Visst finns det många duktiga personer som kan skupltera fram de mest fantastiska former och figurer i is men jag föredrar ändå naturens egna konstverk. Tillsammans med vatten och en gren eller en sten kan minusgrader långsamt forma dessa vackra formationer och vi kan helt gratis ta del av dem. De förändras ständigt och om det skulle bli plusgrader så bidrar även de till att smältande is bildar nya konstverk.

Vatten som rör sig blir en del av förändringen och det syns i det här motivet. Här har en liten våg just dragit sig tillbaka…

…och här kom en ny liten minivåg. Det var inte mycket kvar av de små vågorna när de nådde in hit.

Allt sevärt är inte iskonst och jag låter den här pyntade cykeln ta lite plats också. Den påminner mig om de blomsterprydda cyklarna vid kanalerna i Amsterdam och även den här har haft några blommor som pynt i somras. Kanske kommer inspirationen just från Amsterdam eller så ville de helt enkelt inte göra sig av med cykeln. Återbruk är ju bra.

Från en sten hänger de här isformationerna. Kan de kallas istappar när de ser ut så?

Uppe på samma sten såg det helt annorlunda ut.

Vid ”min” strand fanns det rester från nattens isbildning. Men den isen är snart helt borta och det krävs fler dagar med riktig kyla och svag vind för att isen ska lägga sig. Om jag får önska så kommer det först snö och sedan en lång period med kyla utan snöfall. Då blir isen bäst.

De som gillar skidskytte är nog fullt medvetna om att världscuppremiären har skett här i min stad under helgen. Förra säsongen bröts traditionen med en start i Östersund pga corona. I stället för att besöka alla de vanliga orterna koncentrerades tävlingarna till ett fåtal platser. Det var helt publikfria tävlingar dessutom. Men nu har det vrålats och hejats från läktarna på skidstadion här och visst är det mycket roligare med den detaljen. Det var även en stor publik på stortorget i fredags då invigning kombinerades med hyllning av våra duktiga skidåkare. Jag har inte deltagit i festligheterna på plats. I stället har jag promenerat på morgnarna och sedan placerat mig i min soffa framför tv:n och haft det varmt och skönt. Det har inte bara varit mer bekvämt utan jag har även sett mer och bättre. Ni som vill veta vet nog redan hur tävlingarna avlöpte. Misslyckanden, men ändå med bra besked om formen, på lördagen och succé idag med vinst både i dam- och herrtävlingarna.

De isiga gångvägarna var inte lika hala de senaste dagarna som det jag skrev om sist. Ett väldigt tunt lager snö eller frost har lagt sig ovanpå isen och på vissa ställen är det även grusat. Igår morse gick jag österut och idag bar det av västerut. Igår passerade jag två eldar. Den första stod mitt ute på en öppen yta och inte en enda människa i sikte, bara en hund som var bunden vid ett träd. Hunden hälsade med några glada skall, eller var det vaktskall kanske.

Den andra elden fanns utan för hälsocentralen och där fanns även en gran med en ganska ynklig belysning. Men den lyste fint trots sin ynklighet.

Dagens promenad var fin trots täta moln. Den fuktiga luften har smyckat träden med rimfrost och även det höga gräset har fått ett lager frost.

Jag glömde helt bort att tända det första adventsljuset i morse men nu lyser det och det får bli en avslutande bild då jag önskar er alla en glad första advent 🕯

Det var 25 år sedan vi sågs och jag hade nog inte känt igen den kvinna som kom in på katthemmet i morse om inte hon direkt hade utbrustit ”dig känner jag ju”. Då klickade det till i min hjärna och för en gångs skull funkade den bra när jag behövde den. Jag hade några ledtrådar. Dagen innan hade denna kvinna skrivit i volontärgruppen på fb och presenterat sig som praktikant. Hennes namn och att hon hade bott i Svenstavik sa mig inte något förutom att jag snabbt snuddade vid tanken att vi kanske har mötts. Jag blev glad när jag direkt efter hennes första ord kom på vem hon var och att det var jag som först konstaterade att vi båda hade haft uppdrag på samma ställe. Hon som styrelsemedlem och delaktig i verksamheten och jag på kontoret.

