Månadsarkiv: juni 2021

Många steg

Jag vaknade till en mulen söndag men det var uppehåll och det fick mig att bestämma mig för en tidig promenad i Leksand. Inte de centrala delarna utan som vanligt drogs jag till vattnet. Jag hade kollat upp att det finns parkering vid hembygdsgården, eller hembygdsgårdarna som det stod någonstans. Jag parkerade precis mitt emot den här fina gamla kyrkan. På en skylt vid byggnaden bredvid stod det S:t persgården och jag kan inte hitta något annat namn på själva kyrkan.

Hembygdsgården. I alla fall en del av den. Det finns många fina byggnader inom området.

Jag hittade en brant stig ner mot gångvägen som går precis längs med Österdalälven. Det var väldigt lugnt och speglingarna i vattnet fördubblade alla synintryck.

Jag valde att börja gå mot väster, mot Siljan.

Jag vet inte vad den här figuren vill med sitt viftande med vimpeln men jag vet att det finns minst två andra i min lilla bloggsfär som säkert kan svara på det. Här vände jag och gick mot bron i stället.

Det började se ganska mörkt ut där Österdalälven möter Siljan men än så länge höll sig regnet borta.

Trevåningshus.

En av båtarna som syntes under bron var Gustaf Wasa, en restaurang med extra byggnad och uteservering vid sidan av älven

Speglingar i vatten är alltid fascinerande och fina båtar har jag också gärna med i motiven.

Här kände jag några regndroppar och tänkte att det fick räcka med den sträcka jag hade gått. Men jag ville inte gå tillbaka samma väg utan drog mig längre upp mot stan. Jag vet inte om jag rörde mig i Leksands centrum men det är möjligt eftersom det fanns alla möjliga slags butiker i närheten. Jag trodde ett tag att jag kom till ett torg men det visade sig vara en stor parkering. Kanske en kombination.

Jag kom tillbaka till den lilla stugan lagom för att ta en kopp kaffe och för att fundera på vart jag skulle bege mig på eftermiddagen. Det regnade någon timme men inte alls lika mycket och länge som jag hade befarat. Jag kollade på naturkartan och hittade en led som går genom två små naturreservat. Det verkade som en lagom utmaning. Mina värdar var inte hemma när jag kom tillbaka från morgonpromenaden och de hade inte kommit hem när jag återigen gav mig av. Jag visste att de skulle hämta sin lilla labradorvalp och jag hade blivit lovad att få hälsa lite på den. Men jag kunde ju inte bara sitta och vänta så efter en lätt lunch (en macka) styrde jag bilen mot Nybodalens naturreservat. Det var en fin stig att gå på men det var bara en liten damm och en liten timrad stuga som fick mig att stanna till. Men jag kom snart ut ur reservatet och följde stigen mot nästa naturreservat, Digerberget.

På Digerberget finns det en fin utsiktsplats med ett vindskydd.

Det var en skön och fin vandring dit men jag tyckte att det var lite för tidigt att gå tillbaka till bilen. Jag satt en stund och njöt av utsikten och kollade sedan i mobilen om det fanns någon annan stig, en som kanske kunde leda mig ner till sjön. Det fanns det och nöjd med det började jag följa ledmärkningen neråt.

Det tog en stund och var lite längre än jag hade trott men så småningom var jag nere vid Siljan. Slogbod heter platsen där jag hittade ännu ett vindskydd. Nu fick jag en del huvudbry. Skulle jag gå tillbaka samma väg eller kunde jag orka gå en runda till. Hjortnäs brygga såg ut att ligga en bra bit bort men det var ändå frestande att gå på en stig som följde alla små vikar och uddar bort mot Hjortnäs. Det var fortfarande samma ledmarkering och jag tänkte att den leder mig säkert tillbaka till något av naturreservaten senare.

Det var en trevlig vandring med varierande natur. Vissa områden var privata och där fanns det skyltar som välkomnade folk som vandrar, men cyklister uppmanades att leda sina cyklar. Här kommer lite av det jag såg under promenaden mot Hjortnäs brygga.

Jag kände att det gott och väl hade räckt med den promenad jag hade gått för att ta mig hit men här, vid den vid det laget efterlängtade bryggan, upphörde leden och skyltar visade bara samma väg tillbaka längs sjön. Jag tog mig tid att stanna upp och se mig omkring när jag nu hade tagit mig dit. Jag var förvånad över att både kropp och knopp fortfarande ändå kändes helt ok och spekulerade i om det kanske berodde på att jag redan hade gått ganska mycket tidigare unde min resa. Men min kropp brukar inte fungera så och jag bestämde mig för att det inte spelade någon roll varför jag hade en så bra dag. Det var bara att glädjas åt att det var så och inte tänka så mycket.

