Min nya bil gör sitt bästa för att få mig att bli en bättre, mer ekonomisk och miljövänlig förare. På två displayer visar den olika uppgifter som ska hjälpa och påverka mig under färd… och påverkad blir jag. Ni förstår förhoppningsvis att jag inte på riktigt tror att det är bilen som betygsätter mig. Även om jag har förmänskligat min bil genom att döpa henne till Fuchsia så vet jag att hon är programmerad till att låta olika algoritmer tillsammans landa i en bedömning varje gång färden tar slut. En liten bild i den större displayen visar om det är motorn eller batteriet som driver bilen och den visar även när varken batteri eller den bensindrivna motorn gör av med energi och då fylls i stället batteriet på. När jag ser detta så kan jag i vissa lägen påverka bränsle- och batteriförbrukning och det gör mig till en miljövänligare förare. Då kan jag få följande bedömningar när vi har stannat. Som ni ser får jag även tips om hur jag ska bli ännu bättre. Än så länge har jag en bränsleförbrukning på i snitt 0,38 l per mil i blandad körning. Min förra bil drog ca 0,5 l per mil så jag är ganska nöjd.

Jag sitter så klart inte och kollar på displayerna hela tiden men jag brukar ha lite koll när jag inte behöver ha all min uppmärksamhet på annat runt omkring. Har jag farthållaren igång så ser den till att bromsa in om jag kommer för nära något framför mig och med den finessens hjälp borde jag kunna vara lugn. Men jag vågar inte lita på det tekniska så jag fortsätter att ha koll på vad som händer i alla fall.

Jag har länge tänkt på att bli medlem i naturskyddsföreningen men har inte kommit till skott förrän för några dagar sedan. Som tack för min ansökan om medlemsskap fick jag ett mail med en personlig välkomsthälsning. Hur personlig den är kan nog diskuteras men det är i alla fall mitt namn på muggen som fylls med kaffe och även i texten nedanför. I filmsnutten sägs även ”hej Ingrid, vad glad jag är att just du har valt att gå med i naturskyddsföreningen”. Det känns ganska personligt och en liten ansträngning har i alla fall gjorts för att få med mitt namn. Ett smart sätt att få nya medlemmar att känna sig välkomna. Det går inte att se filmen eftersom det här bara är en skärmdump. Den korta filmsnutten avslutades med ett tack och det var ju också trevligt.

Vad mitt medlemsskap kommer att innebära vet jag inte. Kanske hänger jag med på någon aktivitet om det känns bra eller så nöjer jag mig med att stödja bara genom medlemsavgiften. Vi får se vad som händer och hur jag har lust att delta.

Efter lördagens härliga fjälltur valde vi en lite lättare vandring på söndagen. Min son hade ett tåg att passa, visserligen inte förrän vid femtiden på eftermiddagen men vi ville hinna fixa middag och äta den utan att känna oss stressade. Då blev en utflykt till Bynäset alldeles perfekt. En 7 km lång promenad på en stig längs sjön och inga backar, varken uppför eller nerför. Som ni ser var det en skön dag. Det var ingen högsommarvärme men det saknade vi inte heller.

När jag hade skjutsat min son till tåget svarade jag på en fråga från C om ifall vi skulle ta en promenad någon dag och vi bestämde att måndagen skulle passa bra. Vi träffades vid niotiden på morgonen och utgick från Thomées kajplats. Den här morgonen var lika skön som den dagen innan och eftersom solens strålar nådde bäst fram till Frösön så styrde vi våra steg mot bron över dit.

Vid lekplatsen i Badhusparken hittar man en av alla avbildningar av Storsjöodjuret.

En mindre variant men med samma design kom vi till när vi hade promenerat en bit. Ni känner säkert igen den här och vet att den finns på Storsjöodjursspaningsplatsen på Frösön. Den här varit med i mina inlägg ett antal gånger.

Även idag har jag promenerat i skön sensommarvärme och det verkar fortsätta några dagar till. I morgon ska jag promenera till HC på morgonen för provtagning inför det kostnadsfria hälsosamtal som alla 40- 50- 60- och 70-åringar erbjuds i Östersund. Själva samtalet har jag tid för på måndag och det ska bli intressant att få veta om de har några tips till mig.

