Att vara kattunge innebär att många faror lurar överallt. På katthemmet finns inga faror i form av andra djur som vill äta upp dem eller elaka människor som vill dem illa men livet kan vara farligt i alla fall. I dag var jag ensam på passet eftersom C mådde dåligt. När jag kom in till karantänavdelningen hörde jag hjärtskärande pip från ett av båsen. Det var en av Biskvis ungar som på något sätt hade hamnat utanför den trygga värmen i bädden och hamnat på det kalla golvet. Jag var noga med att tvätta händerna och sprita dem innan jag kom till undsättning. Vi ska helst låta både mamman och ungarna vara ifred men ibland måste man ingripa. Men jag var så pass kallsinnig att jag tog en snabb bild först medan den lilla sötnosen försökte ta sig tillbaka mot bädden. Den verkade pigg och kändes varm så jag la bara in den där den skulle vara.

I tryggt förvar igen. Men efter det här fotot lyfte jag för säkerhets skull in den ännu lite längre så att den skulle få värme från sina syskon. Mamma Biskvi var inte där inne just då och det kan ju vara så att hon skulle ha lyft in sin unge så fort jag gick därifrån. Men det kändes i alla fall bra att få in den i säkerhet. Är man bara knappt två veckor gammal så behöver man värme och närhet till sin familj. Senare förstod jag att det var tur att jag lyfte in den här ungen eftersom mamman inte heller mår bra och kanske inte orkar ta hand om allt som en mamma måste klara.

I ett annat av de större rummen hittade jag flera små vattniga spyor med blod i och därför skickade jag en bild och ställde en fråga i vår fb-grupp om vad det betydde. De tjejer som har hand om vård av diverse krämpor hos katterna och även veterinärbesök skrev att de skulle komma lite senare och titta till den jag trodde var lite påverkad. Vilken himla tur att det blev så. Det var inte den katten som behövde akut hjälp utan en annan av Biskvis små ungar. Den hade hamnat utanför bädden och låg mellan den och väggen. När den blev upptäckt var den kall och de trodde inte att den skulle klara sig. Nu har jag precis fått veta att den har fått upp lite värme och att den börjar få tillbaka lite av sugförmågan. Några ml välling har den fått i sig och nu finns det hopp, trots att det såg hopplöst ut först. De här tjejerna är så himla duktiga och ställer alltid upp för katterna. Nu kan vi bara hålla tummarna. Men som sagt, livet är farligt när man är väldigt liten. Jag hoppas att både ungarna och mamman får en bättre fortsättning och inte får fler problem.

I det största båset i karantänavdelningen skulle det finnas ett helt gäng katter. Jag såg inte till en enda när jag gick in till dem men när jag ställde mig på en hög pall kunde jag titta in på en hylla en bit upp. Där försökte några fina kissar gömma sig. Den bakre katten reste sig upp när jag dök upp framför dem. När jag fixade med maten hörde jag hur det morrades från en annan bädd och jag försökte visa att jag inte ville något mer än att ge dem mat, vatten och fixa lådorna. Oftast morrar och fräser rädda katter bara och gör inget mer om man låter dem vara ifred. Som ni förstår kommer det hela tiden in nya katter som behöver socialiseras. De kommer till rätt plats för det.

Den här veckan får Molle avsluta inlägget. Han är den enda katt som får gå mellan de två stora rummen. Jag har ingen aning om hur det blev så och det finns inget skrivet på skyltarna om att han får göra så. Men ändå vet alla vi volontärer om att det är ok. Han själv är väldigt medveten om det också och flera gånger per pass står han och väntar vid dörren och slinker igenom när vi öppnar. Men det är bara han som får passera. Han har ett riktigt stort kontaktnät bland alla de andra katterna och han verkar trivas ypperligt med det.

