Vädret har varit lite oberäkneligt och prognoserna kan inte riktigt berätta när och om det ska regna. Särskilt i fjällnära områden är det svårt att veta hur det ska bli. Men vi, min son och jag, ville ut och upptäcka något nytt så vi chansade på att det i alla fall inte skulle regna mycket. Vi valde mellan en led i Storhogna och en lite kortare led från Klövsjö till Fettjeåfallet. Det vi läste oss till på nätet om den påkostade och fina leden till fallet gjorde oss nyfikna så valet föll på att åka dit.
Vi lärde oss hur Fettjeåfallet ska uttalas och eftersom vi båda är språkintresserade så tog vi till oss informationen.
Hela vägen till parkeringen, ca tio mil från mitt hem, regnade det lätt men det upphörde så fort vi gick ut ur bilen. Vi vandrade iväg på den fina stigen.
Men min son håller sig så klart inte på stigen utan hoppar mycket hellre omkring på stenar i ån.
Jag håller mig i säkerhet på fast land och nöjer mig med att se på. Men jag erkänner att jag hade kul åt hans strapatser.
Han måste ju ta sig tillbaka och det gick lite lättare på de stora stenar han valde för sin återkomst till stigen.
Det var en väldigt fin stig och nästan hela tiden kunde vi gå precis bredvid Fettjeån.
Och se så lugn och stilla min son är. Men nog lyser det bus i hans ögon.
Jag såg en växt som jag inte tror att jag har sett förut.
Vi kom till den första av två nybyggda broar.
Mellan broarna ser man den största renoveringen av leden. Här har det kostats på rejält. Stenarna som har använts för att bygga trappor kommer från Jämtland men de som har byggt alltihop är sk sherpas från Nepal. De har kunskaperna och vanan som krävs. Arbetet försenades under pandemin men det finns hopp om att det ska bli klart i år.
Det var lätt att gå så det är nog uppskattat av många besökera. Anledningen till den omfattande renoveringen är att det här har varit ett så populärt besöksmål att stigen har blivit väldigt sliten. Nu ska det hålla i många år sägs det.
Men min son hade fortfarande svårt för att hålla sig på stigen. Här var jag faktiskt lite rädd och såg skräckscener inom mig.
Men man måste ju tro att en snart 36-årig man vet vad han klarar så jag försökte hålla mig lugn och ägnade mig åt fotografering.
Det gick ju bra och att han balanserar på stenar i ån kan ju som värst resultera i att han blir lite blöt.
Jag fortsatte att hålla mig på fast mark och som ni förstår så är det min son som är fotograf när jag är med i bilderna.
Vi kom fram till den andra bron och där blev jag säker på att jag har varit här för ganska många år sedan. Jag hade anat det men det ser så annorlunda och välordnat ut nu så jag var inte säker. Som jag minns det så var det inte alls kul att ta sig fram med hund på ganska oframkomliga och lite farliga stigar. Vilken skillnad det kan vara.
Här slutade också de fina stentrapporna. Men vi såg pallar med stenar lite här och där och de har flugits dit med helikopter för att finnas på plats när det blir möjligt för de sherpas som ska bygga trapporna att ta sig hit.
Det är inte långt att gå, bara ca 2 km från parkeringen, men det kändes ganska lagom och dessutom var det fint. Här finns det förutom de bänkar som syns även en grillplats och ett vindskydd. Det lättaste hade varit att stanna här och titta på fallet men vi ville så klart komma närmare.
Mitt huvud hade börjat kännas snurrigt redan här men jag tog mig långsamt upp och försökte att inte snubbla bland alla stenar.
Det problemet hade inte min son så han pinnade på i förväg.
Sedan kunde han sitta och titta på sin mors långsamma klättring upp. Han visste inte om att jag kände mig yr men vad skulle han ha gjort om han hade vetat det?
Jag höll mig borta från de läskigaste partierna och upp kom jag. Vid sidan av fallet rann det en liten rännil från ett annat håll.
Nu var vi så långt upp vi kunde komma och då var det bara att börja återfärden. Det gick bättre än jag hade trott men när det blev lite brant eller svårt på annat sätt så satte jag mig ner och hasade fram till säkerhet. Vid vindskyddet åt vi vår medhavda matsäck och sedan hade vi bara den fina leden kvar. Nästa år är det troligtvis trappor att gå i hela vägen upp.
När vi inte hade långt kvar till bilen kände vi att vi ville ta en kopp kaffe och äta de medhavda kakorna innan vi kom fram. Vi stannade vid en bänk och just som vi kom dit började det regna. Men vi hade bestämt oss för att inte fika i bilen så vi satt där i regnet och gott var det trots vädret.
Under vår promenad blev jag grattad av båda döttrarna och min son hade redan gratulerat mig tidigare. En väldigt fin mors dag blev det och vi hade en väldig tur med vädret.
