Efter lördagens krävande vandring upp till Ottfjällstoppen var jag helt klart inte i form för några fler äventyr som krävde kroppsligt välmående. Min son förväntade sig inte att vi skulle ge oss ut på någon lång vandring på söndagen men eftersom jag inte tyckte att det skulle vara bättre att sitta hemma i soffan och stelna till ännu mer, funderade vi på vilka alternativ vi hade. Jag nämnde Forsaleden och dit ville min son gärna åka. Jag har inte tänkt på det förut men han har faktiskt aldrig varit där. Förmodligen upptäckte vi den leden efter att han redan hade flyttat hemifrån. Båda döttrarna har varit med dit så nu var det verkligen på tiden att även sonen kom dit. På Forsaleden är det inte helt platt och lättgånget men det är inga stora höjdskillnader och det finns ingen topp som man måste upp på. Man går helt enkelt så länge och så långt som känns bra och då gäller det att komma ihåg att man ska ta sig tillbaka också.

Sista etappen på vägen dit är grusväg och där dök två fåglar upp på vägen. Jag har googlat för att kunna vara säker på vad det är för slags fågel men jag kan inte avgöra om det är en tjäderhöna, en orrhöna eller någon slags ripa (kanske dal- eller skogsripa). Jag stannade i alla fall bilen och min son knäppte några bilder med mobilen.

Vi åkte till norra parkeringen och började vår promenad ner mot den södra änden av sjön Långselet

Det är alltid kul att visa någon en fin plats för första gången. När vi kom fram hit kom det ett wow från min son och han uttryckte sin glädje över att vi hade valt att åka hit. Den lilla del av den här populära vandrings- och badplatsen som syns på bilderna, visar inte alls den speciella atmosfär och skönhet som man möts av. Underligt nog var vi helt ensamma när vi kom och då var klockan ändå 10.00.

Den här bron ska vi gå över för att komma vidare på leden. Jag vet inte riktigt var Långselet slutar och nästa lilla sjö tar vid.

Här samlas vattnet i en lite större pöl innan det rinner vidare till Blå lagunen. Ja, det är inte bara Motala/Skänninge som har en blå lagun men jag har inte tidigare tänkt på att det är namnet på en sjö även här. Jag fotar min son…

…och han fotar mig.

Vattnet tar sig vidare söderut på flera platser. Här rinner det i laxtrappan. Första etappen av trappan syns här.

Resten av trappan kommer efter en krök och den leder vattnet ut i Blå lagunen. Här ville vi ta oss över laxtrappan för att komma till ett litet vattenfall. Det var med viss tvekan jag följde min sons exempel och vågade mig ut på den något rangliga spången. Jag tänkte att det inte var särskilt högt om jag skulle ramla och inte var vattnet så djupt heller. Min riskbedömning resulterade i beslutet att det var värt en chansning.

Det lilla vattenfallet leder även det ut vattnet till Blå lagunen.

Vi tog oss tillbaka över spången och upp till stigen igen. Jag konstaterade att den här blå lagunen har ungefär samma färg på vattnet som dess namne i Östergötland.

Det gick inte undan på den här promenaden och det var väldigt skönt att mest bara strosa fram för att hinna njuta av allt. Förra sommaren var jag här en gång och utan sällskap. Det är mycket roligare att ha någon att dela upplevelsen med och berätta om minnen för.

Här är ett bra och tydligt exempel på en nivåskillnad där min son hoppar och jag, med ett lätt stönande inombords, försiktigt kliver ner ett steg i taget. Finns det något träd eller en buske att hålla mig i så gör jag det.

Blå lagunen tar också snart slut och då fortsätter vattnet ut i den större sjön Bodsjön.

Min son sitter på den bro där leden fortsätter men innan vi gick vidare längs leden ville jag ta mig ner till den lilla udde där vi (jag, min man, våra hundar och ibland någon mer) alltid stannade och fikade eller grillade korv.

Ännu en plats där jag och min son fotar varandra från varsitt håll.

Vindskyddet och grillplatsen var upptagna av en familj så vi lät dem vara ifred och fortsatte promenaden.

