Myspys och Mums-Bums

Vad är nu detta för något? Jo, ni minns kanske att jag fick en årsprenumeration på té i födelsedagspresent och nu har de olika svarta téerna börjat dyka upp i mitt postfack. Min prenumeration började egentligen i juli men något gick fel och det kom aldrig något paket. Efter att min son hade påpekat detta för företaget kom snart det första paketet med téerna myspys och tropicana. Två väldigt positiva smakupplevelser enligt mig, som gillar svart té med olika sorters smaksättning. Igår kom även augustitéerna pride och mums-bums men de får vänta i sina påsar tills jag har gjort slut på julitéerna.

Min son har smakat te smaksatt med chokladarom tidigare och han är lite tveksam till den smaken. Jag ska försöka att inte påverkas av det och i stället göra en egen bedömning. Pridetéet luktar gott men jag undrar vad det är för slags arom som ingår. Det står bara arom och det kan ju vara vad som helst. Men om det smakar som det luktar så är det gott. Varje påse innehåller 70 g och det låter inte som särskilt mycket men om man följer instruktionen så ska det räcka till 28 koppar. Jag väger inte tebladen innan jag använder dem så kanske tar jag lite mer än 2,5 g. Jag dricker vanligtvis två koppar om dagen så förmodligen räcker varje månadspaket inte en hel månad. Jag är hittills väldigt nöjd med min present. Spännande att öppna varje paket och se vad jag får för gott och vilka namn innehållet har fått.

Det har inte blivit någon hjortronskörd än så länge i år och jag tänker inte ge mig ut och leta. Men jag kom på att jag hade en burk med de gyllene bären i frysen och eftersom jag har glömt bort dem i två år tyckte jag att det var dags att nu ta fram dem och koka sylt.

Det blev inte särskilt mycket men jag äter inte sylt ofta. Jag får väl göra pannkakor någon dag och kanske köper jag vaniljglass nästa gång jag handlar. Vaniljglass med varm hjortronsylt, det är en smaksensation.

Ännu en topp(en)tur

Jag vet inte varför jag aldrig ens har funderat på att utgå från Gräftåvallen när jag ger mig ut på en fjälltur. Under några år hade vi en liten fjällstuga i Fjällhalsen, Bydalen och då var det naturligt att vi gick i de närmaste fjällen. Gräftåvallen är nog lite som en lillebror till Bydalen och grannanläggningen Hovde men jag tittade lite på en vandringskarta och såg att det finns massor att upptäcka om man startar i Gräftåvallen. Man kommer in i samma fjällområde men från ett annat håll, från söder.

Jag läste på hemsidan att man kan köpa ett märke om man med selfies visar att man har varit uppe på de tre topparna Västfjället, Drommen och Östfjället. Eftersom jag har bildbevis från de två första kändes det lockande att klara av även den tredje. Märket bryr jag mig inte så mycket om. Det är ett gult tygmärke som man kan sy fast på t ex jackan eller ryggsäcken. Men för min egen skull vore det kul att ha klarat av ”tre toppar”, som bedriften kallas. Enligt infon skulle det vara 7,6 km till Östfjället från Gräftåvallen och igår tog jag itu med den vandringen. Jag försökte tänka att jag inte behövde gå hela vägen om det blev kämpigt men jag visste från start att det skulle mycket till för att jag skulle ge upp.

Jag stannade till för att få en avståndsbild på det fjäll jag skulle ta mig upp på. Jag är inte helt säker på att det är toppen på Östfjället som syns eftersom det är möjligt att den ligger dold bakom det som ser ut att vara högsta punkten. Men jag tror att det är den som syns lite till vänster om det som ser ut att vara högst. En synvilla eftersom den ligger längre bort.

Strax innan jag kom fram till Gräftåvallen stötte jag på Gräftåtrollet.

Precis som när jag besteg Drommen började jag i skidbacken. Som ni ser är det en härlig, solig dag men temperaturen var ca 10 grader när jag startade och med tanke på stigningen var det perfekt. En t-shirt och en fleecejacka var ett bra val.

Några växter på vägen upp.

Jag följde en led en bit men jag visste att den leden skulle svänga av åt fel håll lite senare och att det inte finns någon iordninggjord led dit jag skulle. Men det är ett lättgånget fjällområde med låg vegetation så det skulle inte bli något problem.

