En regnig dag

Lördagen regnade bort men mina trevliga besökare Paula och Anki ville gärna besöka Jamtli och inomhusutställningarna där. Vi var alla lite trötta i kropparna efter Åreutflykten dagen innan så det gjorde inte så mycket att vi fick ta det lugnt en dag.

Jamtli består av ett innemuseum med utställningar, och ett friluftsmuseum med historiska hus och gårdar. Nationalmuseum finns också och såvitt jag vet visas där diverse konstutställningar. Men jag vet inte för jag har aldrig tillräckligt mycket ork kvar för att ta reda på det när jag har varit antingen i utomhus- eller övriga inomhusmiljöer.

Vi började med de fasta utställningarna. Vill man så kan man åka rutschkana ner genom storsjöodjuret men vi valde trapporna. Jag har blurrat ansiktena på de barn som råkar hamna i några av bilderna. Det känns bäst så. Men jag önskar samtidigt att ni kunde se lyckan i den lilla killens ansikte där han tittar ut från rutschkanan.

Det finns massor att se och lära sig mer om men tyvärr missade jag att fota det som anses vara muséets största attraktion – de 1000-åriga Överhogdalsbonaderna, Europas äldsta kompletta bildvävar. Det här blir bara ett väldigt litet urval av allt. Klicka på bilderna om ni vill se dem tydligare.

Vintertid fyllde männen, forbönderna, sina slädar med järn, skinn, tyger, smör och fågel, och gav sig iväg på långväga handelsresor från Levanger i väster till Stockholm i söder. Här mötte jämtarna världen och bytte till sig saltad fisk och franska viner, vackra tyger och exotiska kryddor. I den uppbyggda miljön kan barn, och även vuxna, leka att de har byteshandel.

Vi tog god tid på oss för att hinna se allt spännande och sedan blev det ett beök i caféet innan vi tog oss an den tillfälliga utställningen ”Mat”. Följande text är kopierad från Jamtlis hemsida.

Vad har du för relation till maten på din tallrik? Äter du bara för att bli mätt? Vågar du prova ett nytt recept på köttbullar och kommer du att äta insekterna som alla verkar prata om? Utställningen MAT tar dig från 1000-tals år av jakt och fiske till dagens trender och maträtter där intresset för det lokala mathantverket växer samtidigt som vi förfasas över priset på avokado. Här kan du undersöka hur långt in i en mat-kris du klarar dig, leka i barnens växthus och upptäcka hur omständigheterna kring maten på våra förfäders tallrikar har ändrats under åren.

Under skylten ”svårsmält” hittade vi bl a de här matvarorna. Tilläggas kan att även surströmming hade sin plats här och kanske ska man inte bara förfasas utan även reflektera lite över hur olika matvanor vi har runt om i världen. Jag känner mig väldigt nöjd med att ha ett bra argument för att inte äta något av det här eller insekter och larver. Som vegan behöver jag inte ens tänka tanken. Men det är klart att jag kanske skulle tänka om ifall jag stod inför alternativet att svälta ihjäl. I så fall skulle jag gladeligen stoppa i mig surströmming. Det är ju väldigt gott.

Det var kul att se de här utställningarna men som vanligt orkades inte nationalmuseum med. Jag kunde inte avsluta det här inlägget utan att ta reda på vad som finns på nationalmuseum och de här raderna kopierade jag:

Nationalmuseum Jamtli öppnade sommaren 2018 och är en arena för konstupplevelser med måleri, skulptur och design ur Nationalmuseums samlingar. Varje utställning visas ungefär 1 år.

Jag borde nog ta mig dit någon gång.

Senare på eftermiddagen fick vi ett trevligt besök av Anna-Lena, som också bloggar och som förutom att hon följer min blogg även tittar in till både Ankis och Paulas bloggar ibland. Hon hade fullt upp med annat de här dagarna och hade därför inte möjlighet att följa med på våra utflykter. Men det var kul att hon hann titta förbi någon timme och där satt vi fyra bloggvänner och hade det trivsamt. Tänk så bra den är ändå…den här bloggvärlden.

