Och det gör jag också. Jag försöker variera mina promenadrundor för att få se något nytt varje dag. Och naturen bjuder på massor av nya små sevärdheter. Nu har t ex stormhatten börjat blomma. Jag brukar tänka på smurfarnas hattar för att komma ihåg att den här blomman heter just stormhatt. En logik som fungerar för mig men kanske inte för alla. Först brukar jag försöka komma på namnet men när det inte funkar vet jag att jag ska tänka på smurfar. Då kommer ordet hatt automatiskt och vips så har jag namnet stormhatt klart i tankarna.

De här kossorna börjar nog vänja sig vid att jag ställer mig och pratar en stund med dem. Men de kommer inte närmare än så här och jag tycker att de ser ganska misstänksamma ut.

Många av blommorna jag ser nu är sådana som jag har barndomsminnen med. Från tiden då jag och min storasyster tillbringade somrarna hos våra farföräldrar i Optand. Vi plockade blommor och pressade. Jag fick till en ganska fin samling pressade växter i en pärm och jag lärde mig t o m namnen på latin. Nu har jag glömt det mesta och de latinska namn jag kommer ihåg har ändrats av någon anledning. Lite trist när man faktiskt har fått något att fastna. Men ibland blev det fel och jag har ända till för några år sedan kallat brandliljan för kejsarkrona. Jag och min storasyster pratade om det för några dagar sedan och för oss är den så starkt förknippad med vår farmor och att hon sa att det var kejsarkronor. I mina tankar heter den fortfarande så men jag vet att det är en helt annan blomma.

Fram till förra året var de här öppna fälten blomsterängar där vältrampade stigar ledde åt olika håll. Men nu har det pågått en kamp mellan vardagsmotionärer, som både springer och går och en del som cyklar, och markägaren. Marken har plöjts flera gånger och däremellan har stigarna trampats upp igen. För bara några dagar sedan gick jag på en hård stig här över men nu ser det ut som om markägaren vinner. Jag vet inte vad den här sortens markarbete kallas men det verkar som om det görs om och om igen och nu kan man inte se några spår efter oss vandrare. Jag vet inte hur överenskommelsen tidigare har sett ut eller vad som gäller när markägaren gör så här och därför undviker jag att gå över de här ytorna. I alla fall om det inte redan finns upptrampade stigar. Traktorn är i full gång där i mitten av bilden och det är klart att man har rätt till sin mark. Vad allemansrätten ger oss andra för rätt har jag ingen aning om i det här fallet. Jag gick ovanför och runt när det behövdes.

På kvällen drog det ihop sig till regn- och åskväder. Jag hörde lite muller på håll och råkade titta ut just när Thomée kom farande över sjön. Det gick med en väldig fart och kanske ville kaptenen inte vara ute på sjön i åskväder. Det blev aldrig några störskurar eller skrämmande åskväder så länge jag var vaken och jag sov gott utan att märka av något oväder.

Men morgonen därpå blev jag lite förvånad när jag gick min promenad. Det här är bara en del av alla omkullblåsta träd jag såg. Det måste ha kommit några rejäla vindbyar och kanske i samband med kraftigt regn.

I dag åkte jag iväg till ett apotek för att hämta mediciner som jag hade beställt på nätet. Ibland får man hemleverans av pillerna men den här gången var det en sort som man måste hämta på ett apotek. Jag passade på att promenera lite i stan. Det var lugnt och skönt innan butikerna hade öppnat. Ett antal sopbilar körde omkring och luktade illa men annars var det inte mycket rörelse. Jag upptäckte flera nya utsmyckningar av väggar, ibland bredvid målningar jag sett förut. Det lilla rosa huset är en exakt avbildning av det hus som förr stod på den här platsen men som brann ner för något år sedan. I vintras var den lilla byggnaden som står där nu utsmyckad som tomtens hus men nu tycker jag att den är ganska anskrämlig. Men något håller på att hända i bakgrunden och jag hoppas att det blir något fint.

Offentliga toaletter kan också behöva en utsmyckning. Inte i min smak.

Bakom toaletterna fanns den här målningen. Lite bättre men jag måste vara ärlig och säga att jag inte är särskilt imponerad av min stads utsmyckning. Jag har sett mycket finare väggmålningar i andra städer. Men det ändrar inte mina känslor för min stad och det är ju inte själva innerstan som är det viktiga för min del.

Jag gick vidare och nu såg jag några fler människor på gågatan.

Precis som varje sommar finns det ett antal varianter av Birger lite här och där i stan. Jag gick inte runt och letade efter dem utan jag nöjde mig med att fota de jag råkade gå förbi. Inga av de här är nya och det ligger väl i tiden att återanvända.

