Meteorologerna lovade sol

Solen fanns säkert någonstans där borta men igår vann dimman kampen. Lite synd var det eftersom jag åkte till Bynäset och hoppades på en riktigt solig och vacker förmiddag. Det var en skön promenad ändå och nästan helt vindstilla. Dimman lämnade fukt i träden så lite rimfrost kunde jag glädja mig åt.

Jag gav inte upp hoppet om att dimman skulle lätta och lite bättre sikt blev det.

Efter en stund kunde jag se ännu lite längre.

Men jag kunde aldrig ens ana solen genom allt det tjocka, vita. Två lingon får stå för färgen i det här inlägget.

Men när jag hade kommit hem och nästan gett upp hoppet om att få se en bit av himlen och kanske lite sol, sprack det upp en liten stund. Det blev ännu en bild från balkongen till samlingen. Det börjar bli ganska många sådana nu.

Jag har bokat en tid för influensavaccinering i övermorgon och sedan räcker det med sprutor för i år. Det blir femte vaccinationssprutan sedan februari och sedan hoppas jag att jag har bra skydd mot det mesta. I alla fall mot corona, pneumecocker och influensa. Undrar när fjärde covidsprutan ska tas.

En må-bra-promenad

Just så kändes det när jag gick ut i morse. Jag stötte på en granne som talade om att skidskyttet börjar idag och nu får du skynda dig om du ska hinna hem till vinterstudion. Jag erkänner att jag kände mig lite stressad först men sedan bestämde jag mig för att strunta i tv-sändningarna och bara njuta av de fina promenadförutsättningarna. Nåja, fina och fina. Det går inte att promenera utan dubbskor eller åtminstone broddar fastsatta på skorna. Men jag hade dubbskor och kunde relativt lätt ta mig fram utan att halka omkring. Det var en vacker morgon. Inte så vacker som när rimfrost eller snö förvandlar träden till något enastående vackert men det var en tillräckligt vacker morgon för att göra mig på väldigt gott humör. Jag mådde helt enkelt väldigt bra.

Lite senare mötte jag en annan granne som berättade om hur god soppan var på senaste mötet i föreningslokalen. Va! sa jag. Ja, du får ju inte komma för du är alldeles för ung, konstaterade min granne och förklarade att det bara är seniorer som får inbjudan i brevlådan. Nu har soppträffarna återupptagits. Jag får väl se fram emot soppträffar om fem, sex år och till dess kan jag glädja mig åt att jag är alldeles för ung 😀 Jag är ju dessutom ingen soppälskare så det är ingen förlust. Inte heller klarar jag sorlet från pensionärer som träffas och äter och har trevligt. Det lär inte förändras. Vid närmare eftertanke finns det nog mer än ett skäl att glädjas över min ringa ålder. Jag slipper tacka nej.

Det har inte kommit mer snö men minusgrader gör att is har bildats på en gren över Mjällebäcken. Det skvätter upp vatten från bäcken och ju längre in i vintern vi kommer desto mer is bildas på grenen.

Dimman höll på att lätta och det sken som blir när solen nästan lyckas tränga igenom blir gyllene och vackert.

Solen gör sitt allra bästa och efter att ha försvunnit en stund igen lyckades den så småningom vinna över dimman.

Solen lyste upp fjällen en stund.

Jag hörde ett hackande och fick syn på hackspetten. Tyvärr var det här den enda vinkel som var möjlig om jag inte ville fotografera grenar och snår i stället för pippin.

När jag nästan var hemma igen gick jag ner till stranden nedanför mitt bostadsområde. Känslan av må-bra-promenaden var fortfarande lika påtaglig.