Tanter på vift

Vi spred glädje den här dagen och det bjöd vi så gärna på. Man kan inte vara proffs på allt men vi klarade oss bra tycker jag. Vi tre tanter var jag, Anki och Paula. Men innan vi fick folk att skratta åt oss ägnade vi oss åt en del annat.

Anki och jag är båda morgonpigga och vid femtiden på fredagsmorgonen var vi båda uppe och pigga. Vi tog det lugnt men jag behövde köpa potatis och sallad så jag frågade Anki om hon ville hänga med på en liten promenad till affären, som öppnade 07.00. Det ville hon gärna och medan Paula fortsatte att sova sött gick vi först ner till sjön och sedan en liten runda så att vi kom till affären på tillbakavägen. Det har hänt en hel del vad gäller blommor sedan jag gav mig av på min resa och nu finns det mycket att fota. Jag nöjde mig med en humla i en bergklint och en annan blomma i en trädgård. Anki sa vad den heter men tyvärr har jag glömt det nu.

När vi kom hem till mig igen hade Paula vaknat och vi finputsade våra planer för dagen. Vi hade dagen innan bestämt oss för att åka till Åre och ta antingen kabinbanan (ja, den går faktiskt fortfarande fast den skulle ha monterats ner för några år sedan) eller de två sittliftar som kan ta folk upp till kabinbanans slutstation. Innan jag somnade hade jag kollat upp om de liftarna var öppna och tyvärr fick vi ändra planerna, men bara lite. Det var bara två andra liftar öppna och tillsammans skulle de ta oss en bit upp men inte lika högt upp som jag ville att mina vänner skulle få komma. De verkade inte bli särskilt besvikna så det gjorde inte så mycket. På vägen till Åre stannade vi till vid det fantastiska guckuskostället på Rödön. Mina vänner hade aldrig sett dessa vackra och speciella blommor ute i naturen förr så det var kul att kunna erbjuda dem massor av exemplar. Men jag blev lite orolig när vi hade gått en bit och bara hittat en knopp.

Jag började fundera på om vi var lite tidigt ute men snart dök fler exemplar upp och de flesta hade slagit ut helt.

Vi gick över en bäck och ganska blöt mark och då är spångar väldigt bra.

Det här fotot har Paula tagit. Det är inte helt ovanligt att jag håller i en kamera när jag hamnar i en bild.

Jag bad mina bloggvänner att posera bredvid ett bestånd av guckuskor och snällt och villigt gick de dit. Och visst ser de ut som om de helt naturligt har ställt sig där. De var ju faktiskt väldigt intresserade av de fina blommorna.

En orkidé som vi inte vet namnet på men som är en av alla sorters nycklar.

Det fanns otroligt många guckuskor och jag tror inte vi såg en bråkdel av dem. Men vi såg oss mätta och traskade tillbaka till bilen. Det var ju Åre som var vårt huvudmål. När vi närmade oss stannade vi till för att fösöka få till bra bilder på Åreskutan.

Längst till vänster i bilden kan man se kabinbanans toppstation och om man har någorlunda bra syn kan man även se toppstugan på högsta punkten, ganska långt till höger. Här ser det ut som om den sista biten till toppen är en lätt vandring men jag kan lova att den känns i benen och påverkar flåset. Men den här dagen kom vi inte dit upp.

Vi köpte våra digitala liftbiljetter för enkel biljett upp via de två öppna liftarna. Ner får man åka gratis. Det är nog inte många som tar liften ner men de här tre tanterna gjorde det, i alla fall delvis. Här börjar färden upp med VM6:an. Vårt lite vimsiga och förvirrade närmande till liftstolarna var nog till viss glädje för liftskötaren. Men vi lyckades till sist koordinera oss så att vi samtidigt hamnade i position för att ta plats i sätena. Som tur är har jag åkt lift förut och visste att man måste sträcka sig upp och föra ner det skydd som både ska hindra att man faller ur liften och har pinnar för placering av fötterna. Jag undrar om liftskötaren hade stannat liften om vi inte relativt snabbt hade fått ner det skyddet och lyckats låta bli att få det i huvudet.