Vi gick inte så mycket längre innan jag var duktig och sa ifrån att det nog var dags att tänka på att ta oss tillbaka. Jag skriver att jag var duktig eftersom det tog emot väldigt mycket att inte fortsätta en bra bit till. Man ska lyssna på kroppen även om det är tråkigt. Min son föreslog att vi skulle fortsätta fram till en fin plats som vi såg lite längre bort.

Här satte vi oss ner och åt våra mackor. Det var otroligt skönt så vi satt kvar där ett bra tag. Tänk vilken tur vi hade att det just den här helgen blev nästan sommar igen.

Det gick mycket snabbare på tillbakavägen för då hade vi redan tidigare stannat till vid alla fina platser. Jag har för mig att min son sa att vi hade gått ca 5,5 km och det var alldeles lagom den här dagen. Vi kom hem lagom till eftermiddagskaffet men den här gången blev det inga chokladbollar. I stället fortsatte vi att mumsa på den rabarberpaj som vi hade påbörjat som efterrätt dagen innan. Det blev paj även till middag. En svamppaj och till den rejält med vitkålssallad. När vi hade ätit tog min son med sig sin packning och promenerade iväg i det sköna vädret till stationen.

Efter den här helgen mår jag precis som förväntat. Det får mig att förundrat tänka tillbaka på hur mycket jag orkade och klarade under mina aktiva resor tidigare i somras. Helt otroligt att det blev så perfekt. Tänk om jag kunde komma på hemligheten om hur det kan bli så. Det måste helt enkelt vara så att hjärnan och psyket har en del i förklaringen.

Jag var lite bekymrad över hur jag skulle klara av ett pass på katthemmet i dag men min volontärskollega såg att jag hade besvär och hon lät mig inte ta så många av de tyngsta arbetsuppgifterna. På slutet sa hon till mig att åka hem och överlåta resten på henne. Jag gillar inte att göra något halvdant och jag vill inte pjåskas med men när jag tyckte att jag hade gjort min del åkte jag hem. Det var lite svårt att slita sig från alla söta små bebiskatter. När vi kom dit i morse satt en av de som är ansvariga på pass inne hos en katt som var mitt uppe i en förlossning. Den femte och sista ungen föddes strax efter att vi kom dit och nu är det ca 20 småttingar som ska tas om hand. Jag fick höra att så många kattungar har det aldrig varit där samtidigt förut.

Min son kom hit med tåget i fredags kväll och vi tog bara en kopp té innan det var sovdags. Vi ville vara utsövda när vi skulle ge oss iväg på vår utflykt dagen därpå eftersom vi visste att det skulle bli en krävande vandring upp på Ottfjällets topp. Lustigt nog hade vi båda två, var för sig, kommit fram till att det var en topp värd att bestiga. Det var alltså ingen tvekan om vart vi skulle bege oss. Vi kunde inte ha fått bättre förutsättningar vädermässigt. Inte ett moln och nästan helt vindstilla. Jag vet inte exakt vilken temperatur det var men enligt väderappen skulle det vara ca 16 grader. Man ska vara förberedd på snabba väderväxlingar när man är i fjällen och jag började vandringen med att ha jackan på mig. Den åkte av ganska snabbt. Går man uppför så blir man fort varm. Kanske borde stövlarna ha suttit på men jag konstaterade efter ett tag att jag är hellre lite blöt om fötterna än riskerar skavsår.

Ottfjället når man från Vålådalen och leden börjar bakom Fjällstationen.

Första delen av leden var inte särskilt rolig att gå på. Den såg mestadels ut som på bilden och det gick inte särskilt bra att gå på sidan. Det var bara att försöka balansera på stenarna och undvika att sätta ner fötterna i den allra djupaste lervällingen. Ganska ansträngande för benen eftersom man spänner sig i stort sett hela tiden. Jag gissar att det såg ut så här i ca en kilometer med några korta sektioner där det såg bättre ut.

Vilken lättnad det var när vi kom ut på en grusväg och slapp ha fokus hela tiden på att inte halka omkull. När vi vände oss om kändes det ännu bättre. En försmak av vad som väntade oss.

