Vilken dag det blev igår. En härlig, fantastisk, skön, nästan perfekt men väldigt ansträngande dag. Vädret var en del av det perfekta. Ca 11 grader när jag kom fram till mitt mål i Hovde, Bydalen, och solsken med bara en del tunna moln på himlen. Det kan inte bli mycket bättre när en stor del av dagen går ut på att vandra uppför branta backar. Jag hade bestämt mig för att jag skulle upp på Drommens topp. Ett fjäll i Oviksfjällen, eller om man vill vara mer specifik, i Bydalsfjällen.

Jag börjar från början, dvs när jag gav mig iväg hemifrån. 06.58 körde jag ut ur garaget, i god tid för att hinna med färjan mellan Isön och Norderön 07.30. Det tar längre tid att ta den här vägen med två färjor men jag sparar i stället in på bensin för ca fem mil tur och retur. Eftersom jag är som jag är så kom jag nästan en kvart för tidigt. Men hellre det än att precis missa färjan och vänta ytterligare en halvtimme.

En kvart efter att färjan åker mot Norderön åker nästa färja från andra sidan Norderön mot Håkansta på fastlandet. Det är precis att man hinner ta sig över ön och köra ombord på färjan innan den lägger ut. Här hann jag ändå sakta ner och fota de fjäll jag var på väg mot. Drommen är det rundade fjället och ni känner nog igen siluetten vid det här laget.

I Hallen tar man av mot de här fjällen och då och då kan man se topparna. Jag skulle gå upp mellan de två fjäll ni ser, vandra längs Dromskåran, runda Drommen och fortsätta upp mot toppen från baksidan.

Längst där nere, där skidbacken börjar, parkerade jag och vandrade sedan upp för den led ni ser vid sidan av backen. Jag har insett att jag aldrig kommer att få tillbaka den kondis jag hade innan leversjukdomen. Flåset blir inte ett dugg bättre trots att jag försöker hålla igång. Jag får alltså kämpa rejält för att ta mig upp och här, precis i toppen av skidbacken, har jag redan stannat för att hämta andan ett antal gånger. Men jag hade ingen tid att passa och en dag som denna ska man inte skynda sig utan pausa och se sig omkring för att inte missa något. Kameran är också till god hjälp med att ge mig skäl att stanna till en stund ibland (ganska ofta).

En bit upp dyker andra fjäll upp långt borta. De syns inte bakom all skog när man är nere i dalen men ju längre upp man kommer desto mer får man se av omgivande fjäll.

Eftersom jag gick ensam den här dagen får jag se till att själv fixa fotobevis på att jag faktiskt var här.

En fin fikaplats, men jag återhämtar mig väldigt snabbt när jag stannar en stund eller när marken är planare och jag kände inte något behov av att sätta mig.

I stället tog jag itu med nästa etapp. Det gick uppför och uppför och ännu mera uppför.

Jag lämnade den märkta leden för att kunna gå så nära Dromskåran som möjligt. Det syntes att jag inte var ensam om att göra så för det fanns en väl upptrampad stig där.

Dromskåran är den mest kända av de geologiska sevärdheterna i Bydalsfjällen. Den skapades vid inlandsisens avsmältning, när väldiga vattenmassor forsade fram i passet mellan Drommen och Falkfångarfjället. Kanjonen är av typen sadelskåra och är cirka 70 meter djup , 150 meter bred och nästan en kilometer lång./ bydalsfjallen.se

Under varningsskylten står det ”branta stup”. Jag skulle inte vilja gå här med barn som nyfikna springer omkring nära kanten.

Plötsligt tar skåran slut och vandringen blir väldigt mycket enklare…ett tag.

Hoppsan, här kom jag visst också med i bilden.

Jag gjorde som personerna framför mig och följde leden till andra sidan av Drommen.

Jag mötte en del andra vandrare och utbytte några ord med alla men det här paret och jag möttes flera gånger. Ibland stannade jag till och tittade på något och då passerade de mig. Ibland var det tvärtom och just här satt de på en så fin plats att jag inte ville missa tillfället. När jag frågade hade de inget emot att vara med i fotot.

Jag fortsatte på leden som nu gick uppåt igen. Det syns inte men paret sitter fortfarande kvar på stenen långt där nere. Jag vet inte om de vände eller fortsatte längs en annan led men jag såg dem inte mer.

