När vi kom fram till Åre var vädret som väntat, blåsigt med snöbyar och en temperatur runt nollan. Incheckning är tidigast kl 16.00 och vi var där ganska precis då. Det blev snabbt mörkt och efter uppackning och middag var det inte särskilt lockande för min svägerska att gå ut. Jag själv har insett att jag förblir krympling ett antal veckor till. Upp till 10 veckor står det att det kan ta på det papper med träningsinstruktioner jag fick på besöket på sjukgymnastiken och när min svägerska pratade med sin dotter, som är sjukgymnast, sa hon att jag kan nog räkna med mellan 8 och 12 veckor för den här stukningen. Men jag satsar på att det går lite snabbare än så och tron kan ju försätta berg…eller? Om några dagar har det gått 4 veckor så kanske blir det inga fler härliga vinterpromenader för min del. Men sedan kommer vårvintern och den hoppas jag kunna njuta av på långa promenader.

I förrgår, på söndagen, snöade det så fint på förmiddagen. Sikten var dålig men mot grannhuset såg jag i alla fall hur flingorna föll.

När jag vände blicken mot fjällen var de helt försvunna i gråvädret.

Jag ville gärna prova foten och efter lunch hängde min svägerska med på en kort promenad, mindre än 500 steg i väldigt långsamt tempo. Mer än så klarar jag inte men det var i alla fall något.

Vi hade inte varit tillbaka i lägenheten länge innan snöandet övergick i regn och senare visade termometern nästan fyra plusgrader. Som tur var hade min svägerska hunnit gå en längre promenad på förmiddagen så det gjorde inte så mycket att vi blev innesittare resten av dagen. Ibland kom sikten mot backarna tillbaka och vi kunde sitta där och titta på alla som inte brydde sig om vädret där de susade ner.

Igår var det stormstyrka i vindbyarna och trots att termometern fortfarande visade en plusgrad kom det snöbyar med vassa små isflingor. Jag avstod från att gå ut men svägerskan klädde på sig och gav sig ut på en timmes promenad. Men nu, tisdag, blir det en ny belastning på foten (jag ska belasta den) eftersom jag glömde packa salt. Utan salt är den mat vi ska ha inte god så det är ett måste. I alla fall för mig som älskar salt. Matbutiken ligger inom ett avstånd som jag bör klara så en liten promenad blir det idag. Äntligen har temperaturen fallit till lite under noll och vindarna ska mojna lite så förhoppningsvis blir det finare ute. Kanske får vi t o m se solen.

Jag fortsätter att suktande titta ut och tålmodigt vänta på att min fot ska klara av promenader. Då blir det en del bilder från balkongen men nu har jag själv börjat tröttna på soluppgångar i bloggen och jag tror att det här får bli den sista på ett tag.

För några dagar sedan började en fluga flyga omkring i min lägenhet. Ganska märkligt eftersom jag inte har haft en enda liten fluga eller annan insekt inne hos mig på flera år. På sommaren har jag nät i de fönster jag öppnar och i balkongdörrens öppning och hittills har jag lyckats hålla alla flygfän ute. Men nu hade en ensam liten fluga hittat in. Den störde inte mig och därför lät jag den få vara kvar. Den började kännas som ett litet husdjur och det blev naturligt att kalla den Flugo. Alla ni som har sett Skurt och hört honom sjunga om ”en liten fluga som heter Flugo och som är kompis med mig” förstår att det namnet naturligt ploppade upp. Mina fönster öppnas inåt så jag har inte kunnat öppna för att släppa ut honom och jag tänkte att han kanske skulle frysa ihjäl om han kom ut. Men i dag satte han sig på balkongdörren och den öppnas utåt. Jag gläntade lite på dörren för att Flugo själv skulle få bestämma om han ville vara kvar hos mig eller flyga ut. Han tvekade en stund men sedan valde han att flyga ut mot solen. Jag hoppas han klarar sig och hittar något varmt litet krypin om han fryser.

