Igår var det tre år sedan den dag jag flyttade från Mjölby och kom tillbaka hem till Jämtland. Från huset på bilden, där jag bodde i den övre lägenheten och min lillasyster i den nedre, till en bostadsrättslägenhet där jag slipper allt som har med trädgårdsarbete att göra och där jag slipper må dåligt över att syrran var tvungen att fixa alla tyngre sysslor utomhus. Jag mådde ju inte så bra de här åren. Eller rättare sagt, de tre första åren. Sista året blev jag bara bättre och bättre och kanske var det en faktor som bidrog till att jag tog beslutet att flytta hem igen. Att jag var klar med väntandet på levern och att orken återkom.

Nu kanske jag fick tiden i Mjölby att verka som något jag inte gillade men om jag ska vara ärlig så var min systers förslag, om att vi skulle bli sysbor, min räddning efter min mans dödsolycka. Min plan var att hitta en lägenhet i Östersund där jag skulle sitta och gråta med bara mina hundar som sällskap. Men min syster övertygade mig om att det inte var en bra lösning och att vi i stället skulle köpa ett hus tillsammans. Jag sa direkt nej men efter att ha diskuterat saken med en storspov insåg jag att det var precis det jag ville och behövde.

Jag sålde mitt barndomsparadis i Optand och flyttade tillfälligt till en lägenhet i Bestorp medan vi letade efter ett tvåfamiljshus. Sju månader senare hittade vi vårt hus i Mjölby och, om vi bortser från måendet, så var de här fyra åren bland de bästa i mitt liv. Jag och min syster kom väldigt nära varandra och var aldrig oense om någonting. Dessutom hade vi en boendeform som lät oss vara för oss själva när vi ville det och att få gemenskap när vi ville det. En stor fördel var det så klart att vi kunde hjälpas åt med hundarna. Min fina golden Rex kom med till Bestorp men fick tyvärr somna in innan vi flyttade till Mjölby. Men jag hade kvar Kasper och min systers hund Nalle var också en del av vår flock.

I Optand hade vi en platsbyggd säng som inte kunde tas med i flytten. Men jag köpte en dubbelsäng till mig och Kasper. Låter det patetiskt? Ja, kanske. Men han hoppade alltid upp på sin sida på kvällarna ända tills han blev för gammal för att orka hoppa upp. Hade det varit hans älskade husse som låg bredvid så hade han lagt sig väldigt nära. Nu var det bara matte som låg där och då räckte det med att säga godnatt och sedan sov vi i våra respektive delar av sängen.

Trädgården bjöd ibland på spännande besökare. Kasper brydde sig aldrig men Nalle var väldigt intresserad av de igelkottar som ibland dök upp. Men han rörde dem aldrig. Och ja, det är en alldeles lagom stor plaskpool i bakgrunden som vi två systrar i mogen ålder gärna nyttjade första sommaren.

Jag hade även en balkong och där hade jag den här utsikten. Det var också en bidragande orsak till att jag ville ”hem”. Naturen och framför allt fjällen lockade.

När vi väl hade bestämt oss för att inte bo kvar gick allt med en väldig fart. Mäklaren hade redan spekulanter på vårt hus innan det blev utannonserat och både jag och syrran hittade de boenden vi ville ha. Det var både trist och sorgligt att avsluta vårt sysboende men efter fyra väldigt fina år tillsammans var det dags för en ny livsförändring. Kasper orkade inte längre och fick somna in sommaren 2018 och knappt två månader senare blev Nalle sjuk och lämnade oss också. Det var alltså bara jag som flyttade hit till Frösön den 20:e mars 2019 och min syster var också utan sin hund när hon flyttade in i sitt nya hus i Motala. Senare flyttade Roddy hem till henne men för min del blir det ingen mer hund. Ska man ha en hund så ska man orka aktivera den för att den ska må bra.

Jag anlitade så klart en flyttfirma men min son följde med mig och hjälpte till både med att köra hela vägen och att flytta och kånka på lådor så att jag kunde börja organisera och fixa. Och ni vet ju nu att utsikten från min nya balkong blev som den blev.