Plötsligt blev det lite dramatik på fjället. Hade jag sett renkalven lite tidigare så hade jag gått en omväg men nu var det för sent och i stället stod jag stilla för att inte skrämma den mer än nödvändigt. Klicka på bilderna om du vill se dem i större format.

Klockan hade hunnit bli ca 11 och jag kände att jag behövde lite energipåfyllning. Jag tog fram min mattermos, med gräddig (havregrädde så klart) pasta med svamp och soltorkade tomater. Den var fortfarande varm och smakade ännu bättre än vanligt. Till dessert åt jag min obligatoriska chokladboll. När jag går ensam släpar jag inte med mig kaffe. Onödig vikt helt enkelt. Men chokladboll kan man äta även utan kaffe.

Jag kom upp till en liten dal där jag kunde se ut över Storsjön och mot mina hemtrakter.

En stig ledde mot Västfjället, som jag också har bestigit. Flera gånger faktiskt men tillsammans med andra personer. Jag vet inte vart stigen egentligen leder eftersom det finns flera hinder ivägen mot nästa fjäll. Visst blir jag nyfiken men jag hade ju ett mål och det ville jag nå.

Jag skulle ta mig uppför den här sluttningen. Jag hann bara gå en liten bit innan min yngsta dotter ringde och då fick jag slå mig ner på en sten och vila en stund. Jag log lite inom mig åt att det nu har blivit lite omvända roller. Jag fick lova att skriva när jag hade kommit hem ordentligt och så ville hon se bilder. Självklart gjorde jag som hon ville för hon ska inte behöva vara orolig i onödan.

Nu var det inte långt kvar. Där uppe dök det upp ännu en renkalv med sin mamma.

Jag fortsatte inte rakt upp utan valde att gå en omväg i en lite snällare lutning. Det var så lättgången terräng och det var nog skonsammare att ta den omvägen än att streta på i en brant backe. Långt där borta syns Åreskutan och ännu längre bort några fjäll som jag inte vet vilka de är.

Jag vet inte vilka fjäll som syns här heller men jag vet i alla fall var jag själv var, och det var ju tur.

Efter många korta etapper kom jag till sist upp till Drommens topp.

Filmen jag tog med min kamera blev så dålig så här visar jag i stället den film jag tog med mobilen och som jag skickade till vår familjechatt. Titta på den om du vill men ha inte jättehöga förväntningar.

Jag satte mig ner på en sten uppe på toppen och rätt som det var kom en ren springande. Men den här gången såg jag ingen kalv. Den här renen verkade inte ens märka att jag satt där.

Ännu en ren dök upp och den här gången hade jag lite tur. Den finaste renen ställde sig och poserade mitt i den här vackra vyn.

Vi tittade på varandra en stund innan den vandrade iväg.

Det var dags att börja vandra neråt mot utgångspunkten igen och jag fortsatte att följa leden.

Jag mötte ett gäng som var på väg upp och jag önskar att de hade berättat hur leden såg ut längre ner. Men de sa bara att det fanns en rastplats vid bäcken där nere och sedan pratade vi om väder, vyer och lite annat. Jag önskar också att jag hade vetat att jag skulle ha fortsatt ner till början av Dromskåran där nere och gått samma väg ner som jag gick upp. Men jag visste inte det och fortsatte alltså på den stig jag var på, glad att det nu inte var mera uppförslutningar att kämpa i. Jag har varit vid Dromskåran några gånger förut men fortsatt mot Falkfångarfjället i stället.

Här syns Dromskåran och man ser även en del av den branta vägen upp.

Den här stigen är nog inget problem för någon som lätt skuttar fram och inte har några problem med kroppens rörelseapparat. Men bara att gå nerför branta sluttningar medför en del problem för främst mina ben och på många avsnitt såg det betydligt värre ut än här. Men då tänkte jag inte på att lyfta kameran utan hade fullt upp med att hitta grenar att hålla mig i eller att hasa ner med händerna i backen. Höga kliv och ibland grus som rullade iväg under fötterna. Att jag klarade mig ner utan mer än några skrubbsår är lite av ett under.

Men ner kom jag till slut trots att jag knappt längre kunde stödja på vänsterbenet. Allra sista biten ner haltade jag långsamt fram, glad över att just vänsterbenet inte används när man kör en automatväxlad bil.