På tal om husdjur har en ny vovve kommit hem till min syster. Hon är fortfarande väldigt ledsen över förlusten av Roddy men lite lättare känns det nog nu när Rocky har flyttat in. Rocky är en blandning av schäfer och leonberger och han är sååå fin. Jag undrar hur länge jag kan hålla mig från att åka ner till min syster för att kunna kramas lite med hennes nya kompis. Ja, han kramas tydligen och lägger tassarna om den han vill komma nära.

Det är dags för veckan i Åre och min svägerska kom med tåget till mig i förrgår. Det har varit ganska fina dagar på Frösön och hon har gått ut och promenerat medan jag har stannat kvar hemma. Tyvärr har det varit ganska isiga gångvägar men hon har lyckats ta sig fram utan att ramla. Förmodligen blir det inga riktiga promenader under veckan här i Åre heller men jag ska försöka gå en kort runda någon dag snart.

Resan hit gav oss en bonus i form av pärlemormoln. Vi hade tur som både hann se dem och stanna för att fota för de försvann ganska snart i tjocka, mörka moln som förde med sig snöbyar. Det var kul att min svägerska fick se dem eftersom det var första gången. Jag har haft förmånen att se sådana moln några gånger förut men de är lika fascinerande varje gång.

Det känns kul att vara här igen även om jag helst hade velat att min andel hade blivit såld vid det här laget. Jag har varit här så många gånger nu att det känns lite som att komma hem men om jag inte kan gå ut mer än bara korta rundor så kanske jag börjar längta hem innan veckan är slut. Vi får se hur det blir. Egentligen kan jag ju lika gärna sitta här och titta ut som att göra det hemma. Lite annan utsikt blir det och kanske tröttnar ni snart på mina bilder från fönstren här 😀

Det är jag just nu och jag måste nog inse att en sådan lär jag vara ett tag till. Inte mycket att skriva eller berätta om när det är så här så jag har låtit bli. Men nu har jag i alla fall fått veta att det inte finns mycket annat att göra än att tålmodigt vänta, vila foten i högläge, göra små rörelser för att hålla igång blodcirulation och balans, kyla ner lite då och då och belasta i lagom mängd.

Under de två veckor som har gått sedan jag missade sista steget i trappan och föll har jag ändå två gånger tagit mig till min optiker och båda gångerna har jag fått sota en del för det. Men resten av dagarna har jag snällt stannat inne. Eller nu luras jag för jag har gått till soprummet två gånger och till postfacken några gånger. Men det är så nära så det räknas nästan inte. De få foton jag har tagit är från balkongen då jag längtande har tittat ut. Jag vill inte sitta inne när det är härligt vinterväder men här har jag suttit och bokstavligen svällt på bredden samtidigt som svullnaden på foten minskat en del.

Jag fick en del goda råd av några av er om att jag borde röntga foten för att få veta om något behövde åtgärdas. Men jag envisades med att tro på den info jag fick från 1177, mest för att jag inte ville eller orkade ta mig till akuten. Men efter två veckor med bara små förbättringar kände jag att jag borde ta till mig de råd jag fick och den här gången ringde jag min hälsocentral. Jag la nästan orden i munnen på henne när jag försökte låta övertygad om att det bara är en stukning men hon tyckte att jag skulle ringa sjukgymnastiken så att någon där kunde känna igenom min fot.

Idag ringde jag dit och fick en tid någon timme senare. Efter en frågestund klämde, kände och tänjde hon på min fot och tryckte på alla blåmärken som finns över hela foten och halvvägs upp till knät. Det har faktiskt varit lite spännande att se hur färgen på min fot efter några dagar såg ut som en smurfs fot, ljusblå, för att sedan övergå till mörkare toner och hur blåmärkena har blivit allt tydligare upp längs benet. När fysioterapeuten var klar ville hon konsultera en läkare och även han kom och bearbetade min fot. Men han var så försiktig att det knappt kändes. Han tyckte att det var bäst att skicka en remiss till röntgen och det var bara för mig att åka direkt till sjukhuset.