Och kanske det jag saknade mest…går jag bara ut en liten bit från min lägenhet så ser jag fjällen. Den sista tidens värme och sol har tärt på snötäcket även där.

Jag har inte ångrat mig en sekund under de här tre åren. Jag är där jag ska vara och det är en stor förmån att kunna känna så starkt för min hemort. Visst saknar jag att ha min syster till hands men hon finns ju där fortfarande även om jag inte har henne bara en trappa nedanför mig.

I veckan var jag på sjukhuset för provtagning (rutin varje kvartal) och efteråt lät jag bilen stå kvar och gick iväg på en promenad. Jag gick genom centrum och bort mot järnvägsstationen och strax därefter kunde jag ta mig över spåren och komma ner till den väg där nya bostadsområden byggs. Jag gissar att lägenheterna här kostar en del. Jag har för mig att det finns både hyresrätter och bostadsrätter och man kan ju inte klaga på läget. Centralt men med sjöläge . Jag tror dock inte att de kan se fjällen eftersom Frösön är i vägen. Det ska byggas ännu fler flerfamiljshus och stängslet för den blivande byggarbetsplatsen är redan på plats. Men det kanske dröjer innan spaden sätts i jorden eftersom det finns en hel del synpunkter.

Många i de redan befintliga husen har fått sin utsikt förstörd och ännu fler lär bli utan utsikt om det byggs mer här. Jag vet att företrädare för kyrkan där uppe har varit upprörda och därifrån har man nu en fantastisk vy över sjön och fjällen. Samtidigt behövs det bostäder och marken här nere var förut mest bara skräpig. Så småningom blir nog alla överklaganden avvisade och då blir ju i alla fall de som ska bo i de nya husen glada. Jag förhåller mig neutral, men jag hade nog inte varit glad om det var min utsikt som skulle försvinna.

Alla byggnader blir inte långlivade och nu töar snöborgen i Vinterparken bort lite varje dag. Men till nästa vinter kommer den igen.

Jag klarade mig i drygt en och en halv månad innan jag var tvungen att handla den här gången. I alla fall nästan. Jag har köpt tre liter soygurt när jag passerade min ica-butik en gång. Här är de hemlevererade varorna och man kan konstatera att hälften av kassarna hade räckt. Men de har fördelat vikten i många kassar för att de ska hålla. Det döljer sig bl a 26 liter av olika sorters havredryck och soygurt i leveransen. Nästan 1.900:- gick det här på men om man tänker på att det är nästan sju veckor sedan senaste leveransen så är det inte så himla mycket. Och snart kan jag sätta igång en verksamhet med påsförsäljning 😉

I morse gick jag ut prick klockan sju och njöt av den sköna morgonen. Det är fortfarande dubbskor som gäller om man vill ta sig fram någorlunda säkert. Långa sträckor är det barmark men så plötsligt blir det isigt och/eller blött. Jag tänker ofta på alla de som är beroende av någon sorts hjälpmedel för att ta sig fram. De får nog hålla sig inne nu. Även om det grusas så smälter gruset ner i isen på dagarna och när det blir kallt på natten är det bara isgata igen.

Jag träffade på Kurre och i några sekunder stannade han upp. Jag hade sett honom på håll och hade tagit upp kameran ur väskan. Men vad hjälper det när han är långt bort och väldigt rörlig.

Ute på Medvinden såg jag ett gäng skridskoåkare. Det gick så där med framfarten och ofta stannade de till och ibland höll de i varandra. De två som åker först såg ut att kunna sina saker och förmodligen är det någon sorts försök att lära ut hur man gör. Jag undrar om det kan vara något projekt som ”Hej främling” (klicka om du vill veta vad de gör) håller i. De har säkert koll på att isen håller men jag skulle inte vilja vara där ute.

Videkissarna har varit på gång ett tag och jag gillar den här som har lite rött i sig.

Jag tycker att det är kul att få veta historierna bakom de katter som kommer till katthemmet. Ofta vet jag inte mycket mer än det som står på skyltarna eller ibland i vår fb-grupp. När det gäller de stiliga bröderna Mikkel och Lynx visste jag bara att Mikkel, även kallad Räven, kom först och att Lynx plötsligt också var där. Idag råkade jag se dem på bild i djurskyddets almanacka och där fick jag läsa berättelsen om varför de är hos oss. De råkade nog bara bli marskatter och nu är de även kalenderpojkar.

