En resa i regn

Kanske var det tur att det ihållande regnet kom just den dag jag skulle resa. Det är bättre än att det regnar hela dagarna när jag ska träffa olika personer och bl a promenera. Nästan hela vägen från Östersund till den lilla stuga jag bor i utanför Leksand regnade det med varierande kraft. Vissa sträckor var det lite läskigt med mycket vatten på vägbanan i kombination med 100 som hastighetsbegränsning. Jag kom ganska snabbt fram till att ca 85 km/h var en bra hastighet för att slippa vattenplaning.

När jag hade passerat Los lättade det tunga molntäcket lite och en liten stund skymtade jag faktiskt solen. Som på beställning kom jag just då fram till en p-ficka vid en sjö och gick ut och sträckte lite på benen. Väldigt skönt och välbehövligt. När jag körde iväg igen började det åter regna så lite tur hade jag.

Vad roligt det var att komma hit till den fina lilla stugan igen. Det var lite kyligt inomhus så min värdinna och den nu nästan fem månader gamla labradoren Janne kom och levererade ett lass ved. De stannade kvar en stund och medan matte och jag pratade satt vi på golvet och busade med Janne. Tänk att det bara är ca tre månader sedan jag var här sist. Det känns som om det var mycket längre sedan. Janne har vuxit rejält men det fattas mycket än.

När jag blev ensam tände jag en brasa och satte mig i den gröna fåtöljen, som ger stöd åt nacken, och åt min middag. I dag blev det pasta med en god sås med röda linser, krossad tomat och rivna morötter. Jag hittade min sorts ketchup i ett skåp här och då stänkte jag på en skvätt av den också. Nu sitter jag här medan mörkret faller och trivs och mår gott framför brasan.

Både trist och kul

Livet bjuder på händelser med varierande känsloeffekter för oss som deltar i det. Det vet vi om och vi är beredda på mycket av det som väntar. Jag har varit med om en hel del, precis som alla i min generation, och jag har lärt mig att livet går vidare oavsett om man nyss har varit med om något väldigt roligt eller om man har varit med om något chockartat. Jag ler lite åt den här inledningen för det var absolut inte så här jag hade tänkt skriva. Men jag har för vana att låta mina tankar styra mycket av det jag skriver och då blev det så här. Det jag vill berätta om i det här inlägget är dels något trist och dels något väldigt kul men inget av det är så dramatiskt som ni kanske har fått anledning att tro av hur jag inledde.

Det trista handlar om två katter på katthemmet. Den ena, en liten nyfödd kattunge, föddes med någon slags defekt på bröstkorgen och blev inte riktigt omhändertagen av sin mamma. Den lilla kissen blev snabbt väldigt svag och jag och min volontärskollega led när vi tittade in i den lilla kattfamiljens bås i morse. Den här kattmamman är så rädd och ilsken så ingen vågar gå in utan man får ta en sopborste och dra till sig matfat och kattlåda för att fylla på och städa. Där låg den svaga kattungen på en matta helt ensam och såg nästan livlös ut. Lite senare låg den bredvid sin mamma men vi vet inte hur det gick till. Men vi såg att den inte hade mycket kraft kvar. Några timmar efter att jag hade åkt därifrån fick jag ett meddelande om att den nu hade varit hos veterinär och fått komma till himlen (Inte mina ord för jag tror inte på en himmel. Men det låter ju rart). Tyvärr hade en av de äldre katterna i ett av de andra rummen fått göra samma resa. Han har inte heller mått bra och han har fått specialmat för njurbesvär men det har inte hjälpt. Akut njursvikt och då är det inget mer man kan göra. Väldigt trist men katterna ska ju inte behöva lida i onödan.

Nu till det som är väldigt roligt och det är att jag redan på torsdag ger mig iväg söderut för att besöka min son i Uppsala. Ni vet att vi brukar ha väldigt kul ihop och ge oss ut i naturen, helst en fjälltopp men det är det ont om i Uppsala. Om SMHI:s app har rätt så ska det bli fint väder till helgen så det finns bra förutsättningar för att det ska bli riktigt härligt.