Besöket på röntgen tog ca två timmar totalt eftersom jag väntade på att få besked innan jag gick därifrån. Jag hade nog hela tiden trott på att det är en stukning så jag blev inte särskilt förvånad när jag fick beskedet om att jag kunde åka hem och att ingen åtgärd behövdes. När jag kom hem läste jag i journalen orden ”Ingen skelettskada eller felställning” och det är ju ett väldigt bra besked. Nu hoppas jag bara att det ska gå raskt framåt med förbättringen (efter dagens äventyr har jag dock gått tillbaka en del i måendet). Nästa vecka kan jag fortsätta att vara en soffpotatis och acceptera att det är så men på lördagen ska jag och min svägerska åka till Åre för den årliga vistelsen i min andelslägenhet. Jag hoppas att jag kan promenera omkring åtminstone lite då och lämna tiden som soffpotatis bakom mig. Men det blir som det blir och hur det än utfaller så ska det bli jättekul att min svägerska kommer.

Jag hade kameran med mig när jag åkte till sjukhuset och eftersom det blev en kort promenad genom Norra kyrkogården passade jag på att ta en bild som inte är tagen från min balkong.

På väg hem svängde jag in till parkeringen vid Storsjöodjursspaningen för att få med ännu en bild som inte är min utsikt hemifrån. 10 minusgrader och ett härligt väder och jag längtar såå starkt efter mina vanliga promenader.

Jag är fortfarande fast i min lägenhet med en fot som inte vill belastas. Men vet ni vad, det gör inte så mycket eftersom det är övergående och eftersom jag märker att det långsamt går åt rätt håll. Jag blev erbjuden av vännen Anna-Lena att bli skjutsad till akuten och att få låna kryckor av henne men jag tackade för omtanken och sa att jag ville avvakta en dag. Igår kunde jag meddela henne att jag kunde stödja lite grann på foten utan den skärande smärta jag upplevde den dag jag klantade mig och ramlade i trappan och att hon inte behövde vara beredd på att hjälpa mig. Idag är det ännu en aning bättre. Svullnaden finns där men är nu inte som en halv apelsin runt fotknölen utan mer jämnt fördelad över fot och fotled. Jag kan långsamt och försiktigt gå omkring i min lägenhet för att göra det jag behöver göra och jag letade fram ett elastiskt fotledsstöd ur mina gömmor. Det hjälpte att sätta på mig det. Första dagen tog jag mig fram med antingen en skurborste som en provisorisk krycka eller hoppandes på ett ben. Något som faktiskt fick mig själv att le åt hur det förmodligen såg ut.

Pga omständigheterna har jag ingen ny bild att visa och eftersom jag gärna vill ha med något att titta på i mina inlägg så återanvänder jag en tre år gammal bild med pärlemormoln. Inga som helst samband med texten.

Jag är medveten om att det kommer att dröja innan jag kan gå som vanligt, vilket aldrig är helt obehindrat men ändå väldigt bra. Under tiden ägnar jag mig åt sådant jag kan göra, t ex att för hand lägga upp och korta av några gardiner, se på alla skidtävlingar och en del tv-serier och att inte laga någon mat utan bara värma de matlådor jag har. Det är väldigt bra att ha matlådor när man blir lite begränsad.

Om det är en egenskap hos mig själv jag uppskattar så är det att jag ganska lätt accepterar och anpassar mig till olika situationer. Det är ju ingen mening att hetsa upp sig när ingenting blir bättre av det. Jag tänkte inte ens på att det var den egenskapen som kom fram nu innan jag fick ett meddelande från min syster. Det är ju bara så jag alltid har varit och det är en medfödd egenskap. Självklart kan jag också bryta ihop först innan jag blir lösningsfokuserad och ser vilka glädjeämnen som ändå finns. Många av er vet att min syster är en duktig föreläsare och författare och hon har tidigare använt mig som exempel på hur just den egenskapen kan vara till nytta. I meddelandet jag fick ville hon ha mitt godkännande på en text till sin nya bok. Jag läste igenom texten och varje gång det kommer upp reagerar jag med lite förvåning. ”Jaha, är det så jag är? Ja, kanske men det är ju inte så jag brukar tänka om mig själv”. Eller som jag svarade på hennes meddelande idag: ”Herreminje, vad fantastisk jag är (mycket ironi i den reaktionen). Självklart godkände jag texten för vem vill inte framstå som ett bra exempel i sin systers bok?