En led vek av mot några vattenfall och jag tyckte dels att det var skönt att slippa uppförslutet ett tag och dels kanske fallen skulle vara värda att ta en omväg för.

Fallen var inte särskilt märkvärdiga men det rinner säkert mer vatten här under snösmältningsperioden.

Jag började vandra uppför igen. Jag hade en karta med gps i mobilen och det räckte för att jag skulle veta vilken riktning jag skulle hålla.

Ibland stötte jag på en stig. Oklart om det är människor eller renar som har trampat upp stigar. Jag följde i alla fall den här stigen i en bättre riktning än att gå rakt uppför. Jag går hellre lite längre än brant uppför.

Som ni ser svängde både stigen och jag upp mot toppen efter ett tag men i en lättare lutning. Men här sa vi hejdå till varandra eftersom stigen upphörde.

Här klättrade jag faktiskt rakt upp och det tog sin lilla tid.

Jag kom upp till en platå med en liten pöl.

Jag fortsatte uppför i långsamt tempo och belöningen fick jag varje gång jag vände mig om…och det gjorde jag ofta.

Jag trodde inte att det var toppen jag skulle nå efter att ha tagit mig uppför här men en liten del av mig hoppades. Det är längre än det ser ut och mer kuperat bitvis än man kan tro.

Här mötte jag dagens första ren.

Den blev rädd och sprang iväg. Både den och personerna där borta syns dåligt men som ni kanske ändå ser är jag inte helt ensam på fjället. Men det här var sista gången jag såg några andra människor innan jag nästan var nere vid parkeringen igen.

Renar såg jag dock lite då och då. Alla små bilder är klickbara om man vill se dem i större format.

Det dök upp en del moln, helt enligt prognosen, men underligt nog hade jag sol nästan hela tiden.

När benen var så darriga att jag behövde en lite längre paus och när jag dessutom var hungrig satte jag mig ner i den mjuka vegetationen, lutade ryggen mot en sten och vilade fötterna mot en annan sten. Mattermosen kom fram och efteråt mumsade jag på min chokladboll. Jag har alltid gott om kall dryck när jag är ute på fjälläventyr och det går åt. En ganska fin matplats och jag satt väldigt skönt.

Toppen!!! Äntligen!!! Det måste väl ändå vara toppen.

Men nej, pricken på kartan visade tydligt att jag inte var framme än. Jag tröstade mig genom att blicka bakåt och nu förstod jag att de 7,6 km som angavs var enkel väg. Jag som hade tänkt att det var en lagom strecka för mig att klara av. Men jag tänkte inte ens på att ge upp än

Det gick lite nerför innan det började gå uppför igen

Men det där är väl ändå toppen.

När jag nästan var uppe dök nya fjäll, på längre avstånd, upp.

Jag svängde av mot toppen och var nästan där när jag fick för mig att ta fram mobilen för att få bekräftat att jag var framme. Ååh nej, jag hade svängt av åt fel håll när jag gick mot den här toppen och just då funderade jag faktiskt en kort stund på att vända tillbaka. Men då plockade jag fram envisheten och jag tänkte att i värsta fall får väl räddningstjänsten skicka en helikopter efter mig. Med ett lite bittert men målmedvetet inre skratt lyckades jag hitta nya krafter. Det syns inte så bra på bilden men det är en ganska djup fåra i dalen och jag hade ingen lust att gå ner där för att sedan klättra uppför igen. Jag sneddade alltså bort mot slutet av fåran och där var det även lättare att ta sig upp på nästa höjd. Kunde det vara toppen? Toppar var de visserligen allihop men inte rätt topp. Långt där borta skymtar även de fjäll jag vandrade omkring i för drygt en vecka sedan.

Nu fick jag nya vyer och kunde inte längre se ner mot utgångspunkten.

Uppför igen.

Det här var inte heller rätt topp men jag bjöds på skådespel i form av renar och vyer.