Många av er vet att min son och jag har varit ute på många äventyr tillsammans, inte minst roadtrippen genom Europa, resan upp till Treriksröset och den fantastiska Islandsresan. Det har också oftast varit i sällskap av min son jag har tagit mig upp på olika fjälltoppar de senaste tre åren. Den här sommaren har jag på egen hand gett mig ut på härliga toppturer och när min son läste om det i min blogg blev han väldigt sugen på att uppleva fjällen igen. Självklart blev jag väldigt glad när han kom hit i helgen med avsikten att vi tillsammans skulle hitta ett nytt fjäll att bestiga. Vi bestämde oss i sista stund för att den här helgen skulle passa bra. I början av veckan sa prognoserna att det skulle komma mellan 40 och 60 mm regn i fjällen men i torsdags var plötsligt regnet försvunnet från kartorna. Då bokade min son tågbiljetter hit. På fredagsmorgonen var det andra bud igen och det skulle bli en hel del regn. Vi bestämde oss för att strunta i det, ta med regnkläder och chansa på att det inte skulle bli alltför blött. Bland de alternativ vi hade bestämde vi oss till slut för att klättra upp på Hottögsfjället, den röda markeringen på kartan. Ni ser var Bydalen ligger och det var där jag startade min klättring upp på Drommen. Lite längre söderut i samma fjällområde finns Östfjället, som jag besökte för en vecka sedan.

Hela de tio milen till startpunkten regnade det men från det att vi kom ut ur bilen kom det inte en enda droppe. Vi hade en mirakulös tur och återigen kan jag konstatera att fjällvädret är väldigt svårt att spå. Så här glada var vi när vi började vandringen upp på det 1107 m höga fjället.

Första halvan av leden gick genom skog.

En groda, eller kanske padda, korsade vår stig och försökte gömma sig för oss. Det gick inte helt bra.

Vi hörde en bäck men det dröjde innan vi kom så nära att vi kunde se den.

Ingen blir väl förvånad över att min son ville ut i bäcken och balansera på en sten. Det gick bra men det såg väldigt vingligt ut ett tag.

När vi äntligen nådde trädgränsen och började se vad som fanns runt omkring oss började den riktiga njutningen. Men det var en trevlig vandring hit också med mestadels lättgången stig och inte särskilt brant stigning. Dimma som lättar ger en extra dimension åt de vackra vyerna.

Vi blev hungriga och satte oss på en sten och åt upp våra mackor.

Mätta och nöjda fortsatte vi vår vandring uppför.

Det är lite kul att även jag hamnar i motivet ibland så att det syns att jag var här. Självklart delar vi med oss till varandra av alla foton vi tar. Som vanligt tog jag lite längre tid på mig när det lutade uppför men min son stannar så gärna till och väntar in mig. När jag kände motståndet i lungor och kanske andra organ frågade jag min son om inte han kände sig påverkad. Svaret blev att det gjorde han inte. Lite avundsjuk blev jag för jag vill också kunna skutta iväg och känna att jag orkar. Men det skiljer 24 år mellan oss och nu är jag så pass gammal att jag kan skylla på det. På plan mark har jag inga problem med flåset som tur är.

Vi såg några renar på väldigt långt håll och bättre bild än så här kunde jag inte få till. Men jag har ju haft en väldig tur med att se renar på nära håll under de två senaste fjälläventyren.

Precis som vanligt så blev vi lurade flera gånger när vi trodde att vi såg toppen. Då förstår ni säkert att toppen inte syns i den här bilden.

Jag bad min son att vänta och låta mig gå förbi så att jag kunde fota honom med den här bakgrunden.

In i dimman. Tyvärr var det ingen sikt alls när vi närmade oss vårt mål. Tyvärr var inte heller det här toppen.

Och nu är jag efter igen. Det är väldigt skönt att jag aldrig behöver känna mig stressad när jag går tillsammans med min son. Upp kommer jag alltid men i min egen lite långsammare takt.

Vi kom till sist upp på toppen men den vy vi gärna ville se var helt dränkt i dimma. Det gjorde inget. vi var väldigt nöjda och glada för att vi hade så bra sikt lite längre ner och för att vi slapp regn.