Jag hade med mig en liten hink ifall jag skulle hitta hjortron men de var inte mogna än så hinken kom hem lika tom som den kom dit.

Dagen blev inte förstörd av den jobbiga vägen ner. Jag ångrar absolut inte att jag gjorde den helt fantastiska fjälltoppsturen och trots att jag trodde att mitt ben skulle vara obrukbart några dagar så kunde jag efter en god natts sömn gå ut på en timmes morgonpromenad utan mer än lite obehagskänsla. Jag är sällan så lycklig som när jag står uppe på en fjälltopp så upplevelsen var absolut värd besväret.

Jag njuter av alla färger och former som möter mig när jag går mina promenader nu. Det är en fantastisk blomsterprakt i diken längs många vägar och stigar och de öppna fält där allt får växa fritt är så vackra. Så är det säkert överallt den här perioden och vi är nog många som går med kamera och ett stort leende inombords. Kanske helt synligt också. Jag tror att jag har fått hjälp tidigare med namnen på några av de här växterna men nu har jag glömt det mesta. Den första, pyttelilla blomman, är en som jag nu har glömt namnet på.

Det här är troligtvis någon sorts loka och kanske är den dessutom invasiv, som många lokor är.

Renfanan känner jag i alla fall väl till och har kunnat namnet på i väldigt många år.

Tistel av något slag.

Kanske knölklockor.

Kardborre ingår också i min kunskapsbank. Nu har den börjat blomma, som ni ser bättre i nästa bild.

Min förra kattvolontärkompis C är tillbaka i Östersund ett tag och idag tog vi morgonpasset ihop. Jättekul att träffa honom igen. En ung man med många tankar och ibland känner jag att jag kanske tar på mig en liten mammaroll, även om jag verkligen försöker att låta bli. Hur som helst så har vi kul när vi jobbar ihop och idag tog vi dessutom en promenad efter passet. En av alla skönheter på katthemmet tittade vaksamt på mig med ögon som säger ”kom inte för nära”.

Jag kom hem med tåget sent på måndagskvällen efter mitt ganska korta besök söderut. Det är roligt att åka bort men det är alltid skönt att komma hem. Idag kan jag konstatera att det var tur att det inte var den här helgen jag kom hem med tåg eftersom det är stora problem i Ånge efter att en lastbil rivit ner en elledning. Inga tåg kan ta sig förbi och till Östersund kan ingen varken komma med tåg eller åka härifrån.

I onsdags åkte jag förbi bilfirman för att hämta den flaska bubbel som jag hade blivit lovad. Det var inget billigt alternativ utan en riktig champagne. Lite bortkastad på mig men när de inte fick ge mig en tårta så ville jag inte tacka nej även till den här flaskan. Jag kan ju alltid använda den till risotto eller i andra rätter. När jag ändå var i de krokarna så gick jag en promenad runt Lillsjön. Jag förlängde den vanliga rundan lite eftersom det var en skön dag. Lagom svalt att promenera. Nu har älggräset tagit över många ängar.

I torsdags var det dags för ett pass på katthemmet igen och jag kunde inte låta bli att skratta när jag kom in. Någon har haft väldigt kul med pappersrullen i hållaren.

Här ligger en del av gänget och alla gör sitt bästa för att se oskyldiga ut. Jag tog hand om papperet och det kom till användning i nästa rum där det låg spyor lite här och där på golvet. Det är alltid spännande att komma dit och se vad som har hänt under natten.

Kommer ni ihåg Stålis? En av de solskenshistorier jag har berättat om under min tid som katthemsvolontär. Han är juli månads katt i almanackan och jag känner att jag saknar honom lite när jag läser om honom. Han var en av de räddaste och mest hotfulla katter jag har träffat när han var nyinkommen men han förvandlades till en av de keligaste och tryggaste katterna på relativt kort tid. Han gjorde så stor nytta genom att ta hand om andra lite osäkra katter så en del ville inte släppa iväg honom till ett nytt hem. Men till sist fick han ändå sitt foreverhome och det hade han verkligen gjort sig förtjänt av. Det står det inget om i almanackan men såvitt jag vet har han det bra nu.

