För mig är det två av de stora glädjeämnena i livet. Jag fick lära mig i ett av morgonprogrammen på tv att vi mår bättre om vi varje dag skriver ner några saker som vi är tacksamma för. Det ska bidra till att vi ser lite mer ljust på våra liv utan att för den delen helt skjuta undan problem och mindre roliga delar. Men jag har inget behov av att göra så. Jag har inga problem med att hitta vad jag är tacksam för och att just få tillgång till djur och natur ger mig väldigt mycket. Jag har hur många små ljus- och glädjeämen som helst i mitt liv och nu kommer jag att tänka på när jag gick hos en psykolog under en kort period och en av uppgifterna jag fick var att skriva en lista över vad jag blir glad av. Min ”gladlista” blev väldigt lång och när jag räckte över den till psykologen satt han med ett stort leende medan han läste. Men det var ju inte för nedstämdhet jag sökte hjälp.

Nu skenade mina tankar iväg lite för det var ju om min promenad med Vilde jag skulle börja det här inlägget. Hans matte är sjukskriven och frågade om jag ville komma och fika. Ni minns kanske att jag och Vildes matte var bekanta för drygt 25 år sedan då vi båda hade ett engagemang i Svenstaviks ridhus. Nu är det väldigt roligt att ha hamnat i närheten av varandra och att återuppta kontakten. Det bästa är att vi båda är lika i det avseendet att vi inte orkar med väldigt mycket socialt liv. Men mig behöver hon inte ge små pikar för att jag ska gå för jag vet precis hur det kan vara. Vi tjattrade på en dryg timme och sedan tackade jag för kaffet och tog med mig Vilde ut. Då hade han legat och tittat bedjande på mig nästan hela tiden och jag tillbringade nog lika mycket tid på golvet hos honom som jag satt på en stol.

Mysiga och fina Vilde. Jag har berättat att han gråter av glädje när jag kommer men jag har förstått att han alltid gör så när det kommer någon han känner igen. Att jag inte är den person han tycker mest om i hela världen fick jag även bevis för när vi kom tillbaka från vår sköna promenad. Då var det matte som gällde och han grät direkt efter henne och sedan var han inte ett dugg intresserad av mig. Självklart är det så det ska vara. Jag är bara en snäll tant som kommer och tar ut honom ibland men hans flock består av min väninna och hennes dotter (dottern är den egentliga ägaren men Vilde bor minst lika ofta hos mamman).

Jag hade tänkt att vi skulle ta oss ner till sjön men det fick vi inte göra. Jag vet att det har varit avstängt längre bort eftersom ett nytt vattenverk ska byggas men tydligen är det ett stort område som berörs. Det är synd eftersom det är ett väldigt populärt område och många saknar att kunna promenera där. 2026 ska det vara klart och då ska även en park anläggas. Vi får väl se hur det blir. Jag har andra stigar att gå på men någon gång ibland har jag tagit mig hit också.

Gångvägen gick upp ovanför järnvägen så vi fick sjöutsikt i alla fall. Långt där borta ligger Frösön.

Rådjuren har bytt de öppna fälten mot skog nu. Förmodligen finns det mer mat där och än så länge är det lätt att komma åt det de vill ha under det tunna snötäcket. Den här rundan gick jag idag efter att först ha bakat lussebullar. Det är tradition att göra det första adventshelgen och den traditionen har jag fortsatt med även sedan ungarna flyttade. Då spelar jag också julmusik för första gången inför julen och det är lika mycket tradition i det. Jag borde kanske ha väntat men med nackkrage och min tens på bröstryggen så gick det skapligt. Promenaden efteråt kändes väldigt bra och hjälpte mig att slappna av och minska på spänningarna.

Idag har faktiskt solen tittat fram i sprickor i molntäcket. Vad bra det känns när man får lite solljus och ser flikar av blå himmel.

Natur och djur var det ju det skulle handla om och här har vi djur nummer tre. Hacke satt lugnt och gjorde det som hackspettar gör. Jag ser dem ofta på stolpar vilket förvånar mig lite. Finns det verkligen så mycket gott att hitta där? Borde det inte vara bättre lycka under barken på ett träd? Jag får väl utgå ifrån att Hacke och hans kompisar vet vad de gör.