Jag borde ha vetat…

Igår var det volontärmöte och jag hade sett fram emot det ett tag. Kul att träffa de andra volontärerna och de som har diverse andra uppdrag i styrelsen och annat. Vi var ca 20 pers anmälda och det började bra med en hel del hejande och sedan en snabb presentationsrunda. Det var ett intressant möte, lite segt kanske men ändå en hel del bra information. Men jag missade det mesta. Det är i de här lägena jag blir frustrerad över att dissociationen sätter igång som kraftigast när jag försöker lyssna och hänga med. Allra värst var det i fikapausen. Då började sorlet och jag ville bara försvinna. Jag orkade inte ens försöka prata med någon annan utan satt bara och försökte att inte se ut som det vrak jag kände mig som. Jag kände mig drogad, huvudvärken slog till och hjärnan orkade inte registrera vad som hände runt omkring mig. Det är inte alls kul när det blir så men jag borde ha vetat att jag inte klarar av de här situationerna. Jag var väldigt snabb att komma därifrån när vi var klara. Som tur är blev det bättre bara av att lämna den situationen för annars hade det blivit svårt att köra hem.

Morgonen därpå, idag alltså, var jag och min volontärkollega uppsatta på passet och för att vara säker på att sova gott tog jag både en sömntablett och två citodon (jag försöker vara restriktiv med citodonen men ibland behövs de). Jag sov fantastiskt gott ända till strax efter fem och då hade jag fått ett meddelande om att min kollega hade fått förhinder. Jaha, tänkte jag och ställde in mig på att få lite kämpigt med alla kattlådor och annat som vi i vanliga fall delar på. Men en gång går bra. Då brukar jag återhämta mig.

Eftersom jag ändå var vaken åkte jag till katthemmet tidigare än tänkt och var där strax före sju. Jag började med en liten mysstund med Prinsen i köket. Han är nästan alltid med på att komma upp i famnen och gosa en stund. Sedan satte jag igång med allt som skulle göras men jag gjorde en del myspauser när någon av katterna var med på det. En jättefin kisse, Kuro, satt på en pelare och honom fick jag borra in ansiktet i pälsen på. Han buffade tillbaka med huvudet medan han spann högt. Jag tog ett steg tillbaka för att ta ett foto och jag tycker att hans blick säger allt. Men, varför slutade du? Kom tillbaka! Naturligtvis kom jag tillbaka och fick ännu mer närkontakt.

Inne i karantänavdelningen hade en ny kisse kommit. Jag läste på tavlan på hennes dörr att hon egentligen heter Skrållan men eftersom vi redan har en Skrållan så får den här kissen heta Måntuss. Jag vet inte om det bara är ett tillfälligt namn för att vi ska veta vem vi pratar om för enligt tavlan stod det att det är namnet Skrållan hon lyssnar till. Det stod även att hon är snäll och det var bra information för då vågade jag sträcka in handen långt in i hörnet där hon gömde sig. Jag var försiktig och la handen några cm ifrån henne och då sträckte hon genast fram huvudet och gned det mot min hand samtidigt som hon började spinna. Sådana stunder gör mig lycklig. Jag ställde maten nära henne och snart vågade hon sig fram för att äta.

Sedan var det dags för boxen där den andra Skrållan bor. Förra veckan vågade jag inte ens gå in till henne eftersom hon gjorde utfall och morrade och fräste. Men i den nya, lite större boxen, bor hon tillsammans med sina två ungar och en annan kattmamma med ungar. Det fungerar alldeles utmärkt och är säkert väldigt bra för både henne och hennes ungar. Alla kattungar behöver socialiseras men det är nästan ingen som har vågat ägna sig åt Skrållans ungar förut. Nu gick det väldigt bra att gå in till hela gänget och både kela med kattungar och fixa det som skulle fixas. Skrållan låg i en skön korg och bara tittade utan att visa något som helst tecken på ilska (som egentligen är rädsla).

När jag var klar och kände mig nöjd även med gosandet bestämde jag mig för att ta en promenad runt Lillsjön innan jag åkte hem. Jag vet att kroppen mår bra av att röra sig och jag hade varit förutseende nog att ta med mössa och vantar. Efter snön som föll för några dagar sedan har det regnat och varit några plusgrader men marken är tydligen kall eftersom det är isigt överallt och en del snö finns också kvar. På Lillsjön hade isen lagt sig. Det kommer den inte att göra på Storsjön på länge än men förutsättningarna är ju lite olika.