Vi hade sett en hel del fina svampar men jag ville inte bära med mig mer än nödvändigt på väg upp. Men när vi kom ut ur dimman kom svampletarögonen fram och både jag och min sin hittade fina soppar, kremlor och fårtickor. Jag var lite kräsen och tog bara de jag tyckte såg fina ut. Svampkniven var med och även en plastpåse. Jag vet att man helst ska ha en korg med sig men jag tycker att det är alldeles för otympligt att ha en sådan. En plastpåse duger bra om man lägger upp svampskörden på en tidning direkt när man kommer hem.

I nedre vänstra hörnet motivet ser ni min son och där satt vi i lä och drack kaffe. Chokladbollar hade vi med oss så klart.

Vandringen nerför gick lätt och hade även gått ganska snabbt om inte svampletandet hade tagit lite tid. Jag rensar ganska noga på plats så att det ska gå smidigt att få ordning på svampen senare. Vi hade ingen tid att passa och att middagen blev senare än vanligt spelade ingen roll.

Alla som gillar att plocka svamp blir glada när liknande figurer dyker upp lite här och där.

När vi kom hem var min son snäll och fixade middag medan jag duschade. Jag behövde bli varm för att motverka värk och ibland är det alldeles fantastiskt att få ställa sig i en riktigt varm dusch. Vi hann precis äta färdigt innan rapport började och sedan smaskade vi på varsin bit morotskaka. Det var mitt första försök att baka en sådan och jag var väldigt nöjd med resultatet. Som ni förstår var jag väldigt nöjd med hela dagen

Här har det kommit en del regn varvat med uppehåll och flera morgnar har jag vaknat och sett att det har regnat under natten. Bra för svampen och potatisen, tänker jag då. Men det är även bra för mig och min kamera för vi gillar droppar. Från gårdagens promenad tar jag bara med en bild med droppar och det får bli på ett inte helt moget nypon.

Det är absolut inte höst ännu. Vi har sommarvärme här i Jämtland också. Men det finns ett och annat rött löv i allt det gröna och även om de inte har droppar på sig så är de lite fuktiga.

Kameran kunde inte riktigt fånga det vackra och lite mystiska sken som syntes i fjällen. Lite dimma syntes också och snart börjar den där mysiga tiden då morgondimman lättar och bildar olika former.

Idag återvände jag till Bydalsfjällen men jag hade inga planer på att ta mig upp på någon topp. Jag är väldigt nöjd med de två toppturer jag har gjort på några veckor så nu håller jag mig i dalen mellan fjällen i stället. Jag körde tills vägen tog slut, i Höglekardalen, och tittade bort mot Drommens topp. Jag var inte ett dugg sugen på att ta mig upp på den toppen igen utan nu skulle jag gå en runda till Storfallet och tillbaka. Egentligen var det inte fallet som lockade mig utan tanken på att kanske kunna hitta några kantareller. Jag hade ingen aning om ifall det fanns kantareller där men eftersom man måste ta sig till fjällnära natur och komma upp till en viss höjd för att hitta dem så chansade jag. Vi har nämligen inte normala kantareller här som växer i vanliga skogar på låg nivå.

Jag har varit uppe på den här toppen också, Hovdehögen, men det är många år sedan och upp kom jag med hjälp av skidliftar. Ingen vandring upp alltså. Skidor ner så klart för på den tiden åkte jag skidor.

Den här leden har jag och min man gått flera gånger men jag vet inte om vi gick här i kantarelltider. Sist vi var här var någon gång runt 2010 och då hade vi även våra fina vovvar Kasper och Rex med oss. Minnen finns överallt och det är klart att jag försvinner bort i dem emellanåt. Leden började här med en bro över ett litet vattendrag.

Strax kom jag fram till en lite större bro som tog mig över Storån. Bron ser stadig och rejäl ut men den är en hängbro och den höll sig inte helt stilla när jag gick över. Det var inte stora rörelser men lite läskigt var det.

Leden är delvis väldigt stenig eller full med rötter men däremellan är den fin och ibland finns det spångar att gå på.