Nu har precis mina ljusstakar och adventsstjärnor tänts (jag har timers på allihop) så nu börjar julen. Jag har just druckit mitt eftermiddagskaffe och premiärätit en lussebulle så nu känns det väldigt bra. Men några tomtar väntar fortfarande på utplacering så det ska jag ägna mig åt en stund nu. Under tiden njuter jag av julmusik på låg volym.

Jag önskar er alla en glad och fin första advent 🎄

Vi har inte fått många snöflingor här i Östersund men det är i alla fall vitt på backen och i vissa områden är träden täckta av rimfrost. Det har lockat fram julkänslan hos mig och nu äntligen har jag fått lust att plocka fram alla pryttlar som ska fram till första advent. Det är en hel del som ska plockas fram och placeras ut men kanske är just den här kommande helgen det bästa med hela advent. Jag älskar att julpynta mitt hem och jag har helt kommit bort från hur det var när jag var barn. Då hade vi en adventsstake med levande ljus och en som var elektrisk. Inget mer under hela advent. När vi barn hade lagt oss kvällen före julafton fixade våra föräldrar så att vi vaknade upp till en julstämning som då kändes magisk. Naturligtvis hade tomten varit där under natten och lagt några små paket i våra julstrumpor och även om jag försökte lyckades jag aldrig hålla mig vaken så att jag fick se honom.

Sedan jag flyttade ihop med min man (1981) anammade jag den tradition som hans familj hade och började julpynta rejält redan första advent. Numera fyller jag huset med tomtar och annat pynt för att sedan kunna mysa och trivas av allt ända till jul. Men när julen är över får jag kämpa mot lusten att röja undan allt innan nyår. Där går min gräns. Jag låter julen vara kvar till nyårsdagen men då kan jag oftast inte hålla mig längre. Och lika roligt som det är att julpynta, lika härligt är det att få undan allt och känna att det blir luftigare och ljusare.

Den här veckan var jag tvungen att avstå från katthemmet eftersom min kropp sa ifrån men i kameran fanns det en bild från veckan innan. Nu är ett gäng på ca 40 katter i fokus och några i taget kommer in i värmen och tryggheten på katthemmet.

Det är, som hos många just nu, väldigt grått och vitt ute. Men jag är glad så länge stigarna är frusna och hårda. Det var en lång period med leriga stigar innan och det är mycket trevligare att slippa halka i geggan.

En dag gick jag runt Ändsjön och där har isen tydligen blivit tillräckligt tjock för att bära en skridskoåkare. Storsjön lär inte bli istäckt än på länge men tids nog slutar det blåsa och minusgraderna kan göra sitt.

Idag har jag strukit en julduk som är tillräckligt stor för mitt köksbord och när den var på plats tänkte jag att det skulle vara en bra idé att plocka fram alla tomtar ur lådorna. Nu får de stå där och ha lite tomtereunion tills det blir dags att sprida ut dem. Men först ska julgardinerna upp, sedan blir det alla ljusstakar och stjärnor som ska ta plats i mina fönster och först då ska tomtarna placeras ut. Jag försökte räkna dem men tappade bort mig varje gång. De är nog inte riktigt så många som hundra stycken men inte långt därifrån. Diverse annat pynt ska också pryda mitt hem och snart sprids doften av lussebullar samtidigt som julmusiken hörs på lite lagom tyst nivå. Härliga tider 🤶🎅🎄

Jag hade tänkt ta mig till julgranständningen inne på Stortorget i kväll men när det började bli dags att åka kändes det mest bara jobbigt att stå där i trängseln och kanske bli kall och trött. Jag går förbi och tittar när det är lugnt någon morgon i stället. Visst, jag missar tomten och kanske en del annat kul men finns inte lusten så känns det bättre att stanna hemma och t ex skriva ett blogginlägg. I morgon ska jag träffa Vilde igen och efter lite fika med hans matte blir det en skön promenad.