Här kan man köpa korv & bread. Undrar om det är en känd kombination för utländska turister.

Att vi hade kul kan man inte tvivla på och jag lovar att Anki också skrattade massor även om ni inte ser bildbevis på det. Bilden på mig har Paula tagit.

Här tar första linbanefärden slut och vi fortsatte att glädja liftskötarna med vår lite stela och fumliga avstigning och flykt från den jagande stolen vi nyss suttit i.

Efter oss kom ett gäng cyklister som skulle kasta sig ner för branterna till nästa lift, dit vi också tog oss så småningom men på ett betydligt lugnare sätt.

Fjället är fullt av serpentinvägar för cyklister.

Det var mestadels cyklister som tog linbanorna upp så det var inte underligt att liftskötarna drog lite på smilbanden när något annorlunda, i form av tantgänget, dök upp.

Fr o m nu har jag lånat bilder av mina vänner eftersom jag har slarvat bort resten av mina foton. Jag såg att överföringen från kameran till datorn var gjord och formaterade då kamerans minneskort. Men tydligen hade inte alla bilder förts över och det är av misstagen man lär sig. Synd, för jag hade många fina foton. Vilken tur då att vi var tre som fotade. Här har vi lyckats ta oss upp i nästa lift medan liftskötaren log glatt och stort mot oss. Jag märkte att han var på väg att hjälpa oss men han backade undan när han såg att vi fick ner skyddet. Däremot blev jag lite irriterad på tjejen som satt inne i hytten och skötte liften när vi kom upp. Hon såg att vi hade problem att hinna undan och att Paula, som då satt i mitten, nästan inte klarade sig från att få stolen i ryggen. Hon kunde ha stannat liften men hon satt där och skrattade och gjorde ingen ansats att göra det lättare för oss. Bilden är tagen av Anki.

Ankis bild. Kabinbanan provkörs inför öppningen den 23:e.

Paulas bild.

Den här bilden är min egen och den finns kvar eftersom jag använde mobilen. Ett glatt gäng tanter.

Paulas bild.

Ankis bild. Restaurangen var stängd så vi satte oss vid bordet längst ut till höger för att äta vår matsäck. Vi kom upp en bra bit även om det inte blev som jag hade tänkt.

Den här bilden är fakiskt också min egen och tagen med mobilen. Jag skulle ta hjälp av appen PlantNet för att identifiera den lilla blomman och bilden blev så bra att en liten lus också syns ganska tydligt. Den söta blomman heter purpurbräcka.

Det var inte bara vi och massor av cyklister på fjället. Ett gäng med stora väskor hoppade av liften och snart insåg vi att det var skärmflygare som skulle hoppa ut och flyga alldeles framför oss. Det ville vi stanna och titta på. Precis som vid tandemhopp i fallskärmshopp så fick folk följa med och flyga tillsammans med duktiga flygare med stor vana. Jag vet inte om det kallas tandemflygning men jag kallar det så. Resten av bilderna är Ankis.

Vi valde att ta liften ner i stället men det gav också ett visst pirr i magen. Lite oflyt vid starten blev det även den här gången men det blev rätt till sist och ner kom vi. Men vi skrattade gott åt all glädje vi gav och åt att vi gav en del omväxling i det lite enahanda jobb som liftskötarna har. När vi närmade oss avstigningsplatsen såg vi att det inte var ett stadigt underlag utan bara upptravade lastpallar vi skulle hoppa av på. Då blev vi lite nervösa och fnissiga och jag var lite orolig för att Paula än en gång skulle vara nära att bli knockad. Jag föreslog att vi skulle slänga oss platt ner på magarna och låta liftstolen gå ovanför oss men vi skrattade åt den bilden och konstaterade att det skulle vi aldrig hinna med våra lite stela kroppar. Vi lyfte upp skyddet i god tid och när vi skyndade oss att komma av ropade jag ”spring Paula, spring”. Helt meningslöst men det kom spontant. Oj, vad vi skrattade och sedan vinkade vi till liftskötaren som också vinkade och skrattade med oss. Allt gick ju bra.

