Det sägs ibland att man är antingen katt- eller hundmänniska men jag är helt klart både katt- och hundmänniska. Kanske lite mer hundmänniska men katter är underbara varelser också. Vem kan t ex motstå en liten kattunge som förväntansfullt placerar sig i sopskyffeln och väntar på att den ska lyfta? På katthemmet kan man gå in i olika rum eller bås där det finns kattungar och oberoende av varandra har de kommit på denna roliga lek. Kanske är det någon volontär eller ansvarig som går in för att lära dem detta men när jag är där behöver jag inte visa dem hur kul det är. Det vet de flesta av dem ändå. Iband får sopskyffeln lyfta med två små kissekatter samtidigt och kunde de skratta så skulle de nog göra det. Naturligtvis fick den här sötplutten en liten åktur.

Prinsen har fått sällskap i köket. Det här är Tusse och han vill gärna gosa så där har Prinsen fått lite konkurrens. Två andra katter får också gå fritt i köket men de är mer skygga och gömmer sig uppe på taket till ett av båsen. De tycker att de bor där och därför får de också sin mat placerad där uppe. Det är lika bra det eftersom Prinsen är njursjuk och bara får äta specialkost. Tusse får däremot sin mat placerad på någon höjd, antingen på bordet eller någon klätterställning. Prinsen kan inte ta sig upp utan hjälp så det fungerar också bra. Den enda som riskerar att få dela med sig av sin mat är just Prinsen eftersom han får den på golvet. Ja, inte direkt på golvet så klart utan på fat. Nu borde jag nog ha med en bild på Prinsen men ni har sett honom förut. Tusse får representera köksgänget. Tyvärr verkar de inte bry sig särskilt mycket om varandra men de accepterar varandra och får därför den större frihet som köket innebär.

Det här är Flash och honom tyckte jag väldigt synd om förra veckan. Han är ca 4-5 månader gammal och han kom till katthemmet ensam. Han sitter i ett eget bås och kan titta in till ett gäng kattungar som ibland leker vilt med varandra. Förra veckan satt han i sitt bås och jamade efter sällskap och jag satt länge med honom där inne. Den här veckan är han betydligt lugnare och jag hoppas att han snart kan kastreras och sedan få vara med andra katter.

En av de stora personligheterna är Torsten. Men han vill inte ha närkontakt med vare sig människor eller andra katter. Varje gång jag är på katthemmet ligger han i en mjuk korg under bordet i ett av de större rummen. Där har han koll på sin omgivning och så länge ingen stör honom är han lugn. Han tycker att det är helt ok att vi sätter in ett fat med vom och annan mat i hans korg men där går gränsen. Jag har inte sett någon annan katt försöka närma sig så förmodligen visar han att han kan acceptera dem på avstånd men inte i sin korg. Det är lite synd för många av de ensamma, skygga katterna har tinat upp och tagit sig an de andra yngre katterna och delat sovplats med dem. Men alla är vi olika och så är det även med katter.

Men jag är ju även hundmänniska och kanske lite mer än kattmänniska. Jag har tagit några pass på katthemmet tillsammans med den kvinna som ofta hjälper till att rasta Vilde, den superfina golden retriver ni har sett mig med tidigare. Hon berättade att hon hjälper till många dagar i veckan och då sa jag att Vildes matte vet att jag också gärna går ut med honom. Jag gissar att hans matte drar sig lite för att vara besvärlig och be mig om hjälp så jag skrev till henne och föreslog att jag skulle ta en promenad med Vilde på torsdagen, som är idag. Så blev det och både Vilde och jag var lika glada när jag låste upp dörren och gick in. Men efter en lång stunds gosande satte jag på honom kopplet och så gick vi iväg. Höstfärgerna lyser upp överallt men vi hittade något annat som också var färgsprakande. Där poserade Vilde snällt. Han är jätteduktig på kommandona sitt och stanna och dessutom drar han inte alls i kopplet. Det är en förutsättning för att jag ska kunna gå med honom. Kanske har det faktum att han är drygt 10 år med det att göra men han är både pigg och stark så jag tror att han bara är snäll och väluppfostrad. Han drar inte ens i kopplet när vi möter andra hundar. Det kan komma något lite gnäll men han nöjer sig med det.

