Vädret har varit lite oberäkneligt och prognoserna kan inte riktigt berätta när och om det ska regna. Särskilt i fjällnära områden är det svårt att veta hur det ska bli. Men vi, min son och jag, ville ut och upptäcka något nytt så vi chansade på att det i alla fall inte skulle regna mycket. Vi valde mellan en led i Storhogna och en lite kortare led från Klövsjö till Fettjeåfallet. Det vi läste oss till på nätet om den påkostade och fina leden till fallet gjorde oss nyfikna så valet föll på att åka dit.

Vi lärde oss hur Fettjeåfallet ska uttalas och eftersom vi båda är språkintresserade så tog vi till oss informationen.

Hela vägen till parkeringen, ca tio mil från mitt hem, regnade det lätt men det upphörde så fort vi gick ut ur bilen. Vi vandrade iväg på den fina stigen.

Men min son håller sig så klart inte på stigen utan hoppar mycket hellre omkring på stenar i ån.

Jag håller mig i säkerhet på fast land och nöjer mig med att se på. Men jag erkänner att jag hade kul åt hans strapatser.

Han måste ju ta sig tillbaka och det gick lite lättare på de stora stenar han valde för sin återkomst till stigen.

Det var en väldigt fin stig och nästan hela tiden kunde vi gå precis bredvid Fettjeån.

Och se så lugn och stilla min son är. Men nog lyser det bus i hans ögon.

Jag såg en växt som jag inte tror att jag har sett förut.

Vi kom till den första av två nybyggda broar.

Mellan broarna ser man den största renoveringen av leden. Här har det kostats på rejält. Stenarna som har använts för att bygga trappor kommer från Jämtland men de som har byggt alltihop är sk sherpas från Nepal. De har kunskaperna och vanan som krävs. Arbetet försenades under pandemin men det finns hopp om att det ska bli klart i år.

Det var lätt att gå så det är nog uppskattat av många besökera. Anledningen till den omfattande renoveringen är att det här har varit ett så populärt besöksmål att stigen har blivit väldigt sliten. Nu ska det hålla i många år sägs det.

Men min son hade fortfarande svårt för att hålla sig på stigen. Här var jag faktiskt lite rädd och såg skräckscener inom mig.

Men man måste ju tro att en snart 36-årig man vet vad han klarar så jag försökte hålla mig lugn och ägnade mig åt fotografering.

Det gick ju bra och att han balanserar på stenar i ån kan ju som värst resultera i att han blir lite blöt.

Jag fortsatte att hålla mig på fast mark och som ni förstår så är det min son som är fotograf när jag är med i bilderna.

Vi kom fram till den andra bron och där blev jag säker på att jag har varit här för ganska många år sedan. Jag hade anat det men det ser så annorlunda och välordnat ut nu så jag var inte säker. Som jag minns det så var det inte alls kul att ta sig fram med hund på ganska oframkomliga och lite farliga stigar. Vilken skillnad det kan vara.

Här slutade också de fina stentrapporna. Men vi såg pallar med stenar lite här och där och de har flugits dit med helikopter för att finnas på plats när det blir möjligt för de sherpas som ska bygga trapporna att ta sig hit.

Det är inte långt att gå, bara ca 2 km från parkeringen, men det kändes ganska lagom och dessutom var det fint. Här finns det förutom de bänkar som syns även en grillplats och ett vindskydd. Det lättaste hade varit att stanna här och titta på fallet men vi ville så klart komma närmare.

Mitt huvud hade börjat kännas snurrigt redan här men jag tog mig långsamt upp och försökte att inte snubbla bland alla stenar.

Det problemet hade inte min son så han pinnade på i förväg.

Sedan kunde han sitta och titta på sin mors långsamma klättring upp. Han visste inte om att jag kände mig yr men vad skulle han ha gjort om han hade vetat det?

Jag höll mig borta från de läskigaste partierna och upp kom jag. Vid sidan av fallet rann det en liten rännil från ett annat håll.

Nu var vi så långt upp vi kunde komma och då var det bara att börja återfärden. Det gick bättre än jag hade trott men när det blev lite brant eller svårt på annat sätt så satte jag mig ner och hasade fram till säkerhet. Vid vindskyddet åt vi vår medhavda matsäck och sedan hade vi bara den fina leden kvar. Nästa år är det troligtvis trappor att gå i hela vägen upp.

När vi inte hade långt kvar till bilen kände vi att vi ville ta en kopp kaffe och äta de medhavda kakorna innan vi kom fram. Vi stannade vid en bänk och just som vi kom dit började det regna. Men vi hade bestämt oss för att inte fika i bilen så vi satt där i regnet och gott var det trots vädret.