För att komma till den lift som gick ner till parkeringen hade vi varit tvungna att gå en bra bit upp i brant terräng och vi beslöt oss för att det ville vi inte. Det blir ett stort minus för bristen på uppmärkning av hur gående ska ta sig ner. Nästan överallt var det svårt att hitta alternativ till att gå där det var cykelnedfarter. Vi tog oss i alla fall ner men ganska långt från den plats vi ville till. Vi kom till fjällgården och fick följa vägarna ner förbi Tott och sedan vidare mot pakeringen. Det är välkända promenadstråk för mig så jag hittade men det blev ändå lite väl långt och det var ganska trötta ben som till sist fick komma in i bilen. Men helhetsintrycket var att dagen var helt fantastisk och jätterolig.

Resan hem

På onsdagsmorgonen gjorde jag mig iordning, sa hejdå till Halmstad och påbörjade resan hem till Frösön. Men ni vej ju redan att jag hade mer än bara hemresan att se fram emot.

Det gick väldigt bra att köra men jag stannade till några gånger för att röra på mig lite. Brahehus, utanför Gränna, är alltid lika trevligt att återse och där tog jag en liten promenad i det fina vädret. Om knappt en månad är jag här igen, i Gränna, för att gå på bröllop. Men då tar jag tåget och lämnar bilen hemma.

Jag ville så klart titta in en stund till min lillasyster och Roddy. Jag inbillar mig inte att Roddys fina välkomsthälsning berodde på att han kände igen och älskar sin ”moster” eftersom han gillar alla som är snälla mot honom. Men det kändes ändå bra att få lite vovvemys. Min syster bjöd på kaffe och det blev en trevlig stund ute på hennes altan. När jag kommer ner igen om ca en månad ska jag bo här så vi ses snart igen. Min syster ska så klart också med på bröllopet, där hon har fått det viktiga uppdraget att stå för sången.

Jag åkte ganska snart vidare till dagens slutmål, Finspång och bloggvännen Anki. Hon skulle följa med hem till mig och erbjöd mig att sova över till dagen därpå. Det var kul att komma ut på en promenad och känna igen en del av det jag har sett i hennes blogg. Vi gick till de vackra parkerna vid slottet och jag konstaterade att även om jag älskar Östersund och inte kan tänka mig en vackrare plats så finns det ingen motsvarighet till de här parkerna där.

Finspångs slott och Slottsparken.

Auroras tempel tillägnat slottsfrun Aurora Frederika Taube (1753 – 1806).

Slottet från andra sidan, som jag nu inser måste vara framsidan.

Kanonerna och den pampiga allén med lindar.

Jag gillar broar och här fanns det gott om söta sådana. Här en med kaveldun framför.

Det är nästan omöjligt att se men i den här bilden finns det fem söta små broar. Här syns även baksidan av orangeriet där Sveriges äldsta vinstock finns.

Det blev en dålig bild genom en springa i ett nästan stängt fönster.

Järntemplet, tillverkat i Finspång under konstgjutningsepoken 1827 – 1882. Troligtvis av Sergel-eleven Erik Gustav Göthe.

Efter en god middag och senare en lika god sömn var det dags att göra oss redo för den ganska långa etappen till Frösön. Men på vägen stannade vi till i Sundborn för att hämta upp vår gemensamma bloggvän Paula. Jättekul att två bloggvänner ville hänga med hem till mig. Paula hade förberett en fikakorg och vi gick iväg till Carl Larsson-gården och trädgården vid Sundbornsån.

Paula framför Sundborns kraftverk.

Små kottar i ett av lärkträden.

Inte så dumt att få slå sig ner med en fikakorg här. Anki och Paula…två bloggvänner som blivit mina vänner.

