Månadsarkiv: augusti 2021

Promenad genom olika tidsepoker

Min svägerska kom hit till mig i onsdags kväll och i dag (måndag) var det dags för henne att åka hem igen. Som vanligt har det varit jättekul att träffas och vi har pratat, skrattat, promenerat och shoppat. Men det som kanske är det mest förvånande med hennes besök är att jag har fått ge henne en av mina gamla mobiler och att hon har velat lära sig att använda den. Jag har tyckt att hon har varit ganska cool när hon förr väldigt bestämt har konstaterat att hon inte behöver dator, smartphone eller kunskaper om dem och därför helt enkelt helt har struntat i att hänga med i den tekniska utveckling som de flesta lever med. Men hon har ju ändå alltid haft tillgång till allt detta genom sin man så helt utanför den världen är hon inte. Men nu har hon kommit till en punkt då hon börjar känna sig väldigt utesluten ur vår verklighet och när hon berättade om det tog jag så klart chansen att introducera henne för lite av det som en smartphone kan erbjuda.

De här dagarna har vi gått igenom det mest grundläggande som att ringa, ta emot samtal, använda en pekskärm, skicka meddelande och ta ett foto. Allt detta medför ganska många moment som de flesta av oss aldrig ens tänker på. Vi har även hämtat några appar och skickat mail till varandra. Jag har insett att det som är självklart för många inte alltid är så lätt att förklara för någon som inte har sett detta tidigare och som har en rädsla för vad som kan hända. Hur förklarar man t ex skillnaden mellan att skicka ett meddelande och ett mail om man bortser från det tekniska? Det vi har skrattat mest och längst åt var när min svägerska skulle ta en selfie av oss två och skicka till sin man. Det blev ett antal försök innan hon godkände en bild och fick iväg den. Tyvärr fick hennes man aldrig den bilden så förmodligen har någon annan fått nöjet att se två tokiga och skrattgråtande kvinnor utan någon förklarande text. Vi kan inte se vilket nummer hon skrev eftersom hon även ville lära sig att ta bort onödiga meddelanden. Nu har vi lagt in min svägerskas mans mobilnummer i kontaktlistan så hädanefter behöver hon inte skriva in det numret om hon ska skicka något. Längre än till dessa moment har vi inte kommit och jag tror att det räcker just nu. Resten får hennes man gå igenom med henne och det viktigaste kanske är att fixa ett mobilt bank-ID. Kanske behöver hon så småningom även en ny mobil eftersom det fanns en anledning till att jag köpte en ny. Men jag kommer inte ihåg vilken den anledningen var så det kanske kommer som en överraskning. Eller så försvann det problemet när vi återställde mobilen och allt jag hade installerat och gjort försvann.

Vi har promenerat flera gånger varje dag men trots att jag har haft kameran med mig har jag inte tagit ett enda foto, förutom när vi var på Jamtli. Min svägerska har underligt nog aldrig varit där så det var på tiden att vi kom dit. Det var där vi, som rubriken säger, promenerade genom olika tidsepoker. Jamtli består av många roliga och intressanta delar. Inomhus finns ett antal utställningar, både på det relativt nybyggda Nationalmuseum och på det museum som har funnits väldigt länge, och utomhus kan man uppleva olika tider och platser. Det finns många roliga aktiviteter för barn, även för vuxna barn 😀 Man kan t ex uppleva en barntidsresa (med hjälp av aktörer) i Hackåsgården, vara kapten på Lill-Thomée, ta körkort för små bilar på trafikskolan, ta del av osttillverkning i barnens mejeri, leka med energi från olika naturresurser, flotta timmer och vara lokförare vid barnens järnväg. Kanske det allra roligaste ändå är showen i Fem myror-parken. Men det kan ju vara så att det mest är vi som är lite äldre och våra barn som gillar just den underhållningen. Jag vet inte hur mycket de som är barn nu känner till om fem myror är fler än fyra elefanter. Vi brydde oss inte så mycket om barnaktiviteterna men en del av dem har jag sett tidigare.

Entrén till Jamtli. Många av bilderna har en suddig fläck nertil och jag upptäckte först efteråt att det var en fläck på linsen.

Macken – år 1956.