Här dyker något ner under stentrappan. Kan det vara svansen på storsjöodjuret kanske? Hon verkar ha lagt några ägg i förbifarten.

Jag tog mig tillbaka till bilen och njöt av blomsterprakten utanför stadskärnan. Den naturliga blomsterprakten. Det fanns många vackra blomsterarrangemang inne i stan men jag är ju som jag är och jag gillar det vilda mer. Här finns både gula och röda fibblor, vitmåra, prästkragar, någon smörblomma och säkert något mer.

När jag hade fotat blommorna kom en äldre man fram och undrade om det var brunkullor jag hade fotat. Han var från Jämtland men verkade inte ha sett brunkullor någon gång. Han visste bara att de fanns i Offerdal när han var yngre. Jag förklarade som det var och att han nog inte skulle få syn på några i närheten. Jag tipsade om att googla och titta på bilder eftersom han trodde att brunkullor är väldigt trista små bruna blommor. Det är synd att många tror att det är så och jag skulle önska att fler kunde vara lite stolta över vår fina landskapsblomma.

Den var faktiskt mer än bra. Den var jättebra, förutom att jag fick betala 1500 kr för något jag inte själv orsakat. Men jag kanske har skickat iväg något stenskott till andra bilister och jag tror att det jämnar ut sig. Jag och en av killarna på bilglasfirman skrattade tillsammans åt hur det var sist jag bytte framruta. Han hade jobbat på den firman och hört berättas om att man lockade kunder med fläskfilé. Det var konkurrens om kunderna då och förutom en fläskfilé stod firman även för självrisken. Men numera får man varken fläskfilé eller självrisken betald utan man får snällt betala själv. Fläskfilén skulle jag för övrigt tacka nej till nu.

Bytet av framruta skulle ta ca tre timmar, inkl kalibrering av någon slags kamera som är kopplad till rutan. Det är så mycket tekniska finesser att jag slutar ta in allt när det blir så. Under tiden bilen var inlämnad hade jag bestämt med killen som hade morgonpasset på katthemmet att jag skulle titta förbi några timmar. Katthemmet ligger ca 25 minuters promenad från glasfirman. Ganska perfekt att passa på att få träffa alla kissar då.

Det var kul att få träffa en person på katthemmet som jag bara har skymtat och sett i fb-gruppen för volontärer. Jag kom lite före honom och eftersom det var han som var inbokad på passet ville jag inte störa hans rutiner. Men man kan inte komma in till Prinsens domäner utan att förse honom med hans specialmat. Alltså började jag med det och att blaska ur hans vattenskål och fylla på med nytt vatten. Medan han åt gick jag till de andra rummen och samlade ihop de använda matfaten. Jag tänkte att det säkert var helt ok och att jag även kunde diska alla fat. Men disken hann jag inte få undan innan jag fick sällskap eftersom jag satt länge och väl med Prinsen i knät och njöt av att höra hans spinnande. För den som inte vet kan jag berätta att Prinsen är en fastboende katt på katthemmet. Han är gammal, njursjuk och trafikskadad men han regerar i köket. Jag fotade inte honom den här gången men tar med några gamla bilder.

Ibland blir han kompis med några av de katter som passerar hans revir och då får de vistas i köket med honom under passen. Den här lilla kattflickan blev så kär i Prinsen att hon jamade hjärtskärande och försökte klösa sig ut ur sitt bås när hon hörde någon komma. Så fort hon släpptes ut sprang hon direkt till sin stora kärlek och visade honom med all tydlighet att hon tyckte mycket om honom. Han accepterade att vara föremål för hennes ömma låga men var inte lika exalterad. Efter det har flera katter blivit goda vänner med Prinsen men ingen har älskat honom som den här tjejen.

Nu finns Matrix, en stilig kattpojke, i ett bås i köket och han är svår att ha ihop med andra katter eftersom han är väldigt dominant. Men min nya bekantskap (kallas hädanefter P), som är med i ledningen och väldigt duktig på att socialisera katter, öppnade dörren för Matrix (trots att det tydligt stod ”släpp inte ut”) och berättade för mig att Prinsen, trots sina hälsoproblem och ålder, bestämmer även över den här killen. Titta, sa P och visade på mötet mellan de två katterna. Det jag såg var en väldigt lugn Prinsen som stirrade ut Matrix och att Matrix till sist vek undan med både blicken och huvudet. Liknar hundar och deras beteende ganska mycket faktiskt. Men Matrix fick gå in i sitt bås igen när P gick in till de andra rummen. Jag hejar så klart på min absoluta favorit Prinsen i alla lägen så jag blev väldigt stolt över hans sätt att visa vem som bestämmer. Inget våld utan bara en blick som visade hans överlägsenhet.

