Nu går solen upp lite längre söderut så jag har förmånen att kunna gå ut på balkongen och få se ett färgsprakande skådespel vissa morgnar. Tyvärr är det lite väl många stora granar i vägen åt det hållet för att upplevelsen ska kunna bli väldigt bra.

Igår var det dags för att få på vinterdäcken och nu är både min bil och jag redo för vintern. Men den lär dröja och det är inget konstigt med det. Vi har haft några frostnätter och jag var lite bekymrad över att behöva åka från Frösön och genom hela Östersund när jag såg att temperaturen var nära nollan. Men det var ingen fara alls. Efter däckbytet fick jag en impuls att åka en bit längre bort och ta en promenad vid Spikbodarna. Därifrån har jag en del minnen och kanske förknippar jag Spikbodarna mest med några skidturer med min farfar. På senare år har jag varit här och letat stolpar och jag vet faktiskt inte varför jag inte åker hit lite oftare. Det finns många fina stigar att gå på här.

En liten bit från parkeringen kom jag fram till den här vyn. Jag vet att jag i ett svagt ögonblick skrev att nästa gång jag fotar fjällen ska de vara vita av snö och himlen ska vara blå. Nåja, det blir inte alltid som man tänkt och här är de i ett morgonsken från lite längre håll än vanligt.

Beskär man bilden lite så syns den lilla snömängden lite bättre.

Det måste ha varit någon grad kallare just här för i stan och på Frösön var det inte ens frost. Här hade det faktiskt fallit några snöflingor under natten.

Egentligen hade jag velat gå in på stigen men jag hade valt ett par skor som jag helst inte vill förstöra på stigar som jag av erfarenhet vet kan vara ganska leriga bitvis. Jag följde alltså gångvägen som i början var asfalterad och som senare blev en fin grusgång. Det blev drygt en timmes promenad och det kände jag mig nöjd med.

Hacke jobbade på i en stolpe.

I morse åkte jag till katthemmet igen. Förra veckan fotade jag inget men den här gången kom mobilen fram några gånger. Det här är Mysis och ja, han är mysig och gosig. Han är en av troligtvis 19 fina katter som ska få komma till sina nya hem den här veckan och kanske nästa vecka.

En del katter var det lite synd om eftersom de inte fick någon mat. Den här fina familjen bl a skulle till veterinären och bli kastrerade i dag och då måste man fasta innan. Mamma Star och Felicia i den översta sektionen, Collins till vänster och Scarlet till höger.

I dag fick jag ett litet genombrott med Torsten. Han accepterar att vi håller på med diverse saker nära honom och vi får gärna sätta in ett fat med mat precis bredvid honom i hans korg (han har bosatt sig i den här mjuka korgen under ett bord och jag har bara sett honom ute på golvet en enda gång). Men han vill inte ha någon närkontakt. Men den kvinna jag har gått tillsammans med sista tiden visade att han gärna tar små godisbitar direkt från oss om vi håller dem mellan tummen och pekfingret. Jag gjorde så och han var så försiktig när han tog bitarna från mig. Jag försökte samtidigt smeka honom lite på kinden och ett litet tag trodde jag att han accepterade det. Men så snart godiset var borta slog han snabbt till mig med tassen. Inga klor…och det var också en framgång. Jag önskar att han åtminstone skulle ty sig till någon annan katt men han är en herre med stor integritet.

De här två sötnosarna har jag glömt namnen på. Jag kan omöjligt hålla alla namn i minnet och det är inte heller nödvändigt.

Jag och den andra Ingrid har tagit pass tillsammans ett antal gånger nu och även om jag har trivts väldigt bra med olika ungdomar som jag har volontärat med så är det trevligt att ha en jämnårig volontärkompis.

Väderprognosen sa att det skulle bli en solig dag men idag fick solen kämpa rejält mot dimman. Så är det ofta den här tiden på året och det gör inget. Jag gillar att gå i dimma också och särskilt om solen gör sitt bästa för att skingra allt det gråa. När jag klädde på mig ytterkläderna såg det ut som om det skulle bli en solskenspromenad men jag hann inte gå långt innan dimman hade tagit över igen. Men inte helt. Det var skaplig sikt en bit ut över sjön.

Jag har en gång haft en vinbärsbuske med vita bär så jag blev inte förvånad när jag såg de här bären. Jag minns hur jag då, när jag såg bären första gången, funderade på varför just bären på den busken tog så lång tid på sig för att mogna. Men när en granne förklarade att det var en sort som skulle ha vita bär plockade jag av bären och gjorde gelé av dem. Gelén blev rosa och smakade ungefär som röd vinbärsgelè.

När jag hade vänt upp från sjön och tittade tillbaka såg jag att solen såg ut att kunna skingra dimman.

Men ganska snabbt blev det lika tjockt som innan.

När jag kom hem gjorde jag mig en kopp kaffe och satt sedan i ett telefonsamtal i drygt en timme. Under den tiden hände det saker och när jag tittade ut från balkongen hade solen lyckats ta över himlen.