Forsande vatten är alltid trevligt.

Någon eller några har hittat en fin tältplats.

Det var väldigt lätt att gå på en jämn och fin grusväg men när vägen såg lite mindre använd ut lämnade vi den och fortsatte på leden mot Ottfjällets topp. Man kan gå både till den västra och den östra toppen och naturligtvis valde vi den östra eftersom den är högst, 1265 möh. Min son hade en fjällkarta i sin mobil och berättade vad alla omkringliggande fjäll heter men allt har försvunnit ur mitt minne. Jag är glad att jag kommer ihåg var vi var.

Leden förde oss över en bäck och strax efter det kom vi upp ovanför trädgränsen.

Min son är fotograf när jag är med i bilderna. Här var leden fortfarande väldigt bra att gå på men en stor del av den var inget jag skulle rekommendera om man inte antingen har bra fysik eller är som jag, dvs väldigt envis. Helt utan kondis är jag inte men jag har ju en del andra begränsningar, vilket jag fick känna på senare. Men det kunde jag lätt stå ut med eftersom hela dagen blev en helt fantastiskt härlig upplevelse.

På vissa sträckor fanns det spångar att gå på. Det ser torrt och fint ut men ofta var marken både blöt och lerig så vi var tacksamma för de spångade avsnitten.

Men vad gör det om det är lite blött när allt annat är så underbart. Ju högre upp vi kom desto fler fjäll dök upp bakom krönen på de närmaste kullarna. Den skarpögde kan kanske urskilja två renar, som ser ut som två svarta små fläckar, i det högra nedre hörnet.

Fjällbäckar brukar vara tillräckligt rena för att det ska vara riskfritt att fylla på vattenflaskor.

En av alla små raster under stigningen. Kan man ha det bättre?

Leden vi gick på syns tydligt i den låga vegetationen.

Vi var inte ensamma om att göra den här vandringen i det sköna vädret.

Vi började närma oss den sista, brantaste och mest krävande kilometern och, som ni ser, svänger leden till vänster för att sedan gå rakt uppför. Några renar passade på att springa förbi framför oss.

Det var alldeles för blött för att gå där ledmarkeringen sitter så det var stenar och klippor som gällde. Vid det här laget hade mina ben och höfter börjat protestera rejält och jag var tveksam till om mina skakiga ben skulle kunna bära mig ända upp till toppen. Det var väldigt många höga kliv både uppför och nerför och några gånger halkade jag i leran och satte ner ena knät. Det gjorde mig inget att jag blev blöt och smutsig. Det var bara att låta byxbenet torka för att sedan borsta bort det mesta. Det var bara mina skakiga ben som bekymrade mig och dessutom var energinivån på en väldigt låg nivå. Underligt nog skötte sig ländryggen väldigt bra och tack vare min tens mådde även bröstryggen finfint.

Men när det kändes som jobbigast så var det bara att stanna upp en stund, vila lite och titta ut över det landskap jag befann mig i. Då sköljde envishet och vilja över mig och jag orkade lite till. Lite avundsjuk var jag på min son som inte hade några som helst problem och som t o m blev sugen på att springa det fjällmaraton som det skyltades om längs leden. Jag är inte särskilt gnällig och jag lät inte det jobbiga påverka mitt humör. Jag njöt verkligen av den här fjällupplevelsen trots att den var så krävande. Men hur härligt det än var så vill jag berätta att det här var en prestation när det gäller mig. En prestation som mer än väl uppvägdes av allt det som var bra.

En kort stund tänkte jag att jag skulle ge upp och sätta mig på en sten och vänta tills min son kom tillbaka från toppen. Men självklart kunde jag inte göra så. Och vilken tur att jag är så envis för plötsligt kunde vi börja se lite av det som skulle visa sig när vi väl kom upp.

Vi tog en sista paus och här kollade min son i sin app med fjällkartor och såg att det bara var 150 m kvar. 150 m kan vara ganska ansträngande om det är en brant uppförsbacke så jag började gå lite i förväg för att kunna stanna och pusta med jämna mellanrum.