Vi var ute och gick i ca en och en halv timme och vi passerade Lillsjön. Där hann jag inte med riktigt när han för första gången drog så hårt i kopplet att jag inte hade något att sätta emot. Han skulle helt enkelt bada i den lilla bäck som rinner in till sjön. Inte heller hann jag med att få upp kameran medan han låg platt på magen och njöt men här har han precis rest sig upp och börjar skaka av sig lite vatten. Jag borde ha varit förberedd eftersom han visade samma badglädje vid tidigare tillfällen när vi hittade en sjö eller en bäck. Men då var det varmare ute och inte trodde jag att han var lika sugen nu. Så fel man kan ha.

Efter badet gick han upp på land, tuggade i sig lite gräs och satte sig sedan så här fint och såg ut som den livsnjutare han är.

Vi fortsatte tillbaka hem till honom och han såg så ledsen och ynklig ut när jag hade torkat av honom och skulle gå. Jag satte mig ner med honom på golvet ett tag men jag hade ett ärende att uträtta och kände att jag ville komma iväg. Men jag hoppas att vi ses snart igen. Det kan bli redan i morgon. Jag fick en fråga om jag kunde tänka mig att ta promenaden då också. Tyvärr blev sviterna efter den här promenaden inte så roliga. Jag får ibland väldigt ont i ljumskarna och ena höften och just nu har jag svårt att bara ta mig runt i lägenheten. Jag vill gärna gå ut med Vilde igen men då får det ske ett litet mirakel under natten. Jag får hoppas på det.

Jag har fotat och njutit av så många höstfärger nu och för att få lite variation tänkte jag försöka fokusera på annat under mina promenader. Men jag lyckades väl så där. Inte helt fritt från höstfärger men en viss inblandning av regndroppar, som också tillhör mina favoritmotiv. Jag inbillar mig att man inte tröttnar så lätt på alla dessa färger och snart svämmar nog allas bloggar över att samma sorts motiv. Och då ska jag sitta här och njuta av alla era höstbilder. Det har ju redan börjat hos en del av er.

Här gör jag ett avbrott i höstfärgerna för ett gäng droppar.

Hoppsan, här blev det visst en mix av både höst och droppar.

Jag gav upp mina intentioner och lyfte kameran mot höstmotiven. Det är svårt att låta bli. Där borta ligger fjällen men ibland är de dolda bakom låga moln eller dimma.

På väg ner mot Sommarhagen.

Sommarhagen.

Den här promenaden blev ganska lång och de glipor i molnen, där solen ibland tittade fram, försvann när jag närmade mig mitt hem.

Men så plötsligt sprack det upp lite igen och så har det växlat under resten av dagen.

Det börjar bli dags att fundera på däckbyte. Men jag ser ingen vinter i 10-dygnsprognoserna så lite till kan jag nog vänta. Det är bra att inte vänta till sista stund då alla får panik och i oktober är det en god idé att få det gjort.

Jag har tjatat om min vilja att hitta trattkantareller ett tag nu och igår såg det ut som om dagen skulle bli perfekt för svampletning. Här i Jämtland är trattisarna mest förekommande nära fjällen och eftersom jag hittade en lagom mängd utanför Höglekardalen förra hösten så var det dit jag begav mig. Då och då tittar fjällen fram när man närmar sig. Det var en kylig morgon och dimman låg som ett lock över dalgången längre fram. Jag var i stort sett ensam på vägen så det var inga problem att stanna för att fota genom rutan.

Framme på parkeringen började jag med att swisha de 20 kr det kostar att stå där en dag och sedan tog jag på mig mössa och vantar (premiär för säsongen) och gick iväg. Ett frostnupet blad fick bli höstens första frostmotiv.

