Igår var det volontärmöte och jag hade sett fram emot det ett tag. Kul att träffa de andra volontärerna och de som har diverse andra uppdrag i styrelsen och annat. Vi var ca 20 pers anmälda och det började bra med en hel del hejande och sedan en snabb presentationsrunda. Det var ett intressant möte, lite segt kanske men ändå en hel del bra information. Men jag missade det mesta. Det är i de här lägena jag blir frustrerad över att dissociationen sätter igång som kraftigast när jag försöker lyssna och hänga med. Allra värst var det i fikapausen. Då började sorlet och jag ville bara försvinna. Jag orkade inte ens försöka prata med någon annan utan satt bara och försökte att inte se ut som det vrak jag kände mig som. Jag kände mig drogad, huvudvärken slog till och hjärnan orkade inte registrera vad som hände runt omkring mig. Det är inte alls kul när det blir så men jag borde ha vetat att jag inte klarar av de här situationerna. Jag var väldigt snabb att komma därifrån när vi var klara. Som tur är blev det bättre bara av att lämna den situationen för annars hade det blivit svårt att köra hem.
Morgonen därpå, idag alltså, var jag och min volontärkollega uppsatta på passet och för att vara säker på att sova gott tog jag både en sömntablett och två citodon (jag försöker vara restriktiv med citodonen men ibland behövs de). Jag sov fantastiskt gott ända till strax efter fem och då hade jag fått ett meddelande om att min kollega hade fått förhinder. Jaha, tänkte jag och ställde in mig på att få lite kämpigt med alla kattlådor och annat som vi i vanliga fall delar på. Men en gång går bra. Då brukar jag återhämta mig.
Eftersom jag ändå var vaken åkte jag till katthemmet tidigare än tänkt och var där strax före sju. Jag började med en liten mysstund med Prinsen i köket. Han är nästan alltid med på att komma upp i famnen och gosa en stund. Sedan satte jag igång med allt som skulle göras men jag gjorde en del myspauser när någon av katterna var med på det. En jättefin kisse, Kuro, satt på en pelare och honom fick jag borra in ansiktet i pälsen på. Han buffade tillbaka med huvudet medan han spann högt. Jag tog ett steg tillbaka för att ta ett foto och jag tycker att hans blick säger allt. Men, varför slutade du? Kom tillbaka! Naturligtvis kom jag tillbaka och fick ännu mer närkontakt.
Inne i karantänavdelningen hade en ny kisse kommit. Jag läste på tavlan på hennes dörr att hon egentligen heter Skrållan men eftersom vi redan har en Skrållan så får den här kissen heta Måntuss. Jag vet inte om det bara är ett tillfälligt namn för att vi ska veta vem vi pratar om för enligt tavlan stod det att det är namnet Skrållan hon lyssnar till. Det stod även att hon är snäll och det var bra information för då vågade jag sträcka in handen långt in i hörnet där hon gömde sig. Jag var försiktig och la handen några cm ifrån henne och då sträckte hon genast fram huvudet och gned det mot min hand samtidigt som hon började spinna. Sådana stunder gör mig lycklig. Jag ställde maten nära henne och snart vågade hon sig fram för att äta.
Sedan var det dags för boxen där den andra Skrållan bor. Förra veckan vågade jag inte ens gå in till henne eftersom hon gjorde utfall och morrade och fräste. Men i den nya, lite större boxen, bor hon tillsammans med sina två ungar och en annan kattmamma med ungar. Det fungerar alldeles utmärkt och är säkert väldigt bra för både henne och hennes ungar. Alla kattungar behöver socialiseras men det är nästan ingen som har vågat ägna sig åt Skrållans ungar förut. Nu gick det väldigt bra att gå in till hela gänget och både kela med kattungar och fixa det som skulle fixas. Skrållan låg i en skön korg och bara tittade utan att visa något som helst tecken på ilska (som egentligen är rädsla).
När jag var klar och kände mig nöjd även med gosandet bestämde jag mig för att ta en promenad runt Lillsjön innan jag åkte hem. Jag vet att kroppen mår bra av att röra sig och jag hade varit förutseende nog att ta med mössa och vantar. Efter snön som föll för några dagar sedan har det regnat och varit några plusgrader men marken är tydligen kall eftersom det är isigt överallt och en del snö finns också kvar. På Lillsjön hade isen lagt sig. Det kommer den inte att göra på Storsjön på länge än men förutsättningarna är ju lite olika.
Att bara gå runt Lillsjön blir en ganska kort runda så jag utökade med en sväng in i skogen också. Det var väldigt skönt att gå och underlaget var fint. Inte lika isigt som på vanliga gångbanor. Jag hittar många rangliga broar när jag går i olika skogar men den här var stadigare än den ser ut. Inga problem att ta sig över här.