Vädret är inte särskilt kul just nu och eftersom jag inte hittar några fina motiv så blir det bara en bild på ett litet experiment. Det började med att jag hade slut på det jag alltid vill ha till frukost. Varje kväll längtar jag efter min frukost bestående av soygurt med vaniljsmak och en dos med favoritmüslin nerrörd i den. Som lite extra bonus vill jag gärna ha en mugg vaniljté också. Som jag har skrivit om tidigare brukar jag storhandla högst en gång i månaden och de senaste åren har jag beställt varorna med hemleverans. Mina färskvaror håller sig mycket längre än t ex animaliska mejerivaror och därför kan jag samla ihop det jag vill ha till en stor beställning så sällan.

När min soygurt tog slut hade jag inget behov av att köpa något annat så jag bestämde mig för att gå förbi min närmaste butik för att bara fylla på med min favoritfrukost. Tyvärr var den helt slut. Jag hittade en förpackning havregurt med vaniljsmak och jag tänkte att den får väl duga. Som tur var fanns det bara en kvar för fy, vilken besvikelse frukosten dagen efter blev. Jag åt inte mycket av den och jag ville inte utsätta mig för den besvikelsen igen. Men jag ville inte heller slänga nästan en liter havregurt.

Det tog ett tag innan jag kom på ett användningsområde. Jag råkade titta på hyllan där jag har mjöl och såg att där fanns det både grahamsmjöl och grovt rågmjöl förutom vetemjöl. Olika sorters nötter och russin hade jag också gott om och jag fick idén att testa om det funkade att baka bröd med min vaniljhavregurt. Ett enligt receptet filmjölksbröd med bikarbonat i stället för jäst. Jag hade både bikarbonat och brödsirap hemma och utan att tänka efter mer satte jag igång. Jag hade ju ätit ca två dl av havregurten så jag fyllde på med samma mängd oatly fraiche. Jag halverade mängden sirap eftersom havregurten var sötare än en vanlig filmjölk och när allt var klart hade jag två limpor med ett förvånansvärt bra resultat. Enligt mig blev det supergott. En liten saknad efter hushållsost svepte snabbt förbi men det fungerade väldigt bra med de två ostsubstitut jag hade. Jag testade med både en hård variant och en mjukost. Vaniljsmaken kände jag inte alls av så det var en väldigt bra idé att baka bröd med havregurten.

Hur blev det då med min frukost dagarna efter besvikelsen? Jo, innan jag bakade bröd gick jag en tidig morgonpromenad och svängde återigen förbi min närmaste matbutik. Jag var helt ensam i butiken när jag gick bort till de veganska alternativen och hittade ett antal förpackningar med min favoritsoygurt. Jag köpte tre liter och frukosten dagen efter satt jag och verkligen kände efter hur gott det var varenda gång jag stoppade in skeden i munnen.

En stund där alla hemskheter försvann och det bara var jag och naturen. Inte en människa någonstans. Jag njöt.

Jag är jätteglad och också väldigt stolt över att jag igår, för första gången, fick klappa Skrållan. Ni minns kanske att hon satte skräck i oss alla på katthemmet när hon kom. Vi har haft en del rädda och arga katter som alla tydligt har visat att vi ska hålla avstånd. Men ingen av dem gjorde lika ilskna utfall eller morrade lika argt som Skrållan. Nu är hon på väg att bli en av alla de katter som hittar trygghet och tillit till oss människor här på katthemmet. Hon fick först nosa lite på mitt pekfinger och eftersom hon inte drog sig undan eller visade något annat tecken på avståndstagande så klappade jag henne försiktigt över ryggen. Hon lät mig hållas en liten stund och gick sedan långsamt iväg utan att göra minsta ansats till att slå efter mig eller fräsa. Lycka!!! Hon ställde t o m snällt upp på att sitta modell.

Skrållan fick fyra ungar men bara tre överlevde. Tjejen nedan heter Malin. Ja, jag vet. Den som namngav ungarna hade nog inte riktig koll. Alla vi som växte upp med ”saltkråkan” vet ju att det var Malin som var mamma till Skrållan. Den andra ungen heter Båtsman och det stämmer inte mycket bätte. Båtsman var ju Tjorvens hund. Tjorven är föresten namnet på Skrållans tredje unge men hon fick ett nytt hem för flera veckor sedan.