Vissa veckodagar finns det skådespelare i de olika husen och gårdarna och om man vill kan man få veta mer om deras liv i den aktuella tidsperioden. Ibland kan de öppna upp för ett samtal och ibland är det vi besökare som börjar med ett hej. Då kan man få olika respons som t ex goddag, Guds frid eller ett hej. Dessa dagar är inträdesavgiften högre och för oss fanns det inget val eftersom min svägerskas besök har varit just under de dagarna. I gröna vågen-torpet sa alla hej som hälsningsfras och vi ombads att skriva på en protestlista mot kärnkraft.

Den här tidsperioden är kul att besöka eftersom det finns en hög igenkänningsfaktor. Kanske inte bara från den egna uppväxten och det hem man bodde i men från hur det såg ut hemma hos många. Mina föräldrar var inte så förtjusta i massor av färg och mönster men det finns en hel del detaljer som jag minns och ännu mer känner jag igen från hur andra bodde. Min man hade en stor samling mellanölsburkar när vi träffades. Öppnade och tömda genom ett litet hål i botten och sedan uppställda som ett minne från den tid då det fanns mellanöl. När jag tittar på sista bilden från den här villan kan jag känna lite dåligt samvete för att jag inte ville ha hans ölburkar som prydnad och att de åkte ner i påsar i ett förråd efter något år av samboende.

När man går genom Jamtlis utomhusområde kan man få se en hel del djur och ibland ser man även hur de tas om hand av tidsenligt klädda aktörer. Men vi fick nöja oss med att bara titta på och klappa en del djur.

Det ser ut som ett givande möte med ett spännande samtal men i verkligheten ville geten bara kolla om min svägerska hade något gott att erbjuda.

Vi kom till Per-Albintorpet och året var 1942. Vi blev välkomnade med ett goddag av frun i huset medan hon rörde i sin gryta med pölsa. Hon bad om ursäkt för att hon hade glömt lägga ärtorna i blöt så att det kunde bli ärtsoppa men konstaterade att trots att det var torsdag så fick ärtsoppan serveras dagen efter. I dag fick det i stället bli pölsa. Hon var ensam om att sköta de två barnen, hem och allt utearbete eftersom hennes man var inkallad. Med stolthet förklarade hon att kvinnorna nu var tvugna att göra sitt för landet och att det innebar att de tog ett mycket större ansvar. Vad ett Per-Albintorp är och varför det heter så går jag inte in på här men det finns mycket information att hitta på nätet.

Vi fick titta in i deras fina hem och kunde konstatera att hon hade all rätt att vara stolt över hur bra hon skötte allt.

Utanför torpet var tvättmaskinen framställd.

Ute på ett fält övervakades två unga flickor medan de verkade rensa något som jag inte vet vad det var. Byggnaden i bakgrunden förstör lite av känslan av att befinna sig i rätt tidsepok men allt kan inte man inte påverka.

Skogsarbetarnas koja – år 1942. Här har det förr serverats kolbullar men den här dagen såg jag inte till några kolbullar någonstans.

Men vi hade kaffe och mjuk pepparkaka med oss och vi satte oss i skuggan ett tag för en fikapaus.

Vattenpump modell äldre.

På tillbakavägen kom vi till Lillhärdalsgården där rollspelet visade hur det var år 1785. Här hälsades vi med orden Guds frid och en fråga om vilka vi var och varifrån vi kom. Östersund kände mannen i huset inte alls till men vi fick följa med in i ett stort rum med fantastiska målningar både på väggarna och i taket. Jag fastnade lite vid näverskorna i ett annat rum.

Mannen bad oss läsa orden ovanför dörren men det var inte så lätt. Varken vi eller ett annat besökande sällskap lyckades utan en hel del hjälp. Men då gick det bättre. Men jag märker att jag har svårt att få ihop det nu i alla fall. Efter lite googlande tror jag att jag har fått orden ur Psaltaren 127:1 rätt: Om HERren icke bygger huset så arbeta the fåfängt, som therpå bygga. Om HERren icke förwarar staden, så waka wäktarna fåfängt. Viktiga personer skrevs med två versaler i början och HERren var så klart extra viktig och fick tre versaler.