Jag skriver inte mycket om dissociation och hur jag påverkas längre och det är inte så mycket att skriva om egentligen. Det är som det är och oftast anpassar jag mig och vet vad jag kan och inte kan. Vissa ämnen sätter igång reaktionen genast men det är ämnen som jag inte vill undvika och då får jag acceptera att bli som jag blir. Det går bra när jag kan sätta mig och blunda en stund eller göra något som jag vet minskar problemet lite. Men jag kommer nog aldrig att helt acceptera att jag inte kan läsa böcker längre eller lyssna på ett anförande eller en föreläsning. Jag ska tydligen inte delta i informationsmöten heller. Vilken tur att jag klarar av att umgås med katter. Jag vet att en eller några personer, där jag deltar i samtalet och inte bara lyssnar, är ett lagom umgänge. Men jag ger inte upp helt efter bara ett försök. Jag kommer nog att vara med på nästa möte också och kanske går det bättre då.
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
Vilka underbara katter, sedan har man ju svårt att förstå sig på människor som inte tar hand om sin katt, eller vilket husdjur det än må vara. Människor som tröttnat på kaninen och bara släpper ut den, eller folk som behandlar sin hund illa. Ett istäcke hoppas jag att det kommer ta lång tid innan jag får uppleva.
GillaGilla
Katter är verkligen personligheter och på katthemmet finns alla sorter. Det finns alltid några som söker närhet och då passar jag så klart på 😀 Katter överges av många skäl. Det finns inga ursäkter men en del förklaringar. En ägare som dör och där ingen släkting tar över t ex. Vi har ett sådant exempel när de nya husägarna spikade för kattluckan. Jag vet inte om det var de som kontaktade länsstyrelsen men jag hoppas att det var så. Tyvärr finns det alltför många djur som far illa.
Det lär nog dröja innan isen lägger sig både i Stocholm och på Storsjön.
GillaGillad av 1 person
Så fina bilder på katterna och jag säger det igen, vilken insats ni gör. Jag kan inte förstå hur man kan överge ett djur men tyvärr så drabbar det en del katter, i alla fall katter som inte är dyra i inköp.
Dissociation men jag tänker att det förmodligen finns vissa redskap som gör det lite lättare att hantera. Eller så är jag helt ute och cyklar…
Kram och god kväll!
GillaGilla
Det passerar så många fina katter genom katthemmet och det är så klart de mest tillgivna och kattungar som är mest eftertraktade. Nej, det är svårt att förstå hur man kan han behandla djur så illa men igår fick vi lära oss bl a att i hem där det förekommer våld råkar ofta djur illa ut också. Inte minst för att sätta press på den misshandlade parten. Det finns väldigt många olika orsaker till att katter och andra djur far illa. Det är tyvärr kö för att få komma till oss och vi kan bara hoppas på att nya lagar gör situationen bättre.
KBT hjälper inte har jag ju fått inse. Det blev bara värre och psykologen gav upp. Inte heller avslappningsövningar eller medveten närvaro fungerade. Jag har testat att trycka naglarna hårt mot fingertopparna när det sätter igång men det gör inte heller någon skillnad. Det finns råd om kalla duschar och en del annat men inget som är belagt vetenskapligt. Det som kan hjälpa är långvarig samtalsterapi men det är tydligen svårt att få bra resultat med det också. Jag kan inte påverka hjärnan att hålla inne reaktionen och ofta förstår jag inte varför den sätter igång. Det verkar bara vara att acceptera situationen och försöka undvika vissa saker. Det jag nästan helt undviker är det som har med FK att göra. FK är en väldigt stark trigger så jag har helt övergett engagemanget och närvaron i den fb-grupp jag gick med i. Men andra triggers vill och kan jag inte undvika. Jag har ett bra liv i alla fall men visst skulle jag vilja slippa just det här problemet.
Kram
GillaGilla
Åhhh tenker du koset deg med pusene når du kunne bore ansiktet ned i den myke pelsen.
GillaGilla
Ja, då mår jag väldigt bra när jag kan komma så nära 😀
GillaGillad av 1 person
Vad jobbigt att det blev så för dig men skönt det släppte när du kom ifrån sammanhanget. Så fint att få läsa om det du och djurhemmet gör för katterna. Jag skulle så gärna vilja ha en katt men det funkar inte med allergiska barn och jag med min allergi.
GillaGilla
Ja, hjärnan skyddar mig inte bara från det som är jobbigt utan sätter även igång den här funktionen när jag försöker fokusera en stund på något. Lite onödigt men hjärnan förstår inte allt.
Det känns väldigt bra att få vara en liten kugge i maskineriet för djur som far illa. Men jag vill inte binda upp mig med en egen katt. Det får räcka med de mysstunder jag får som volontär.
GillaGilla
Dissociation … jag förstår att det är superjobbigt att leva med detta – och att det är väldigt begränsande.
Skönt att katterna är välkomnande och vänliga och ger dig en skön känsla av välbefinnande. Sorgligt att det finns såå många katter som behöver nya hem … jag blir så besviken på alla som skaffar sig katt utan att ta sitt ansvar.