Precis ovanför den här trädgården ligger Stora Hyttnäs museum.

Tyvärr blev det en lite hastig sorti för min del. Jag hade inte min Tens på mig och då får jag så småningom panikont om jag inte har stöd för ryggen. Jag var tvungen att skynda i förväg till bilen men hann ta några bilder i förbifarten av själva Carl Larsson-gården. Men kanske kommer jag tillbaka hit vid ett annat tillfälle och kan se mig om mer ordentligt.

Anki och jag turades om att köra och resan gick mycket bättre än jag hade förväntat mig. Vi stannade till några gånger och i Ytterhogdal fick pizzerian besök av oss. Väldigt gott. När vi kom fram var klockan nästan halvåtta på kvällen och för Anki och mig tog resan med diverse stopp 13 timmar. Som jag redan har skrivit gick det förvånansvärt bra. Det blev ingen sen kväll och dagen därpå hade vi kul aktiviteter som väntade.

Barndomsnostalgi del 2

Dagen innan hade jag sett de hus och områden jag bodde i som barn och den här dagen var det dags för centrala Halmstad och Galgberget. Jag tyckte att slottet var en bra utgångspunkt så jag parkerade där och såg med förväntan fram emot att få se alla platser jag har minnen från. Slottet är absolut inte det vackraste slott jag har sett, i alla fall när det gäller färgen, men det är likväl ett slott. Framför slottet låg förr det vackra skolfartyget Najaden men 2014 såldes Najaden till norska ägare och bogserades till Norge. Det blev väldiga protester och många framförde att Najaden var en symbol för Halmstad. Men köpet och flytten blev av och nu ligger ett annat, lite mindre fartyg framför slottet.

Jag gick på Slottsbron över Nissan och kom till Picassoparken.

I ett tidigare inlägg hade jag med bilder på en blommande kastanj och här har blommorna utvecklats lite mer till det som ska bli själva kastanjerna.

Den här statyn heter ”Laxen går upp”. Konstnären var Walter Bengtsson och konstverket är från 1958.

Men det konstverk som har gett parken namnet Picassoparken är det här. Kvinnohuvud av Pablo Picasso, uppförd 1970-71. Som åtta- nioåring tog jag bussen från Kärleken, gick genom hela centrala Halmstad och passerade den här statyn en gång i veckan då jag var på väg till pianolektioner. Redan då visste jag vem Picasso var men jag var inte imponerad av den här, som jag då tyckte, fula statyn.

I det lite ljusare huset till vänster fick jag pianolektioner men jag tyckte inte om min spelfröken (så sa man då) och slutade hos henne efter ca två år.

Jag fortsatte att gå längs Nissan men gick ut en bit på Österbro för att få en bättre vy över Stadsbiblioteket och ån.

I Kapsylparken bodde en liten söt familj.

Stadsbiblioteket från andra hållet, från Gamletullsbron. Här gick jag över ån för att ta mig in i centrum.

På Stora torget syns wärdshuset Tre hjärtan och S:t Nikolai kyrka bakom Europa och Tjuren, en fontän i brons av Carl Milles, uppförd 1926. Motivet är hämtat från grekisk mytologi och handlar om när Zeus, i en tjurs skepnad, rövar bort prinsessan Europa. Det här är tre byggnader/konstverk som av någon anledning fastnade i ”lilla Ingrids” hjärna och hjärta och som jag gärna ville återse.

På biografen Röda Kvarn visades ofta matinéer och jag vet inte hur många Tarzanfilmer jag har sett där tillsammans med min storasyster och ibland andra barn. Där lärde jag mig att vika biljetten till en visselpipa och tillsammans med de andra biobesökarna visslade jag vilt när filmen startades.

När vi tog bussen till bion kom vi ibland den här vägen in i centrum och fick gå genom Norre Port, även Norreport, stadsport i Halmstad, Hallands län. Norre Port färdigställdes 1601 under den danske kungen Kristian IV. Den var en del av stadens befästning, som även innefattade Halmstads Slott.