Den här kissen vet jag ingenting om mer än att hon är inhyst som pensionatskatt och otroligt kelig. Efter en lång mysstund slet jag mig från henne men hon sträckte flera gånger ut en tass och försökte dra mig tillbaka. Det går ju inte att gå därifrån då. När jag fixade hennes låda hade jag henne på ryggen och medan hon fick sin mat slingrade hon sig omkring mig och ställde sig upp med framtassarna mot mig. Hela tiden spann hon. Inte underligt att jag stannade extra länge hos henne.

Prinsen har lite tråkigt nu. Efter att i omgångar ha haft andra katter att ty sig till är han nu helt ensam ute i köket. Det finns några katter i olika bås men ingen att vara nära. Förr hade han sin ständiga kamrat Holly, som också har varit på katthemmet i flera år, men hon har flyttat till sitt foreverhome så nu får han klara sig själv. Jag kelar lite extra med honom också så klart. Han är ju min absoluta favorit.

Förra veckan tog jag ett pass på egen hand eftersom C inte mådde bra. Den här veckan var C upptagen på universitetet och han har dessutom varit ganska stressad så jag sa till honom att inte komma. Eftersom det är svårt att fylla alla pass skrev jag i gruppen att jag kunde ta passet i morse men att jag skulle strunta i hälften av lådorna och inte bära omkring på tunga vattenskålar (det finns inte vatten i två av rummen). Det erbjudandet togs tacksamt emot men kanske var det dumt. Nu får jag sota för det och några fler ensampass blir det inte. Förhoppningsvis återhämtar jag mig till nästa vecka då C tror att han kan komma. Jag tycker nog ändå att det var värt det eftersom kissarna ger mig så mycket.

Tyvärr avslutar jag även det här inlägget med ett trist besked. Ännu en av Biskvis ungar har dött och nu är det bara Semla kvar. Jag tror att det är han som är på den bild jag la ut förut. Han verkar i alla fall fortfarande vara pigg och må bra så nu håller vi tummarna. Han är väl omhändertagen av sina tre fostermammor.

Det var inga skidskyttar eller längdåkare som fick för sig att skälla på mig. Visserligen bor många av dem här och jag har säkert sett dem swisha förbi på rullskidor när jag har gått längs deras träningsbanor, men utskälld har jag aldrig blivit. Jag har inte haft någon verbal kontakt med någon av dem över huvud taget. Det gäng som skällde på mig i morse var vinnarna av guld i en grupp i draghunds-VM, som gick av stapeln här i Östersund 10-12 mars. Jag har anat att det har varit tävlingar på gång eftersom jag har sett att många hundar och deras ägare har bott på campingen. Men jag visste inte att det var en stor internationell tävling med många deltagande nationer.

Det gäng guldmedaljörer jag träffade hördes på långt håll och när jag kom fram och såg dem väntade de på att få mat. När de såg mig tappade några lite fokus på maten och skällde glatt på mig i stället. Mina ungar brukar skämta om att mitt ansikte aldrig kan dölja mina känslor och jag blev så klart glad av att se alla dessa fina hundar. Med ett stort leende vinkade jag glatt åt de två män som ägnade sig åt hundarna och då kom en av dem fram och pratade en stund. Han berättade att de kommer från Polen och att de hade vunnit guld i tävlingarna. Hundarna är siberian huskies och det märktes hur stolt deras husse var. Jag frågade om det var ok att hälsa på dem och han visade mig genast fram till de två som, vad jag förstod, var helt pålitliga. Hunden längst till höger i bilden kunde vakta lite så ägaren ställde sig mellan den och de två hundarna till vänster om den. De hälsade väldigt gärna på mig och jag blev glad för lite vovvemys. Mannen berättade att den vita, minsta hunden näst längst till höger var en tik och att hon var den som bestämde. The leader of the pack. Det skrattade han gott åt men jag tror inte att det är så ovanligt att tikar blir flockledare.

