Klicka på bilderna om ni vill se dem i större format.

Januari bjöd inte på några stora överraskningar. Det var ömsom disigt och grått och ömsom ganska kallt med sol ibland och då kunde morgnarna ge oss ett rosa skimmer på himlen. En enda dag på hela vintern visade termometern under 20 minusgrader och det varierade på Frösön mellan 22 och 26 minusgrader. Den dagen såg jag ut som ”gumman Frost” när jag tog min dagliga promenad. I slutet av månaden kom min svägerska och som vanligt tillbringade vi vecka 5 i Åre. Det är nu tredje året Holiday Club försöker sälja min andelsvecka utan resultat och troligtvis blir det ännu en vistelse i Åre v 5 2023. Även i årets tillbakablick kommer katter från katthemmet att vara med, förutom i december då nacke och axlar inte har varit med på noterna.

I Februari fortsatte vår Årevecka med bl a en utflykt till Tännforsen. Eftersom ingen av oss åker skidor längre var det promenader som gällde. När vi kom hem till mig igen var Medvinden upplogad på Storsjön och vi gick isvägen in till Östersund. I Badhusparken var det invigning av Vinterparken och både Birger (storsjöodjurets son) och ett snömonster deltog. Min svägerska tog tåget hem till Södermanland igen och för min del fortsatte de härliga vinterpromenaderna.

Mars började med härligt vinterväder och övergick så småningom i vårvinter då bl a snöborgen i Vinterparken långsamt töade bort. Gregoriemarknaden hölls efter pandemiuppehållet. Jag handlade med hemleverans för sista gången och det har varit riktigt kul att själv välja ut varor efter att ha varit försiktig så länge.

I april kom våren på riktigt med snösmältning, isformationer i Mjällebäcken och även lite aprilväder, som sig bör. Jag träffade Vilde för första gången när han följde med till katthemmet och några veckor senare tog han och jag vår första promenad tillsammans. Anna-Lena hängde med på en skön vårpromenad på Andersön och jag åkte till Optand för att få se de första Storspovarna och ta en extra runda för att kika lite på mitt barndomsparadis och den plats där jag var som lyckligast och fick de sista fem åren med min man. Sista april gick jag ut på balkongen och tittade på fyra olika valborgseldar på andra sidan sjön.

I Maj blev det islossning och när jag gick runt Bynäset fick jag uppleva hur det kan bli när rörelser i sjön pressar upp isen mot land och högar med isklumpar bildas. På lite håll ser det ut som snöhögar men kommer man lite närmare ser man isklumparna. En solig dag satt jag en stund på balkongen och blundade mot solen och när jag tittade upp hann jag en kort stund se en halo innan den försvann igen. I mitt minne var halon helt vit men nu har jag fått revidera mitt minne och erkänna att jag hade fel. Den har ju faktiskt en färgad ring. Vilde tar chansen att bada när möjgliheten ges och han njuter verkligen. Sista dagarna i maj kom min son. Dels för att göra en utflykt till Fettjeåfallet med mig och dels för att hjälpa mig köra när det var dags att åka söderut för att fira min 60-årsdag med mina barn, svärsonen, min ena syster och min svägerska. Vi bodde två nätter på Varbergs kusthotell och i mitt stora, lyxiga rum fick vi plats allihop när vi ville samlas inomhus.