Jag spanade efter svamp så gott jag kunde med tanke på att jag var tvungen att ha koll på var jag satte fötterna. Svamp fanns det gott om men inte den sort jag letade efter. Jag gick förbi alla soppar, kremlor och andra matsvampar eftersom jag inte var inställd på att plocka den sortens svamp. Så småningom skymtade jag Storfallet och där kom ett starkt minne av hur jag stannade kvar med hundarna medan min man klättrade ner till fallet.

Jag kände att jag måste avbryta skrivandet för att gå och fota ett foto från den gången. Många av er känner igen Kasper men Rex fick sluta sina dagar innan jag kom till Mjölby. Idag tog jag inget foto från exakt den här platsen men jag stod alldeles framför den bänk med bord som syns suddigt i bakgrunden i den här bilden.

Den här gången hade jag inga hundar att ta med nerför de läskiga trapporna så det är klart att jag tog mig ner för att se fallet lite bättre. För att distrahera mig själv lite och inte tänka på hur brant det var räknade jag trappstegen och det var totalt 134 st. Det var väldigt skönt att det fanns ett räcke att hålla mig i.

Sist jag såg Storfallet var förra hösten och då stod jag på andra sidan, uppe på höjden. Den gången hade jag mer tur och hittade ganska många trattisar. Men det var senare, i september, och jag planerar att återkomma och hoppas att jag ännu en gång ska ha tur då. Här skulle det ha varit bra med en bro. Det var ganska lite vatten i ån så någon modigare och smidigare skulle säkert ha kunnat hoppa på stenarna över till andra sidan. Men jag har dålig balans och är inte särskilt modig, eller kanske borde jag säga dumdristig, så jag tog mig upp för alla 134 steg igen och fortsatte min vandring på samma sida av ån.

Jag behövde inte gå samma stig tillbaka eftersom den här leden fortsatte i en runda. Ännu ett litet vattendrag.

En glänta i skogen som med solens hjälp nästan ser gyllene ut. Det blev varmare än jag hade trott och jag var lite för varmt klädd i mina jeans. Men trots att ryggsäcken gjorde mig svettig på ryggen och att jag önskade att jag hade valt annan klädsel så var det en skön promenad.

Ibland skymtade jag några fjäll mellan träden.

Hur blev det då med svampletandet. När jag lämnade fallet gav jag upp och i stället för kantareller plockade jag med mig en fin skörd av några soppar, kremlor, taggsvamp och några fårtickor. Inte dumt det heller.

Vad är nu detta för något? Jo, ni minns kanske att jag fick en årsprenumeration på té i födelsedagspresent och nu har de olika svarta téerna börjat dyka upp i mitt postfack. Min prenumeration började egentligen i juli men något gick fel och det kom aldrig något paket. Efter att min son hade påpekat detta för företaget kom snart det första paketet med téerna myspys och tropicana. Två väldigt positiva smakupplevelser enligt mig, som gillar svart té med olika sorters smaksättning. Igår kom även augustitéerna pride och mums-bums men de får vänta i sina påsar tills jag har gjort slut på julitéerna.

Min son har smakat te smaksatt med chokladarom tidigare och han är lite tveksam till den smaken. Jag ska försöka att inte påverkas av det och i stället göra en egen bedömning. Pridetéet luktar gott men jag undrar vad det är för slags arom som ingår. Det står bara arom och det kan ju vara vad som helst. Men om det smakar som det luktar så är det gott. Varje påse innehåller 70 g och det låter inte som särskilt mycket men om man följer instruktionen så ska det räcka till 28 koppar. Jag väger inte tebladen innan jag använder dem så kanske tar jag lite mer än 2,5 g. Jag dricker vanligtvis två koppar om dagen så förmodligen räcker varje månadspaket inte en hel månad. Jag är hittills väldigt nöjd med min present. Spännande att öppna varje paket och se vad jag får för gott och vilka namn innehållet har fått.

Det har inte blivit någon hjortronskörd än så länge i år och jag tänker inte ge mig ut och leta. Men jag kom på att jag hade en burk med de gyllene bären i frysen och eftersom jag har glömt bort dem i två år tyckte jag att det var dags att nu ta fram dem och koka sylt.

Det blev inte särskilt mycket men jag äter inte sylt ofta. Jag får väl göra pannkakor någon dag och kanske köper jag vaniljglass nästa gång jag handlar. Vaniljglass med varm hjortronsylt, det är en smaksensation.