Det fanns mer än bara bryggan att titta på. En gammal fin eka till exempel.

En dansbana och en stor mängd brädor med namn på folk som förmodligen har bidragit på något sätt till områdets skötsel och bevarande.

Jag var tvungen att ta ett beslut om hur jag skulle ta mig tillbaka till bilen. Att det var en rejäl promenad dit och att det var uppförslut hela vägen var det enda som var säkert. För jag tänkte absolut inte vända och gå tillbaka. Jag lyckades med karta i mobilen leta mig fram på halvt igenväxta stigar som ibland blev lite bättre för att sedan bli knappt synliga igen. Långa sträckor var det högt gräs och jag försökte låta bli att tänka på alla fästingar som hungrigt väntade på att få attackera. När jag äntligen hittade tillbaka till bilen var jag ganska trött men hade fortfarande inte alls lika ont som jag brukar få av kortare promenader än den här. Känslan att orka så mycket gjorde att tröttheten inte kändes så mycket. Det var mest glädje över att kroppen för en gångs skull var så snäll mot mig. Stegräknaren i mobilen visade ca 20.000 steg och det var många år sedan jag gick så långt och ändå mådde så bra.

En liten bit från Hjortnäs brygga fick jag syn på en lite annorlunda majstång. Det finns mängder av klädda stänger i Dalarna och en hel del har hamnat i mina bilder men den här var inte särskilt traditionell. För att ni ska se vad som finns i stången har jag förstorat en liten del av den i nästa bild.

Lite otäck tycker jag och jag föredrar absolut de vanliga, traditionella utsmyckningarna.

En amiral stannade till en stund.

Nu kommer jag till sötchocken. Mina värdar hade fortfarande inte kommit hem när jag kom. Jag tog en kopp kaffe och skyndade mig sedan in i duschen för att få bort alla eventuella fästingar, och även en del svett, och när jag var klar hörde jag bilen komma. Jag fick stålsätta mig för att inte storma ut för att få lite valpmys. Jag vet att en valp behöver lugn och ro och tid att vänja sig i sitt nya hem men jag hade ju blivit lovad att få hälsa. Jag väntade till nästa gång jag såg att de kom ut och jag fick höra att jag jättegärna fick komma. Jag satte mig ner i gräset och den lilla labradoren kom lugnt men glatt och lite vingligt gående mot mig. Inget hoppande eller bitande bara mjuk och gosig och så otroligt tillitsfull och trygg. Vilken tur jag hade som fick träffa denna vovve. Mobilen lyckades ganska bra med några bilder.

Resten av kvällen lämnade jag dem ifred men morgonen därpå fick jag chansen igen medan jag bar ut min packning till bilen. Jag plockade med mig en del rabarber eftersom jag hade blivit erbjuden det redan första dagen och nu ska det bli rabarberpajer.

Jag avslutar med lite dramatik under min hemfärd. Jag stannade till vid en obemannad bensinstation för att fylla tanken men kunde inte hitta mitt fodral med kreditkort och körkort där jag brukar ha det. Jag kände ingen panik men lätt nervositet medan jag letade igenom jackfickor, byxfickor och alla ytterfack i de väskor jag hade med mig. Jag letade i alla små fack i bilen och tittade t o m under sätena. Sedan letade jag på samma ställen en gång till men till slut fick jag inse att jag inte hade någon möjlighet att tanka eller att identifiera mig ens på en bemannad mack. Jag kollade hur långt jag beräknades kunna komma och färddatorn sa att jag skulle klara mig 16 mil till. Jag hade då ca 34 mil kvar hem.