Min yngsta dotter och hennes man är på Jämtlandsbesök några dagar och igår var det min tur att få rå om dem lite. Det är bara knappt två månader sedan vi var tillsammans nere på Varbergs kusthotell men alla tillfällen att få träffa dem är efterlängtade. Idag hade svärsonen egna aktiviteter en stund och då fick jag ännu en stund med min dotter. Det blev en promenad från Frösön och in mot Badhusparken. Vi stötte på ett gäng vitkindade gäss.

Och när vi närmade oss gångbron över till Badhusparken passerade vi den av måsar ockuperade bryggan.

Vi gick ut en bit på bryggan och då lämnade måsarna plats åt oss. Många av dem landade på bryggan mittemot men när vi gick kom de tillbaka.

Nästa helg återuppstår Storsjöyran efter två års pandemiuppehåll. Den här veckan har festligheterna startat och det traditionella krogstråket har byggts upp längs kajen. Den här veckan får även Thomée sällskap av ångaren Östersund, som i vanliga fall har sin hemmahamn i Arvesund. Båda båtarna gör diverse rundturer och ibland har jag turen att se dem utanför mig. Thomée är ju inte en ångbåt längre men Östersund ångar fortfarande på sedan 140 år.

Tivolit har varit på plats ett tag redan där bortanför bron.

Vi gick inte hela vägen över bron utan tyckte att det var dags att vända tillbaka till Frösön.

I morgon är det tänkt att de ska ta tåget tillbaka till Örebro och jag hoppas att det på något sätt ska lösa sig med hur de ska ta sig förbi den trasiga elledningen. SJ borde ju ha hunnit fixa fram ersättningsbussar om nu det skulle behövas. Men jag har läst i nyhetsappen att det inte är så lätt att få fram dem.

Det är inte ofta jag träffar så många i släkten vid samma tillfälle och tyvärr blir det väldigt sällan jag träffar någon i min släkt, förutom min lillasyster. Då är mina barn inte inräknade för det är klart att jag har tätare kontakt med dem. Men i helgen blev det både bröllop och släktkalas på samma gång och det var så himla kul. Det var en av min storasysters döttrar som gifte sig med sin stora kärlek och det var på dagen tio år efter att de träffades. Jag kan ha missuppfattat det lite och kanske var det 10-årsjubileum sedan de blev ett par men jag tror att det var uppenbart från första dagen. Jag och min lillasyster är mostrar till sju syskon, och då är det naturligtvis vår storasyster som är mamma till hela gänget. Vi, mostrar, hade den stora glädjen och förmånen att bli bjudna på bröllopet och det är klart att jag ville vara med.

Min lillasyster är begåvad med en väldigt fin sångröst och hon brukar bli tillfrågad att sjunga på dop och bröllop i släkten. Hon sjöng faktiskt även på mitt bröllop och då var hon bara 16 år. Jag var betydligt äldre, hela 22 år. Eftersom jag bodde hos min syster den här helgen fick jag hänga med extra tidigt till Gränna kyrka för att hon skulle hinna öva tillsammans med kantorn.

Det var tur att vi var i tid för kantorn var inte riktigt vän med noterna. Han var väldigt duktig men gillade inte riktigt vissa partier. Men min syster fick till sist något så när ordning på hans sätt att förhålla sig till sångerna. Fint blev det och hon fick massor av beröm i efterhand. Här är det övning på gång.

Folk började droppa in och jag fick så många kramar av alla mina fina syskonbarn och även av min storasyster och hennes man. Kramarna från bruden och brudgumen kom senare. Tänk att vi både kramas och tar i hand igen. Det är lite märkligt men väldigt trevligt. Första handslaget efter pandemin fick jag när jag hämtade min nya bil och när säljaren räckte fram sin hand var det på ren impuls jag tog den.

Klockan 15.00 ringde kyrkklockorna och sedan kom brudgummens bestman/marskalk, brudens tärnor och en liten brudnäbb in.

De ställde sig och väntade på brudparet, precis som alla vi andra. Den främre tärnan är tvillingsyster till bruden och brudnäbben är brudparets dotter. De har en liten son också men han bestämde sig för att han inte ville vara med där framme. Det ville inte brudnäbben heller efter en stund och det är så det måste få vara. Det ska kännas bra att stå där framme i blickfånget.

Brudmarschen började spelas och in kom det vackra brudparet.