Under vår promenad blev jag grattad av båda döttrarna och min son hade redan gratulerat mig tidigare. En väldigt fin mors dag blev det och vi hade en väldig tur med vädret.

Jag har konstaterat många gånger att om kameran är kvar hemma när jag går ut så dyker det med all säkerhet upp något fint att fota. I morse var det nära att jag lät bli att ta med mig den eftersom jag bara ville ta en rask promenad på torr asfalt och det var för blåsigt för att det skulle vara bra att fota t ex blommor.

Gullvivor växer i mängder lite här och där men jag gillar det som är lite unikt och därför blir jag glad när jag hittar en röd gullviva. Den stod på en öppen yta vilket medförde att den inte höll sig stilla en sekund utan rörde sig i vinden. Men jag testade i alla fall att krypa ner och försöka få till en hyfsad bild.

Men det var när den här lilla hackspetten kom flygande och landade strax framför mig som jag kände mig glad för att kameran faktiskt var med. Jag är inte säker men jag gissar att det är en unge som kanske inte har lärt sig att fly när en människa finns i närheten. Den tog i lugn och ro några klunkar ur vattenpölen och sedan flög den iväg.

När jag nästan var hemma igen fick jag se ännu något som jag inte brukar se här. Ett par strandskator spatserade omkring på gräsmattan nedanför skolan. Tyvärr kunde jag inte komma lika nära dem. Det var nästan komiskt att jag långsamt försökte gå närmare medan de pinnade iväg och hela tiden såg till att avståndet var konstant. Men den skarpt beskurna bilden är ändå så pass tydlig att det syns vilka som finns där. Jag blev glad igen för att kameran inte var kvar hemma men jag skulle gärna ha kunnat smyga mig lite närmare.

Nu är det snart dags att sätta på kaffebryggaren så att det finns kaffe när min son kommer. Han väljer som vanligt, när det inte är oväder, att promenera från stationen hit. Lite drygt en timmes promenad.

Jag har bara sett häggar med knoppar i tidigare men i morse såg jag flera som var i full blom. Jag trodde inte att jag skulle hinna se hägg eller känna doften av den innan jag åker iväg. Men det hann jag uppenbarligen. Jag trodde att jag skulle klara mig undan regnet men redan när jag gick ut småduggade det lite. Men jag hade bestämt mig för att gå en runda så det gjorde jag. Klokt nog avstod jag från att åka iväg och leta stolpar för det brukar ta några timmar. Nu var jag bara ute i drygt en timme och när jag var längst bort på rundan övergick duggandet till strilande regn. Jag drog upp luvan och kände att det var ganska skönt i alla fall. Jag konstaterade glatt att det var ju bra att jag där och då insåg att min jacka behövde impregneras. Nu är det gjort och den bör klara regn bättre om vi utsätts för det igen.

Och så var det det här med erbjudanden som kommer för att jag fyller jämnt. Än så länge har jag fått tre stycken. Det första är ett kostnadsfritt hälsosamtal med tillhörande provtagning. På baksidan står det att syftet är att främja hälsosamma levnadsvanor samt förebygga och tidigt upptäcka sjukdom. Inför samtalet ska en enkät fyllas i med diverse hälsofrågor. Min första impuls var att slänga erbjudandet i pappersinsamlingen. Jag tycker att jag har hälsosamma levnadsvanor så jag vet inte om de kan hjälpa mig med något. Men så började jag tänka efter och insåg att jag oftast tycker att mitt liv är väldigt bra och att jag nästan glömmer bort att jag egentligen inte mår tipptopp av flera anledningar. Varför inte ta chansen att se om de kan ge mig några bra råd, t ex för att motverka den stress som hela tiden finns inom mig. Jag letade upp enkäten på 1177 och fyllde i den. Speciellt en fråga fick mig att ifrågasätta mina egna tankar om mitt mående. På frågan om hur jag graderar min livskvalitet (mellan 0 och 10) tänkte jag först sätta en hög siffra. Jag har ju ett bra liv. Men återigen fick jag hejda mig och mer sanningsenligt sätta en 6:a. Allt är ju relativt och någon annan kanske tycker att jag borde sätta en lägre siffra men jag tycker att min gradering är tillräckligt låg. Jag tänker ju oftast inte på begränsningarna utan jag gör det jag kan och gillar. När jag kommer hem igen ska jag boka tid för provtagning och för samtalet. Det kan ju mynna ut i något bra och gratis är alltid gott 😀

Ett annat erbjudande kom från bygghemma.se. Jag har handlat en del grejer från det företaget när jag renoverade i Mjölby och nu har jag fått ett mail där de glatt utropar ”Du fyller snart år” och fortsätter med ett grattis i förskott. Massor med billiga varor erbjuder de mig och kanske är jag intresserad av en innerdörr. Men det får i så fall vänta till senare i sommar.