Fortfarande kände jag ingen panik eftersom jag automatiskt blir lösningsfokuserad. Jag tänkte att min enda chans att få hjälp var att komma till en bemannad mack och kanske kunna få bli fakturerad eller kanske t o m kunna swisha. En koll med google visade att jag var tvungen att åka en liten omväg på ca tre mil till Edsbyn för att hitta en mack med personal. Jag skulle egentligen svänga av mot Kårböle men där vet jag att det är väldigt ont om mackar. Jag kom till Edsbyn och gick in för att be om hjälp. De hade ingen möjlighet att hjälpa mig. Bara kort eller kontanter accepterades och på en fråga om de privat kunde gå med på att jag swishade en summa som de kunde använda till att fylla min tank fick jag till svar att det fick de inte pga något bonusprogram kopplat till deras kort. De såg så ledsna ut över att inte kunna hjälpa att jag började tycka synd om dem. Men jag var fortfarande tvungen att lösa problemet och det fanns en kund till som väntade efter mig. Jag vände mig till honom och frågade om han kunde hjälpa mig. Jag föreslog än en gång att jag kunde swisha en summa i förväg för att han sedan skulle tanka åt mig. Vilken hjälte han var och vilken lättnad jag kände när han, efter att först ha sett lite tveksam ut, log och sa att självklart skulle han hjälpa mig. Jag slapp gå ut och vänta på andra kunder att fråga och det hann aldrig bli så pinsamt. Jag swishade 500 kr och tankade för 409 kr så för den vänlige mannen lönade sig vänligheten.

Jag kom hem och har tillräckligt mycket bensin kvar i tanken för att kunna göra små utflykter tills jag har fått nya kort. För naturligtvis har jag spärrat de tre kort jag hade. Jag har även anmält bådet till polisen och länsstyrelsen att jag har förlorat mitt körkort. Nu är det bara att vänta på att jag ska kunna handla igen och i dag tog jag passet med mig ifall jag skulle bli stoppad i en poliskontroll. Jag vill gärna tro att de godtar det när de ser att jag har anmält att mitt körkort är förlorat. Jag har fortfarande inte hittat mina kort men ingen har försökt ta ut några pengar så förmodligen ligger de på en bra och säker plats. Kanske någonstans hos min syster eller i hennes bil. Men, kära syster, om du läser det här så behöver du inte leta för jag har i alla fall spärrat allt.

En fin dag på flera sätt

Jag var tvungen att tänka efter lite för att vara säker på att det var igår jag lämnade Motala och min syster. Det känns som om det måste ha gått minst en dag till men så är det ju inte. Jag hade bestämt med mina två döttrar och den yngsta dotterns man att vi skulle träffas i Örebro ca halvelva och exakt då parkerade jag där vi hade stämt träff. Vi började med att strosa runt i Stadsparken under kunnig ledsagning av svärsonen. Han visade oss bl a en katsura, ett träd som härstammar från Japan och Kina. Inte att förväxla med den vanliga japanska lönnen Katsura, som är en grönbladig lönn. Tyvärr blev bilden på katsuran inte bra och är därför inte med här. Men som synes finns det en hel del annat att se och här är ett litet axplock.

Vi avslutade med att gå förbi Wadköping men valde att inte gå in och blanda oss med alla andra besökare. En figur, som jag inte visste stod staty i Örebro Stadspark, är Cajsa Warg. Jag citerar henne ibland (”man tager vad man haver”) och tyckte att det var lite kul att hon stod där.

Vi beställde pizza från Vegohuset. Helt vanliga pizzor men alla går att få med veganska ingredienser. Det var ganska soligt och varmt men vi tog med oss två filtar och satte oss på gräset i en skuggig del av parken och åt våra pizzor. Det är väldigt sällan jag köper pizza så jag njöt av min. Det verkade som om de andra tre också var nöjda. Det var härligt att träffas men det blev inga kramar den här gången. Vilken konstig känsla det var att säga hejdå utan någon som helst närkontakt. Men så småningom ska vi ta igen alla kramar vi inte har gett varandra under den här pandemin.

Jag hade bokat en liten stuga lite norr om Leksand och for vidare mot Dalarna. Väderprognosen visade på väldigt ostadigt väder under söndagen (idag) så jag tänkte att det var bäst att passa på med ett besök på Dalarnas naturum redan samma dag, innan jag tog mig ända fram till dagens mål. Med några bensträckare längs vägen kom jag fram ganska sent på eftermiddagen men vad gör det när man har all tid i världen? Det var bara en halvtimme kvar till stängning men det var väldigt många bilar på den stora parkeringen. En parkering med en vacker utsikt ut mot Siljan och Siljansnäs. Några kor, deras kalvar och en ståtlig tjur fick också plats i bilden.