Första Juni fyllde jag år och det blev precis så bra som jag ville och önskade. Efter dagarna i Varberg skjutsade jag hem döttrar och svärson till Öebro och följde sedan med min son till Uppsala. Vi gjorde en utflykt till kusten. Det började bra och mysigt men slutade med att vi gick sista biten i ösregn. Men vi var glada ändå och det var inte kallt. Dagen därpå fortsatte jag på en egen semestertripp. Jag började med att åka förbi och hälsa på min svärmor på ett äldreboende i Åkers styckebruk. I samma bruksort bor även fler av min mans släkt och jag fick en god lunch hos min svägerska och svåger innan jag fortsatte söderut och mot kusten. Jag bodde två nätter mellan Gamleby och Västervik och hade en väldig tur med vädret. Från mitt fina boende gjorde jag utflykter till bl a Gamleby där jag hittade en stig med massor av troll och diverse andra mer eller mindre läskiga figurer. Där kom jag så småningom upp till en fin utsiktsplats och fortsatte på en annan stig bara för att det var så härligt väder. Tack vare stolpletningen kom jag även in i Gamleby och fick se lite av den mysiga staden. Samma sak blev det i Västervik innan jag fortsatte mot Öland. På Öland stannade jag fem nätter och jag hann se massor från norr till söder och hade även turen att kunna hälsa på bloggvännen Lotta, som har en sommarstuga på ön och som efter att vi har mötts några gånger har blivit en riktigt god vän. Inte nog med att jag fick se hennes väldigt mysiga stuga utan efter tiden på Öland fortsatte jag mot Karlskrona, där Lotta bor, och där stannade jag en natt. Karlskrona är en pärla som jag är glad att jag fick se och uppleva tillsammans med min vän. Därifrån bar det av mot Halmstad för några dagars vistelse. Jag bodde i Halmstad i åtta år från sexårsåldern tills jag var fjorton och jag har massor av fina minnen därifrån. Jag försökte hinna med att återse de flesta av alla platser jag har minnen från.

Efter Halmstad var det dags att vända hemåt och jag ville stanna till en stund hos min syster och hennes vovve Roddy i Motala. Jag hade avtalat med två fina bloggvänner, som jag hade träffat innan, att de båda skulle hänga med hem till mig på Frösön och jag blev erbjuden att stanna över natten hos Anki i Finspång för att vi sedan tillsammans skulle hämta upp Paula i Sundborn och sedan hjälpas åt med körningen hem till mig. Vad kul det var att ha dem hos mig. Vi hann med att åka linbana en bit upp på Åreskutan, ett besök på Jamtli, en promenad på Andersön och att se både Guckuskor och Jämtlands landskapsblomma Brunkulla. Ett litet stopp vid Sunne kyrkoruin och en Storsjöodjursspaningsplats också. Det känns som om allt hände i juni och det blev både lång text och många bilder. Ändå har jag verkligen sållat bland allt men inläggen finns ju kvar från de dagarna.

Juli blev en lugnare månad då jag mestadels höll mig hemma. Jag var på katthemmet en gång i veckan, hade Vilde hos mig en helg och promenerade både på Frösön och andra platser. Jag fick min nya leasingbil och det var på tiden, drygt sju månader för sent, men jag fick ha kvar den gamla så länge. I mitten av Juli tog jag tåget ner till Motala där jag bodde två nätter hos min lillasyster eftersom vi båda var bjudna på vår storasysters dotters bröllop i Gränna. Sista gången jag fick vara med Roddy men det var jag lyckligt ovetande om då.

Ett fantastiskt väder, fin stund i kyrkan och en väldigt trevlig fest efteråt gjorde att det blev en väldigt lyckad tillställning. En stor bonus var att vi tre systrar träffades och att vi lyckades övertala vår storasyster att vi borde ha ett foto med oss tre tillsammans. Några dagar efter hemkomsten till Frösön kom min yngsta dotter och hennes man på besök till Jämtland. Jag fick träffa dem en av dagarna och en annan dag gick jag och min dotter en promenad tillsammans. Jag har inga bilder från det besöket förutom en bild på måsarna vid gångbron mellan Frösön och Badhusparken. En av de sista dagarna i Juli bestämde jag mig för att ta mig upp på en fjälltopp och jag valde Drommen i Bydalsfjällen. En härlig dag även om det var jobbigt vissa delar. Men man glömmer att det är ansträngande när man kommer upp och får se alla vyer.

I Augusti blev det två fjällturer. Först gick jag själv den ganska långa vandringen, totalt ca 15 km, upp på Östfjällets topp. Jag hade missuppfattat hur långt det var men det var ganska lättgången terräng och en väldigt skön dag så jag kämpade på tills jag nådde rätt topp. Men innan dess hade jag gått runt Lillsjön och sett en familj med sothöns och dessutom hade jag hittat en hel del svamp. Innan det var dags för nästa fjälltur åkte jag en dag iväg till Höglekardalen och gick i dalen mellan fjällen för att se om jag kunde hitta kantareller. Jag hittade inga sådana men jag kom fram till Storfallet och där vände jag och tog en annan stig tillbaka. En skön dag även utan svampfynd. Eller jo, svamp hittade jag men inga kantareller.

