men samtidigt känns det en liten aning bittert att min glädje över att kunna promenera nu har fallit platt som en pannkaka. Som tur är finns det annat att bli glad av. Som t ex de här figurerna i en hiss på sjukhuset.

Både de söta figurerna i hissen och bilden nedan är bilder jag haft ett tag i mobilen utan att egentligen ha tänkt använda dem. Men nu blir det dåligt med bilder ett tag igen och då får man ta vad man har tillgängligt.

Som det här storkoket. Det syns inte så bra men det här är en kikärtsgryta med curry. Det började med att jag hade morötter och en halv purjolök som jag måste använda snart och eftersom det är ett tag sedan jag gjorde en kikärtsgryta så fick det bli en sådan. Kikärtor, kokosmjölk, korv, morötter, purjo, fryst hackad spenat, en skvätt bubbel (riktig champagne som jag fick när jag hämtade bilen) och curry blev till en gryta som blev fem matlådor och en portion som jag åt direkt. Den här gången var jag sugen på couscous och det blev väldigt bra. Lite vitkålssallad till var också gott. Jag vet faktiskt inte varför jag tog en bild med mobilen på just den här rätten men nu kommer den väl till pass som lite utfyllnad.

Den här bilden är precis nytagen och nu sitter jag här och längtar efter bättre tider. Haha, nej så illa är det inte. Visst längtar jag efter att komma ut men nu ska jag vara väldigt duktig på ett annat sätt än jag trodde att jag var tidigare. Nu ska det här få ta den tid det tar och jag ska vara väldigt försiktig och inte överanstränga foten. I morgon ska jag till sjukhuset för den rutinmässiga provtagningen så då blir det en promenad från parkeringen och till rätt avdelning och i övrigt blir det någon runda till sophuset och postfacket. Ni förstår att jag har en väldigt spännande och händelserik period framför mig 😀

Man kan även säga glad fettisdag, god fastlagsdag eller något annat som passar in på den här dagen. Jag är ingen semmelälskare men mandelmassa kan jag äta alla dagar på året. Och är man en gottegris när det gäller mandelmassa så är det svårt att låta den vara ifred i kylskåpet när den väl har hamnat där. Jag köpte en förpackning färdiga semmelbullar och en rulle mandelmassa redan i slutet av januari. Bullarna frös jag in men mandelmassan har jag nallat en liten bit av då och då och några dagar innan det var dags att göra mig en semla så var mandelmassan på något mystiskt sätt slut.

Vilken tur då att jag för några dagar sedan såg en tv-kock visa hur han gör egen mandelmassa så att jag slapp åka och handla. Mandel hade jag och florsocker fanns också i mitt skafferi. Jag följde receptet och rostade mandlarna i ugnen 10 min på 200 grader. Sedan åkte de ner i matberedaren tillsammans med samma mängd (viktmässigt) florsocker och där mixades de ihop. Kocken hade i en äggvita men det ville inte jag ha så jag skvätte i lite aquafaba (kikärtsspad) i stället. Resultatet gillar jag väldigt mycket. Lite annorlunda smak jämfört med den köpta varianten men väldigt gott. Särskilt vacker blev inte min semla och den veganska sprejgrädden går inte att jämföra med animalisk grädde men min semla smakade ändå gott. Själva bullen tycker jag var bättre än en del torra varianter jag har ätit på kondis eller köpt från någon livsmedelsbutik.

Den här semlan fick bli min lunch idag. Så får man göra när man själv bestämmer och inte behöver vara en förebild för sina barn 😀 Men jag har sju bullar kvar och eftersom jag inte vill ha semmellunch varje dag i veckan så får bullarna sällskap i frysen av lagom stora omgångar av min mandelmassa. Om de blir luncher vid senare tillfällen eller om jag smäller i mig dem som fika får framtiden utvisa. Jag kan tillägga att middagen idag blir betydligt nyttigare med massor av grönsaker.

Efter min onyttiga lunch gav jag mig ut i det härliga vintervädret. Solen sken när jag gick men ganska snabbt mulnade det på västerifrån. Men det var bara ca fyra minusgrader och så gott som vindstilla så det blev en promenad som jag verkligen njöt av. Så här ska vintern vara.

I år har tydligen en ny isväg mellan Frösön och Annersia plogats upp. Om väder och min fot tillåter framöver så kanske jag ger mig på att gå dit och sedan följa stranden på den sidan tillbaka.

Gångvägen här nere vid sjön var inte plogad men det var torr snö och lätt att gå i. Ser ni skidåkaren där ute på sjön?

Det gjorde inget att solen försvann bakom molnen för det var lika skönt ändå. Kanske t o m lite skönare eftersom jag idag hade lite mer fart i stegen och det blev ganska varmt i solskenet. Fler sådana dagar vill jag ha.