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
Instämmer, håller mig gärna på landbacken, strapatserna och det våghalsiga får ungdomarna stå för
GillaGillad av 1 person
Du hade nog blivit lika snurrig i huvudet som jag av att gå upp bredvid fallet den brantaste delen av leden. Men du kanske hade varit klok nog att avstå. Men det var ju kul att jag ändå tog mig dit 😀 Men hoppa omkring på stenar i ån och klättra på branta klippor vid ett fall, det gör jag inte.
GillaGillad av 2 personer
He he he jeg må le, når du og din sønn er på tur, så er han akrobat og spretter hit og dit om det er på steiner eller stokker. Det var vel den delen av oss vi skulle beholdt litt lenger? Men da hadde vi kanskje tilbragt litt mer tid på sykehus enn vi ellers ville gjort. Det er trivelig å være med dere på tur.
GillaGillad av 1 person
Ja, man har aldrig tråkigt när sonen är med men jag är mer försiktig av mig. Jag gillade att klättra omkring när jag var ung men den lusten försvann i mycket tidigare år är för min son. Men lite lockande kan det fortfarande vara när jag ser hur han beter sig 😀
Tack Lillian. Det är kul att du hänger med 😀
GillaGillad av 1 person
Blir lycklig i hela hjärtat av att få ta del av er utflykt. Underbara bilder som gör att jag blir så sugen på att uppleva allt det vackra med eget sinne. Han är ju bara för härlig din son, det behövs inga stigar för att han ska ta sig fram. När jag lästa inlägget så satt jag och tänkte på om det möjligtvis skulle bli en liten boll till kaffet. Det tillhör ju liksom.
Hälsa sonen med en kram från mig!
Kram till dig
GillaGillad av 1 person
Det finns hur mycket som helst att se och göra här uppe om man gillar natur. När du kommer nästa gång får du ha med dig en önskelista och så får vi välja ur den beroende på väder 😀 Min son är en glädjespridare och han gör mig alltid glad. Självklart blev det chokladboll 😀
Jag ska framföra hälsningen när han vaknar.
Kram tillbaka till dig.
GillaGillad av 1 person
Vilken härlig mors dag det blev och en fin promenad i den vackra naturen med sonen. Då klagar man icke. Klart att en chokladboll ska finnas med 😀
Kram
GillaGillad av 1 person
Ja, det blev bra och som du vet har jag och min son alltid trevligt tillsammans 😀 Chokladboll höjer stämningen ännu mer.
Kram
GillaGilla
Hehe, dina bilder på din son får mig att tänka på min äldsta grabb. Han är precis likadan och ska klättra på allt. Fort ska det gå med. Minns ett år när han var liten och vi var på väg nerför Städjan i Idre. Utan att överdriva så sprang han nästan hela vägen ner. Gissa om jag hade hjärtat i halsgropen. Han har dock alltid varit stadig på foten.
GillaGilla
Det är nog många som gillar att klättra och hoppa. Jag gillade också att göra så när jag var ung. Det hör nog lite till föräldrarollen att ha hjärtat i halsgropen med jämna mellanrum.
GillaGilla
Vad roligt att få se hur det ser ut på sommaren. Vi var där förra vintern.
GillaGilla
Jag kan tänka mig att det var fint när ån och fallet var frusna.
Kram
GillaGilla
Då ska jag berätta för dig att den lilla söta växten heter GULLPUDRA. Det är väl ett så guligt och passande namn. Enligt sägen och folktro så är det älvornas brudbukett och det kan jag gott tro. Vilken fin utflykt ni gjorde och din son har bus i blicken och snygg är han också.
GillaGilla
Tack Anita! Du har rätt i att det är ett gulligt namn på en gullig blomma. Vilken fin tanke om att det är älvornas brudbukett.
Utflykten var väldigt trevlig och med det sällskapet blir det aldrig trist 😀
GillaGilla
Det var en fantastiskt fin led att vandra, o i bästa sällskapet också! Lite skurar fick ni räkna med, men klarade er skapligt. Så ni hade liksom vatten både under fötterna och över huvudet. Fallet var riktigt maffigt, vet du hur högt det är? Självklart skulle sonen leka stenget och klättra oförskräckt, av livsglädje och för att han kan! Och visst finns buset i blicken!
Tack för en toppentur och jag slapp paraplyet
Kram
GillaGilla
Ja, den var väldigt fin och lagom lång också 😀 Vi hade våra aningar om att vi skulle bli lite blöta men vi hade tur som klarade oss nästan hela vägen. Fallhöjden är ca 60 m.
Om inte min son hoppar omkring på stenar så börjar jag nog fundera på vad som är fel. Men här var det idel glädje och mycket energi 😀
Du är så välkommen att hänga med och via bloggen håller du dig torrskodd.
Kram
GillaGilla