Nu är det tre veckor sedan min hjärna intog försvarsställning och två veckor sedan jag skrev inlägget där jag förklarade varför jag var frånvarande från bloggvärlden. Det är dags att testa om jag nu kan återgå till vardagen även när det gäller att läsa, kommentera och skriva egna inlägg igen. Jag har steg för steg känt förbättringen som har gjort det lättare att leva som vanligt och jag mår allra bäst när jag distraherar mig själv och hjärnan med promenader och natur, allt som inte ställer krav på mig och min koncentrationsförmåga. Många känner igen beskrivningen av hur min hjärna reagerar från egna upplevelser av utmattning i olika former och det finns många likheter. Det insåg jag när jag fick fylla i självskattningsformulär för både dissociation och utmattning. Den största skillnaden tror jag ligger i att jag, som jag skrev i förra inlägget, inte är nedstämd och att jag oftast kan förmå mig att aktivera mig. Jag blir inte sämre av promenader eller att ta itu med saker i mitt hem. Jag har t ex ägnat mig en del åt bakning och just nu står några formar med mjuka pepparkakor i ugnen. Medan jag väntar passar jag på att skriva det här inlägget. Det går inte problemfritt men det fungerar i alla fall ganska bra. Men jag ska inte utmana min hjärnkapacitet för mycket och därför ska jag snart ta en skön vinterpromenad innan jag tar itu med att besöka era bloggar. Som jag längtar efter att uppdatera mig 🥰 Jag tror inte att jag klarar av att gå tillbaka till allt som skrevs under de här tre veckorna men jag ska börja i nutid och sedan ögna igenom det som skrevs tidigare så att jag inte missar särskilt viktiga händelser. Håll tummarna för att det ska fungera. Jag har märkt att min hjärna reagerar så fort jag bara tänker på att läsa och kommentera men nu tror jag att det ändå är dags.

De senaste veckorna har jag promenerat nästan varje dag både med och utan Vilde. Jag har delat pass på katthemmet med min namne och det har gått bra eftersom hon har förstått att jag inte orkar lyssna och hänga med i vad hon säger förutom det som måste sägas för arbetets skull. Den här veckan märkte jag en förändring även där och det var trevligt att kunna ha lite mer omfattande samtal. Tidigt på morgonen dagen efter den stora ljuständardagen tog jag mig till minneslunden och tände ett ljus för i första hand min man. Det har alla tidigare gånger varit ganska känslosamt men eftersom hjärnan blockerade mina känslor så blev det lite trist. Jag tände mitt ljus, konstaterade att jag inte kände något och gick sedan därifrån.

Vintern gjorde ett kort besök för drygt en vecka sedan. Här har jag precis stannat bilen utanför katthemmet.

När jag kom hem därifrån tog jag med mig kameran och gick en härlig promenad i full vintermundering. Underbart!

Några dagar senare såg det ut så här.

Ni vet att jag gillar dimma och från min balkong såg det ut så här med bara några få timmars mellanrum.

Dagen därpå var det snö på fjällen och även där gav dimman lite mystik till bilden.

Ibland är jag ute i rätt tid och på rätt plats för att få se skådespel som det här.

Nu är det frostigt och härligt och minusgraderna väntas stanna kvar. Jag vet att ni som bor söderut har eller ska få snö nu och om jag inte visste att den kommer även hit snart så skulle jag bli lite avundsjuk. Vintern är väldigt sen här i år men äntligen ser det lovande ut framöver.

Som jag skrev så ska jag nu gå ut och promenera och förhoppningsvis ska jag sedan känna mig redo att läsa några av era inlägg. Det kanske blir lite pö om pö för att inte få ett bakslag och kanske behöva vänta länge igen. Men det känns fantastiskt kul att få träffa er igen på nätet.

De flesta av er var med mig när jag insåg varför jag har så svårt för att koncentrera mig och hålla kvar fokus på något. Det var en person i min närhet som sa ”du dissocierar!”. Det var ingen gissning utan ett tydligt påstående och efter en del tillbakablickar och googling förstod jag att det var helt rätt. Ni följde även med mig när jag fick bekräftelse av en psykolog att det stämde och när han och jag tillsammans konstaterade att KBT inte hjälpte utan snarare förvärrade situationen. De övningar vi gjorde och de uppdrag jag fick resulterade i att min hjärna helt blockerade de känslor det var meningen att jag skulle konfrontera. Han tyckte att jag var ett intressant fall och han skulle nog gärna ha fortsatt att både försöka hjälpa och studera mig men eftersom det skulle krävas en väldigt långvarig samtalsterapi var han tvungen att avsluta. Han erbjöd mig hjälp att acceptera min situation och han skrev även en remiss till psykiatrin. Men både han och jag visste att jag inte var, eller är nu, så påverkad att de inom psykiatrin har tid eller möjlighet att ta sig an mig (och jag är väldigt glad för att jag inte är så illa ute även om jag är lite bitter över att jag inte är värd den hjälpen). Jag tackade nej till att få hjälp med acceptans med orden att jag är van vid att acceptera och gå vidare.