Inne på Naturum gick jag en ganska hastig sväng för att se om något var av intresse. Jag är inte helt bekväm med uppstoppade djur så det var mycket jag inte ägnade något intresse åt. Att ta in mycket information i text är inte något min hjärna orkar med men jag fastnade vid den här skylten och det som ska föreställa en meteorit.

Jag gick ut i stället och det är i naturen jag trivs bäst. Alldeles bredvid Naturum byggs det och det blir förmodligen ett utkikstorn. Om det ska kombineras med något vet jag inte men det ser ut att finnas mycket plats på alla våningsplan.

Jag följde en naturstig som är ca 2 km lång. Alldeles lagom eftersom jag började bli hungrig. Den soliga dagen såg ut att snart övergå till en regnig kväll.

Vid några platser skyltades det med utsiktsplats men det var nog längesedan man såg bra därifrån. Uppvuxen skog skymde det mesta. Vilken tur då att det fanns en fin utsiktsplats utan skylt vid sidan av stigen.

Ett litet fynd gjorde jag och jag hade helt klart letat efter fler sådana fynd i närheten om jag inte just då hade känt tunga regndroppar. Jag var inte klädd för regn, bara en ärmlös blus och korta byxor, så jag skyndade på för att ta mig fram till utgångspunkten och till bilen. Lite blöt blev jag men i alla fall inte dyngsur.

Det var lite svårt att se vilken stuga som var ”min” när jag nådde målet. Jag körde lite för långt, vände, stannade och tvekade och försökte titta på bilderna i mobilen. Som tur var kom en av mina värdar ut och vinkade åt mig så att det löste sig. Ett supertrevligt värdpar satt ute i trädgården och fikade när jag kom och jag kände mig väldigt välkommen. Hos dem hade solen lyst hela tiden så regnskuren var lokal just där jag hade varit. När vi stod och pratade kom några höns fram och jag frågade om man kan klappa höns. Javisst, men de kanske tror att de ska få något ätbart av dig och nyper till lite, sa kvinnan. Jag ler lite åt mig själv så här i efterhand när jag tänker på att jag betedde mig precis som jag skulle ha gjort om hönorna var hundar. Jag satte mig på huk, sträckte fram en hand och väntade för att hönorna skulle få bestämma om de ville komma fram. Det resulterade i ett rejält nyp och jag lärde mig något 😀 Men det blev inte ens ett märke så det var nog inte så rejält som jag upplevde att det var då. Hur som helst så sa jag att jag är van vid hundar och inte vid höns och då fick jag veta att de skulle hämta en labradorvalp dagen efter, som är idag nu när jag skriver. Den valpen får ni veta mer om i nästa inlägg. Mitt vänliga värdpar bad mig även att plocka så mycket rabarber jag vill och naturligtvis ska jag ta med mig en del stjälkar när jag åker i morgon.

Resterna av pizzan följde med mig på resan och intogs med stor njutning på den skönt skuggiga uteplatsen utanför ”min” stuga. En stuga jag genast kände trivsel i. Gammal och inte så modern men den luktar som stugan i Optand luktade när min farmor och farfar hade den. En lukt av ved och utbrunnen brasa som inte kommer från en kamin utan från en öppen eldplats. Minnen och nostalgi. En inte så vacker men otroligt skön fåtölj med högt och bra ryggstöd och två sköna sängar finns och dessutom ett fullt fungerande kök och ett badrum med dusch. Allt man kan begära och jag känner att jag gärna skulle ha den här stugan som min egen sommarstuga. Det är bara sjöutsikten som fattas. Jag förstår inte riktigt själv varför just den här stugan känns så rätt, men det gör den.

Det var, som rubriken säger, en fin dag på flera sätt. Jag fick träffa mina döttrar och min svärson i en vacker stadspark och jag fick åka genom ett bitvis helt fantastiskt vackert Dalarna. Vägen till Naturum är en upplevelse där man har sjön nära inpå en stor del av sträckan och där nästan alla hus är faluröda och timrade. Jag tänkte att om jag inte hade älskat Jämtland så mycket som jag gör så skulle Dalarna, och speciellt det här området, kunna bli ett landskap jag kan trivas i. Söndagen har också varit händelserik men mer om det kommer i nästa inlägg och kanske har jag hunnit hem till Frösön när jag skriver det.

Blå lagunen

Vi lämnade Målsånna och stugan vid Anebysjön i förrgår morse och jag gör ännu en mellanlandning här i Motala hos min syster. I Målsånna såg vi ytterligare en huggorm och den här gången ringlade den sig snabbt över den grusväg vi gick på. Men vi hade tur igen. Ingen blev biten och förmodligen hann ormen bli mycket mer rädd än vi.