När jag och min familj var nyinflyttade i Vattjom, en liten by utanför Oviken, var jag arbetslös. Jag fick praktik (ALU, ArbetsLivsUtveckling, hette det då men jag vet inte motsvarigheten idag.) på kontoret på Svenstaviks ridskola. Lite kuriosa om hur regler inte följdes kan jag bjuda på. När man hade ALU någonstans fick man inte ha ansvar för någonting utan skulle hela tiden ha en mentor tillgänglig. Jag kan ärligt säga att jag är glad för att den regeln inte följdes. Jag kom dit på en tvåtimmars introduktion en kväll och sedan förväntades jag på egen hand sköta bokföring och allt annat kontorsarbete. Det var utvecklande och roligt på många sätt. Jag hade tidigare bara bokfört för hand i den tidens stora (jättestora), röda bokföringsdagböcker och nu fick jag två instruktionsböcker och ett bokföringsprogram i datorn att fixa utan någon att få hjälp av. Datorvana hade jag fått genom några års arbete på bank och sedan egen dator så den var jag i alla fall inte främmande för.

Jag läste böckerna samtidigt som jag använde programmet och snart tyckte jag att det var himmelriket att bokföra på det sättet. Oj, vad mycket enklare det var att hålla ordning på siffrorna. Efter min tid på ridhuset sitter den 18:e i varje månad inetsad i mitt medvetande och än i dag tänker jag alltid ”uppbördsdeklaration” när de datumen infaller (om jag har koll på vilket datum det är och det har jag inte alltid). Det ingick i mina uppgifter att fixa den också varje månad och sedan jaga någon med rätt att underteckna det jag hade räknat ut. Det fanns även en hel del tid till att umgås med hästar och någon gång ibland fick jag rida tillsammans med alla de anställda i stallet. Instruktören kom aldrig med någon kritik mot mig när det gällde min ridning men det beror nog mest på att jag var med bara för att det var kul. Ingen mening att anmärka på någon som inte behöver kunna mer 😀 Båda mina döttrar har tagit lektioner där så under en period i mitt liv kändes det som om jag bodde på ridhuset. Mestadels fina minnen som jag inte kunde låta bli att dela med mig lite av. Efter det halvår jag var på ridhuset tog det bara en vecka innan jag fick ett ”riktigt” fast kontorsarbete och det var så klart bättre.

Det här blev en lång utläggning när jag egentligen bara skulle skriva om att jag och kvinnan, som kom till katthemmet, har den gemensamma bakgrunden och att vi då hade en hel del med varandra att göra. Nu har hon också en smärtproblematik och problem med fk. För hennes del innebär det att tvinga sig till att via Samhall jobba mer än hon egentligen orkar och nu ska hon vara på katthemmet. Jag hoppas att det ska fungera bra. Återigen tänker jag att jag är privilegierad som kan klara mig utan att behöva tvinga mig till mer än jag klarar och att jag slipper vara så slut varje kväll att jag inte orkar de allra enklaste hushållsgöromålen. Jag är så glad för att jag slipper ha med fk att göra något mer och att jag har den möjligheten. Det jag egentligen ville komma fram till var att det var jättekul att träffa henne igen men fingrarna ville skriva mer.

När jag satte upp ljusgirlangen på balkongen på morgonen i förrgår var det, som vanligt, ett väldigt vackert sken på himlen. Ljusen tänds inte förrän tidigast i morgon kväll och kanske väntar jag till på lördag kväll.

Igår förmiddag såg alla gångvägar ut så här. Jag har aldrig förr varit med om att sandningen har varit så sen men det fanns säkert en anledning. Jag var i alla fall nästan ensam om att gå på de här isbanorna och dubbarna på skorna fick jobba hårt. Jag fick även vara lite snäll mot en äldre kvinna med problem att gå. Hon hade parkerat sin bil i ett nerförslut och skulle ta sig till sin dörr ca 50 m bort. Hon stod utanför bilen med stavar i händerna och dubbskor men hon vågade inte röra sig. Det var ju lägligt att jag just då kom förbi och kunde ta ett stadigt tag under hennes arm och långsamt ta ett steg i taget bort till säkrare mark. Undrar hur många ben- och höftbrott det blev den dagen.

Jag lämnade isbanorna så småningom och följde stigar i skog och över öppen mark i stället. Som ni ser har den plöjda marken inte avskräckt folk att gå där de alltid har gått. Snart är stigarna väl upptrampade igen och jag hoppas att de inte plöjs bort i vår igen.

Idag, efter passet på katthemmet, tänkte jag att det var en bra dag för att tvätta bilen. Två minusgrader och med väntad kyla lång tid framöver gör sannolikheten för att bilen ska få vara ren ett tag kändes stor. Här i stan saltas det nämligen inte så det trista saltstänket slipper vi. Det blev en promenad i området nära biltvätten innan jag åkte hem och lite vintrigt ser det faktiskt ut. Det är inte bara is överallt utan även en del snö.