Men det här problemet är svårare att acceptera än mina värkproblem. Om jag kunde välja skulle jag hellre ha mer värk och få vara klar i huvudet i stället för att alltid vara lite dimmig och ha svårt för allt som kräver koncentration. Men jag har ändå lärt mig att hantera normaltillståndet och acceptera att jag inte kan läsa böcker eller faktatexter som är längre än några rader. Det som får mig att tycka att livet ändå är fantastiskt och fint är att just glädjen och andra positiva känslor inte blockeras av min hjärna utan det är de negativa känslorna den vill skydda mig från.

För er som inte hängde med mig då och för er som har glömt (det är inte lätt att förstå det här om man inte har upplevt det) vill jag ge en kort förklaring till vad det innebär att dissociera. Men jag kan bara ge min bild av det. Som med så många andra både fysiska och psykiska besvär upplevs dissociation väldigt olika och kan vara mer eller mindre stark. Dissociation är ett symptom och inte en egen diagnos men i flera svårare sjukdomar ingår det symptomet. Min psykolog kunde inte se att jag hade någon av de diagnoserna. Det fanns inte ens en pytteliten misstanke utan jag har bara utvecklat symptomet.

Dissociation innebär att hjärnan försöker hjälpa till genom att skydda och avskärma från den verklighet som väcker svåra minnen och känslor. Återigen vill jag trycka på att det här handlar om mina upplevelser om hur det är. Förmodligen har jag haft förmågan att dissociera sedan jag föddes eftersom den förmågan är genetisk. Men dissociationen bröt ut först efter min mans död. Jag har haft tre upplevelser, eller trauman, de senaste nio åren som har triggat igång den här psykiatriska skyddsåtgärden. Två av upplevelserna är oåterkalleliga och den tredje har förändrats till viss del till det bättre. Jag kan inte beskriva det bättre än som att hjärnan styr över mig utan att jag kan påverka hur. Rätt som det är kan något, som jag själv kanske inte är medveten om, registreras i min hjärna och upplevas som en fara som den behöver hjälpa mig att klara av. Ofta triggas det igång av tankar eller samtal om de tre trauman jag har haft men det är helt oförutsägbart eftersom jag ibland inte märker någon reaktion alls och ibland får jag en stark reaktion utan att förstå varför.

Det första jag brukar märka är att jag blir trött och känner mig drogpåverkad. Vid korta episoder kan det räcka med det och bara en stund senare återgår jag till det vanliga tillståndet (som innebär att jag ständigt är lite luddig i hjärnan och har dålig koncentrationsförmåga). Men vid starkare reaktioner känner jag att jag är bortkopplad från verkligheten och de känslor som jag borde känna. Underligt nog stannar glädjen alltid kvar och det beror helt klart på att hjärnan inte tycker att den känslan är farlig för mig. Jag kan få svårt att hitta ord och kan ibland glömma händelser eller vad jag har pratat med andra personer om. Många kan nog tänka att det är vanligt och att det handlar om tankspriddhet men det är en helt annan nivå. Det har hänt att jag har varit ute på promenad och varit så avskärmad att jag plötsligt vaknar upp och inte har en aning om var jag är. Första gången var det lite skrämmande att jag inte kände igen mig men nu vet jag att jag bara ska fortsätta gå och att jag så småningom ska få tillbaka medvetandet om var jag är. Det är som att man en kort stund tappar minnet om att man har sett den platsen förr.

För drygt en vecka sedan fick jag helt oväntat ett av de kraftigaste och mest långvariga skov (eller episoder eller kanske perioder. Jag vet faktiskt inte vad som är rätt benämning) jag har haft. I alla fall sedan jag blev medveten om att jag dissocierar. Under flera år trodde jag att de här reaktionerna berodde på min leversjukdom eftersom jag var så påverkad av den på flera sätt. Jag har ingen aning om vad som fick min hjärna att utlösa en så stark reaktion den här gången. Jag hade nyss kommit hem från en väldigt skön morgonpromenad och satt i soffan med en kopp kaffe och tittade på morgonstudion när jag kände att jag liksom försvann från verkligheten. Jag kände mig frusen inombords, nästan febrig, och om jag inte hade varit med om samma sak förr så hade jag trott att jag var på väg att bli sjuk. Jag kände mig avstängd från alla de känslor som känns negativa och ett litet exempel var när jag i ett samtal med en av mina döttrar sa att något gjorde mig orolig. Just när jag hade sagt det gjorde jag en liten paus och konstaterade med ett skratt att nej, jag känner inte oro men jag vet att jag bör känna så. Det är ganska fascinerande hur jag faktiskt kan tro att jag känner saker bara för att jag har minnen av hur det känns och vet när jag bör känna så.