Målsånna bjöd på mycket blomsterfägring och här är några av blommorna. Fingerborgsblommorna känner jag igen men de andra hittar jag inga namn på.

Varje kväll, förutom den kväll det var helmulet, tog jag ett foto på kvällshimlen. Alla kvällar såg olika ut och tyvärr var ingen riktigt spektakulär. Men jag tyckte ändå att det var kul att samla ihop dem i en bunt.

Jag har sett bilder från min systers promenader vid Blå lagunen, utanför Skänninge, och jag ville gärna komma dit och se den fina lilla sjön med egna ögon. Igår åkte vi dit och började med en liten promenad över en sandig och torr öppen yta. Men trots torkan verkade en hel del växter trivas där och ibland får de ju en del vatten.

Blå lagunen är i mina ögon inte blå utan skiftar i olika turkosa och gröna nyanser. Enligt ”badkartan.se” är den lilla sjön ett gammalt grustag och är privatägd av markägare med angränsande marker. Därför finns det ingen riktig parkering utan bara en liten p-ficka där stenblock blockerar vägen in till sjön.

Kanske en svårtydd bild men jag fotade rakt ner i vattnet där både himmel och träd speglar sig.

Det hade varit skönt med ett bad men tyvärr var bara en av oss förberedd för en simtur. Ibland är det bra att vara hund.

Ett gäng ungdomar, i sällskap av en vuxen (kanske någon slags ledare), hade en fin dag i ena änden av sjön och några kom in i mitt motiv.

Det blev en dag med flera nya upptäckter för mig. Jag har sett Göta kanal och slussar förr men jag har, såvitt jag vet, aldrig varit vid Borenshults slussar i Motala. Det ska i så fall ha varit när jag som barn bodde i Motala, mellan 3 och 6 års ålder, men i så fall är det bortglömt. Vi tog bilen dit på kvällen eftersom det hade blivit lite för långt att gå från min systers hus. Tyvärr var slussen stängd till morgonen därpå så vi fick inte se några slussande båtar.

Göta kanal går genom Motala och möter i ena änden Vättern och här i Borenshult förstår man av namnet att det är sjön Boren som ansluter.

Det är en ganska stor höjdskillnad att klara av från Boren till Vättern, eller tvärtom.

Efter att ha sett slussarna fortsatte vi att promenera längs Göta kanal åt andra hållet.

Kanadagässens ungar har blivit ganska stora…

…men de behöver fortfarande beskydd och det får de. Vi fick väldigt tydligt veta att här fick vi inte komma närmare.

En liten bit längre bort såg vi några ungar som såg ut att ha kläckts senare.

Och även här blev vi varnade av en av de vuxna gässen.

1810 togs första spadtaget för byggandet av Göta Kanal i Motala på Östgötasidan och i Forsvik på Västgötasidan. Den grävda kanalen är 87km lång, den sammanlagda kanalen 190km lång. Göta kanal invigdes 1832.

Gamla Motala Verkstadsområde ligger som ett historiskt minne  längs Göta kanal och Motala ström. Motala verkstad, som idag kallas för ”Verkstadsindustrins vagga”, grundades av Baltzar von Platen 1822 och verkstadens främsta uppgift skulle vara att förse byggandet av Göta kanal med broar och slussportar samt svara för reparationer och underhåll av mudderverk. Verksamheten växte sedan så att man i mitten av 1800-talet blev en av landets ledande industrier. Motala Verkstad finns kvar än idag, men på en annan plats än tidigare. Man har bland annat tillverkat ångpannor, hjul- och propellerdrivna fartyg, landsvägs- och järnvägsbroar, ång- och eldrivna lokomotiv, landningsställ till stridflygplan, medicinsk utrustning som strålkniven. /http://k-arv.se

Vi passerade det industrimuseum som berättar om Motala verkstad och ångloket utanför är en bra fingervisning om en del av det som tillverkades.

Vid Mallboden café och vandrarhem satt folk och hade en skön stund alldeles intill kanalen.