Malin och Skrållan trycker ofta och gärna ihop sig i någon trång liten bädd.

Pollock visar sin kärlek till min volontärkompis, C. C vill helst inte vara med så jag beskar fotot. Det är lustigt hur en kameralins kan förvränga färger. Min mobil hämtade upp de rödbruna nyanser som kan anas i Pollocks päls ibland men egentligen är han en svart katt.

Amira är en kelsjuk och väldigt trevlig kisse som alldeles nyss har sluppit ifrån sin tratt. Hon hade ett ganska stort sår i pannan när hon kom men nu mår hon bra.

Sist men inte minst nyinkomna Mamman Biskvi med sina tre småttingar Ballerina, Semla och Cookie. Födseln ägde rum på katthemmet bara några dagar efter att Biskvi kom dit. En rädd liten kattmamma som gjorde sitt bästa för att gömma sig förra veckan. Nu, när hon har blivit mamma, låg hon lugnt kvar och tog hand om sina ungar och jag böjde mig bara snabbt ner och knäppte ett foto och lät henne sedan vara ifred. Det blev ett väldigt suddigt resultat men så får det vara ibland. Jag skrattar lite åt att hennes baktass av någon anledning blev groteskt stor 😀

Nu, när pandemirestriktionerna har tagits bort, har kattadoptionerna tagit fart och flera fina katter har fått nya hem. Gladast är jag för att några av de som varit länge på katthemmet har blivit adopterade. Men jag saknar Stålis, en av mina absoluta favoriter. Nu är han lycklig i sitt foreverhome och det gäller även ett antal andra katter. Igår läste jag att två av de jag nyss gosat mycket med hade fått ett gemensamt hem. En av dem har adopterats två gånger förut men kommit tillbaka av olika anledningar (det kan vara pga allergi eller att ett annat husdjur inte har accepterat nykomlingen) så nu hoppas jag verkligen att det fungerar bra.

Jag brukar inte bli glad av att se klotter, om det inte är ett sanktionerat (haha, nu fick jag med ordet jag skrev om i förra inlägget) klotterplank. Men idag blev jag faktiskt glad när jag kom fram till den här snöhögen. Målningarna var säkert mycket tydligare när de var nygjorda men det går ändå att tyda en hel del. Jag gillar fredsmärket i hjärtat till vänster. Kanske är det inte en tillfällighet att just den målningen hamnade där just nu. Jag blev även lite nostalgisk när jag tyckte mig se Drutten nedanför två andra figurer till höger om den utgrävda och färgmarkerade trappan. Jag klättrade inte upp för att se vart hålet ledde. Det såg lite väl brant ut. Nu efteråt tänker jag att jag borde ha gått runt och sett efter om det fanns något spännande på andra sidan. Kanske en snörutschkana

Snöhögen kommer att reduceras rejält vartefter vårvintersolen blir allt starkare. Just idag var det mestadels mulet och dessutom blåsigt men mer finväder väntar i morgon.

Grusvägarna börjar se ut så här och jag tänker på alla hundägare som nu måste börja torka tassar och magar på sina fyrbenta vänner.

Men det går fortfarande att hålla sig till snöiga stigar där det kommer att vara fritt från lera ett tag till.

Någon mer ispromenad blir det inte för min del. För några dagar sedan läste jag i fb-gruppen ”Östersundare” om en tjej som hade gått igenom isen. Som tur var kunde hennes pojkvän dra upp henne. Det plumset skedde visserligen en bra bit från Medvinden men jag känner ändå att nu räcker det för den här vintern. Där nere ser det ut att vara lite väl blöt is nu och då är det lite för läskigt. Men det är säkert inget fel på isen och jag såg en del folk som verkade kunna gå där utan att isen sprack sönder.