Matrix i sitt eget bås där han visade att han inte bara är dominant mot andra katter utan även en väldigt gosig och mysig kisse.

I samma rum som köket finns fem avskärmade bås där vi har pensionatskatter och även några av de katter som så småningom ska få nya hem. Men största delen av våra omhändertagna katter bor i två större rum och i karantänavdelningen. De flesta katter kommer väldigt bra överens och just nu har vi katter från två stora kattkolonier. De känner redan varandra och då går det så klart extra bra. De här kissarna fick jag inte röra men de var tillräckligt nyfikna för att närma sig lite.

Jag satt med en av de gosigaste och tryggaste katterna, Måns, och hade en trevlig stund medan jag tittade på de andra katterna och önskade att de också skulle våga sig ända fram. Men när jag tog upp mobilen för att fota tyckte Måns att jag blev tråkig och gick i stället bort till sina kompisar. Där fick han mer gos och jag älskar att se katter som tyr sig till varandra.

Jag erbjöd mig att göra klart allt i köket, vilket innebar disken, lådorna och mat och nytt vatten till de som bor där. P sa att det var snällt men att jag inte skulle anstränga mig och jag förstod att de i ledningen har berört mina besvär med värk. Men jag ville gärna göra något och jag har ju inget annat pass inbokat. När jag var klar i köket gick jag och frågade om jag kunde hjälpa till med något annat innan jag gick. ”Ja, du kan kela med katterna” sa P och det gjorde jag så gärna. Den här stiliga kattpojken tror jag heter Bobbo, eller Bobo. Jag närmade mig försiktigt eftersom jag inte känner honom men han puffade genast sitt huvud mot min hand och började spinna. Här stannade jag ett tag.

Inne i karantän fick jag dagens sötchock. Mamma Minna fick fyra småttingar i början av Juni och alla mår bra och är, precis som som mamma, trygga och tillitsfulla. Jag satte mig på golvet hos dem och hade en riktig mysstund. Två av dem var väldigt trötta.

De föll ihop och somnade nästan genast.

Mamma Minna har full koll på sina småttingar men har inga problem med att människor kommer och gosar med både dem och henne.

De här bilderna är fruktansvärt dåliga men jag vill visa hur de två vakna kattungarna klättrade omkring på mig. De lät mig lyfta upp dem och riktigt gosa in mig i deras mjuka pälsar. Ibland kom mamman och ville vara med och det fick hon så gärna. Det fanns en familj till med kattungar men dem tittade jag bara på som hastigast. Jag stannade kvar hos de här sötnosarna tills det var dags för mig att gå. Jag stannade en stund för att prata lite med P, som jag genast tyckte bra om, och sedan promenerade jag iväg för att hämta min bil.

Bilglasfirman ligger alldeles i närheten av Lillsjön och den lilla pöl man kommer till innan man kommer fram till sjön. Jag tog en liten omväg för att se om det fanns några fåglar med ungar i pölen och det fanns det. Både sothönor och gräsänder. Ungarna är ganska stora men fortfarande har de full koll på sina mammor. Även här var det mobilkameran som gällde eftersom jag hade lämnat kameran hemma. Den fick duga och helt tokigt blev det inte. Det som speglar sig i vattnet är en flagga på en flaggstång.

En liten film med simmande änder och sothöns.

Som ni ser blev min förmiddag väldigt trevlig med djurungar av olika slag. Resten av dagen höll jag mig inne och stängde ute värmen.

Kanske kan jag inte egentligen påstå att det var fågelskådning i ordets rätta bemärkelse jag ägnade mig åt i morse men fåglar fanns det och jag skådade dem. Det var väldigt varmt redan direkt när jag vaknade, vid halvsextiden, så jag gick ut så fort jag var klar med morgonbestyren. Min frukost vill jag aldrig stressa med för den är så supergod att jag riktigt vill känna varenda liten del av den. Lite mindfulness på morgnarna. Men efter att ha fixat i lugn och ro, med alla små saker man gör på morgonen, gick jag ut. Jag mötte familjen kanadagås och av hänsyn till dem gick jag en liten omväg förbi dem. Men jag kom ändå tillräckligt nära för att kunna spana in de söta ungarna. De är inte så små längre men ändå duniga och fina. Jag höll mig i närheten en stund och konstaterade att någon av föräldrarna hela tiden hade koll på mig. Jag var lyckligtvis inte så skrämmande att de kände sig tvingade att fly ut i vattnet.