Men jag blev glatt överraskad över att det nästan var helt platt och väldigt lätt att gå. I stället för att ta en vilopaus väntade jag bara in min son.

När han kom ikapp var vi så gott som framme.

Vi var inte ensamma här uppe. Folk satt på olika platser och bara njöt. Många hade nog sparat sina matsäckar tills de nådde toppen men vi hade redan ätit upp våra mackor.

Vilken härlig känsla det är när man når sitt mål efter att ha kämpat. Min son var väldigt snäll och gullig och sa att inte många i min ålder och med mina besvär skulle ha klarat det här så pass bra som jag ändå gjorde. Kanske är det så men jag såg en hel del inte så unga personer som klarade sig minst lika bra och kanske t o m bättre. Man ska inte jämföra sig med andra utan bara med sig själv och jag kände mig nöjd. Inte bara nöjd utan väldigt lycklig. Här stod jag återigen högst upp på en fjälltopp, vädret var underbart, sikten relativt bra (lite soldis bara) och jag hade min son som sällskap.

I den information jag hittade på nätet om Ottfjället stod det att man kan se ända bort till Östersund. Jag kan svagt ana det som jag tror är Storsjön där borta men mer än så bjöd inte utsikten på den här dagen.

Vi kom fram till att det måste vara Åreskutan som syns till vänster i bilden. Åreskutans topp är 1420 möh men härifrån såg det fjället inte så imponerande ut.

Vi stannade kvar en stund på toppen och njöt av att bara vara där. Sedan påbörjade vi nerfärden som också var helt fantastisk. Självklart var det påfrestande för hela rörelseapparaten att gå nerför med höga nivåskillnader och försök att inte halka men mest var det en njutning. Inte minst när vi satte oss på en sten och tog fram kaffe och varsin chokladboll. Jag invigde den kåsa jag köpte i Kilpisjärvi tidigare i somras och kaffet smakade väldigt bra i den.

Två väldigt små hjortron hittade vi och vi stoppade i oss varsitt.

Så småningom kom vi ner till grusvägen igen och vi funderade på att följa den i stället för att vika av och gå den leriga stigen tillbaka. Men det skulle ha blivit en rejäl omväg och min kropp sa blankt nej till det.

Det är värre och svårare att gå nerför när det är lerigt och stenigt. Men till sist var vi vid bilen igen efter drygt 11 km fjällvandring. Att det tog oss ca sex timmar säger inte så mycket. Vi stannade ganska ofta och tog det lugnt när vi gick. Stegräknaren visade på dryg 22000 steg och det är nytt rekord för mig. Att det rekordet sattes i den här miljön räcker som förklaring till att jag får sota för det nu. Men jag skulle inte ha velat vara utan den här upplevelsen. Det var helt klart en av de bästa fjällupplevelser jag har varit med om.

Sommaren har varit så intensiv med massor av upplevelser och samvaro att jag nu, när allt är gjort, inte tycker att det finns något vare sig att berätta om eller visa. Det är tomt, men även till viss del skönt, att lugnet och vardagen åter tar över. Under drygt två sommarmånader har jag antingen varit på resande fot eller haft besök. Några dagar för mig själv har jag haft mellan besöken och resorna men jag har hela tiden haft något att förbereda mig inför och se fram emot. En helt fantastisk sommar då jag har varit ända nere i Skåne och högst upp vid Treriksröset och dessutom träffat vänner och släkt. Jag har njutit och varit lycklig. Jag har även förundrats över hur bra framför allt min ländrygg har mått och jag har tacksamt tagit vara på det och varit mer aktiv än på väldigt länge.

Nu är ryggen som vanligt igen men innan sommaren tyckte jag att den här nivån var ett bra mående. Det är det jag måste komma ihåg och fokusera på. Jag anpassar promenaderna efter det men det blir ändå rundor på runt en timme. Den träning jag har slarvat med hela sommaren kör jag på med för fullt nu och jag känner hur bra den är för mig.