Min kropp vill inte sitta och köra för länge så jag gör som jag brukar och mellanlandar på vägen. Ni kanske kommer ihåg att jag stannade till i en liten fin stuga utanför Leksand i somras när jag var på väg hem från en superfin resa. Värdarna fick hem sin lilla labradorvalp just när jag var där och ni fick se några bilder på den ljuvliga lilla sötnosen. Den stugan har jag bokat i två nätter även den här gången och det ska bli kul att få träffa både valpen och hans ägare ännu en gång. Jag vet att han har vuxit för jag följer honom och hans familj på instagram. Men han är fortfarande ganska liten mot hur han kommer att bli.

Jag ska även passa på att göra ett spännande besök hos en bloggvän. Vi har aldrig setts men sist jag var på samma plats fick jag i efterhand en kommentar om att det var synd att vi inte hade träffats när jag var så nära. Nu ska vi rätta till det och jag ser väldigt mycket fram emot ett besök i Sundborn, som jag förstår har mycket att erbjuda. Jag har varit där för många år sedan men minns inte mycket mer än att vi promenerade förbi Carl Larssons hem.

I valet och kvalet

Tanken var att jag skulle ta mig till fjällnatur för att försöka hitta kantareller eller trattkantareller. Jag vet inte varför de inte växer i skogarna runt Östersund men så verkar det vara. Vi har aldrig hittat något bra kantarellställe men vi brukade åka till en av min mans jobbarkompisar längre norrut i Jämtland för att plocka trattisar. Där, på en viss höjd och varken lägre eller högre, var det som en stor matta av just trattisar. Sedan jag flyttade tillbaka till Östersund har jag inte kommit mig för att ge mig ut på kantarelljakt men nu börjar båda sorterna ta slut. Jag hade ett rejält förråd med mig från Mjölby. När jag pratade med min storasyster i helgen så kom vi in på ämnet svamp och när jag sa att kantareller bara växer nära fjällen så sa hon det självklara ”varför åker du inte dit då?”. Jag hade inget bra svar på det mer än att det är lite långt och inte så kul att åka ensam. Men senare tänkte jag till och insåg att det absolut inte är att åka ensam som är ett problem. Jag kunde inte se något annat problem heller utan bara hur kul det skulle vara.

Jag bestämde mig igår för att i dag skulle bli den bästa dagen för en fjälltur. När jag vaknade var det en plusgrad och tjock dimma så jag gjorde mig ingen brådska. Men när klockan började närma sig 08.00 ville jag inte vänta längre utan gav mig iväg. I ryggsäcken fanns förutom matsäck och dricka min ihopfällbara svampkorg och en svampkniv. Ett sittunderlag kom också med eftersom jag förstod att det skulle vara kallt att sitta på en sten.

Dimman var tjock bitvis men ibland sprack den upp för att lite längre fram återigen bli väldigt tjock. Jag styrde mot Höglekardalen, en fjällby med många minnen från förr. Plötsligt lättade dimman precis lagom för att jag skulle se det första fjället, Drommen. Ni har sett konturen av Drommen många gånger i mina bilder men det är inte ofta jag kommer så här nära.

Bakom Drommen kommer Tjeknippen och ån heter Dammån.

Jag passerade Hovde och Bydalen innan jag kom till Höglekardagen. Där slutar allmän väg och jag parkerade, betalade de 20 kr det kostade och nu var jag tvungen att ta ett beslut. Jag skrev tidigare att tanken var att försöka hitta svamp men att vara i en dalgång mellan fjäll och inte klättra upp på en topp kändes lite fel. Det drog först åt fjälltoppen och kanske kunde det finnas svamp på vägen upp. Jag velade fram och tillbaka ett tag men till slut stålsatte jag mig och bestämde mig för att den här gången blir det ingen bestigning av fjäll utan en svampletarrunda i skogen. Det blev ganska bra det också.

Morgonens frost lämnade fortfarande spår efter sig.

Den här bron leder vidare mot den skog jag planerade att gå i.