Herr och fru H.

Medan vi stod utanför kyrkan och väntade på brudparet så fick även jag ett uppdrag. Brudparet hade varit hos en fotograf och blivit proffsfotograferade innan vigseln men några av mina syskonbarn kom fram till mig och frågade om jag kunde tänka mig att fota lite extra eftersom jag var den enda med en riktig kamera. Det kändes kul att bli tillfrågad men samtidigt lite läskigt. Tänk om alla bilder skulle bli dåliga. Bara för att man har en kamera behöver man inte vara en duktig fotograf och jag är inte van vid att fota människor. Särskilt inte inomhus. Men jag förklarade att jag är en glad amatör och sa att jag gärna hjälpte till, bara de inte hade för höga förväntningar. Det var ett kul uppdrag och jag lät kameran gå varm medan jag gick runt och fotade folk från alla möjliga vinklar. Det blev en del bra foton men mingelfoton visar jag inte här där ingen har en aning om vilka som är på bilderna. En kul följd av att man fotograferar folk är att man möts av många glada leenden. I alla fall när de ser att jag lyfter kameran.

Till sist kom brudparet ut och alla tog fram sina små flaskor med såpbubblor, som delades ut av en vän till brudparet. Jag blåste också och glömde nästan bort att fota.

Hela familjen H.

Bruden med sina tärnor. Tvillingsystern till höger.

Bruden flankerad av hela syskonskaran.

Brudgummen och hans marskalk.

Brudparet och brudens föräldrar.

Det här var nästan ett historiskt ögonblick. Vi tre systrar har inte träffats alla tre sedan jag bodde i Mjölby och det är 12 år sedan vi hamnade på bild tillsammans. Storasyster i mitten, lillasyster till vänster och jag, mellansyster, till höger. Jag kan inte riktigt tyda om det är en öm blick jag får från min storasyster eller om hon tittar lite överseende på mig. Men jag tror att hon var glad över att vi träffades. Det var i alla fall jag.

Så småningom tog alla sig till värdshuset Gyllene Uttern. Ett mysigt värdshus med nostalgi och minnen för min del. Där firade jag och min man vår ettåriga bröllopsdag 1985.

På en flygel stod glas med bubbel och väntade på oss. Men vi var ett antal som ville ha alkoholfritt och det kom efter en stund.

Det var en väldigt skön eftermiddag och vi höll till på den stora verandan med utsikt över Vättern och Visingsö. Även här gick min kamera varm men de bilderna delar jag bara med mig av till vissa utvalda.

Där borta ligger Gränna camping och en av färjorna, som går fram och tillbaka till Visingsö, ligger vid kajen.

Brudparet hade körts omkring och fått några glas bubbel innan de kom och då blev det jubel och gratulationer. Vi minglade fram till kl 18.00 då vi äntligen fick gå och hitta våra platser vid borden i restaurangen. I vanliga fall gillar jag inte mingel men här var det kul eftersom jag kände många och så hade jag ju mitt uppdrag att ägna mig åt. Ni som vet att min rygg, och speciellt bröstryggen, krånglar kanske undrar hur jag klarade detta. Jag hade en väldigt tunn magväska under klänningen där jag kunde ha batteridelen till min Tens och därifrån gick sladden till elektroderna på ryggen. Jag kunde reglera den genom tyget i klänningen. Annars hade jag inte klarat det lika bra. Jag tycker själv att jag hittade en fiffig lösning.

Vid middagsbordet.

Även här gick jag omkring och fotade lite men tar bara med en bild på det bord jag satt vid för att visa den fina utsikten. Den syns i och för sig inte så bra men den anas i bakgrunden.

I ett gäng med väldigt många lantbrukare kände jag mig ganska ensam om min sorts mat. De andra åt viltröra till förrätt, oxfilé till huvudrätt och chokladfondant med glass och jordgubbar till dessert. Min förrätt bestod av stekt svamp med någon sorts sås och till huvudrätt fick jag lupin(frö)biffar med sallad och potatissallad. Allt var gott men inte någon wow-upplevelse. Till dessert fick jag två sorters sorbet och några jordgubbar. Ganska gott men väldigt sött. Med kaffe till blev det bra.