Det här är inte en stig jag skulle rekommendera om man vill ha en lättsam promenad och kanske gå i bredd två stycken. Den ser väldigt fin ut i början men snart blir det väldigt stenigt, fullt med rötter, blött och lerigt. Vis av den lärdom jag fick förra hösten, dvs blöta fötter, hade jag tagit på mig stövlar den här gången. Det gjorde promenaden väldigt mycket trevligare. Ländryggen tycker om den här sortens stigar så den var i alla fall glad, eller rättare sagt så var det jag som var glad för att ryggen trivdes. Naturen förändrades emellanåt och det gör ju upplevelsen trevligare. Tar man det lugnt och ser efter var man placerar fötterna så är även den här stigen ett bra val och den bjuder på en del fina naturupplevelser.

Förutom att ha koll på hur stigen såg ut försökte jag även se om det fanns trattisar innan jag kom till ”mitt” ställe. Men jag vet att de här svamparna trivs på en speciell höjd så jag förväntade mig egentligen inte att hitta några innan jag var där. Och där var de. De stod där precis bredvid stigen och väntade på mig. Svamplycka! Att ingen annan hittar dem måste bero på att det är lite bökigt att ta sig dit. Jag hade vadat över både små vattendrag och kärr och det vill nog inte alla.

Jag hittade alldeles lagom många inom ett litet område och eftersom jag blev kall om fingrarna av att gräva i mossan, för att få upp hela svampen, kände jag mig ganska nöjd med att det verkade vara slut på tillgången där. Det är mer än det ser ut att vara på bilden och de fyllde min svamptork två gånger.

Jag var nästan framme vid Storfallet så jag fortsatte den sista biten för få att sitta där och äta min matsäck medan jag tittade ut över forsen och lyssnade på dånet från när vattnet föll ner i ravinen.

Chokladboll som avslutning så klart.

Jag kom tillbaka till parkeringen och mer än så hade jag egentligen inte tänkt göra den här dagen. Jag hade gått ca 5 km och kroppen kändes fortfarande ganska pigg. Jag kunde bara inte åka därifrån utan att ha varit uppe en bit på ett fjäll och njutit av alla höstfärger. Inget är så vackert som fjällen i höstskrud. Men jag ville inte göra en ansträngande vandring ända nerifrån dalen så jag styrde mot Fjällhalsen, som ligger en bit upp och där det finns både restaurang och parkeringar. Vägen upp är rejält brant men min Fuchsia klarade det galant. Härifrån tänkte jag att jag i alla fall skulle ta mig upp på kalfjället och sedan känna efter om jag orkade mer. Mittemot parkeringen ligger Drommen, en av de fjälltoppar jag besegrade i somras.

Det började med en lätt vandring uppför. En väldigt välbekant led eftersom vi under några år hade en liten fjällstuga en bit ner längs vägen.

Jag ångrade inte mitt val att ta mig upp hit.

Där framme syns Västfjället. Under de två år jag väntade på att få en ny lever hade jag som målsättning att ta mig upp på den toppen. Sista stigningen är rent grym men sju månader efter transplantationen tog jag mig upp dit i sällskap av min yngsta dotter och min svägerska. Jag ska erkänna att jag nästan gav upp i den sista backen men med många pauser kom jag till sist upp. Sedan dess har jag varit uppe där två gånger till men den sista stigningen är fortfarande hemsk. I alla fall för mig. Igår valde jag att följa leden till vänster när den delade sig och där var det bara en väldigt svag lutning.

Små bäckar ser man lite här och där och vattnet är så rent att många dricker det som det är.

Även här var det blött. Blötare än jag minns att det har varit vid tidigare tillfällen och kanske har det regnat mycket i fjällen. Jag var i alla fall glad för att jag hade stövlar på mig. Jag fick en kommentar om mina röda stövlar och det var ett positivt ”vilka härliga röda stövlar du har, de passar dig perfekt”. De är inte direkt vandringsstövlar men de är väldigt sköna. Jag har beställt ett par mer robusta stövlar men de kom inte fram i tid och det gick ju bra ändå.