Jag har egentligen inte så mycket emot att hjärnan blockerar känslor som rädsla, ilska, sorg eller ledsenhet (kollade i SAOL och substantivet heter faktiskt ledsenhet). Det underlättar i samtal där dessa känslor skulle försvåra och gör att jag kan vara saklig och lyssna utan att själv må dåligt. Men eftersom det inte stannar vid att jag slipper dessa känslor utan ger mig många andra tristare biverkningar så skulle jag föredra att fungera normalt. Även om jag kan vara saklig och en bra lyssnare så blir det ofta så att jag blir så bortkopplad, trött och ofokuserad att jag till slut måste avsluta samtalet. Ibland klarar jag att prata ganska länge men andra gånger måste jag avbryta och säga att jag inte hänger med i vad som sägs längre. Min dissociation kan ofta triggas bara av att jag försöker hålla uppe koncentrationen. Det blir en för stor ansträngning som hjärnan genast reagerar mot och sätter igång skyddsåtgärderna.

Ett annat tecken, som också visar på min brist på koncentrationsförmåga, är att jag lätt tappar tråden och svamlar på om helt ovidkommande saker i tron att folk hänger med i mina tankar. Det är därför jag ofta blir långrandig och har svårt att hålla mig till det jag har tänkt säga eller skriva. Som nu t ex. Jag skulle ge en kort förklaring till varför jag inte har orkat läsa mina bloggvänners inlägg sedan en vecka och därmed inte har kommenterat. Men det är sällan jag lyckas vara kortfattad och hålla mig till bara just det jag ville säga.

Det här inlägget har jag tagit nästan hela veckan på mig för att få klart och kanske är det också en förklaring till att det blir så utbroderat och långt. Det är lite lättare att få hjärnan att gå med på att jag skriver en text än att jag läser någon annans text så därför har jag ändå lyckats få ihop det här inlägget. Men jag har varit tvungen att ta det i etapper och det känns bra att komma med en förklaring till varför jag inte besöker er och kommenterar. Jag, eller min hjärna, orkar helt enkelt inte läsa. Jag har försökt men jag behöver bara ta fram ett inlägg så surrar det till extra mycket i mitt huvud och jag blir nästan illamående. Det är svårt att förstå varför men jag vet att det just nu inte har med något särskilt jag tänker på att göra utan nu, när jag är mitt uppe i det här skovet, är det helt enkelt bara försöket att koncentrera mig som ställer till det.

Jag vet inte hur långvarigt det här kommer att vara men jag hoppas att jag redan i morgon ska vakna upp till en dag då min hjärna låter mig återgå till mina vanliga och omtyckta rutiner. För jag saknar er verkligen och hoppas att jag snart ska kunna besöka er igen. Det kan även vara så att det blir långvarigt och då vet ni att jag inte har tröttnat utan att jag bara har en hjärna som gör missriktade försök att skydda mig från att må dåligt. Verkligen inte särskilt lyckade försök. Men jag är som sagt var på gott humör och om det inte blir alltför långvarigt så accepterar jag att jag ska gå här och lulla omkring med dimma i huvudet utan att försöka koncentrera mig på något.

Jag har lagt in foton från föregående vecka och som ni ser är det många rådjur överallt nu. Just här trodde jag också att det bara var rådjur men så reagerade jag på de vita, långa benen på några av dem. De var ganska långt borta men jag såg ändå att det var två älgar med i motivet.

Jag vågade inte gå närmare när den ena älgen reste sig upp och tittade på mig. När den gick några steg mot mig vände jag och gick iväg. De personer som står längre upp och tittar fick se älgarna på närmare håll.

Jag började med en soluppgång och slutar med en solnedgång. Men det är inte på något sätt en metafor för hur jag mår eller vad som komma skall. Jag mår snart bättre igen och då ses vi 😀