Rätt som det var började det klinga i glasen från flera olika håll. Jag började se mig om för att försöka förstå om flera personer samtidigt hade fått för sig att hålla tal. Men ingen toastmaster hade annonserat att det var dags för tal. Ganska snabbt bildades en kö fram till bruden och jag fick förklarat för mig att när brudgummen lämnar bordet är det fritt fram att gå fram och kyssa bruden. Klingandet i glasen var som en signal för att uppmärksamma varandra på det. Likadant blev det när bruden lämnade bordet men då var det brudgummen som fick ta emot kyssar, eller kindpussar som det egentligen var. Men någon tjej och även en av brudgummens goda manliga vänner tog chansen rejält. Detta hände varje gång någon av brudparet lämnades av sin äkta hälft. Som gammal moster kände jag att jag inte behövde delta i det spelet.

Fina, roliga och berörande tal hölls av brudens mor och tvillingsyster. Det brast lite för både bruden och brudgummen så de blev helt klart berörda. Sedan var det dags för ett test för brudgummen. Det fanns någon association till ungomstiden och hur kompisgänget hade förhållit sig till tjejer då men jag minns inte kopplingen riktigt. Hur som helst fick brudgummen lämna rummet en stund medan ett gäng tjejer och en kille ställde sig på stolar. Brudgummen fick en påse över huvudet och skulle sedan genom att känna på allas ben tala om vem som var hans fru. Ett test han inte klarade. Det var en av brudens systrar som valdes ut men hon och bruden konstaterade, efter att ha testat själva, att deras ben kändes väldigt lika.

Alla ombads att någon gång under kvällen ställa sig bakom en träram och bli fotade med en kamera för snabbframkallade foton. Jag vet egentligen vad en sådan kamera heter men det ordet har helt försvunnit nu. Sedan skulle bilderna klistras in i en bok tillsammans med en hälsning till brudparet. Jag och min lillasyster gjorde det tillsammans och använde några av de attribut som ställdes till förfogande.

Det var synd att det mulnade på framåt kvällen så att vi inte fick en fantastisk solnedgång. Men det blev i alla fall ett fint ljus.

Allt drog ut på tiden, som det ofta gör, och jag tror klockan var tio innan vi gick iväg till kafferummet där tårtan skulle serveras och där festen sedan skulle fortsätta till morgonen med musik och dans. Men vi gamla mostrar tackade för oss vid halvelvatiden och satte oss i bilen för att ta oss till Motala och sköna sängar. Många hade bokat rum på Gyllene uttern men vår storasyster, hennes man och äldsta dotter, åkte också hem och brudgummens mamma var med brudparets barn i en annan byggnad så det blev den lite yngre generationen som stannade kvar till morgontimmarna. Jag var både förundrad och glad över att jag inte dissocierade mer än jag gjorde och att mitt huvud orkade med allt ganska bra. Hjärnan tyckte väl inte att den behövde skydda mig från något i det här sammanhanget och det var jag tacksam för. Men jag förstår inte.

Jag är så glad för att jag valde att tacka ja och åka ner och träffa alla. Vilket härligt gäng det är och vad roligt det var. Att jag inte orkar med nattsudd gör inget för jag var väldigt nöjd ändå.

Det var ganska precis en månad sedan jag lämnade Östergötland, efter min rundresa i södra Sverige, när jag i fredags satte mig på tåget för att återvända till välkända trakter. Huvudanledningen var det bröllop jag var bjuden att komma till. Eftersom det skulle gå av stapeln i Gränna passade det väldigt bra att först ta mig till min lillasyster i Motala och bo hos henne några nätter. Bröllopet skriver jag om i nästa inlägg. Här ska det handla om min resa ner och lite om besöket hos min syster, som naturligtvis också var bjuden på bröllopet och som dessutom hade ett viktigt uppdrag där.

När jag bokade tågbiljetterna för flera månader sedan såg jag att det inte kostade många tior extra att få sitta i en lugn vagn. Inga mobilsignaler eller höga samtal och inga höga ljud över huvud taget. Barn får inte bokas in i lugna vagnar och det kan man väl tycka vad man vill om. Men det var otroligt skönt för huvudet att det var så tyst. Dessutom ingick det té och/eller kaffe om man ville ha det och på sträckan mellan Stockholm och Linköping var det 1:a-klassvagnar som användes, trots att det här var 2:a klass. Det var inte lika mycket folk i de här vagnarna som i de vanliga vagnar jag passerade när jag hämtade kaffe och nästan hela resan slapp jag ha någon bredvid mig. På just den här bilden sitter jag i en rad med enkelsäten. Jag fick sällskap av min spegelbild genom rutan och i sätet framför men det var inget kul sällskap så jag tittade mestadels ut genom fönstret i stället.