Min syster var bara ett halvår gammal när vi flyttade från Motala och hon ville gärna se var vi bodde under vår Motalaperiod. Slussarna ligger alldeles i närheten och det kändes lägligt att ta en liten sväng förbi Lustigkullevägen. Eftersom jag var nästan sex år vid flytten har jag kvar en hel del minnen. Jag var där och tittade vid ett sjukhusbesök medan jag väntade på levern (ultraljudsundersökningarna gjordes på Motala lasarett av någon anledning) och jag kände då igen det hyreshus vi hade bott i. Området ser kanske inte alltför lockande ut nu men det är alltid kul att se var man har bott. Nu har jag täppt igen den luckan i min systers medvetande om sitt liv.

Vid den röda pricken parkerade vi, alldeles intill slussen. Sedan promenerade vi längs kanalen, den streckade linjen. Den gula markeringen visar var Motala ström går ut i Boren. Motala ström och Göta kanal rinner alltså parallellt en bit. Vid den blå markeringen, längre ner på kartbilden, bodde vi när jag mellan tre och sex år. Min syster har alltså aldrig bott i Östersund, där jag är född, eller i Örebro, vår bostadsort innan vi kom till Motala, men vi har båda två hamnat i våra födelsestäder och vi trivs väldigt bra. Motala är en vacker stad med massor av vatten så här finns det massor av fina promenadrundor.

Nu är det midsommarafton och den börjar med regn. Men förhoppningsvis blir det uppehåll lite senare och kanske kan det bli grillat till middag. Annars går det bra ändå. Ingen av oss känner att vi måste fira så mycket så vi är ganska nöjda hur det än blir. Men jag önskar ändå er alla en riktigt fin midsommar 😀

Sommarhetta

När vi åkte från Motala till stugan i Målsånna passerade vi Mjölby. Nu känns det som om jag bara har fina minnen därifrån men jag kan fortfarande känna förundran när jag ser potatisrondellen. Jag har visat potatisen som julgris förut men aldrig när den är just en potatis. Den bilden är tagen genom en bilruta i farten på väg förbi men ni kan nog ändå se att det inte är en dekoration att vara stolt över. Men julgrisen är söt och den får vara med för jämförelsens skull.

De första dagarna här var alldeles lagom varma och kvällarna var svala. Inga problem alls att få bra inomhustemperatur till sovdags och jag har känt en lycka över att få vara här och bara ha det bra. Men sedan har det inte varit lika skönt. Jag har kunnat konstatera att när termometern går upp över 28 grader slutar min hjärna hänga med och den har ju sina problem redan innan. Då är det inte så skönt med en hetta på 32 grader flera dagar i rad. Förmiddagarna har varit helt ok men efter min dagliga bad- och soltimme har det mest handlat om att vänta på den relativa svalkan på kvällen. När jag såg att det skulle vara 9 grader och regn hemma var det nästan som att jag kände en liten hemlängtan. Men inte egentligen. Vi är ju ändå på en härlig plats och har det väldigt bra i jämförelse med många andra. Det finns de som måste jobba med t ex asfaltering i hettan. Nu väntar lite svalare dagar och det känns väldigt bra.

Det här blir ett inlägg med bilder från flera dagar och med en del av det vi har sett under promenader och vid stugan. Vi har tagit tidiga morgonpromenader för att orka gå ordentliga rundor innan värmen slår till rejält. En söt liten kopparorm låg vid stigen en morgon.

Igår morse såg vi en figur som inte kändes lika oförarglig. Jag såg den precis när Roddy sprang förbi alldeles bredvid den och jag ropade till min syster att hon skulle hålla in sin vovve. Men då var han redan förbi och som tur var utan att huggormen reagerade.

Den lilla mysiga campingen ligger så fint vid Anebysjön.

Min son kom i lördags. Han tog tåget till Aneby och mitt i den värsta värmen på dagen kom han vandrandes på den 5 km långa vägen hit. Självklart erbjöd vi oss att hämta honom men han ville gå och här väntade ett skönt dopp i sjön. Min syster passade på att fota mig och min son tillsammans med Roddy när vi alla tre var väldigt påverkade av värmen. Men i skuggan på trappan var det överkomligt i den svalkande vinden. Det var t o m ganska skönt. Man vänjer sig efter någon dag men hela tiden har jag känt att 28 grader är min gräns. Man kan ha kul och skratta även om man är mosig i hjärnan och kanske har man lättare till skratt när det är så.

Kor, eller rädslan för att gå i kohagar, har varit ett återkommande inslag i min blogg under den här resan och kossorna finns även här. Men de håller sig i sina hagar och vi har gått på andra sidan alla elstängsel. Jätteskönt att slippa vara på helspänn när kohagar måste passeras. Jag vet egentligen inte om det är några kor med i de här bilderna. Jag ser inga juver och i bilden till höger ser det ut att vara antingen tjurkalvar eller kvigor.