Idag bevakas porten av 91:an Karlsson så stadens befolkning kan nog känna sig säker.

Kontraster mellan nytt och gammalt.

Utsmyckning i staden.

Norre Katts park med Norre Port i bakgrunden.

En fin gammal pissoar.

Förr låg Kattegattgymnasiet här men nu har den fått andra lokaler och Internationella Engelska skolan har tagit över de här byggnaderna. Det minne jag har härifrån är när Gullan Bornemark uppträdde för skolelever från hela Halmstad. Alla vet kanske inte vem hon var men de flesta känner nog igen sångerna när de hör dem, t ex sudda, sudda (sudda, sudda bort din sura min). Både jag och mina barn har sjungit hennes sånger ofta.

Jag kom förbi stadsbiblioteket igen och satte mig ner och vilade lite i den här gungande sittmojängen. Det gick inte att luta sig bakåt men det var ändå ganska trevligt att slå sig ner där en stund.

Varje läsår fick vi gå på teater och den föreställning jag minns mest är ”rövare och folk i Kamomilla stad”. Vi hade den LP-skivan hemma så jag kunde de flesta sångerna redan.

Jag passade så klart på att registrera de stolpar som fanns i närheten av min promenadväg och den sista stolpen hittade jag här, precis vid framdäcket på cykeln längst till vänster. Man kan tycka vad man vill om de här cyklisterna men de syns i alla fall.

En mysig liten väg när jag nästan var tillbaka vid parkeringen.

Nu var det bara Galgberget kvar att återse. Galgberget formades under senaste istiden, för ungefär 14000 år sedan. Det är inte ett egentligt berg. Istäcket förde med sig stora mängder av sten och grus som avlagrades här när isen började smälta. Namnet Galgberget kommer från den tid då berget användes som en avrättningsplats. Mer specifikt kommer det från de galgar som användes vid hängningarna av dödsdömda fångar.

Härifrån har jag massor av minnen från bl a midsommarfiranden och många sköna promenader (jag gillade promenader i naturen även som barn). Här finns även en djurbegravningsplats där vår första hund vilar sedan ca 50 år sedan. Jag tänkte inte på vilka sorts träd jag promenerade bland när jag var barn och nu slogs jag direkt av vilken härlig skog det är bara för att det till stor del är en bokskog. Att dessutom komma direkt från centrum och gå in i lugnet och den luftiga bokskogen här var otroligt skönt och avkopplande.

Jag följde Hälsans stig och den förde mig i krokar till de platser jag ville komma till. Naturligtvis ville jag klättra upp i utsiktstornet.

Här firade vi många midsomrar med dans kring stången och diverse uppträdanden. Som jag minns det var det alltid soligt men vi fick varje år springa och söka skydd när kraftiga regnskurar plötsligt dök upp.

Jag kände mig klar med allt jag ville se och nöjd med hur mycket jag hade hunnit med under de två dagar jag ägnat mig åt barndomsnostalgi. Jag åkte tillbaka till stugan och förberedde mig inför avfärden på onsdagen. Nu väntade ett annat kul äventyr tillsammans med två härliga bloggvänner.

Barndomsnostalgi del 1

Den här dagen planerade jag inte mer än att jag skulle börja med att åka till Ringenäs, den strand utanför Halmstad dit vi nästan alltid åkte när vi ville komma till havet. Jag kände pirret i magen av förväntan och av känslan av att komma hem lite grann. När jag bodde i Halmstad, vi flyttade därifrån för 46 år sedan, tog man bilen ner på stranden och körde tills man hittade en plats där man ville tillbringa en solig dag. Nu får man naturligtvis inte göra så längre men det är klart att det var ganska smidigt att slippa släpa på allt från parkeringen.