Även idag bestämde jag mig för att en morgonpromenad passade bäst och det gjorde det både för att vinden skulle tillta och för att jag inte ville missa någon av skidskyttetävlingarna. Och vilken tur att jag tittade eftersom det blev VM-guld för Sverige i både herr- och damloppen. Ja, till och med en dubbelseger för killarna. Men det där vet ni ju redan och alla är vi glada för deras framgångar. Vilken avslutning på VM.

Jag har inte haft möjlighet att promenera på isen tidigare i vinter men nu tyckte jag att det var dags. Att foten håller hade jag fått bevis på dagarna innan och dessutom har det kommit lite snö och jämnat till det knöliga isunderlaget närmast land. Innan jag gick hemifrån bestämde jag mig för att gå ner till sjön och där känna efter varifrån vinden kom. Den kom från väster och alltså valde jag att ha den i ryggen och gå mot stan. Det syns lite otydligt på bilden att det blåser och att snön virvlar fram som dansande slöjor. Eller de dansande slöjorna är nog svåra att se i en stillbild men kanske anar ni dem ändå. Jag frös inte alls tack vare att jag valde att gå åt rätt håll.

Promenaderna ökar lite i längd varje dag och idag kom jag upp i ca 7500 steg. Det kan jag nöja mig med i vanliga fall om jag inte har den där riktiga motivationen att gå längre. Nu är det alltså bara farten som saknas och att våga gå utan att hela tiden ha stenkoll på hur jag sätter ner foten. Än så länge får det inte vara för kuperat heller men jag är jättenöjd med att det går så fort framåt. På onsdag ska jag till sjukgymnasten igen men jag vet inte riktigt varför. Men hon kanske har några fler bra tips att komma med. Förmodligen finns smärtan i foten kvar ett bra tag till men den försvinner så småningom och nu funkar det väldigt bra ändå.

Jag kände att det var dags att vända och eftersom jag inte ville gå i motvind med snön yrande omkring mig gick jag upp på land. Jag vände mig om och såg det rosa sken som på något sätt brukar hamna i motsatt väderstreck än där solen går upp.

Här hade snön bildat drivor och jag tänkte på alla som bor vid småvägar och på hur de förmodligen hade en del framkomlighetsproblem idag. Jag vet hur det är efter alla år vi bodde vid en grusväg. Ibland fanns det inga alternativ förutom att vänta på plogbilen och sedan åka efter den. Vägen yrde väldigt snabbt igen så det kunde vara lika svårt att komma hem. Men då ställde vi bilen där det tog stopp och kämpade på till fots. Någon gång fick vi ta vår tillflykt in till snälla människor i grannbyn när vi inte kom längre. Då lärde vi oss att man inte ska låsa bilen om den står längs vägen. När plogen kommer måste de kunna flytta bilen och så kan det vara att bo på landet. När vi bodde i Optand var det min man som skötte snöröjningen så då var det lättare att planera. Tänk vad skönt att jag slipper att ens tänka på liknande problem längre. Det kanske låter som om vi ofta blev fast i snön men det hände bara någon eller några enstaka gånger per vinter. Oftast kunde vi ta fart och komma igenom snödrivorna.

Jag tyckte att det såg ut att vara lättare att gå på isen så jag gick ut på den igen och såg då två skridskoåkare och en liten hund som kämpade på i motvinden. Det var nog inte så skönt men tillbakafärden var säkert helt ok.

Jag tog mig in till land på påfarten till Medvinden och den här gången kom jag inte ens ut till den upplogade Medvinden. Jag misstänker att den är helt snöfri och inte ens med bra dubbskor får man riktigt fäste då. Kanske får jag en ny chans lite senare i veckan när ny snö har fallit och inte helt plogats eller blåst bort.

En sista koll mot öster och där gick precis då solen upp över Vallsundsbron.

Promenaden hem gick lätt på fint snöröjda gångvägar och även idag blev det kaffe och kylande omslag om foten när jag kom in. Ni kan nog förstå hur härligt det är att efter sex veckor med mestadels stillasittande nu kunna gå nästan normala promenader igen. Stor lycka 😀

Den här veckan har jag utmanat och belastat foten mer och mer. Två dagar i rad med promenader följdes av en nödvändig vilodag men sedan var jag igång igen. Jag återkommer till att jag har fått instruktioner om att det är bra att belasta foten till smärtgränsen och jag tänkte inte så mycket mer på betydelsen av det än att det är ok om det gör ont. Men efter mitt senaste blogginlägg, där jag berättade om en man som sa att jag helst skulle belasta över smärtgränsen, ifrågasatte min äldsta dotter om det ens är möjligt och om inte smärtgränsen är just en gräns då man inte står ut med mer.