Boken ska heta:

HITTA RÄTT
i stället för att leta fel

Vägen till ett gladare liv, bättre relationer och oslagbara team

Min syster, som heter Gunnel Ryner (kanske någon vill googla), tror att den kommer ut i maj i år. Då kommer jag att göra lite reklam för den men redan nu får ni ett smakprov där jag har huvudrollen 😀

Jag har två äldre systrar. Mellansystern, Ingrid, är den av oss som har råkat ut för flest svårigheter i livet. Medan äldsta systern och jag har hållit oss hyfsat friska så här långt, har Ingrid (som har godkänt allt jag skriver om henne) drabbats av alla möjliga besvärliga sjukdomar och problem med kroppen. Sedan många år lever hon med kronisk smärta, hon har haft ovanliga sjukdomar i både njurar och lever och för en tid sedan genomgick hon en levertransplantation. Som om inte hälsoproblemen vore nog förlorade hon dessutom sin man i en tragisk olycka för några år sedan. Det, tillsammans med andra svåra händelser hon har gått igenom, har påverkat hennes kognitiva förmågor och bland annat lett till att hon har fått svårt med koncentrationen. Hon klarar inte längre att läsa böcker och orkar inte heller föra några längre samtal.
Trots alla svårigheter är Ingrid en av de mest positiva personer jag känner. När hennes man dog kom det naturligtvis som en chock och hon sörjde honom djupt. De hade haft ett långt och lyckligt äktenskap och saknaden var stor. Men hon lyckades ta sig igenom sorgen och i dag upplever jag henne som nästan lika glad och positiv som tidigare. När jag frågar hur hon kan vara så glad och nöjd med sitt liv, trots allt hon har råkat ut för och trots sina fysiska och mentala begränsningar, är hennes svar: ”Jag väljer helt enkelt att fokusera på det jag har, inte på det jag inte har. Jag fokuserar på vad jag kan göra, inte på vad jag inte kan göra.”
En annan sak som utmärker Ingrid är hur lätt hon har för att uppskatta livets små glädjeämnen. Det kan vara allt från att solen skiner, till att hon på sin morgonpromenad får syn på en vacker blomma eller på en fågel som leker i en vattenpöl. På senare år har hon utvecklat ett intresse för fotografering och har ständigt med sig kameran ut i naturen. Det tror jag har hjälpt henne att bli ännu mer uppmärksam på skönheten i det lilla.

Min syster är verkligen en stjärna på att hitta rätt i stället för att leta fel, och de strategier hon använder sig av får också stöd i forskningen. En av de främsta forskarna inom den positiva psykologin, Sonja Lyubomirsky, har visat att positiva omständigheter i våra liv bara står för ungefär tio procent av hur lyckliga vi är. Men hon har också kommit fram till att vi kan öka vår egen lycka genom att förändra vårt sätt att förhålla oss till hur våra liv ser ut. Som det gamla talesättet lyder: ”Det är inte hur du har det, utan hur du tar det.” Genom att träna dig på att ha ett mer uppskattande förhållningssätt gentemot livet i stort kan du radikalt förändra din upplevelse av ditt liv. Lyubomirsky har visat att några av de viktigaste faktorerna för att öka din egen lycka är:
• Att se ljuspunkterna även i svåra situationer
• Att vara tacksam för det du har
• Att njuta medvetet av positiva upplevelser
I de följande avsnitten ska vi titta närmare på dessa tre viktiga faktorer tillsammans med en fjärde; förundran, som har börjat uppmärksammas i forskningen på senare år. I de kommande kapitlen kommer du också att få läsa om hur du kan tänka mer som en optimist, känna dig mer hoppfull, bli mer nyfiken på livet, och slutligen, hur tanken på döden kan hjälpa dig att bättre uppskatta livet. Men låt oss börja med att se ljuspunkterna, även när livet är svårt.

Tyvärr kommer jag inte att orka läsa min systers bok eftersom jag inte kan fokusera på text så länge. Men hon har ändå lovat att skicka en till mig och då kan jag i alla fall bläddra lite i den och kanske le lite åt några bilder. Jag har tyckt väldigt mycket om hennes tidigare två böcker så jag vet att den här blir bra och väldigt väl genomarbetad med mycket arbete bakom.