Vi slutade där vi började och passerade slänggungan på Östersunds torg – år1895

Ni förstår säkert att det här bara var en liten smakbit av vad som finns att se och då har vi inte ens tittat in på de olika utställningarna. Men det finns en gräns för hur mycket man orkar göra och ta in så det får bli en annan gång. Det var i alla fall ett väldigt trevligt besök och det var roligt att få visa Jamtli för min svägerska.

Ett 54 år gammalt minne

I inlägget från Haparanda skrev jag om att jag hade berättat för min son om de enda barndomsminnen jag har därifrån. Ett av minnena var från en fors där jag satt på en bänk och såg en man kasta i ett stort runt nät som han växelvis drog upp och kastade i. När vi lämnade Haparanda passerade vi Kukkolaforsen och då sa jag att det namnet kände jag igen. Eftersom det var jag som körde då kunde jag vara impulsiv och jag bestämde mig snabbt för att köra in dit skylten pekade. Det visade sig snabbt varför jag kände igen namnet eftersom det var precis därifrån mitt minne kom. Om jag inte hade kommit ihåg att jag såg en fiskande man där så hade jag nog trott att jag bara inbillade mig att jag mindes och att det minnet kom från ett kort. Men tydligen gjorde fiskaren och forsen så starkt intryck på mig att det fastnade i minnet. När ni jämför bilderna så tänk på att det är 54 år mellan dem. Jag var fem år så det är inte underligt att minnena är lite diffusa. Lite kul är det att mannen med nätet faktiskt finns med i bakgrunden.

Som ni ser odlades min kärlek till fjäll och vattendrag redan i barndomen. Tydligen gjorde vi en rejäl rundresa den sommaren. Jag har vaga minnen även från hur vi klättrade omkring vid Stora sjöfallet men när jag och min son funderade på att ta oss dit kunde jag inte minnas om vi, då jag var barn, hade gått långt eller hur vi hade tagit oss dit. Jag och sonen kom inte dit den här gången eftersom vi inte hittade någon bra väg men jag har i alla fall bevisligen varit där. I den andra bilden har jag sällskap av min storasyster (inte den syster jag delade hus med) och min mamma. Min lillasyster fanns inte än men eftersom hon föddes i januari året därpå var hon förmodligen på gång.

Ett minne som ligger betydligt närmare i tid men som glömdes bort är från den dag vi kom till Saxnäs. På förmiddagen stannade vi till i Storuman. Min son har många minnen därifrån eftersom en ungdomskärlek hade sitt föräldrahem där och under en period tillbringade han många dagar i Storuman. En ort som kanske de flesta associerar med Björn Ferry och hans fru Heidi Andersson (armbryterskan). Just den här gången glömde jag kameran i bilen och det blev mobilen som kom till hjälp. Därför hamnade bilderna i molnet och glömdes bort. Men vad finns egentligen i Storuman? Ja, går man i minnenas spår tillsammans med min son så är det en hängbro och en järnvägsstation med tillhörande banvall som gäller.

Här har han tydligen suttit ett antal gånger tillsammans med sin dåvarande flickvän. Lokförarbanan var inte ens påtänkt då men han berättade för mig att lite längre bort hade han blivit ståendes och fått en aha-upplevelse om hur spårväxlar fungerar (jag kanske inte använder rätt terminologi men jag är ju inte i yrket).

Det finns även en matbutik i Storuman och en hel del andra butiker. Vi fyllde på matförrådet och for sedan vidare mot Saxnäs och Satsfjället. Men den delen av resan har jag redan berättat om.

Vad gör man när man har gjort en stor sats hummus och får ganska mycket kikärtsspad att hitta på något med? Jo, man använder spadet (aquafaban med ett finare ord, som kan användas som substitut för ägg i vegansk bakning) och bakar kakor. Många tycker att sockerkakor är otroligt tråkiga men jag gillar dem väldigt mycket. Jag har ett recept som funkar till alla smaksättningar och igår hittade jag en påse med pepparkakskryddor i mina gömmor. Då blev det mjuka pepparkakor. Som ni ser har jag nallat en rejäl bit av den ena och det smakade väldigt gott.

I morgon kväll får jag sällskap igen. Då kommer min svägerska och som vanligt ser jag väldigt mycket fram emot det. Vi får se om vi hittar på något spännande eller om vi nöjer oss med promenader i närområdet. Ingen av oss är ju purung eller helt frisk längre så vi får gå efter dagsformen.