Att min nygamla bekantskap kände igen mig så snabbt berodde säkert på min coronafrisyr. Så såg jag nämligen ut på den tiden. Hade jag haft min väldigt korta frisyr kanske det hade varit annorlunda.

Ja, så reagerade jag när jag nästan genast insåg mitt misstag. Jag har aldrig gjort det misstaget förr men någon gång ska vara den första. Jag tänkte inte riktigt på vad jag höll på med när jag skulle ta morgonmedicinerna och i stället för de immunsänkande pillerna stoppade jag i mig en sömntablett. Som jag skrev så kom jag genast på att det blev fel och svalde även de piller jag skulle ta.

Det var ju en himla tur att jag inte hade något inbokat eftersom jag några timmar senare blev så sömnig att jag somnade till en stund i soffan. Jag sov inte länge men jag var väldigt seg, ännu segare än vanligt, i huvudet hela dagen. Jag hann i alla fall gå en morgonpromenad innan. Medicinerna tar jag kl nio morgon och kväll och jag var hemma igen i god tid innan dess. Ingen skada skedd men jag vill helst undvika det misstaget hädanefter.

Det har kommit en del snö men töväder och en del regn har gjort den snö som blev kvar isig och ganska hård. Det knastrar rejält under fötterna på alla jag möter eftersom dubbskor är nödvändigt. Men idag har det varit ett fantastiskt väder och jag funderade på om jag skulle åka iväg någonstans för omväxlings skull. Jag landade i att det var lättast att bara gå iväg en runda i närområdet och jag valde att gå runt Ändsjön. Solen går upp så sent på morgnarna nu så det är nästan omöjligt att inte få en glimt av när den går upp.

Ändsjön är inte stor och det är inte underligt att isen har lagt sig där. Bara just där ett vattendrag rinner ut i sjön var det en liten öppen vak.

Förra året fick jag en chokladkalender skickad till mig från min son. Jag blev glatt överraskad över hur goda alla 24 chokladpraliner var. Jag tror inte att någon skulle kunna skilja på smaken hos dessa veganska praliner och vanliga lite finare praliner. Nu har jag återigen fått en chokladkalender från min son. Samma tillverkare och jag ser verkligen fram emot att få en smaksensation till kaffet i 24 dagar. Jag känner mig som ett förväntansfullt barn igen 😀

Jag gick en fotokurs men tyckte inte att det var roligt med alla teoretiska och praktiska måsten. Jag har jämfört det med en av mina döttrars ridintresse när hon var yngre. Hon älskade hästar och att rida men när hon hade kommit långt i utvecklingen gick lektionerna mest ut på att peta i detaljer och att lära ut dresyr. Det var inte min dotter intresserad av. Hon ville ha kul tillsammans med hästen och kunna rida mer fritt. Hon slutade rida och kanske var det bra även ur allergisynpunkt. Hon är nämligen lätt allergisk mot häst, hund och katt. Trist när man älskar djur och har hundar i familjen och även katt en period. Men det är inte allergi jag ska skriva om utan lusten och glädjen i ett intresse. Jag vill bara spontant kunna lyfta kameran och föreviga de motiv jag får syn på. Det ska vara enkelt och därför använder jag mig av de automatiska inställningarna för att sedan göra små redigeringar i datorn.

Men det fungerar inte jättebra i en del situationer. Då krävs det både kunskap och tid att byta till ett bättre objektiv. Igår kväll saknade jag både de detaljerna och därför blev det som det blev. Jag hann knäppa tre bilder med mitt ordinarie objektiv och sedan var motivet borta. Jag hade alltså inte hunnit hämta teleobjektivet och stativet utan fick nöja mig med det jag hade. Det blev inte någon snygg, detaljrik månbild men i första hand var det skenet runt omkring månen jag ville få med. Men tänk om jag hade haft den där kunskapen och rätt utrustning framme, då kanske jag hade fått en supersnygg månbild med många detaljer och snygga cirklar i olika färger runt omkring. Nu ser det mest ut som ett ondskefullt öga som tittar ner på jorden.

Kanske borde jag ta för vana att varje eftermiddag montera kamera med teleobjektiv på stativet och vara beredd om jag får se något fint igen. Då fattas visserligen kunskapen fortfarande men det kan finnas en liten möjlighet till bättre bilder. Som ni förstår, eftersom jag faktiskt visar bilderna, tycker jag att de är lite spännande trots bristerna.