Några timmar senare smög sig dimman fram igen och nu, när det börjar mörkna, börjar vi om från början och förmodligen vaknar jag upp till ännu en dimmig morgon. Jag tycker att det är ganska fint.

Ju längre upp i ålder man kommer desto fler screeningar blir man som kvinna automatiskt kallad till. I förra veckan kom ett provtagningskit till något jag inte hade koll på skulle erbjudas. Just det här erbjuds nog till alla i rätt åldersgrupp, även män, och visst är det en förmån även om det, liksom andra screeningar, inte är en jättebehaglig upplevelse. Nåja, jag är glad för att vi har de här undersökningarna i Sverige och nu är provet klart och ivägskickat. Om jag är orolig? Nej, jag oroar mig aldrig för några av de undersökningar vi får erbjudanden om och jag inbillar mig nog att jag har fått min beskärda del av fysiska besvär. Förnuftet säger att jag har lika stor risk som andra men jag väljer att inte tänka så.

Jag är en stolt mamma till en väldigt driftig och kunnig dotter. Eller det blev lite fel. Jag är en stolt mamma till tre fantastiska (vuxna) barn men just idag är det min yngsta dotter som utmärker sig lite. Jag skulle gärna visa ett videoklipp på den intervju hon idag gav i lokala nyheter men respekterar så klart hennes önskan om att varken namn eller inslaget ska synas här. Inte för att hon vill att just den intervjun ska vara lite hemlig utan för att hon inte vill att folk ska kunna hitta andra uppgifter om henne i min blogg, trots att det bara finns positiva texter om mina barn här. Det får man förstå och respektera. Jag har ju faktiskt tutat i mina barn det här med integritet sedan de var små.

Intervjun handlade om den JO-anmälan min dotter har gjort om en viss hantering inom psykiatrin och den anmälan var så välformulerad och väl underbyggd att JO har kontaktat berörd avdelning. På något sätt fick den lokala svt-redaktionen reda på det här och ville ha en intervju. Min dotter besvarade alla frågor på ett klart och informativt sätt och la till att eftersom hon har den kunskap och bakgrund som krävs för att veta vilka rättigheter man har så kände hon ett ansvar för alla som kanske t o m avstår från utredningar pga det obehag en viss hantering medför. Förhoppningsvis ska det här leda till en förändring och till att hjälpa andra. Jag är alltid stolt över mina barn men ibland känns det lite mer.

Det är väldigt sällan jag har ett inlägg utan bilder och två bilder hade jag i min kamera som kan få vara med här. Jag blev så exalterad när jag såg att det har fallit några snöflingor på fjälltopparna. Det är svårt att se men om man tittar väldigt noga så kan man på bilden se att det inte bara är molnen där borta som är vita.

Att fota solen genom träd är ganska kul och det händer lite då och då att ni får se sådana bilder här.

Det är så jag minns dagarna den här veckan men om det ger intryck av att det var varmt och vindstilla så har jag lurat er lite. Ärligt talat så har det nog varit både kyligt och blåsigt men i mitt tycke så är det skönt så länge man är rätt klädd. I alla fall till en viss gräns. Jag vet att solen värmde några gånger men då kanske jag var i lä.

I tisdags ville Vilde gå ut och gå med mig och eftersom han den här gången befann sig i den yngre ägarens lägenhet kom vi ner till sjön en bit från Badhusparken. Jag hade inte tänkt att det skulle bli något bad den här gången eftersom vattnet inte kunde vara särskilt skönt. Men Vilde var bestämd och bada skulle han.

Sedan satte han sig och njöt i solen. Just här var det inte särskilt skönt eftersom vi var exponerade för blåsten men det brydde sig inte Vilde om. Jag hade i alla fall varma kläder på mig så jag lät honom sitta där ett tag.

Igår gick promenaden förbi Valla centrum, som består av en ica-butik, och där händer det en hel del. Både på den västra och den östra sidan är tillbyggnader på gång. Jag läste någonstans att butiken ska bli 1000 kvm större men om det inkluderar den övervåning som ska byggas på ena sidan vet jag inte. Kul är det i alla fall att kundunderlaget ökar och att det kanske blir en ännu mer välsorterad butik. Men jag tror att den även i fortsättningen ska vara en ica supermarket så priserna lär väl vara därefter. Bilden längst till höger är det bygge jag visade er tidigare i år. Då hade bara en trappuppgång kommit på plats men nu är tre hus nästan färdiga och man skymtar trapphuset till det fjärde en bit bak i bilden. I ett av husen har folk redan flyttat in. Hur kul det är att bo på en byggarbetsplats vet jag inte men det blir ju bättre snart.

Nu ska jag göra en rättelse. Jag har flera gånger skrivit om Mjälleberget. Var jag fick det namnet ifrån vet jag inte men förmodligen tog jag det bara för givet eftersom Mjälleborgen låg här. Berget heter Öneberget och inget annat. När jag googlade Mjälleberget var det mest min egen blogg jag hittade så kanske borde jag söka upp alla fel och ändra. Men det tror jag inte att jag orkar.