I fjällen rakt fram ligger Drommen, den topp jag besegrade senast, till höger och i mitten och längre bort ligger Västfjället, som jag har varit uppe på ett flertal gånger. Nu till ett litet mysterium. Ser ni att det ligger något på en liten sten bredvid det stora klippblocket? I nästa bild har jag beskurit bilden ännu mer men det är för otydligt för att se vad det är. Hade jag sett det då så hade jag naturligtvis gått dit och sett efter vad det var. Nu har jag alla möjliga hemska tankar om att det är något sjukt, skadat eller dött som ligger där. Det ser i alla fall inte ut som en människa och kanske är det bara stenen som har det utseendet. Vad tror ni?

Jag såg på min karta att jag var väldigt nära nu och nästa topp var helt klart Östbergets topp. Pricken hamnade precis mitt i symbolen. Gissa om jag var nöjd med mig själv. Jag stannade kvar och njöt ett bra tag och riktigt gottade mig i allt jag såg åt alla håll. Jag önskar att kameran kunde göra det rättvisa men ni får tänka att det är ännu bättre än det ni ser.

Det började bli dags för återfärden. Det hade tagit drygt tre timmar hit men jag räknade med att kunna ta mig tillbaka mycket snabbare än så. Där borta är en av de toppar jag passerade.

Jag funderade lite på vilken väg jag skulle ta tillbaka och bestämde mig för att gå snett neråt i en lite rakare väg tillbaka. Det fanns ju ingen led så det var bara att börja gå där det kändes bra. Kanske kunde jag runda de olika topparna och hålla mig i dalen.

Men efter att ha rundat den första toppen blev jag lite orolig att jag skulle hamna alltför långt bort och i stället vände jag snett tillbaka tills jag återigen hade rundat fåran där nere…men nu i motsatt riktning.

Ännu en ren kom springande förbi mig.

Jag tog mig över och förbi resten av topparna i en rakare riktning än förut. Så småningom hamnade jag på leden igen (med gps:ens och kartans hjälp) och då var det inte långt kvar. Märkligt nog började vänsterbenet krångla igen nästan precis när jag hamnade på leden, samma smärta som förra gången jag gick nerför ett fjäll. Jag kom på att om jag inte böjde på det utan gick med en konstig stil och hela tiden höll vänsterbenet rakt, så kunde jag ta mig ner på egen hand. Det var en skärande smärta som satt på utsidan av benet under knät. Säkert en slemsäck som bråkar. Ett bra namn på något som inte är särskilt trevligt (de finns dessutom på riktigt och kan ställa till problem).

Här kan ni se hur jag gick. De vitare partierna är höjder jag passerade. Jag vet inte varför det står Österfjället på kartan när det överallt annars heter Östfjället. Olika höjdangivelser finns det också och jag har sett både 1170 och 1166 men här står det 1205. Den nedre gröna pricken är parkeringen men jag glömde stänga av mätningen direkt när jag satte mig i bilen. Därför syns lite av den streckan också. Jag kommer säkert att komma hit igen och vandra på någon av de leder som faktiskt finns.

Godsaker i skogen

Den här tiden på året är vi många som hittar ätbara godsaker i naturen. Vad vi plockar varierar från person till person och jag är just nu mest intresserad av svamp. Här har det ömsom regnat och ömsom varit sol så svamp finns det gott om. Inte de sorter jag helst vill ha men jag lyckas ändå få med mig en liten skörd nästan varje promenad. Jag går inte omkring och letar utan jag går längs min planerade rutt och det brukar räcka för att hitta lite av det som skogens skafferi bjuder på. I morse gjorde jag dock en liten extra sväng bort från stigen in till den plats där jag vet att det växer hjortron. Jag har inget stort behov av att hitta de gyllene bären eftersom jag redan har en del i frysen men just hjortron är kul att plocka i lagom mängd ändå. Någon annan hade varit där före mig och länsat området på bär men jag fick ihop några stycken på kort tid och de åkte direkt in i munnen. Gott!

Jag tog min svamppåse (det är sällan jag hittar så mycket svamp att jag orkar bära med mig en korg eller väska avsedd för svamp) och fortsatte ut ur skogen och in på en grusväg som ledde mig en bit hemåt.

