Jag är alltid uppe tidigt på morgnarna men förutsättningarna för att få se en fin soluppgång, nu när solen håller ett schema som passar med mitt, har inte varit de bästa. Men i morse såg jag stjärnor när jag tittade ut och väderappen sa att det fanns en möjlighet till något bra och fint. Ca halvsju tog jag bilen för att komma lite närmare fri sikt mot soluppgången. Jag parkerade en bit ifrån så att jag skulle få en lagom promenad och sedan tog jag med mig kameran och gick sista biten. Tio minuter före soluppgången var jag nästan framme och det såg lovande ut.

Solen var gömd bakom några moln när den steg upp över land men färgskådespelet gav tillräckligt mycket valuta för min biltur och promenad hit.

När solen till sist syntes var färgerna nästan helt borta och jag var redan på väg tillbaka till bilen. En fin och efterlängtad morgonupplevelse.

Min ländrygg skötte sig fantastiskt bra hela sommaren och ganska bra i början av hösten. Ja, hela kroppen har haft en bra period men man får inte vara glad hur länge som helst. Jo förresten, glad är jag fortfarande men lite resignerad över att det kom till slut, det skov som bara smockade till mig för några dagar sedan. Helt plötsligt är jag i samma smärtnivå som runt min flytt hit för 2,5 år sedan. Men det är en stor skillnad. Nu vet jag att det blir bättre och det gäller bara att vara tålmodig. Som tur är har jag min sköna värmedyna som täcker både rumpa och rygg. Tack vare den klarar jag mig utan starkare piller än alvedon dagtid. Men på kvällarna behöver jag lite mer och tack och lov har jag vad jag behöver.

Det är lätt att bara bli sittandes på värmedynan och tro att det är det bästa. Men jag har lärt mig att lagom mycket rörelse är det bästa och därför går jag ändå ut, men lite kortare promenader än vanligt. I dag tittade solen fram mellan molnen och då måste jag så klart ut. Hösten är fantastisk och kontrasten mellan det gröna gräset och de vackra löven är speciell. Det var 14 grader när jag gick ut så jag hade inte den riktiga höstkänslan. Men skönt var det.

Jag tog mig till fälten nedanför campingen innan det var dags att vända. Många löv har redan fallit till marken och en del träd är helt kala. Andra har lite glest mellan löven men lyser fortfarande fint på lite håll.

Ni kanske har hört att republiken Jämtland nu är utan president. Vår president, Ewert Ljusberg, somnade in för några dagar sedan och han är saknad av många. I hela 32 år hade han det finaste ämbete en jämte kan ha och jag tror att alla var nöjda med hans insats. Det har varit en del missnöje bland hans undersåtar eftersom inte en endaste kommunal jämtlandsflagga syntes på halv stång. Det finns säkert regler för sådant men jag kan tycka att det hade varit en fin gest. Ewert Ljusberg har ändå betytt en hel del för den jämtländska sammanhållningen och samtidigt bidragit till PR för Jämtland. Nu ska det bli spännande att se vem som blir hans efterträdare. Vem det än blir så hoppas jag att den personen ska verka för samma öppenhet och medmänsklighet som Ewert alltid framhöll som viktigt.

Det fina vädret, nästan som sommar, lämnade jag kvar där nere i söder och kom hem till höstrusk. Det gäller att passa på mellan regnen om man vill komma ut och slippa bli blöt. Som tur är håller regnet inte i sig hela dagarna och hittills har jag haft tur under mina promenader.

Igår var det dags för ett delat pass på katthemmet igen och det blev både mys med kattungar och attack av en arg och rädd kattmamma. Eller attack kanske är lite överdrivet. Hon gjorde utfall mot mig så fort jag öppnade dörren till det bås där hon och hennes två kattungar bor. Jag satte mig på golvet utanför, öppnade dörren lite på glänt och tog försiktigt ut de matfat och den vattenskål som stod precis innanför dörren. Sedan drog jag lådan med kattsand till mig med hjälp av en sopborste. Under tiden gjorde mamma katt flera utfall och fräste ilsket. Men hon kom inte ända fram till mig så det var nog mest varningar. Men jag hörde att en volontär hade blivit biten så jag var väldigt försiktig. Jag lyckades i alla fall städa kattlådan och sätta in ny mat och fräscht vatten.

I båset bredvid låg en annan kattmamma och hennes ungar och där fick jag välkomstkel av både mamman och barnen. Medan jag var där kom det några nya kattungar till karantän och efter matning och namngivning släckte vi hos dem och drog för persiennerna. En av kattungarna var så stressad att den försökte hoppa genom glasrutan så vi ville ge den lite lugn och ro.

I köket var det kärlek i luften. I alla fall från ett håll. En väldigt mysig och gosig liten kisse blev först könsbestämd som hane. Men misstaget upptäcktes snart och då blev namnet Stårsa (flicka på jamska). Av någon anledning har Stårsa fallit pladask för Prinsen, ni vet den gamla, njursjuka och trafikskadade katt som bor permanent i köket. När hon hör någon komma börjar hon bearbeta dörren till sitt bås och jama envist. Prinsen är snäll mot henne och därför får hon komma ut under passen. När jag öppnade sprang hon som en pil direkt till prinsen och förklarade sin kärlek till honom.

Prinsen är nog lite smickrad och kanske gillar han Stårsa till viss del. Men han är en gammal kisse som kanske tycker att det är lite under hans värdighet att visa samma kärlek till en väldigt ung liten tjej. Som tur är accepterar han hennes närmanden och hon är inte på honom hela tiden. När vi var klara med allt som skulle göras satte vi oss och fikade och då ville Prinsen upp i mitt knä. Jag lyfte så klart upp honom och genast var det en liten Stårsa som tog ett skutt upp bredvid honom. Men hon fick inte plats och ramlade ner igen. Där satt hon och tittad längtande upp på sin stora kärlek. Jag lyfte upp henne en stund men det blev för trångt och hon valde själv att hoppa ner igen.

Jag skulle vilja ha lite solsken och blå himmel som kontrast till alla höstfärger men det ser inte ut att bli så den närmaste veckan. Men jag njuter ändå av att promenera i ett höstfärgart landskap och även idag lyckades jag pricka rätt mellan regnen.