Efter mitt väldigt omfattande inlägg om året som gått har jag känt att bloggandet och fotandet kändes lite mindre lockande. Men nu sitter jag här och kan inte göra så mycket annat än att använda datorn eller se på tv. Lite extra lullig är jag pga att jag fick anledning att ta citodon (kodein som omvandlas till morfin i kroppen) men efter en stunds dåsande i soffhörnet blev det tråkigt att inte kunna aktivera mig så nu får det bli ett kort inlägg.

Jag är inte särskilt förtjust i raketer av flera skäl men eftersom det skjöts en lagom mängd nyårsraketer tvärs över sjön, mitt emot min lägenhet, lyfte jag kameran en gång och resultatet blev lite spännande. Tack och lov höll sig alla till tolvslaget och sedan var det tyst.

Men ni kanske undrar vad som föranledde min inaktivitet och mitt intag av starka smärtlindrande piller. Jo, är man klantig så är man och när jag skulle bära en stor, platt kartong till kartongåtervinningen såg jag inte riktigt hur jag gick. Jag trodde att min trappa tog slut innan den gjorde det och plötsligt låg jag i en hög på golvet och trodde att jag skulle både svimma och kräkas. I efterhand insåg jag att jag inte skrek högt utan bara kved inombords. Efter en stund med blixtrande smärta i vänster fot lyckades jag samla kraft nog för att häva mig upp och sätta mig på den lilla bänk jag har nedanför trappan. Till saken hör att jag inte bara skulle slänga en kartong utan jag hade även lovat att ta ut Vilde på en promenad.

Jag väntade tills jag inte kände mig svimfärdig och illamående längre och provade försiktigt att stödja på foten. Det gjorde ont men det gick och om jag har lovat något ska det mycket till innan jag sviker. Jag tyckte att det gick ok att gå iväg med kartongen och min bil är en automat så där behöver jag inte använda vänsterfoten. Men jag kände att det gjorde väldigt ont och att jag nog bara skulle kunna ta ut Vilde på en liten kort kissrunda i kvarteret. Just den här gången hade dock Vildes matte glömt bort att meddela mig att Vilde var hos sin lillmatte så jag kom inte in och när ingen skällde när jag ringde på förstod jag hur det låg till. Det var lika bra för jag fick mer ont hela tiden. När jag kom hem klarade jag knappt att ta mig från bilen och in i lägenheten och när jag tog av mig strumpan såg foten ut som på bilden nedan.

Jag skulle inte ha klarat att ta mig tillbaka till bilen för att köra till akuten och väl där skulle jag inte ha kunnat ta mig från bilen heller så jag ringde 1177. Vilken tur att jag gjorde det för jag behövde inte komma in. I och med att jag kan röra på tårna lite grann, även om det känns, var sköterskan ganska säker på att det bara är en rejäl stukning. Det kan bli värre innan det blir bättre och jag kan dessutom förvänta mig ett rejält blåmärke. Den trevliga sköterskan gav många goda råd och jag har suttit med foten i högläge med en påse djupfrysta ärtor, inlindade i en handduk, på svullnaden. Jag ska försöka röra på tår och fotled försiktigt ibland och ta smärtstillande piller. Hon tyckte att jag skulle ta citodon eftersom jag har sådana och vad gör det om jag blir dåsig när jag ändå inte kan göra något. Dem tar jag bara ibland innan sovdags när jag har extra ont men nu kommer de väl till pass. Hur lång tid det här kommer att ta vet jag inte men jag får försöka acceptera att nu blir det inga promenader på ett tag. Som tur är har jag allt jag behöver hemma, t o m godis, så jag sitter här och sväller ett tag 😀 Men svullnaden på foten har minskat något så jag har gott hopp om att det snart är bättre. Jag önskar dock att jag hade haft minst en krycka för nu är det svårt med även små förflyttningar.

Jag har i alla fall ett eventuellt äventyr, ett väldigt roligt sådant, att fundera på och i sommar kan det hända att jag kommer iväg på det. Det är alltid kul att ha något att längta till och även om det är långt dit är det roligt att tänka på det.