Först kom jag ner till den lite steniga delen av stranden och massor av minnen sköljde över mig. När vi tröttnade på bad, solande eller grävande i sanden gick vi hit bort och letade efter krabbor och kanske något annat spännande. Ibland hittade vi sjöstjärnor eller musslor men det var krabbor vi ville ha och vid ett tillfälle fick vi ta med några hem. Inte för att äta utan för att ha att titta på. Jag minns speciellt en krabba, som av någon anledning fick heta Oskar. Han hade bara en klo men verkade klara sig bra ändå. Han och några av hans kompisar fick bo i en balja med sand och havsvatten i vår trädgård. En efter en försvann och till sist var det bara Oskar kvar. Jag minns att det fanns misstankar om att Ludde, vår hund, hade ätit upp de andra men jag vet inte om det fanns bevis på det. En dag var även Oskar borta och det kändes väldigt tråkigt. Om det var Ludde eller kanske en fågel som åt upp våra krabbor vet jag inte men vi tog inte hem fler krabbor efter det. Och det var väl det bästa, sett ur djurskyddssynpunkt.

Jag letade inte efter krabbor den här dagen men hittade ändå några tomma skal efter krabbor. T o m ett öga sitter kvar på det här skalet.

Det var nästan helt folktomt på stranden och det var väl inte den mest badinbjudande dagen. Mig gjorde det inget för då kunde jag gå där och fota och leta snäckor i lugn och ro.

Ibland stötte jag på några små vattenutlopp och mindes att de fanns där även när jag var barn.

Vågorna hade fört med sig en del maneter upp på stranden. Jag kastade ut den här i havet men jag kunde naturligtvis inte rädda alla. Till slut dunstar de bort helt.

Vattnet gröper ur vissa delar av stranden och här har det bildats ett överhäng. Jag var inte beredd på att själv bli lite blöt om fötterna när jag stod där och fotade men just då förde en våg in ganska mycket vatten precis där jag stod.

Jag funderade på att överge stranden och gå upp för den här trappan och gå tillbaka bakom sanddynerna men jag kände mig inte riktigt klar med stranden än.

Långt där borta ligger Tylösand.

Det är inte lätt att se de lite mer ovanliga snäckorna bland alla de andra men några fick jag syn på.

En sista tillbakablick på min barndomsstrand innan jag lämnade den

Jag hade inte förväntat mig så fina gångvägar och jag tyckte inte riktigt att jag kände igen mig på den här sidan dynerna.

Jag träffade en kvinna och hennes golden och förutom massor av gos med vovven fick jag en hel del information av hennes matte. Det har röjts mycket skog och buskar och gångarna har fixats till. Det stämde bra med mina minnen. Det blev så mycket prat så till sist tröttnade hunden på att bli kelad med och gick och la sig.

Tillbaka vid bilen bestämde jag mig för att fortsätta till Kärleken, den stadsdel jag bodde i från 6-årsåldern till efter tredje klass. Jag försökte smyga lite med kameran när jag fotade fram- och baksidan på det radhus vi bodde i där. Det var svårt att se något bakom alla buskar men det var ändå kul att gå förbi och titta.

Jag fortsatte nostalgitrippen med att gå till den backe där alla samlades och åkte pulka när det någon gång var snö på backen. Och det var det faktiskt lite då och då.

Jag gick förbi den lilla dunge som alla kallade just dungen. Den var så klart större när jag bodde här, i alla fall var det så jag upplevde den. Hit rymde jag vid något tillfälle. Jag var lite missnöjd med något, vad minns jag inte, så jag gjorde några mackor och ropade ”hejdå, nu rymmer jag” till min mamma och gick iväg. Hon ropade hejdå tillbaka. Jag gick till dungen, åt mina mackor och sedan gick jag hem igen. Jag hade gjort något likande tidigare så min mamma visste att det mest bara var en liten utflykt jag ville ha.

Något jag inte mindes och förmodligen inte brydde mig om som barn, var att dungen mestadels bestod av bokar. Inte underligt att jag gillade den här lilla pluttskogen då. Jag gillade den den här dagen också.

Från dungen gick jag den här stigen tillbaka till bilen och passerade radhuset igen. Det fanns en lekplats här förr också men den såg väldigt annorlunda ut.