Som ni ser var sjön spegelblank där det var lä.

En stund senare spanade jag in två strandskator men de var inte ett dugg intresserade av att låta mig skåda dem lite närmare. Undrar om de har ungar gömda där någonstans och försökte locka bort mig från dem. I så fall lyckades de för jag gick vidare.

Nästan hemma igen och jag gick ner till den lilla stranden nedanför mitt område. Jag kände på vattnet och uppskattade temperaturen till ca 17-18 grader. Fullt möjligt att bada i alltså om man är lite desperat. Men det var inte jag och inte hade jag badgrejerna med mig heller så jag gick hem i stället.

Jag tänkte ta kaffe på balkongen på eftermiddagen men fy vad kvalmigt det var ute. Jag stängde genast balkongdörren igen och fikade inne i stället. Här öppnas inga fönster eller dörrar förrän gradantalet sjunker till under inomhustemperaturen. Det är ju synd att släppa in värmen. Men i natt ska det vädras korsdrag.

I morgon ska jag lämna in bilen för byte av framruta. En av de första dagarna på resan neråt i landet fick jag ett stenskott som blev till en lång, svängd skada mitt i synfältet och så får man ju inte ha det. Medan rutan byts tänkte jag att det vore en bra idé att titta in till katthemmet. Det är ju ett tag sedan sist och lite kattabstinens har jag nu. Jag har haft kontakt med den kille som står på schemat och vet att jag är välkommen. Det ska man aldrig ta för givet. Det finns personer som inte gillar att man bara dyker upp så jag är alltid noga med att kolla att det är ok. Alla morgonpass var bokade den här och förra veckan så då passar det ju bra att jag kan titta in när någon annan är inbokad. Mest saknar jag Prinsen. Åh, vad jag ska mysa med kissarna.

Måndag. Jag sa hejdå till mina vänner på tågstationen och stannade sedan till vid storsjöodjursspaningen på Frösön för att promenera tillbaka till stan. Häggen hade börjat blomma redan när jag gav mig iväg på min resa i slutet av maj och vissa exemplar är fortfarande i full blom.

Tisdag. Det finns fortfarande många stolpar med bokstäver att leta reda på och jag tog mig till Östberget för att hitta de stolpar som är utplacerade där.

När jag kom hem fick jag besök av fina vänner från Svenstavik. De kom med vackra rosor och ett presentkort för att fira mig lite i efterskott. Jag hade redan fått ett fint gratulationskort men nu blev det ännu mer. Jättekul att äntligen träffas igen efter pandemin. Det har bara varit telefonkontakt de senaste två åren. När jag skulle gå och sussa tittade jag ut och såg en fin regnbåge. Klockan var kvart över tio på kvällen och som ni ser var det nästan dagsljus.

Onsdag. Den här dagen gick jag upp mot Frösövallen. Tyvärr är caféet av någon anledning stängt hela sommaren. Jag har tidigare varit där och fikat och smakat deras goda våfflor med vaniljglass och hjortronsylt, allt veganskt, och det har sett ut som om många kunder har hittat dit. Nu kan man varken fika där eller komma upp i utsiktstornet.

Torsdag. Dagens promenad blev en väldigt skön upplevelse och jag vandrade iväg mot Vallsundsbron.

Fredag/midsommarafton. Sommarvärmen dök upp och jag såg till att komma ut tidigt på morgonen. Numera vill jag helst inte ha högre temperatur än ca 20 grader och förutom den här promenaden och en kopp kaffe på balkongen höll jag mig inne i den relativa svalkan. De tankar jag hade haft om att besöka något midsommarfirande slog jag snabbt bort. Dagens promenad gick till Sommarhagen och sedan ner mot sjön för att där ta mig hem igen.

Lördag. Nu är jag ikapp och kan återgå till mitt vanligtvis sporadiska bloggande. Ibland kommer det inlägg varje dag och ibland kan det dröja upp till en vecka. Idag är det ännu varmare och jag gjorde likadant som igår. En tidig morgonpromenad, en stund på balkongen och sedan stänger jag ute värmen och håller mig inne. Jag gick inte riktigt samma runda som igår men jag kom ändå förbi sommarhagen och då tittade jag till PB lite. Men det mest roliga den här promenaden var när en älg plötsligt kom springande en bit bort. Den såg inte så stor ut och jag gissar att det är en bortstött fjolårskalv. De är grymma mot sina barn, älgmammorna, men så går det ofta till i naturen. Den sprang i riktning mot där jag skulle gå så jag höll lite extra uppsikt. En virrig och lite osäker fjolårskalv kan man inte riktigt veta hur den reagerar vid ett människomöte. Jag fick med älgen i bilden när jag även denna dag riktade kameran mot Åreskutan. Resultatet blev en ganska dålig bild där inget i bilden blev bra. Men det syns i alla fall att det är en älg om man klickar på bilden så att den blir större. Jag kan inte beskära bilden för då blir allt väldigt pixligt.