Min son kom upp i slutet av augusti och som vanligt ville vi hitta på något, helst en fjällutflykt. Vi tog oss till Hottögsfjället och hade ganska mycket tur. Det småregnade hela resan dit men det slutade direkt när vi kom ut ur bilen och vi kunde låta regnkläderna vara kvar i packningen. Men lite otur hade vi ändå. När vi kom upp till toppen var dimman tjock och vi såg ingenting av allt det storslagna vi hade väntat oss att se. Men vi hade haft en fin upplevelse i alla fall med tillräckligt fina vyer och på nervägen plockade vi dessutom en hel del svamp 😀 Dagen därpå gick vi runt Bynäset och det är alltid en trevlig runda att gå.

I September blev höstkänslan mer och mer påtaglig men det tog ett tag innan höstfärgerna kom. De visade sig lite här och där men blandades upp med mycket grönt. Jag åkte ner till min son i Uppsala där vi genom att leta stolpar tog oss fram till många fina ställen i hans stad. Ett väldigt trevligt sätt att upptäcka städer och naturområden. En av dagarna åkte vi till Örebro för att samla hela familjen. Det var jag, mina tre barn och min svärson. Till familjen hör även kattbröderna Pixel och Grixis (hoppas jag fick till namnen rätt nu). Vi gjorde samma resa förra hösten och kanske kan det bli en tradition. Jag gillar verkligen när vi träffas allihop. Vi gick även en runda i en skog där vi hittade massor av trattkantareller förra hösten men den här gången blev det tji. Vi blev inte helt lottlösa men lite besvikna var vi. Bortsett från den ynkliga svampskörden så var promenaden både skön och fin.

Här hemma kom höstfärgerna snabbt när september närmade sig slutet. Jag visste var jag kunde hitta trattisar och gav mig av till Höglekardalen ännu en gång och den här gången följde jag sommarleden mot Storfallet, men på andra sidan än förra gången. Jag fick ihop en lagom skörd men var inte riktigt redo att åka hem. I stället åkte jag upp till Fjällhalsen och fortsatte till fots en bit upp bland fjällen för att få uppleva dem i sin höstskrud. Det är en fantastisk upplevelse att gå i fjällen när höstfärgerna har tagit över. Det måste upplevas på plats och kan inte helt återges med foton.

Jag hann med några fler höstpromenader här hemma innan september tog slut och bl a gick jag och Vilde en promenad till Lillsjön. Torsten får vara med på slutet som en bonusseptemberkisse.

I Oktober gick jag till frissan och bad henne klippa av mig coronafrisyren. Jag ska aldrig mer låta håret växa. Det är otroligt skönt att ha kort hår. I övrigt hände det inte mycket. Jag promenerade, såg älgar, rådjur och sidensvansar, gick med Vilde, tog pass på katthemmet och tyckte att oktober var en väldigt skön månad.

November var mestadels en blöt och lerig månad. Jag undvek stigar i skogen och höll mig till de mindre leriga gångvägar som fanns tillgängliga. Men det fanns några undantag och vissa dagar var väldigt fina. Det kom ganska mycket snö men den smälte snabbt bort igen. Jag tände ett ljus för min man i minneslunden och tog sedan en promenad i närheten. Någon dag innan första advent ställde jag upp alla mina tomtar på köksbordet och försökte räkna dem. Jag kom av mig flera gånger och gav upp men någonstans i närheten av 100 var det.

December kom med många fina dagar och jag njöt av att vintern äntligen var här. Bilderna får tala för sig själva eftersom det känns som om allt är väldigt färskt i minnet och inte behöver så mycket förklaring. En härlig jul tillsammans med mina barn blev det och med undantag från idag så har termometern visat minusgrader hela december. Jag har inte behövt använda mina dubbskor en enda gång och jag hoppas att det fortsätter så. Sista bilden är från i morse och strax efter gick jag ut på årets sista promenad. En väldigt skön sådan.