Jag var ju tvungen att googla lite när jag kom hem och av resultatlistorna förstod jag att den man jag pratade med, eller möjligtvis hans kompanjon, heter Wlodarczyk Mikolja och att de tävlade i gruppen 6-dogs-1 12,40 km. Tre tävlingar under tre dagar och totalen var det som räknades. Om hundarna var medvetna om vilken prestation de hade gjort vet jag inte men de hade säkert kul när de fick komma iväg och springa. Jag är lite tveksam till vad jag tycker om de här tävlingarna men jag läste att skötsel och välmående hos hundarna är viktiga kriterier som måste uppfyllas och vad jag förstår så älskar de här hundarna det de gör. Men vad händer med de hundar som inte uppfyller förväntningarna?

En lite närmare titt på de två hundar jag fick hälsa på.

Det är inte bara hundar som rör sig i de här trakterna. Rådjuren har sina stigar som de följer. Stigen till höger går tydligen in mot skogen och stigen till vänster leder neråt mot en del villaträdgårdar. Där hittar de säkert både fågelmat och en del annat gott.

En liten isbit.

Fortsättningen på den lilla kattfamiljens öden bjuder på mer tragik. Mamma Biskvi togs till veterinären i fredags och hon var i så dåligt skick att hon fick följa efter sin dotter, Ballerina, in i katthimlen. De två återstående kattungarna, Cookie och Semla, blev moderslösa vid två veckors ålder men de mår bra och har fått komma hem till en kvinna i ledningen och där har ungarna tre fostermödrar som tar hand om dem.

Det gick inte bra för den nerkylda lilla kattungen som jag skrev om i förra inlägget. Den som jag lyfte in i värmen från golvet mår bra men den som senare hittades inträngd mellan bädden och väggen klarade sig inte, trots att den verkade bättre ett tag. Det är alltid en sorg när vi förlorar en av våra omhändertagna katter men ännu värre är det när en liten varelse lämnar oss. Nu har de återstående syskonen fått en mer rymningssäker bädd och det hoppas vi ska hindra att samma sak sker igen.

Nu är Gregoriemarknaden igång vid Badhusparken. Förr var det en stor marknad som sträckte sig över ett mycket större område, från den plats där den nu finns och upp hela vägen till Stortorget, där det var alldeles fullt med knallar. Nu är marknaden ynkligt liten men det finns ändå en hel del att välja bland. Vi brukade köpa stora kartonger med kokosbollar och brödpåsar med fem valfria brödsorter men idag såg jag varken kokosbollar eller bröd. En del bakverk fanns och självklart tunnbröd. Därutöver fanns det mängder av olika slags korvar, ostar, godis, kolbullar, honung, hantverk, stickade vantar och sockar, väskor, hattar, diverse kläder och så de obligatoriska ballongerna. Jag konstaterade att det är bra för plånboken att vara vegan. Förra gången marknaden var här, för två år sedan, köpte jag 12 par strumpor för 100 kr. Men jag såg inga billiga strumpor idag och egentligen behöver jag inte fler än de jag redan har i strumplådan. Men det hade i alla fall varit något att ta med hem. Som det var nu gick jag ett varv utan att köpa något och sedan fortsatte jag min promenad bort från marknaden.

På väg till marknaden promenerade jag från Frösön och över bron till Badhusparken. Jag tror att änderna är väldigt glada nu när det börjar finnas lite vatten att bada i.

Många vågar sig fortfarande ut på isen men jag avstår och tar hellre en liten omväg över bron.

En fredagsförmiddag är en bra tid för ett marknadsbesök om man inte gillar att trängas.

Snart började det dyka upp lite mer folk.

Det var en otroligt skön dag. Någon plusgrad och nästan ingen vind.

Under bilbron kan de som vill ägna sig åt diverse sätt att ta sig fram på de här ramperna. Klotter hör säkert till i den här miljön men jag var inte så imponerad.

Men lite glad blev jag ändå när jag såg klottret/målningen från det här hållet. Stand with Ukraine – ett budskap som jag gärna instämmer i.

Det var riktig vårvärme på balkongen och där satt jag i snön (på en stol) en stund efter lunch. Det här är den bästa tiden för att ha en balkong med söderläge. Alldeles lagom varmt för att orka sitta där och njuta.