Två gånger fick jag närkontakt med hundar och jag passade så klart på när tillfälle bjöds. Den ena var en podengo, eller podenco som husse och matte sa. Googlar man så finns båda stavningarna. Det enda jag kan om den rasen är att jag som ung lärde mig att den hoppar fyrfota upp i luften om den vill se något över ett hinder. Den här matten sa att deras hund gjorde så och det tyckte jag var kul. Det är även kul att många gärna stannar till en stund och byter några ord när man möts på en led på fjället. I alla fall när vi är så få som den här dagen.

Det var så skönt och jag fortsatte en bra bit. Jag hade en liten tanke om att kanske ta mig upp på Västfjället från den inte så branta baksidan. Här hade jag sett en kvinna komma från andra hållet och därför väntade jag tills hon var i sänkan bakom buskaget innan jag lyfte kameran. Man vet ju aldrig hur folk ställer sig till att bli fotade. När vi sedan möttes sa vi hej, precis som man brukar och precis när vi hade passerat varandra klickade det till i min hjärna och jag vände mig om och utbrast ”Inger”. Då vände sig kvinnan om och sa ”Ingrid…från Vattjom”. Vi bodde i grannbyar utanför Oviken och träffades på byfester och i skolan eftersom vi hade barn i samma klass. Vi möttes även ibland på promenader men vi var aldrig mer än bekanta. Vi flyttade därifrån 2009 så det är minst 13 år sedan vi sågs. Men hon såg ut precis som då och jag hade samma slags frisyr då som det coronaburr jag har nu (har förresten bestämt mig för att återgå till kort frisyr) så när vi väl tittade lite mer noga så var det inte svårt att känna igen varandra. Det blev en jättetrevlig pratstund där på fjället innan vi fortsatte åt varsitt håll igen. Visst är det märkligt och roligt att möten med bekanta kan ske på väldigt oväntade platser.

Det började mulna och klockan närmade sig tre på eftermiddagen. Jag började känna mig ganska sliten och det skulle ta flera timmar att gå upp på toppen och ner igen så jag var klok nog att tänka om. Det fick räcka med att komma upp hit och se alla färger. De milsvida vyerna åt alla väderstreck får jag se en annan gång. Förhoppningsvis nästa sommar. Här vände jag på klacken och påbörjade nerfärden. Hungrig började jag bli också men som tur är har jag oftast med mig en påse med olika nötter, russin och mörka chokladprickar och det är både gott och mättande.

Nästan tillbaka på parkeringen igen.

Klockan var över fem när jag kom hem. Jag satte igång svamptorken, fixade en god svamppasta till middag, tog en varm och skön dusch och sedan orkade jag inte mer. Idag har jag vilat. Det blev en promenad på 25 minuter i duggregnet bara för att jag ville röra lite på mig men för övrigt har det varit en väldigt lugn dag med återhämtning.

Det har hänt mycket med höstens framfört under de dagar jag var hemifrån. Men det ser inte likadant ut överallt och det finns fortfarande många gröna gräsytor och träd. Under två dagar har jag gått olika rundor för att försöka få koll på hösten. Igår följde jag strandlinjen mot Vallsundsbron och jag hittade en hel del höstfärger.

Idag var det dags för ett pass på katthemmet igen och det här var synen som mötte mig när jag kom in i hallen och tittade in i ett av det stora rummen.

Det var faktiskt minst sex katter som hade stenkoll på mig. Men de tittade inte längtansfullt på mig. Möjligtvis hoppades de på att få mat men när jag öppnade dörren fick alla sex katter bråttom att gömma sig. Men jag fick massor av kattmys av mer tillitsfulla kissar i andra rum så jag lät de här katterna vara ifred.

Jag och S, den unga tjej jag volontärade tillsammans med idag, var ganska effektiva så redan klockan tio kunde jag komma därifrån. Jag åkte hem, parkerade bilen och gick sedan ut på ännu en skön höstpromenad. Den här gången gick jag åt andra hållet och kom upp på de stigar jag så ofta vandrar på.

Det var en väldigt seg och sömnig humla som långsamt klättrade omkring för att försöka hitta något gott.