En fin och välkommen överraskning fick jag i mellandagarna. Försäkringen som ska ge mig ” ersättning för utebliven försörjning”, alltså företagets försäkring gällande min mans olycka, har nu hanterats och tillsammans med trafikskadenämnden har Trygg Hansa kommit fram till att jag har fått för lite ersättning de senaste tre åren (pga utförsäkringen från fk och alla turer därefter). Jag fick en liten nätt summa utbetald och några dagar senare kom brevet som förklarar att jag får en bra höjning av den månatliga ersättningen, som jag får livet ut. Jag sa skämtsamt till min syster att ”jag som inte är någonting har det så bra och får en så bra inkomst” (med ingenting menar jag att jag inte är pensionär, inte sjukskriven och inte arbetssökande). Jag kommer inte upp i någon hög inkomst jämfört med många andra men för mig är det ett väldigt bra tillskott. Jag har snålat ganska rejält sedan börsen vände neråt. De resor inom och utom landet jag har unnat mig har bekostats av en bra avkastning på mina fonder men jag har inte velat röra dem på ett tag. En väldigt bra nyårsöverraskning och jag inser att jag har en stor förmån som kan klara mig bra trots att jag blev utförsäkrad. Jag skrattar lite bittert inombords när jag tänker på att fk inte har lyckats knäcka mig. Det första jag gjorde var att boka tid hos en optiker, något jag skjutit på ett tag.

Med det här inlägget önskar jag alla mina vänner där ute i bloggvärlden ett riktigt gott nytt år 💖

Jag råkade få syn på ett inlägg i en lokal fb-grupp om att det skulle bli tomtehoppning här på Frösön och eftersom det var gångavstånd dit så gick jag och mina barn dit för att försöka få en skymt av tomten. När vi kom dit var det redan många som hade ställt sig runt den stora plan där tomten skulle landa. I högtalare berättades det att det var 50:e tomtehoppningen men att eventet har skett på olika platser och att det har varit två års uppehåll pga pandemin. Glögg och pepparkakor fanns att få och redan innan tomten närmade sig ställdes stora säckar ut på planen. Tomten ville så klart inte hoppa fallskärm med stora, tunga säckar fyllda med godispåsar så dem hade han skickat i förväg.

Många hundar i den förväntansfulla skaran bekantade sig med varandra och vädrade i luften bland alla spännande dofter. Jag mötte en fd granne från Optand och även hon hade sina vuxna barn med sig. Man behöver inte vara liten för att vilja se tomten.

Tomten skulle komma ca 11.30 och ganska exakt då kom hans helikopter flygande. Efter ett varv runt folkmassan såg vi alla hur en liten prick föll från helikoptern. Den är knappt synlig men högt upp och i mitten syns tomtens fallskärm.

Det var perfekta väderförhållanden och tomten lyckades skickligt styra till den tänkta landningsplatsen. Speakern hade innan instruerat barn och föräldrar om att ingen fick närma sig tomten innan fallskärmen hade nått backen och då skulle alla barn få godis.

Exakt när skärmen hamnade på marken var det som om en signal hade ljudit för alla sprang samtidigt bort mot tomten. Men vi gjorde inte det utan i stället gick vi åt motsatt håll och gick en runda runt Ändsjön för att sedan ta oss hem och fixa fram julmaten.

Efter massor av god mat var det dags för Kalle Anka och flera sorters julgodis. Senare var det väldigt skönt att ta en kvällspromenad och det var nästan lite magiskt när vi en bit framför oss på gångvägen fick se en tomte gå framåt med en lykta i ena handen och en hund i den andra.

Även idag har vi så klart gått ut på en skön promenad i ett vackert vinterväder. Min kamera kom inte fram en enda gång men min son tog några bilder på mig och min dotter och det är ju alltid trevligt att få vara med lite grann i min egen blogg.

Förutom härliga promenader och mycket mat, godis och fika har vi spelat Trivial pursuit två gånger och haft massor med mys med långa samtal och soffhäng. Vi har tack och lov varit friska men det har varit trist att yngsta dottern och hennes man båda har varit sjuka med riktigt hög feber. Även om de inte hade planerat att vara här känner vi så klart starkt med dem och deras inte så sköna jul. I morgon kväll åker min son hem och min dotter åker på tisdag morgon. Vi får alltså nästan en hel dag till tillsammans innan det blir lite tomt här hemma hos mig.