Det fick mig att fundera. Först och främst konstaterade jag att smärtgränsen är ett relativt begrepp och att jag, och andra som lever med kronisk smärta, förmodligen har en högre smärttröskel än många andra. Om smärtgränsen är den gräns då jag inte står ut längre så vore det inte så klokt att gå på tills jag når den, för hur ska jag då ta mig hem. När jag tänkte vidare kom jag på att man kanske även kan tolka smärtgräns till den gräns då det börjar smärta. Men den tolkningen tror jag inte att någon gör. I mina funderingar kom jag så småningom fram till att smärtgränsen inte har en bokstavlig betydelse utan att det lite flytande kan betyda allt mellan ont och jätteont, kanske ända till ont som ger svimningskänslor och illamående. Den absoluta smärtgränsen måste ju vara liknande det tillstånd då man mår så dåligt att det är helt omöjligt att, som i mitt fall, ta ett enda litet steg till.

Hur som helst så har jag promenerat och fått ont i foten och fotleden men jag har absolut inte nått det som jag skulle definiera som smärtgräns. Men i kombination med en stark trötthetskänsla i hela foten och ända upp i benet har jag känt att det har fått vara nog. Promenaden jag skrev om i förra inlägget var på ca 3000 steg och i dag kom jag upp i nästan 5000 steg. Det går alltså framåt om än inte med stormsteg. Underlaget har definitivt inte varit det bästa men med den takt jag har gått i och de korta steg jag har tagit med mina fantastiska dubbskor, har jag lyckats trampa rätt och inte halka en enda gång.

Efter promenaderna är det fortfarande högläge med foten och kyla som gäller men jag återhämtar mig och jag har inte behövt ta starka smärtpiller på över en vecka för att kunna sova. Hurra för det. Leverläkaren påstod att jag har ett beroende av dessa piller även fast jag tar dem i så liten mängd att jag har fått besked från andra läkare att jag inte kan bli beroende. Jag vill inte riskera att hamna där så därför har jag nu självmant infört ett citodonstopp. Märker jag att t ex sömnen blir bättre och att jag inte vaknar 2-4 gånger varje natt efter kanske en månad utan dem (så är det nämligen nu de nätter jag inte använder citodon) så får jag tänka till lite om ifall bra smärtlindring ibland är att föredra eller om generellt bättre sömn är bäst. Det är förmodligen mitt eget beslut för jag får recept på dessa piller, om än i ganska begränsad mängd. Hahaha, nu blev det, som det så ofta blir för mig, något helt annat innehåll än jag hade tänkt. Men så kan det bli och jag brukar låta det få vara så.

Tre gånger den här veckan har jag passerat samma plats och fotat från ungefär samma utgångspunkt. Dimma och tö en dag, sol och tö den andra dagen och i morse några minusgrader och nyfallen snö. Bilden från i morse är lite mörk eftersom klockan bara var ca 07.30.

Igår var det sol och nästan ingen vind och jag tog mig ända till lägdan nedanför campingen. Det var så skönt och jag njöt så mycket av att äntligen kunna ta mig ut och uppleva naturen här igen. Men här fick det räcka och jag började ta mig tillbaka hem.

I morse hade det snöat och jag funderade på om jag skulle gå ut redan vid sjutiden eller om jag skulle vänta tills solen skulle visa sig senare. Vindprognosen fick avgöra och jag valde den tidiga morgonpromenaden. Jag förstod så klart att jag inte kunde förvänta mig att det skulle vara plogat överallt så pass tidigt och jag trodde att jag gjorde ett klokt val när jag gick uppför den här backen. Det kändes att konditionen har blivit eftersatt efter 6 veckor med väldigt lite rörelse. Men jag tyckte att det var bättre att gå uppför här än att kämpa i en mycket längre lutning och jag såg fram emot att gå nerför på den oplogade gångvägen senare. Medan jag gick intalade jag mig att det här var väldigt bra träning för både fot och kondis, och det var säkert sant.

Härligt med vinter igen.

Så fel jag hade i mitt antagande om att den här gångvägen skulle vara oplogad och så lätt det hade varit att gå motsatt håll och gå uppför här och nerför i den oplogade backe jag hade kämpat lite i. Men faktiskt så kändes det bra att jag hade fått anstränga mig lite och än en gång tänkte jag att det säkert var både bra och nyttigt.

Där, bakom lärkträd och björkar, ligger mitt bostadsområde.

Här kändes det väldigt lockande med en kopp kaffe och en stund i soffan med foten på en kudde 😀 ”Mitt” hus skymtar lite allra längst ner och nu är det så vitt och fint här igen. Riktigt fint var det senare när solen sken och lyste upp allt men jag såg också hur folk kämpade i vinden ute på sjön och hur snön yrde omkring. Då kändes det som om jag tog rätt beslut som gick ut mycket tidigare i nästan ingen vind alls.