Jag ville gärna se den lilla skola jag gick i hela lågstadiet men jag befarade att den skulle vara borta. På google maps såg jag större byggnader där det stod Kärlekens skola och min lilla skola hette Stenstorpsskolan. Den låg ganska lantligt till och hade en gård med stora växthus mittemot då. Jag blev glad när jag såg att byggnaden fanns kvar. Den var målad i en annan färg men annars såg den ut precis som jag mindes den. Men mittemot fanns också en väldigt ful och nyare skola, så ful att den inte får vara med på bild. Många nya hus fanns också runt omkring och det är ju så det ser ut i många städer. Det byggs mycket nytt. Kanske inte så fint men välbehövligt.

Jag fortsatte till Vallås, det område jag bodde i från 10 till 14 års ålder. De här husen var alldeles nybyggda när vi flyttade in och alla tomter bestod bara av jord. En del odlade potatis över hela trädgården första året eftersom det skulle bli bättre jord då. Men vi och de flesta andra ville ha gräsmatta direkt och det funkade bra det också. Huset har så klart åldrats och hela området såg ut precis som det 70-talsområde det är. Jag trivdes väldigt bra, precis som jag hade gjort på Kärleken. På inflyttningsdagen stod två nya cyklar och väntade på att jag och min storasyster skulle komma och sedan blev de väldigt mycket använda.

På den stora, öppna ytan vid sidan av Hallandslängorna, som vårt och andras hus kallades, har nu gräset fått växa högt och framför bautastenarna börjar lupinerna ta över. Det är med blandade känslor jag ser alla lupiner. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om dem men numera vet jag ju att de är en invasiv art som man helst ska försöka få bort. Men de är ju fina även om de inte borde få finnas i sådan mängder som de gör. Men jag undrar vart alla de andra bautastenarna har tagit vägen. Jag minns det som att de var många fler…och större. Men förmodligen var de precis så här små och bara tre till antalet.

Jag promenerade bort till Vallåsskolan, där jag gick från fjärde till sjunde klass. Den byggdes medan vi bodde där och enligt vad jag minns var den då Sveriges största skola. Jag vet inte om det stämmer men vi var 6 parallellklasser av varje årskurs. Många år senare hörde jag att skolan hade brunnit men jag vet inte hur mycket som förstördes. Den såg i alla fall ut som jag mindes och precis bredvid det centrum som byggdes samtidigt. Om jag har förstått det rätt så ska en ny skola byggas i Vallås men jag vet inte om den ska ersätta den här eller om det finns ett behov av två skolor. I den här skolan trivdes jag också väldigt bra.

Ett konstverk utanför skolan. Det finns ingen skylt om vad det föreställer elle vem konstnären är.

Jag åkte ner till Nissan för att få lite vatten- och naturupplevelse. Jag råkade hamva vid Sperlingsholms kraftstation.

Mellan vårt bostadsområde och Nissan ligger Halmstadtravet. Det var dit jag och många andra ungdomar gick på lördagar. Var man under 18 år gick man in gratis och där blev det en mötesplats för många. Det var roligare än det kanske låter och jag minns det som något jag såg fram emot under veckorna.

Jag var rätt så slut i hela kroppen och ville absolut inte gå många fler steg men jag åkte förbi Snöstorp och stannade till för att fota bl a scoutgården där. Här började jag min scoutbana och den fortsatte även i Linköping senare. Jag har haft massor av skoj i scouterna.

Innan Vallåsskolan byggdes gick jag i Snöstorps skola, i fjärde och femte klass.

Då hade vi skolavslutningarna i den här fina kyrkan.

Det var dags att avsluta den här dagens nostalgitripp och jag hade hunnit med mer än jag trodde jag skulle göra. Jag åkte tillbaka till stugan och sköljde av mina snäckor. Det var mest de lite annorlunda snäckorna jag ville ha men jag tog med några andra för att ha lite utfyllnad.