Jag hade ingen färdig plan för hur jag skulle gå (väldigt olikt mig) utan började med att bara kliva in i stiglös skog. Jag hann inte gå långt innan jag kom fram till den här leden. Sommarled stod det på en skylt och det lät ju bra. Jag kollade en karta i mobilen och såg att den verkade lagom lång. I början var det en väldigt fin och lättgången stig.

Även om jag inte kom upp på en fjälltopp så skymtade jag några sådana lite då och då.

Den jämna och fina stigen växlade snart mellan att vara lerig, stenig och sank. Några små vattendrag skulle passeras och som ni ser har någon lagt ut en väldigt fin liten pinne som hjälpmedel. Jag höll i mig i björken och kände försiktigt med foten på pinnen. Den var hal och ostadig så jag samlade krafter och tog ett litet skutt över i stället. Något jag brukar undvika för rygg och höfters skull. Men det gick bra. Direkt efter skuttet hamnade jag i sankmark och ganska snart konstaterade jag att blöt om fötterna var något jag skulle vara under den här utflykten.

Där har vi Drommen och Tjeknippen igen.

Och där borta ligger Hovdehögen.

Jag hade inga höga förväntningar på att hitta den svamp jag letade efter. Det växte massor av olika svampar längs stigen men ingen som jag ville ha. Men det var inte lätt att ha koll på något utom på var jag satte fötterna så kanske missade jag mycket. Men så plötsligt, precis vid stigen, såg jag de första små trattisarna. Vilken lycka. Jag plockade de jag såg och ställde mig sedan upp för att se mig omkring. Då såg jag ännu fler och lite längre bort skymtade jag fler ändå. Här stannade jag nog minst en timme för jag rensar medan jag plockar och då tar det lite tid. När jag så småningom inte såg fler trattisar från där jag stod avstod jag från att leta mer och fortsatte min vandring. Svampen var tung av vatten och svampväskan var ganska tung att bära. Jag fick ihop så att det gott och väl räcker i ett år och säkert mer än så och då är det lika bra att sluta när det inte är uppenbart att det finns fler trattisar att plocka.

Ibland växer det någon annan liten svamp bland trattisarna och då gäller det att se upp så att den inte kommer med av bara farten. Jag vet inte vad det här är för sort men den är säkert inte bra att äta.

Jag kom fram till Storforsen i Storån och där la jag mitt sittunderlag på en sten och åt min lunch. Resterna av gårdagens hemgjorda pizza. Ihopvikt blev den som en extra god lunchmacka och att den var kall gjorde inget.

Vid Storforsen tog leden slut och det var bara att traska tillbaka samma väg igen. Mina fötter hade börjat torka men snart var de lika blöta igen. Men inte gjorde det mig något. Jag hade haft en otroligt skön dag och dessutom hittat det jag var ute efter. Ja, i alla fall delvis. Vanliga kantareller såg jag inte skymten av så kanske måste jag ge mig ut på svampletartur igen. Men kanske går jag hellre upp på en topp då.

När man kommer körandes ner mot Hallen, den ort som ligger precis där man tar av in mot de här fjällen, så är det en vidunderlig och lite hisnande känsla. Helt omöjligt att visa i en bild eftersom synintrycket är så mycket vidare och större. Synd bara att det inte finns fjäll åt det hållet också.

Min skörd som jag är väldigt nöjd med.

Jag plockade fram min svamptork, som jag inte har använt sedan jag flyttade hit. Nu är den i full färd med att torka den första omgången trattisar och under tiden får resten ligga och torka på en tidning.