Jag vet inte om erbjudandet från fotograf Anna kommer för att jag har varit kund där för 27 år sedan eller om alla som fyller jämnt får samma erbjudande. Då, när barnen var små, ville vi ha ett porträtt med dem och vandrade iväg till just denna fotograf. Vi hade nyligen flyttat upp till Östersund från Strängnäs och bodde en månad i min farfars lägenhet (han hade precis flyttat till ett äldreboende) innan vi kunde flytta in i vår bostad. Alldeles i närheten låg fotografens ateljé och min man kom på den fina idén att ungarna skulle bli fotade. Allt vi ägde var nerpackat men vi lyckades leta upp kläder till dem som alla hade röda detaljer. Mer än så orkade vi inte leta och jag tycker att det blev bra. Nu har jag fått ett erbjudande om en gratis fotografering och ett foto som är 15×13 cm, värde 1800:- Ute eller inne och med mig eller hela släkten spelar ingen roll. Saken är bara den att jag inte har någon släkt här och jag vill absolut inte ha en idolbild på mig själv. Tanken från fotografen är så klart att jag ska köpa en dyr förstoring och det kanske jag hade gjort om jag kunde lyckas med att få hit ungarna samtidigt. Men så blir det troligtvis inte.

Blänket i bilden och den lite dåliga skärpan är helt och hållet mitt fel. Porträttet är väldigt fint.

Det har naturligtvis kommit några erbjudanden om rabatter från företag jag brukar handla av ibland men det är inte ovanligt även vid ”vanliga” födelsedagar. Jag undrar om jag kommer att få en tårta från Ica. Det har jag fått både när jag fyllde 40 och 50 men förmodligen har de inga veganska tårtor och då får det vara. När jag fyllde 50 fick jag dessutom en tårtspade. Väldigt flott.

Igår och idag har jag klarat av två områden till med stolpar och nu kanske jag inte kommer ut på någon mer stolpjakt förrän jag har kommit hem från min roadtrip. Det är fortfarande roligt att hitta och registrera fynden men om jag ska tro på SMHI ska vädret inte bli det bästa kommande dagar. Då kanske jag bara tar en promenad i närområdet. Men SMHI kan ha fel och om regnet håller sig borta så kanske jag satsar på att passera 200 stolpar…och kanske några till.

Tanken var att Vilde skulle ha följt med igår men pga en kommunikationsmiss blev det inte så. Jättesynd, men vi ska gå promenader längre fram i stället. Innan jag gav mig ut i skogen behövde jag göra ett ärende i stan och besökte en liten butik där ca 20 kreativa personer har sina alster till försäljning. När jag kom innanför dörren fick jag genast frågan om ifall jag var hundrädd. Åh nej, inte alls svarade jag och la till att jag älskar hundar. Väl placerad vid uppmaningen att hålla avstånd låg denna fina Tollare vid namn scout. Jag och kvinnan i butiken skrattade gott åt att här gäller en tollares avstånd. Vi har ju alla sett skyltar med instruktioner att hålla diverse figurers avstånd. Här uppe har jag sett bl a snögubbar, surströmmingar, älgar och många andra varianter. Jag fick inte träffa Vilde den här dagen men Scout ville gärna bli klappad.

I morse åkte jag till Torvalla, ett område där jag har gått många promenader med hundarna och ibland med min man eller något barn. Vi bodde i närheten medan vi letade hus och det tog drygt ett år. Jag tror att det är ca tre år sedan jag tog med er på konstrundan men dit kom jag inte idag. Men runt omkring i Torvalla finns konst utplacerad, som det ofta gör i olika bostadsområden. De två konsverk jag stötte på den här gången är enligt mig inte särskilt fina men den första ser man i alla fall vad den föreställer. Jag tror att det är en gök. De röda stolparna förstår jag mig inte på och jag hittade inget svar på vad de vill säga när jag googlade. På skylten står det bara att renovering av Torvallas konst pågår. Tydligen ska 40 konstverk renoveras.

Jag håller mig till det som sker i naturen i stället för det förstår jag mig bättre på. Det ser ut att bli en hel del blåbär i år.

Humlor gillar också blåbär, eller kanske blommorna som ska bli blåbär.

I vissa blad blir ofta regndroppar extra dekorativa. Lupinblad är en av de växter där bladen ger dropparna fina förutsättningar och daggkåpor, som syns i bilden, brukar också få stora droppar i mitten av bladen. Naturen är bäst på att smycka sig själv.