Av någon anledning innebar den paketlösning jag bokade att jag i stället för att gå av i Norrköping och ta pendeltåget till Motala fick fortsätta med tåget till Linköping och där ta en buss via Borensberg till Motala. Det gör mig inget att det blev så men det måste ha tagit längre tid eftersom jag fick en längre tågsträcka och att det sedan var 50 minuters väntan i Linköping. Att det blir byten när man gör långa tågresor är bara skönt för rygg, rumpa och ben. Bussresan gav mig en minnesupplevelse med nostalgiinslag och jag kände den där klumpen i magen som betyder att något berör och väcker känslor. Jag insåg att jag saknar Östergötland och de orter jag har bott i här. Men inte så mycket att jag vill tillbaka. Jämtland är fortfarande mitt hemma och jag tror inte att det någonsin ändras.

Jag fick en sightseeing förbi Roxen…

…och sedan följde vi Göta kanal tills vi passerade Borensberg. Det är inte lätt att sitta i en buss och fota med mobilen och jag fick inte med några av de platser jag känner starkt för. Inte minst gäller det den plats där jag och min man träffades och som följdes av nästan 34 år tillsammans.

Efter ca en timmes trevlig bussresa (nästan ensam på bussen) kom vi till Motala station där min syster och hennes fina Roddy väntade på mig.

När vi kom hem till dem åt vi en väldigt god middag och sedan satte jag mig på den plats i soffan där jag brukar sitta. Det råkar även vara Roddys plats men som ni ser får jag gärna dela den med honom.

Roddy hade redan fått sina promenader när jag kom men ute i trädgården hände det andra saker. Kvällsrutinen innebär att min syster slänger ut godisbitar lite varstans på gräsmattan och sedan får Roddy använda nosen ett tag för att hitta allt det goda. Något han verkligen gillar att göra.

Min syster har tyvärr sedan ganska länge haft problem med hälsporre på båda fötterna och för att avlasta henne tog jag och Roddy en morgonpromenad utan henne. Jag blev nästan löjligt glad när vi gick förbi ett gäng av de här växterna. Jag upptäckte vildmorot när jag bodde i Mjölby och jag blev helt fascinerad av dem. Särskilt av detaljerna i de ännu inte utslagna exemplaren. Jag tror inte att de finns i Jämtland. Jag har i alla fall inte sett dem där så det var kul att få syn på dem där de växte vid gångvägen.

Jag och Roddy gick på gångbron över stora vägen och fortsatte mot Varamon, det strandområde som finns längs Vättern här. En ensam strandskata strosade omkring en lagom bit ifrån oss. Den såg väldigt lugn ut men den såg till att hålla ett tillräckligt avstånd.

Roddy får inte vara här under sommaren och vi fortsatte till den del av stranden där hundar är tillåtna.

Roddy var inte badsugen eller verkade vilja dricka så vi gick vidare.

Jag smålog lite för mig själv när jag valde den väg som inte ansågs vara lätt. Följer man skylten till vänster så fortsätter stigen att se ut som här men med en relativt brant backe i början. För oss blev det mer som en normal skogsstig med lite rötter och någon sten men det var definitivt inte svårt att ta sig fram.

Två växter man vanligtvis inte ser i Jämtland är hasselbuske och ek. Jag hade turen att få se både blivande hasselnötter och små embryon till ekollon. Det är kul att få komma söderut ibland och se en del av det som jag inte ser hemma.

Mot slutet av promenaden hade Roddy i alla fall blivit törstig och då är det bra med en jättestor vattenskål där man kan fylla på vätskenivån rejält. Tassarna blev lite blöta också men något bad var han inte sugen på.

Nä vi kom hem tog det en stund för min syster att plocka bort alla fästingar som kröp omkring i Roddys päls. Sedan var det dags att börja förbereda sig för eftermiddag och kväll och jag kan redan här avslöja att det blev en fin upplevelse.