Livet som sjubarnsmor

Vem som helst skulle vara sliten om man hade fött sju barn och dessutom vid ett tillfälle. Är man utöver det upphittad i och räddad från att bo i ett däck så är det ett litet under att det finns så mycket krafter kvar till att vara en superduktig kattmamma. Märkligt nog hörde jag att ägaren vill ha tillbaka sin katt efter att vi har tagit hand om henne och hennes ungar. Om det stämmer hoppas jag att det blir fakturerat ett högt belopp för den omvårdnad och tid som läggs ner för att alla ska må bra. Jag tar för givet att katthemmet ser till att det aldrig blir någon mer kull efter det här genom att låta en veterinär kastrera den fina mamman. Både mamma och alla barn var trygga och lät mig komma nära. Efter att ha tvättat händerna och spritat dem ordentligt klappade jag allihop och när två småttingar kom snubblande fram till mig kunde jag lyfta upp dem och mysa riktigt mycket.

Mobilen hade inte ett lätt jobb med att fota alla dessa ljuvliga men väldigt rörliga sötnosar.

I ett annat rum visade en söt kisse hur man kan göra för att få i sig vatten utan att riskera att blöta ner nosen. Tyvärr blev han störd så jag fick bara med en liten kort förevisning.

Efter att mitt pass var klart kände jag att jag ville ta en promenad innan jag åkte hem. Det blev en tur till Lillsjön som ligger bra till när jag har varit på katthemmet. Det blåste ganska rejält och temperaturen höll sig på ca 8 grader så jag valde att gå på stigar inne i skogen. En väldigt skön promenad och jag fick med mig en liten påse med svamp. Blodriskor, smörsopp, citronslemskivling, fårticka och några små fjälliga bläcksvampar. Jag har alltid med mig en svampkniv och någon påse när jag är ute och går den här tiden på året.

Några trevliga möten blev det också. En kvinna blev så intresserad av vad jag gjorde för fynd när jag plockade en blodriska. Det blev ett trevligt samtal där vi konstaterade att vi heter nästan likadant och har döttrar i samma stad. Hon skulle köra dit efter promenaden så det var anledningen till att vi insåg de likheterna. Ett annat möte kom lite senare då jag mötte en man med en jämthund. Som vanligt var det hunden jag tittade på men när vi hade passerat varandra sa mannen ”men det är ju du”. Jaa, svarade jag för så var det ju 😀 Då såg jag att det var en bekant från Oviken och det blev också ett trevligt samtal. Sedan åkte jag hem, log åt en granne som sa att hon skulle fara på buan (översättning: åka till affären), förvällde min svamp och fixade lunch. Jag är glad över de svampfynd jag gör men jag skulle så gärna vilja hitta kantareller. Kanske borde jag ta mig till någon del av fjällvärlden för att se om jag kan hitta några. Nu när tanken är väckt blir det säkert så någon dag när det känns som om förutsättningarna är bra.

Efterlängtat

Egentligen har det inte varit så efterlängtat eftersom jag inte har haft en tanke på att någonsin äta ostbågar igen. Men just ostbågar var en av mina absoluta favoriter bland snacks och därför var glädjen stor när min son berättade att snart skulle veganska ostbågar komma ut på marknaden. Min son var först med att hitta dem i en affär och hans omdöme var att de smakar precis som vanliga ostbågar. I alla fall så som han minns dem. När det var dags för min storhandling med hemleverans (ca en gång i månaden) beställde jag två påsar av dessa gobitar och jag blev inte besviken. Jag har inte varit vegan lika länge som min son, bara tre och ett halvt år, och därför kanske jag har smaken lite tydligare i minnet. Det är inte mycket som skiljer men det är inte exakt samma smak. Det var inget minus för de är väldigt goda i den här varianten också. Nu är det inte mycket jag saknar från min tid som allätare. Hushållsosten är nog det enda jag skulle vilja ha och så surströmming så klart. Men i övrigt är jag väldigt nöjd med mitt kostval. Kött har jag aldrig någon som helst längtan efter.

Lycka 😀

Även hösten är efterlängtad men den ska helst vara finare än den senaste veckan. Sol och lite krispiga, frostiga morgnar vill jag ha men kanske dröjer det ett tag till. Det har hänt en del senaste veckan och fler färger bryter av i det gröna.

Just nu funderar jag på att ta min son på orden och göra en liten tripp ner till honom i Uppsala inom kort. Det känns väldigt kul och kanske hittar vi på något trevligt.