Jag har alltid med mig en svampkniv och rensar så mycket som möjligt på plats där jag hittar svamparna. Men lite skräpar de ner varandra och det sköljer jag av vid slutrensningen. Det blev en alldeles lagom skörd av taggsvamp blodriskor, kremlor och röksvampar. Jag hade läst på lite om olika kremlor innan eftersom jag vill våga plocka någon mer sort än bara tegelkremla. Allt fastnade inte men jag tyckte mig minnas att gulkremlor är ätliga. Det var kul eftersom jag såg dessa gula kremlor nästan hela vägen och det är klart att jag plockade med mig ett gäng. Men jag var lite osäker och testade nästan varenda exemplar genom att nypa av en liten bit och tugga en stund på den. Jag hade läst att alla kremlor med mild smak är ätliga och även om man råkar få med någon som har en skarp smak så är de inte farligare än att de kan ge en del övergående magbesvär, dvs man dör inte eller blir allvarligt sjuk. Det var lugnande men jag vill så klart inte ha några sådana svampar med hem i alla fall. När jag kom hem kollade jag upp gulkremla lite mer och flera detaljer gjorde att jag kände mig säker. Den här gången ville jag inte plocka jättemånga eftersom jag inte var helt säker på att det var just gulkremla. Men nu vet jag var de växer.

Tillsammans med svamp från tidigare promenader, finhackad lök, vegobacon och lite broccoli blev det en god fyllning i en paj. Jag blandade ut med havrefraice och toppade med riven vegoost. Nu har jag ätit en stor portion till middag och förhoppningsvis mår jag bra i magen i morgon. Jag planerar nämligen ännu en fjälltur i det finväder som väntar och på fjället vill man inte ha magproblem.

Bilder från dagarna som gått

Jag har gått ett antal promenader och här buntar jag ihop dem till ett inlägg. Omslingrade par ser jag lite här och där i naturen och även om det inte är kärlek så ser det ganska gulligt ut.

En vädd av något slag.

Jag blev glad när jag hittade säsongens första blodriska. När jag såg mig omkring hittade jag ett fåtal till och även några små, fina röksvampar. De fick följa med hem och hamna i den dagens middag.

Jag har varit övertygad om att det här är cikoria men för något år sedan såg jag ett nyhetsinslag om en växt som liknade den här väldigt mycket och den beskrevs som invasiv. Nu är jag inte alls säker längre så jag låter det vara osagt.

Kanske stor vit blåklocka.

En dag gick jag på upptäcktsfärd och svängde in på en väg jag inte brukar följa.

Jag mötte två gulsparvar men tyvärr ville de inte sjunga för mig.

Efter att ha letat mig fram på olika stigar och grusvägar kom jag plötsligt fram till Frösö kyrka. Då var jag nästan inne på mina vanliga promenadstråk igen.

Och där borta skymtade de fjäll jag besökte för några dagar sedan. Det var väldigt disigt i fjällen så man såg bara blå skuggor på avstånd. Men nu vet ni att jag var uppe på den rundade toppen i mitten.

Tyvärr är Frösövallens café inte öppet den här sommaren. Det är synd för det var ett populärt utflyktsmål med en fin utsikt över sjö och fjäll.

Nu har jag inte långt kvar innan jag är hemma.

I morse var det dags igen för ett pass på katthemmet och jag och C blev lite överraskade när vi kom in i Prinsens revir i köket. Där satt en annan katt och ville ha uppmärksamhet och massor av gos. Jag har inte läst något om att Prinsen har en ny kompis som också får vara ute i köket men jag såg att mat var placerad där Prinsen inte kan nå den och då förstod jag att det inte var någon rymling jag såg. Prinsen har specialmat för sin njursjukdom och får inte smaka annan mat. Då är det ju bra att han inte klarar att hoppa upp och leta någonstans ovanför golvnivå.

Efter passet tog jag och C en promenad vid Lillsjön. I den lilla pöl som finns strax innan man kommer till Lillsjön hade sothönsens ungar växt till sig rejält. Förmodligen är det gräsandsungar som gör gemensam sak med sothönsen och simmar mot oss för att se om vi har något gott att ge dem. Eller så är det vuxna änder. Svårt att se skillnad när ungarna börjar bli stora.

De kom upp på land, insåg att vi inte hade något att bjuda på och simmade sedan ut i vattnet igen.

C är inte ett dugg intresserad av svamp men han fick snällt vänta när jag hittade några fina blodriskor. Jag hade säkert hittat fler om jag hade letat men det är bättra att återkomma när jag kan leta i lugn och ro utan att någon vill gå vidare. Kul att svampsäsongen är igång igen.