Det passar mig ganska bra att jag inte hittar särskilt många fotomotiv nu. Det känns bra att låta kameran stanna kvar hemma och bara gå mina promenader utan tankar på bilder eller blogginlägg. Jag har inställningen att bloggen ska finnas för min skull och uppfylla mina behov och inläggen kommer när jag känner för att skriva. Ibland har jag något att säga men då och då kommer skrivlusten utan att det finns ett ämne eller ens en röd tråd. Just nu har jag en period då jag känner mig glad (som vanligt alltså 😀 ) men dissociationen tar en del plats och då orkar varken hjärnan eller jag förmå oss att hålla fokus på något som verkar genomtänkt. Jag hade inte tänkt skriva något nu men när jag tittade in till bloggen kom plötsligt skrivlusten och då blev det så här.

Jag kan ju i och för sig berätta att min son inte har fått nog av fjälltoppar och om en vecka kommer han hit igen. Vi är helt överens om att vi ska försöka hitta en fjälltopp som vi inte har varit uppe på förut. Kul och spännande ska det bli och jag hoppas att vädret kommer att vara snällt mot oss.

Jag vet inte när jag senast skrev ett inlägg utan ett enda foto men så höll det på att bli nu. Det kändes inte riktigt likt mig och när jag tittade ut genom fönstret fick jag en ingivelse. Det finns något jag ser väldigt mycket fram emot nu och det är dagar som på bilden nedan.

Här kommer ett litet tillägg och ett förtydligande. Bilden nedan är från förra hösten. Jag längtade efter höstfärger och letade upp en gammal bild.

Ibland är det inte så dumt att vara katthemsvolontär. Det är i och för sig alltid trevligt att komma till katterna men i morse var det extra roligt. En överraskning inne i karantärsavdelningen väntade. Jag har inte tagit några pass på ett tag och kände inte igen de två honor som delar ett bås och som enligt skylten utanför skulle vara dräktiga båda två. Jag såg bara den ena när jag kom in till dem men när jag satte mig ner för att göra rent i kattlådan såg jag den andra. Och nu var hon inte ett dugg dräktig. Under natten har hon fått tre ljuvliga små ungar och skött sig perfekt i sin modersroll. Jag och min nya volontärskollega, som är mycket mer erfaren än jag, hittade inga spår efter förlossningen så den nyblivna mamman har städat ordentligt. Alla verkade må bra men det blir förmodligen snart veterinärkontroll.

Fredagen den 13:e beställde jag en ny bil och jag hoppas att det datumet ger mig tur. Försäljaren hade även en bunt nycklar på bordet så det är nog bra att jag inte är skrockfull. Jag hade innan jag kom dit bestämt mig för att inte kosta på mig några som helst extra tillval men så fort jag kom innanför dörrarna vacklade jag i mitt beslut. Ni som kommer ihåg när jag bokade privatleasing av min nuvarande bil vet att jag väldigt gärna ville ha en blå bil och så blev det. Nu stod jag framför den bilmodell jag ville ha och den hade en mycket snyggare blå lack. Den ville jag verkligen ha. Men jag stålsatte mig. Det är inte värt att betala extra för färgen och därför var jag väldigt bestämd när jag och försäljaren gick igenom alla alternativ. Jag var inte ens beredd att betala 50 kr extra/månad för att få eluppvärmd ratt eller regnsensorer på vindrutetorkarna. Men till sist gjorde jag ett avsteg från min hårda linje. Av någon konstig anledning ingår inte längre gummimattor i priset. Det som följer med är mattor av tyg och då gick jag med på en extrakostnad på 15 kr/mån för att få det som jag tycker borde ingå. Det slutade med att jag hamnade på nästan exakt samma månadskostnad som jag har nu. I slutet av december får jag min nya privatleasade bil och den här gången blir den vit. Tråkigt men förnuftigt.

Ja, vad händer då? Ofta väntar solen på att få lysa från en blå himmel och det blir vanligtvis en skön och fin dag. Igår var det nästan helt klart när jag gick ut strax före sju på morgonen. Men jag hann inte gå särskilt länge innan dimman snabbt rullade in och dolde allt som låg en liten bit bort. Men det gjorde ingenting. Jag gillar även dimma och jag vet att den brukar kunna försvinna lika snabbt som den kommer.