Att bara gå runt Lillsjön blir en ganska kort runda så jag utökade med en sväng in i skogen också. Det var väldigt skönt att gå och underlaget var fint. Inte lika isigt som på vanliga gångbanor. Jag hittar många rangliga broar när jag går i olika skogar men den här var stadigare än den ser ut. Inga problem att ta sig över här.

Jag skriver inte mycket om dissociation och hur jag påverkas längre och det är inte så mycket att skriva om egentligen. Det är som det är och oftast anpassar jag mig och vet vad jag kan och inte kan. Vissa ämnen sätter igång reaktionen genast men det är ämnen som jag inte vill undvika och då får jag acceptera att bli som jag blir. Det går bra när jag kan sätta mig och blunda en stund eller göra något som jag vet minskar problemet lite. Men jag kommer nog aldrig att helt acceptera att jag inte kan läsa böcker längre eller lyssna på ett anförande eller en föreläsning. Jag ska tydligen inte delta i informationsmöten heller. Vilken tur att jag klarar av att umgås med katter. Jag vet att en eller några personer, där jag deltar i samtalet och inte bara lyssnar, är ett lagom umgänge. Men jag ger inte upp helt efter bara ett försök. Jag kommer nog att vara med på nästa möte också och kanske går det bättre då.

Några timmar var det vinter

Helt enligt prognoserna var det vitt ute när jag vaknade. Det snöade fortfarande lite och jag visste att jag var tvungen att gå ut ganska tidigt om jag ville ha fint vinterunderlag på stigarna. Jag väntade tills det hade ljusnat och då gick jag ut i vintern.

Massor av rönnbär men inte en enda sidensvans. Kanske finns det så gott om bär i år så att de inte behöver leta sig hit. Men ett domherrepar åt sig mätta på de nyttiga bären.

En kort stund fick jag njuta men nu är det tre plusgrader och regnet faller. Man får ta vara på det lilla och glädjas åt det.

Härligt, frostigt, kyligt och lugnt

Kan det bli bättre förutsättningar för en skön höstpromenad? Inte enligt mig och jag gav mig iväg relativt tidigt eftersom mitt huvudsakliga mål var att tända ett ljus i minneslunden innan det blev ljust. Ett ljus i första hand för min man men även för hans pappa och mina farföräldrar, som alla finns här. Jag valde avsiktligt att komma hit morgonen efter den dag då de flesta samlas här för att tända ljus. Att trängas och inte känna lugnet och stämningen som ensamtid här kan ge, är inget för mig. Då blir jag bara stressad och kan inte känna eller tänka på min man. I morse var jag helt ensam i minneslunden och jag ställde mitt ljus bland alla andra brinnande ljus. En vacker stund, jag och mina tankar helt för oss själva.

Jag hade egentligen planerat att åka till Bynäset efter besöket på kyrkogården men jag tänkte om och fortsatte till fots in i den närbelägna skogen. Det var ju de här förutsättningarna jag hade längtat efter och jag kom så småningom till hårda och fina skogsstigar. På väg dit passerade jag några spännande buskar där bären fortfarande sitter kvar. Det är samma bär på båda de följande bilderna men närbilden togs med blixt så färgen blev lite annorlunda. Mer som den var i verkligheten faktiskt.

Äntligen kom fotolusten tillbaka när det dök upp frostiga växter.

Jag återvände till bilen efter en skön runda men på vägen hem stannade jag till när jag såg sjörök och att solen fortfarande bjöd på ett litet skådespel långt där borta.

Den här platsen, en av alla platser för storsjöodjursspaning, känner ni nog igen vid det här laget.

När jag kom hem smakade det väldigt bra med en mugg kaffe och en pepparkaka. Nästan lite adventsstämning. Det är ju faktiskt bara tre veckor kvar till första advent. Advent är den längsta och mesta mystiden av alla.