Att vi har gått de längsta promenaderna på morgnarna betyder inte att det inte har varit varmt och då behövs det en vätskepaus ibland.

Vi träffade på ena ägaren till gården, stugorna och campingen och han berättade att de fåglar jag har visat tidigare är myskankor. Jag gissade ju att de är ankor men var inte säker. Myskankor äter tydligen mördarsniglarnas ägg och därför har de fått ett hem här.

Min syster skriver på sin nya bok och på förmiddagarna går det bra att sitta i uterummet.

Så passande det är att vi befinner oss i Småland när landskapsblomman Linnea finns i stora mängder i skogen.

Min syster och min son tillhör det fåtal personer som gärna ställer upp på att vara med på bild i min blogg och då är det så klart kul att ha dem tillsammans på en del bilder. Roddy ställer också alltid upp men jag är inte säker på att han vet vad han ställer upp på.

Mitt i grusvägen växer den här söta blomman som jag tror är en rosenvial. Jag såg att många fler växte på sidan av vägen.

En helt blank sjö efter en morgonpromenad. Som tur är har det börjat blåsa varje dag i samband med att temperaturen har ökat. Hade det varit så här lugnt och 32 grader så skulle det ha varit väldigt jobbigt.

Nu är det måndag morgon och termometern visar att det är 17,5 grader inomhus. Jag låter ändå alla fönster vara öppna för nu uppskattar jag verkligen att ha det svalt. Men värmeböljan verkar vara över för den här gången och i dag ska det bli humanare temperatur. En dag till är min son här men efter middagen måste han bege sig hemåt. Hans semester börjar inte förrän om några veckor.

En veckas lugn och ro i Målsånna

Det är vad vi tänker oss att den här vistelsen ska erbjuda. Men jag börjar med morgonpromenaden i Motala och den runda vi gick ner till Varamobadet och ut på den udde som ligger söder om den långa stranden. Vi hade tur att vi var ute och reste just den vecka som alla badplatser runt Vättern visade på väldigt höga halter av olika tarmbakterier och att de försvann redan tills vi kom dit igen. Det var nog många som tänkte att badsäsongen fick ett slut innan den kom igång men så illa var det inte.

Jag hittade många rödfibblor längs vägen och här är de tydligen mycket vanligare än hemma.

Både min syster och jag plockade smultron åt Roddy och det var inte förrän efteråt som jag kom på att jag inte ens hade smakat själv. Men jag fick i alla fall med mig en bild.

När man är i Östergötland ska man så klart fota blåklint, landskapsblomman där.

Nere vid stranden är det hundförbud efter kl 09.00 men man får gå en liten bit ifrån och innan udden börjar är det inofficiellt ok att gå ner med hundar och låta dem bada.

Nere vid vattnet fick mamma storskrake bråttom att få ut sina ungar i vattnet. Sedan vände hon sig om liksom för att kolla hur stor faran var. När hon tyckte att ungarna var tillräckligt långt ute, och kanske utom fara, gick hon själv ner i vattnet och simmade ut till sina småttingar.

Från nästan helt stilla vatten inne i viken…

…till lite mer dramatik ute på udden.

Roddy – en blomma bland blommor.

Strax före två på eftermiddagen satte vi oss i bilen och for mot Målsånna. Alldeles vid Anebysjön i Småland ligger den stuga där vi ska tillbringa en vecka och bara ha det skönt. Förutom promenader med Roddy har vi inget annat än bad, sol (sparsamt för min del men ändå så att det syns lite), lättsam matlagning och slappartid planerat. En annorlunda inställning än den vi hade under rundresan ännu längre söderut. Men lite mer har vi ändå att se fram emot. När jag pratade med min son för några dagar sedan och han förstod att vi skulle hit just när värmen blir som värst kom det ett spontant ”åh, får jag också komma dit?”. Han är ledig tre dagar och självklart är han välkommen. Både jag och min syster tycker att det ska bli jättekul. Är det någon gång man ska bo precis vid en sjö, eller ett hav, så är det ju när termometern går över 30 grader.