Jag har konstaterat att det blir väldigt mycket rönnbär i år. Vad det innebär för den kommande snömängden i vinter vet jag inte och jag tror inte att det har ett dugg med varandra att göra. En del säger att gott om rönnbär ger en snörik vinter och en del säger precis tvärtom. Det blir som det blir och jag hoppas att det åtminstone blir någon dm snö.

Solen finns där bakom allt det grå och den gör sitt bästa för att få övertaget.

Rätt som det var kunde man ana att det fanns en sjö där nere.

Dimman lättar mer och mer.

Det är något underligt med den här platsen. Det är ofta här jag ser lite ovanliga varelser och efter att tidigare ha sett en storspov, en strandskata och en hare kom det den här morgonen fram en fin kisse och ville hälsa. Katter hör väl i och för sig inte till ovanligheterna men det var ändå lite underligt att den dök upp just här. Jag satte mig ner på huk och den kom fram och strök sig mot mig. Sedan gick den vidare åt ena hållet och jag fortsatte åt det andra.

Blå fläckar i allt det grå började synas.

Men borta i fjällvärlden låg dimman riktigt tjock.

Det ser ut som om kampen snart är över.

Solen hade inte riktigt vunnit matchen när jag kom hem men från min balkong såg jag att det inte skulle dröja länge innan dimman helt gav upp.

Jag gillar de här morgnarna som växelvis bjuder på sol och dimma. Och det lär bli fler sådana ju mer hösten närmar sig. Ja, jag vet att många av er inte vill tänka på hösten än på ett tag men jag har redan börjat se fram emot den.

Jag tänkte att jag äntligen skulle göra något åt min coronafrisyr. Inte klippa av den helt men vårda den lite. Jag ringde min frissa och fick veta att hon är hos sina barn och barnbarn på Ibiza och kommer hem i början av oktober. Åh, vad härligt för henne och vad glad jag blev för att hon äntligen kom dit. Min coronafrilla kan få fortsätta vara vildvuxen ett tag till men nu har jag i alla fall bokat en tid i oktober. Skönt med långt hår som inte kräver så mycket och även skönt att jag inte behöver bry mig.

När jag ändå var i fixartagen ringde jag även och bokade in en tid för att titta på en ny bil. Det är inte klokt vad tiden går. Det är snart tre år sedan jag fick den här bilen och i december går leasingperioden ut. Det blir förmodligen en likadan men den här gången tänker jag inte betala 169 kr extra i månaden för att den ska vara blå. Nu har jag haft en blå bil ett tag och är nöjd med det.

Jag fortsatte med nästa samtal som gick till min kontaktsköterska. Tidigare i somras blev jag uppringd av sköterskan på infektionsmottagningen i Linköping, som gav mig alla vaccinationer inför transplantationsutredningen. Enligt henne hade jag fått en rejäl reaktion efter pneumecockvaccinet för drygt fem år sedan. Hon sa att jag hade blivit röd och att hela armen hade svullnat och att jag därför måste kontakta min nuvarande läkare för att han ska kunna bedöma hur vi ska göra med nästa vaccindos. Tänk, jag kommer inte alls ihåg att jag fick en sådan reaktion. Men jag gick tillbaka i bloggen och hittade ett inlägg där jag skrev om hur jag hade vaknat med en svullen arm och att det strålade upp i nacken och ner till handen. Hur kan man glömma något sådant? Ja, nu vet jag ju att jag troligtvis har dissocierat bort det minnet och att även en del annat totalt har försvunnit. Jag vet att det har hänt men jag har inget som helst minne av det. Inte ens när jag blir påmind av någon. Tur att vaccinet tog slut i höstas innan jag hann få det. Med immunnedsättningen kanske det inte hade varit så bra och jag skulle, som vanligt, ha intygat att jag aldrig har reagerat på ett vaccin. Nåja, nu löser sig det också och jag ska tydligen bli kallad till ett besök i början av september för att diskutera det här.

Jag hade två samtal till att ringa men semestrarna är inte helt slut än så det får vänta. Men tre av fem är inte så illa.