Önskar dig en fin fredag!
Kram
GillaGilla
Det är jobbigt att behöva avstå från diverse trevliga upplevelser och jag tycker att det här är svårare att acceptera än värken. Men som tur är finns det alltid mycket som fungerar och det är ju bra att jag är en naturälskare. Där brukar jag må bra 😀
Katterna har olika personligheter och olika mer eller mindra trista erfarenheter. Det är alltid jättekul när de är sociala från början men allra roligast är det när en skygg katt mer och mer blir trygg och vill komma och gosa. Tyvärr har vi lång kö och jag befarar att en del katter inte klarar sig i väntan på att få skydd. Men nu är det tydligen många som vill ta hand om kattungar och då får vi mer plats.
Tack Anki! Jag önskar dig detsamma.
Kram
GillaGillad av 1 person
Har ju nämnt för dig tidigare att jag känner igen mig mycket i din situation. Som vi sagt, dissociation påminner mycket om hur hjärnan beter sig vid utbrändhet. Hur jag skulle reagera idag vet jag inte, men jag deltar inte i någon typ av ”möten” längre.
Minns hur hjärnan bara stängde ned, alla ljus-och ljudintryck blev ”för mycket” och jag ville bara lämna lokalen/rummet. Lampljus var ett stor problem – klarade inte att sitta i skenet från lampor och ofta var taklamporna väldigt starka, just på sådana ställen. Typ lysrör. Flyktbeteendet satte verkligen in.
Fint att läsa att du ändå fixade katthemmets göromål dagen därpå.
♥ Kram.
GillaGilla
Ja, jag förstår att du känner igen dig i det jag beskriver. Det finns många likheter men om jag får gissa lite så tror jag att en utbrändhet ger mer konstanta problem. För min del finns det en liten dissociation hela tiden men som med värken så tänker jag knappt på det när det är i ”normalläget”. Jag kan få de här tydligare symptomen korta stunder och ibland flera dagar i sträck men de håller sig aldrig på en konstant nivå en längre period. Det gör att jag troligtvis fungerar mycket bättre än du gjorde när du var som mest påverkad. Flyktbeteendet slet i mig under mötet men det kändes alldeles för jobbigt att resa mig upp och gå. Då måste man lämna någon slags förklaring. Jag har inget emot att berätta om det här men i en grupp där annat ska avhandlas vill jag inte ta plats med att berätta. Det räcker inte med att säga att jag dissocierar för det förstår nästan ingen.
Katterna ger nog mer hjälp än ställer till problem just när det gäller hjärnan. Där är det värken som begränsar mig mer. Jag har hittat en bra balans där och det fungerar bra med min volontärkompis 😀
Kram
GillaGilla
Tack för att du berättar och förklarar. ♥
GillaGilla
Åh vad jobbigt det låter som du beskrev men du är så stark som inte ger dig. Jag kan känna igen lite från min arbetssituation nu, det här stimmet och att jag sitter och försöker koncentrera mig och ljudet runt omkring bara ökar hela tiden.
Sån jättefin bild på katten som satt på pelaren ❤
Kram
GillaGilla
Ja, det var jobbigt och just då önskade jag att jag kunde ge upp och gå iväg. Men jag förmådde inte resa mig och bara tanken på att behöva förklara mig var ännu jobbigare än att sitta kvar.
Vi har många jättefina katter hos oss 😀
Kram
GillaGilla
Här fick du både negativa och positiva upplevelser. Surriga möten är inget jag heller gillar, jag brukar dra mig undan i ett hörn om jag kan. Och det är ju märkligt då jag en gång i tiden själv stod i talarstolen och bredde ut mig…
Men tiderna förändras och vi med den. Och jag tycker jag hör hur bra det är för dig att få träffa katterna, både få och ge ömhet och känna närvaron av djur, du är ju djurälskare! Så en dos kattkel är inte att förakta för att inte tala om vilken insats du gör! Jag skulle gärna ställa upp men här finns inga katthem, det närmaste ligger i Borlänge.
Ha en fin start på veckan, kram från pörteborna
GillaGilla
Jag borde nog också undvika surriga möten framöver men kanske gör jag ett försök till. Jag kan inte vara helt säker på att det alltid blir så här om jag inte är med på mer än ett möte. Samtidigt vet jag att hjärnan är finurlig och känner igen de omständigheter som den tidigare har försökt skydda mig från så jag skulle bli förvånad om det inte blir likadant nästa gång.
Katthemmet har blivit viktigt för mig så du har helt rätt i att jag mår bra där. Jag får mycket mer än jag ger så det känns inte alls som om jag gör en särskilt stor insats. Synd att du inte har något katthem på hemmaplan. Jag är övertygad om att du också skulle stortrivas bland en massa kissemissar 😀
Tack detsamma och kram.
GillaGilla