När jag tidigare har varit uppe på Öneberget så har jag förgäves letat efter resterna från Mjälleborgen men det enda jag har hittat är de här kullarna som jag då fick reda på var platsen för borgens terass. Så stod det på den gamla skylten men så mycket mer information fanns det inte. Nu har nya skyltar kommit upp och tydligen var det inte bara borgen som låg här utan från terassen hade de fin utsikt över avrättningsplatsen. Om någon är intresserad så har jag lagt in bilder på skyltarna så att de går att läsa.

När jag gick ner från Öneberget (jag måste tjata in det namnet i mitt minne) stötte jag på en festlig figur. Är det Mjälleormen kanske. Jag vet inte om den verkligen finns men om inte så har jag upptäckt en sådan nu.

I morse var jag på katthemmet igen tillsammans med en kvinna som heter likadant som jag. Hon var här först så jag kallar mig Ingrid B på schemat och i fb-gruppen (mitt efternamn börjar på B). Vi tar pass tillsammans ibland när jag inte har någon annan att dela passen med. Kul för mig och bra för henne att få lite avlastning eftersom hon tar flera pass själv varje vecka. Många nya katter har kommit och det tack vare att många katter har fått nya hem. Kön tar aldrig slut, tyvärr.

Tyvärr har en av de som startade verksamheten avlidit för ett litet tag sedan och hennes katter har fått komma till katthemmet. Det är oklart om det är fem eller sju katter men alla var väl omhändertagna av sin älskade matte. Det är alltså inte alltid misskötta katter eller hemlösa katter som kommer till katthemmet utan det finns andra tragiska orsaker också. Bl a kelpluttarna nr tre och fyra kommer därifrån och jag tycker att det är så sorgligt att de plötsligt befinner sig utan sin matte på en väldigt konstig plats.

Efter passet på katthemmet kände jag att jag ville ut och röra lite på mig innan jag åkte hem. Jag parkerade på Frösön och promenerade längs sjön, över gångbron till Badhusparken och sedan tillbaka. Lärkträden har fått sin gyllene höstfärg nu

I förra bilden var det solsken men här har dimma och moln klumpat ihop sig.

Här var det en väldigt fin poppelallé men de gamla (ca 120 år) popplarna närmast sjön var i så dåligt skick att de nu har grävts upp. Lite trist men nya popplar ska planteras och även om det tar lång tid innan de är stora så blir det mycket finare igen snart.

Jag kom hem och åt min lunch medan jag i efterhand tittade på presskonferensen med vår blivande regering och dess samarbetspartner. Mina tankar och åsikter vädrar jag inte här men lite bekymrad är jag.

Naturen verkar lite vilsen och förvirrad. Den har svårt att bestämma sig för om det är sommar eller höst. Jag ser alla möjliga blommor, t ex prästkragar, fibblor, olika sorters klöver, blåklockor, bergsklint och så dessa två, vädd och rödfibbla, under mina promenader.

Men det är ändå ingen tvekan om att det är höst trots att det blommar lite här och där.

I morse slängde jag en snabb blick ut över en lägda medan jag gick och trodde först att jag såg två rådjur långt där borta. Men det stämde inte riktigt och jag förstod att det var två älgkalvar som stod där och tittade tillbaka på mig. Här zoomar jag så mycket det går med mitt standardobjektiv och då ser man nästan att det är älgar det är frågan om.

Jag beskar bilden så mycket som möjligt utan att det blev alltför suddigt och nu syns de båda kalvarna bättre. Jag skulle gärna ha gått närmare men vågade inte riskera att mamman skulle komma utstormande någonstans ifrån och skydda sina kalvar från mig. Det kan bli lite farligt. Jag spanade efter mamman men såg henne ingenstans.

Efter en stund gick jag vidare och hade hela tiden koll åt alla håll. Och snart såg jag mamma älg på en öppen yta på andra sidan det lilla skogsavsnittet. Men jag hann inte rikta kameran mot henne innan hon hade sprungit in i skogen. Där stod hon stilla en stund och hon måste ha kallat på sina barn eftersom de strax efteråt travade iväg tillsammans alla tre. Bilden är fruktansvärt dålig men älgmöten är så spännande så det får ni stå ut med.

Jag såg att älgfamiljen sprang iväg en bit och att de sedan korsade min stig och därför hade jag fortsatt noga koll på omgivningarna när jag gick vidare. Men de var antingen långt borta eller väl gömda i skogen. Jag kom fram till en plats där jag såg ut över en del av Storsjön som ligger på motsatt sida av Frösön än där jag bor.

Efter ett tag kom jag tillbaka till min halva av ön och i den här vyn ser ni en del välbekanta platser. Ändsjön skymtar till vänster, kullen i mitten är Mjälleberget och till höger syns ”min” del av Storsjön.