En bäck skulle passeras men jag tvekade ett bra tag innan jag vågade gå över här. Min balans är inte den bästa och ni förstår nog att den rangliga, enkla överfarten var lite läskig. Men jag tog en av slanorna som låg bredvid och försökte få stöd av den. Sedan hasade jag mig försiktigt över. Om jag hade ramlat i vattnet så hade jag blivit blöt en liten bit ovanför skorna så det förelåg inte någon livsfara. Men jag var ändå glad när jag hade kommit torrskodd över till andra sidan.

Nere på marknivå händer det hela tiden saker nu och fler och fler blommor tittar fram. En liten viol.

Jag vet att jag har fått hjälp med namnet på den här växten förut men nu har jag totalt glömt bort vad den heter. Men fin är den.

Skogarna i Grytan är fina att gå i om man följer motionsspår eller andra stigar men när man letar stolpar och måste ge sig ut utanför stigarna så är de inte lika fina. I min jakt på stolpar trängde jag mig fram genom tät och snårig skog och resultatet blev ett antal rivsår och även några svordomar (tyst inombords). Men jag gav inte upp och jag hittade alla stolpar. Grytan ligger alldeles söder om Optand så det är ett välbekant område. Men när jag var där i förrgår tyckte jag inte om de skogarna.

Men jag gick inte där och var sur utan mer målmedveten och envis och jag fick många belöningar i form av ekorrar som tjattrade och snabbt försvann när jag kom närmare. Jag hade dock tur och fick se en ekorre som var så upptagen av sin kotte att viljan att fly var mindre än hungern.

Jag var inte inne i tät skog hela tiden och ibland kom jag till öppna områden och då kändes allt bättre. Här samsas gullvivor och liljekonvaljeblad på en ganska stor yta, en fd trädgård där husgrunden och en del trädgårdsväxter också syntes.

Igår var det dags för ännu ett pass på katthemmet och det kändes nästan lite vemodigt när jag gick runt och tänkte att många av katterna kommer att ha flyttat när jag kommer nästa gång. Någon gång runt midsommar kan jag ta nästa pass.

Den här kissen och hennes bror är bland de keligaste katterna på katthemmet just nu. De är såå vackra med sina blå ögon och fina färger. Båda två kommer direkt när man går in i det rum de befinner sig i och då kan man inte göra annat än att sätta sig ner en stund och bara ta emot allt gos.

En av alla de 16 katter som kommer från samma lägenhet. Den här kissen är också väldigt kärleksfull men vill gärna ge små kärleksbett. De gör inte ont och ger inga spår efter sig men jag önskar att hon kunde nöja sig med buffandet och gosandet.

Även den här fina kissen kommer från samma lägenhet och den ville gärna bli klappad men var inte själv så delaktig i gosandet.

Lite senare på eftermiddagen träffade jag Anna-Lena vid Ändsjön. Jag promenerade dit och kom lite före den tid vi hade bestämt och vad gör man då när man har kameran med sig? Jo, man letar motiv så klart. Eftersom jag hoppades på att få se en del fåglar från fågeltornet hade jag satt på det större objektivet på kameran och det använder jag så sällan så det var kul att testa lite.

Det gick inte att krypa nära den här rödbläran för att få en närbild för då gick det helt enkelt inte att få någon skärpa alls. Men när jag ställde mig upp och gick några meter bort så funkade det ganska bra.

När Anna-Lena kom gick vi mot fågeltornet och visst såg vi ett antal fina fåglar och visst såg jag längre med det här objektivet men med längre räckvidd krävs det att kameran hålls väldigt stilla för att bilden ska bli skarp. Utan stativ är det inte det enklaste. Både jag och Anna-Lena använde räcket i tornet som underlag men det går ändå en del små rörelser från handhavandet och ut i kameran. Vi hade båda objektiv som gick upp till 300 (minns inte vad enheten för den siffran heter) och vi knäppte många bilder var. Några av de jag tog blev ok men efteråt tänkte jag att det nog hade varit bättre att inte använda hela räckvidden utan att kanske minska på den och få en mindre rörelsekänslig kamera.

Jag fångade i alla fall en sångsvan på bild.

Där inne i vassen ligger många fåglar på ägg just nu och snart simmar nog massor av söta små ungar omkring i sjön. Det ser ut att vara brunänder och gräsänder som samsas om den här delen av sjön.

Enligt artfakta är brunanden rödlistad sedan 2020 och starkt hotad och då är det ju extra kul att flera av dem trivs här. Jag hoppas på många små brunandsungar. Men den här hanen följs av sin hona och då undrar jag vem som sköter ruvandet. Kanske blev det inga ägg för just det här paret eller så har de barnvakt/äggvakt.

Idag är det tänkt att jag och Vilde ska ut på promenad igen men då får det allt sluta regna först. Jag hoppas på finare väder lite längre fram under dagen.