Det var en härlig vintermorgon och vi var helt överens om att vi ville gå ut i den vackra, vita vintervärlden. Jag frågade om mina barn ville se älgar och det ville de så vi vandrade iväg mot Sommarhagen. Vi såg bara en älg men den kom vi ganska nära. Den stod och åt lite på några grenar, tittade på oss en stund och fortsatte sedan mumsa. Vi såg rådjur också men det gör jag nästan varje promenad.

Vad roligt det är att gå tillsammans med mina två äldsta. Bror och syster gillar varandra väldigt mycket och om min yngsta dotter också hade varit här hade de alla tre stått där och hållt varandra i händerna. Eller kanske kramats alla tre samtidigt. Kan man bli annat än väldigt glad när ens barn är så nära varandra 😀 Yngsta dottern hängde mycket med oss via länk och det var också kul. Tyvärr låg hennes man med hög feber och då kändes det bra att hon kunde ha sällskap av oss…och vi av henne. Så blir det nog i dag, julaftonen, också. Tekniken är bra att ha ibland.

Med alla de här bilderna vill jag önska er en härlig och riktigt god jul.

All rimfrost försvann och så gjorde även solen. Kylan mildrades också och täckbyxorna kunde bytas ut mot långkalsonger. Jag hittade inte många motiv som lockade i naturen men det börjar nästan bli rutin att jag ser både rådjur och en eller flera älgar. Åtminstone när jag går bort mot Sommarhagen.

Jag mötte en kvinna och hennes fyra hundar (två olika sorters settrar) och hon berättade att hon nyss hade vänt eftersom det stod en älg lite längre upp. Jag fortsatte på stigen och vågade mig ganska nära men eftersom stigen gick alldeles bakom älgen så tog försiktigheten överhanden och jag valde en annan stig. Älgen tittade upp på mig en gång men verkade inte bry sig om att jag var där men det kändes onödigt att utmana ödet. Det kan nog göra ont att möta en störd och irriterad älg.

Jag har förberett det mesta som ska vara på julbordet och så även rödkålssalladen. Jag minns första gången jag skulle försöka pilla ur kärnorna ur ett granatäpple. Jag använde en tesked för att skrapa ur de små godbitarna och det tog evigheter. Numera skär jag granatäpplet i fyra delar och använder sedan bara händerna för att bryta och pilla och det går på ett litet kick. Det skvätter en hel del men det går lätt att torka bort.

Igår kom den verkliga julkänslan till mig i form av mina två äldsta barn. Glädjande nog hade även rimfrosten kommit tillbaka under natten. Först kom min son och han brukar oftast vilja promenera från stationen och hem till mig. Den här gången kom vi överens om att mötas halvvägs och jag vandrade iväg i god tid. Bilden nedan är tagen strax före två på eftermiddagen men eftersom solen står så lågt hela dagarna så blir det ibland nästan som om soluppgång och solnedgång möts. En liten stund hittade solen några sprickor i molnen men sedan försvann allt i en grå himmel igen.

När jag hade gått under Vallsundsbron och en liten bit till kom min son mot mig och vi möttes i en rejäl kram.

På kvällen kom även min äldsta dotter efter att ha åkt både tåg och buss från Örebro. Ännu fler kramar och en kväll med te, prat, mys med tända ljus och för min dotters del några skinkstutar. Ja, jag gör några eftergifter till jularna för hennes skull och köper både en julskinka och en liten förpackning ekologiska ägg. Jag förvånas varje jul av att jag inte har minsta lust att provsmaka skinkan. Julskinka var min absoluta favorit på julbordet förr men numera blir jag inte ett dugg sugen. Det är alltså inte svårt att avstå och jag har så mycket annat gott att välja bland i stället. Både jag och min son är veganer och förutom just ägg och skinka har vi ett veganskt julbord. Det gillas även av min dotter som tur är.