Jag och min syster har hyrt en stuga här vid två tidigare tillfällen men nu var vi lite sent ut och den stugan var fullbokad. Det var bara bra för i stället fick vi en ännu finare stuga. Lite längre från sjön men både trevligare och, kanske viktigast, med badrummet inne i huset och inte i en separat byggnad.

Uterummet.

Matplats och i nästa avdelning kombinerat vardagsrum och sovrum. I den sängen sover jag eftersom jag vaknar tidigast och för att min syster ska kunna stänga in sig och Roddy. Jag sov gudomligt gott i natt och om vi bara lyckas få ner värmen till en acceptabel nivå om kvällarna så tänker jag fortsätta sova gott. Det finns alltså ett sovrum utöver de här utrymmena, ett enkelt men funktionellt kök och ett badrum med dusch. Min son får välja mellan att dela dubbelsäng med mig eller ta en bäddmadrass från en av sängarna i sovrummet och bädda i soffan. Det löser sig på något vis.

Men kanske det bästa, under de här väderförutsättningarna, är vår privata strand och en alldeles ny brygga.

Det kom en sädesärla och satte sig på taket till lusthuset.

Ett tydligt bevis på att det är ljusare kvällar och nätter hemma är att jag faktiskt hann se solnedgången innan jag somnade. Jag kom nog kanske t o m lite för sent för att få se det allra finaste momentet. Bilden är tagen vid halvelvatiden.

I morse var det bara 18 grader inomhus när jag vaknade halvsex. Men det lär inte bli fler nätter med bara 11 grader utomhus så kanske kan vi inte få så svalt och skönt resten av veckan. Just nu är det 24 grader inne men det har sjunkit från 29 grader så det är på väg åt rätt håll. Det fläktar skönt och vi har öppnat nästan alla fönster.

Det blev en skön morgonpromenad på ca 1,5 timme och vi passerade själva Målsånna gård. Där hade inte tuppen lyckats få ut sina hönor än trots att han gol högt. Men några andra fjäderfän var ute och gick. Jag vet inte om det är ankor men det är min gissning.

Vi kom in i skogen och där blommade lingonriset rikligt. Ni kanske kan ana något svart och vitt suddigt i bakgrunden. Det är Roddy som blev nyfiken på vad jag hittade för något spännande.

Efter lunchen blev det en stunds solande för mig, en halvtimme på var sida har jag gett mig själv tillstånd till. Jag t o m badade trots att det kändes lite kallt i vattnet. Men när jag tog ut en termometer och lät givaren hamna på botten en bit ut vid bryggan så visade den 22 grader. Då kan man knappast klaga. Nu är i alla fall sommarens premiärdopp avklarat och det var ändå ganska skönt.

De här två inredningsdetaljerna är jag nyfiken på vad det kan vara. Vi har funderat men inte riktigt kommit fram till vad de har använts till. Kanske något att nysta upp garn på men det finns inget att sätta fast garnhärvan på. Det vore kul om någon kunde ge ett svar på vad det är för redskap.

När min son kommer ska vi göra slutplaneringen på ett nytt äventyr. Ni tror nog att jag är alldeles tokig som ska ge mig iväg igen men jag är inte den som funderar länge när det vankas roliga resor. Fonderna har haft en bra utveckling och det gör att jag kan ta mig råd till detta. Den här sommaren blir alldeles fullsmockad med roligheter för min del. När jag kommer hem dröjer det inte många dagar innan bloggvännen Lotta kommer och hälsar på mig några dagar. Jättekul och något vi har planerat länge men inte fått till förrän nu. Förmodligen blir det så att samma dag som hon åker vidare så har min son kommit till mig och vi ger oss iväg norrut. Om allt går enligt planerna och Finland och Norge låter oss, som båda då är fullt vaccinerade, passera gränsen utan några särskilda restriktioner så har vi tänkt åka ut till Östersjökusten, vidare mot Haparanda och med målet att komma till Treriksröset. Men då måste vi ta oss genom Finland sista biten och vi har chansat och bokat ett boende i närheten av vårt mål. På tillbakavägen har vi dubbelbokat boenden i Norge och på svenska sidan. Det är så förmånliga avbokningsregler och det kändes säkrast. Jag åkte ju Vildmarksvägen på egen hand förra hösten och nu vill min son gärna åka samma rutt. Det blir i motsatt riktning men jag gör gärna om den resan. Det får bli avslutet på det äventyret och sedan är det slutrest på ett tag. Jag får nog vara nöjd med att ha varit både nästan längst söderut och allra längst norrut samma sommar.