Till sist bjuder jag på en bild på något av det godaste jag äter de här dagarna. Jag visste inte att jag hade saknat kaviar så mycket innan jag upptäckte den veganska varianten. Färskpotatis och kaviar på en macka är MUMS.

På söndagen, tredje dagen med mina glada bloggvänner Anki och Paula valde vi mellan olika utflyktsmål. Efter lite funderande blev det naturreservatet Andersön. Ni har sett mig där många gånger och det finns olika rundor att välja mellan. Vi trodde inte att vi skulle gå särskilt långt och att vi därför bara skulle gå fram och tillbaka på en ganska kort sträcka. Då valde vi att gå på den finaste sidan, där det tyvärr var rejäl motvind. Men de här glada tjejerna klagade inte ett dugg utan var som vanligt nöjda och pigga på att se det som fanns att se.

Nu i efterhand har jag inget minne av vad Paula pekade på men hon ser ut att tycka att det var något värt att titta lite extra på.

Det fanns mer ork i kropparna än vi hade trott och vi nådde den punkt där man kan gå över till andra sidan. Vi fick alltså lä på tillbakavägen och det var inte helt fel. När man lämnar Andersön kommer man till ett sjöodjur. Jag vill inte kalla det storsjöodjur eftersom det inte påminner ett dugg om det fina Storsjöodjuret.

Anki och Paula höll med mig om att det liknar en snigel med katthuvud. Det dög till att sitta och bli fotad på i alla fall. Jag tycker att det faktiskt är ganska gulligt med sitt glada katthuvud men jag tror att Birger skulle bli ganska förgrymmad på de som påstår att det här är hans mamma. För er som inte vet så är Birger Storsjöodjurets son och han deltar i diverse festligheter och event.

Birger kramar barn på invigningen av Vinterparken i vintras.

Man kan ana Birger även på skylten och mittemot ligger Sunne kyrkoruin. Ännu en trevlig plats att gå omkring på.

Enlig tradition skall Sunne kyrka och kastal ha byggts år 1178 på befallning av den norske konungen, Sverre Sigurdsson, som i slaget vid Andersön på vårvintern besegrat den jämtländska bondehären på Storsjöns is./naturkartan.se

En liten bit bort ligger nuvarande Sunne kyrka.

Den här lilla trappan hade jag inte sett förut. Den leder inte längre än runt kröken och där fanns det inget mer än en liten öppning. Där vinkade jag till Anki och hon kanske tar med den bilden i sitt inlägg när hon får tid att skriva om den här dagen.

Vi hade ett sista mål att besöka den här dagen. Jämtlands landskapsblomma, Brunkulla, är en rödlistad endemisk orkidé som numera växer enbart i Jämtland och Härjedalen samt i mellersta Norge. Jag känner till två växtplatser och vi for mot en av dem. Jag kan inte hitta några exakta vägbeskrivningar på nätet och inte heller är det skyltat från de lite större vägarna. Endast vid den lilla parkeringen mitt i skogen finns det en skylt som talar om att här finns det Brunkulla. Troligtvis är det en medveten strategi för att inte alltför många ska hitta hit och kanske lockas att gräva upp någon av de väldigt sällsynta blommorna. Här, i en glänta i skogen, håller någon instans koll på hur många exemplar som tittar fram.

Man ska hålla sig på de utlagda spångarna och spana efter de små orkidéerna därifrån. Först ser man bara små mörka prickar i gräset och bredvid dem är små pinnar placerade.

De till synes väldigt oansenliga blommorna blir mer spännande när man kommer riktigt nära. Jag blev inte riktigt nöjd med någon av mina bilder och tar därför med en bild från ett annat år också.

Det fanns gott om humleblomster och andra blommor också.

Jag intog den här positionen lite då och då och Paula var snabb att fota.

Anki, som är väldigt intresserad av allt som växer och lever i naturen, var mest ivrig att få se vår landskapsblomma men jag tror att Paula också blev ganska fascinerad av den.

Ännu en väldigt trevlig dag tog slut och dagen efter, på måndagen, tog mina vänner tåget hem till sina respektive orter. Jag hade så mycket mer att visa dem men jag hoppas att jag får chansen att göra det en annan gång.