Nu sitter jag här på morgonen, dan före dopparedan, och gläds åt att mina barn verkar kunna sova gott. I dag ska det bli fint vinterväder enligt prognosen och jag hoppas att det stämmer. Det blir åtminstone en promenad och i eftermiddag ska granen kläs. Någon slags mat ska fixas men i övrigt blir det en lugn och skön dag. Kravlöst och väldigt trevligt.

Ni som har följt mig länge vet att jag och min syster delade hus under fyra år och att vi hade varsin hund. Vi hjälptes åt med dem och vi blev en, för våra hundar, ny flockkonstellation. Min hund Kasper adopterade min syster som ersättare för hans älskade husse och min systers hund Nalle tydde sig delvis till mig. Inte i närheten av hur han älskade sin matte men vi var ändå del av samma flock och gillade varandra. Sommaren 2018 var fin på många sätt men samtidigt var det en sorgens sommar. Först fick Kasper somna in när han inte orkade längre. Det var väntat eftersom han var 15,5 år men ändå väldigt jobbigt. Jag och min syster konstaterade att vi hade i alla fall Nalle kvar. Knappt två månader senare blev Nalle akut sjuk och fick också somna in. Min syster var otröstlig och tyvärr var jag uppe här i Jämtland då och kunde inte vara det stöd jag ville vara.

Den här bilden är tagen två veckor innan Kasper (svart vovve till höger i bilden) gav upp. Han var pigg nästan in i det sista. Kompisen Nalle var inte purung han heller men han betedde sig som om han trodde att han var en valp.

Jag visste redan långt innan Kasper fick somna in att jag inte skulle ha någon mer hund. Ska man ha en hund så ska man orka med att aktivera den och det gör inte jag. Inte så mycket som en halvstor hund behöver och jag vill inte ha en liten hund. Dessutom har jag successivt valt bort allt som ställer krav på mig. Min syster var först inne på samma spår men var inte helt säker. När jag valde att flytta hem till Jämtland igen och min syster hittade ett fint hus i Motala dröjde det inte länge innan Roddy flyttade hem till henne. En adopterad border collie från Irland. Det tog inte lång tid innan Roddy lärde sig att han fick komma in i huset, att en hand som närmar sig inte gör ont och att hans nya matte skulle bli hans stora trygghet och någon som han kunde ge sin obegränsade kärlek till. Det bästa var nog att den han lärde sig älska gav lika mycket kärlek tillbaka.

Vi skämtade om att Roddy såg ut som en mix av Kasper och Nalle och finare kan man inte vara. Jag fick förmånen att lära känna denna underbara hund som var snäll mot alla, både människor och hundar. Avståndet gjorde att jag inte lärde känna honom på djupet men vi tillbringade några veckor tillsammans på semester en gång och några gånger per år har jag hälsat på. Han har varit uppe hos mig på Frösön en gång också men jag har haft fler anledningar att åka söderut.

Roddy och min syster fick tyvärr bara tre och ett halvt år tillsammans. I lördags ringde min syster och berättade att nu finns inte hennes fina kompis längre. Det gick så snabbt. Han blev snabbt sämre men diagnosen tog lite tid att fastställa. För att ta alla tester och röntgenbilder åkte de mellan flera olika städers djursjukhus. Misstanken om cancer kom ganska snabbt men för att fastställa att det inte var något som lättare kunde åtgärdas besökte de alla dessa kliniker och väntade, väntade och väntade ännu mer. Till sist kom svaret och då var Roddy så sjuk att det inte fanns något alternativ. Min första reaktion var ”nej, inte nu igen”. Men så var det och återigen är min syster väldigt ledsen. Hon har stöd och hjälp omkring sig och sonen ändrade sina planer för att ta hand om sin mamma.

Nu finns bara minnena av en fantastiskt fin och trygg vovve men de minnena kan kanske hjälpa till och få mungiporna att dras uppåt emellanåt.

En höstpromenad utanför Motala.

På semester söderut.

Stenshuvuds nationalpark.

Badhund.

Mitt sista möte med Roddy. Han delade gärna sin plats i soffan med mig. Det här var i somras och jag är så glad för att jag har fått förmånen att vara en av Roddys vänner.