Om väderrapporten visar sig stämma och jag vaknar upp och mår bra så blir det förmodligen en liten svampletartur i skogen i Bydalsfjällen i morgon. Kanske har jag bättre tur med att hitta trattkantareller där.

På söndagen kände vi oss redo för en rejäl skogspromenad och vi tänkte att vi kanske kunde ha turen att hitta trattkantareller samtidigt som vi njöt av dagen. Eftersom vi hittade massor av trattisar i samma skog förra hösten trodde vi att chansen var god att göra samma fynd den här gången. Men det var inte huvudsyftet med vår utflykt, bara en förhoppning om svamplycka.

Vi hann inte gå många meter innan solen glittrade i ett spindelnät så att nattens regndroppar syntes lång väg. Naturligtvis åkte min kamera fram men min son tyckte tydligen att jag var ett bättre motiv.

Området vi vandrade i är ett naturreservat men jag har naturligtvis glömt vad det heter. Det spelar nog ingen roll och jag kan i alla fall visa att vi startade på Upplandsleden.

En jätteskön dag och en promenad i varierande natur. Torra fina skogsstigar och spångar över våtmarker gav oss mycket att se och uppskatta. Kaveldun ser jag inte så ofta så de måste så klart förevigas.

Egentligen var vi bara ute efter att plocka trattkantareller och min son hade märkt ut platsen där vi hittade så många förra hösten. Men det är svårt att gå förbi de fina soppar av olika slag som växte alldeles bredvid stigen.

Bitvis var skogen som hämtad ur en tavla av John Bauer. Här åt vi vår lunch bestående av goda mackor.

Vi hade gått i flera timmar och min svampväska hade fått en del innehåll. Tyvärr hittade vi inte så många trattisar men en hel del soppar, några taggsvampar, en blodriska, en citronslemskivling och två små kantareller. Vi hade ratat merparten av alla svampar vi såg men de finaste fick följa med oss hem. Men hoppet fanns fortfarande eftersom vi inte hade kommit fram till den fyndplats vi var på väg mot.

Innan vi kom dit ville vi ha lite fika och vi hittade en bra sten att sitta på. Det var fuktigt överallt så våra sittunderlag kom väl till pass. Nu tror ni nog att vi som vanligt hade chokladbollar med oss men nej, vi hade varsin burk med äppelpaj och vanliljsås och det smakade väldigt bra. Paj ska helst vara lite ljummen men ute i skogen gäller lite andra regler och vi var båda nöjda.

När vi kom till den plats där vi trodde att vi skulle mötas av ett hav av trattisar blev vi lite besvikna. Min son hittade två väldigt små exemplar och i övrigt var det helt tomt på svamp. Förmodligen var vi där lite för tidigt på säsongen för det var i slutet av september vi hittade alla trattisar förra året. Men vi deppade inte för det utan konstaterade att vi i alla fall hade en fin svampskörd med oss och jag har ju planer på att försöka hitta trattisar i mina trakter snart i stället.

Giftigt lysande liljekonvaljebär får avsluta berättelsen om vår utflykt i svampskogen.

På måndagsmorgonen gav jag mig iväg direkt efter frukost och kanske gick det aningen lite bättre att köra de 48 milen hem (ja, google visade mig en genväg som var en mil kortare) men det var ändå skönt att stanna på samma ställen som på nerresan, sträcka på benen lite i Tönnebro och Ytterhogdal och ta en lite längre promenad runt sjön i Bollnäs. Jag hade inte längtat hem ett dugg men hemma är alltid bäst. Nu dröjer det nog till jul innan jag får träffa åtminstone två av mina barn. Ibland är det bra att tiden går fort.

Ni kanske undrar vad som hände med den svamp vi hittade. Trattisarna åkte ner i en god gryta tillsammans med några ur förra årets skörd. De övriga svamparna rensade jag, förvällde dem och la allt i en burk som jag skulle ta med mig hem. Min son ville nämligen inte ha dem. Men naturligtvis glömde jag burken med svamp i kylen och nu får den vara i min sons frys tills vi träffas nästa gång.