Ännu ett tecken?

Bilderna nedan är från tre olika promenader den här veckan. När vardagen inte bjuder på något nytt kan jag lika gärna bunta ihop dagarna i ett inlägg. Men det har varit bra dagar och fina promenader. Det är bara det att jag inte har haft något att skriva om. Men jag kan i alla fall berätta att nu är min roadtrip ner till sydligare delar av landet så gott som färdigplanerad och bokad. Totalt blir resan tre veckor och fyra dagar lång och jag ska njuta av varenda dag. Men det är några veckor kvar tills jag ger mig iväg så det berättar jag mer om när jag är där.

Under vintern har jag träffat på rådjuren inne i skogen men nu ser jag dem titt som tätt ute på lägdorna under mina promenader. När jag gick den här rundan, den med den vackra utsikten mot fjäll och sjö, hade jag precis gått i uppförsbackar ända hemifrån och den brantaste biten upp till den plats där panoramavyn är som mest storslagen, när min svärmor ringde. Just då stod jag precis framför bänken där många väljer att sitta ner en stund för att både ta igen sig och beundra utsikten. Som tur var var bänken ledig och med ett litet ansträngt stön satte jag mig ner för att prata en stund.

Att sitta ner är en förutsättning för att jag ska kunna prata mer än bara en kort stund eftersom jag inte orkar hålla upp armen med mobilen mot örat mer än så. Sitter jag ner kan jag ge armen stöd och då går det bra. Det blev ändå ett ganska kort samtal jämfört med hur de brukar vara. Efter ca en kvart skulle vi precis avsluta då jag hörde ett ljud och sa till min svärmor att vara tyst. Inte så trevligt men hon var glad att jag gjorde det när hon fick förklaringen. En storspov kom flygande precis ovanför mig och ännu en gång kunde jag konstatera att man kan se dem även här på Frösön. Jag hann knappt berätta vad jag hade sett innan min svärmor sa ”det var Kenneth” (min man och hennes son). ”Tror du det?” svarade jag och fick ett bestämt ”ja, vi pratade ju om honom” till svar. Jag vet inte om hon menade att Kenneth visade sig som en storspov eller om hon trodde att han skickade ett meddelande men jag sa inte emot. Vi pratade inte mer om det utan avslutade och jag kände mig lite glad för att min svärmor säkert fick lite tröst och glädje genom storspoven som jag såg.

Jag har tidigare skrivit om att det inte finns lika många färgvariationer på blåsipporna här uppe som i t ex Östergötland men nu har jag hittat några som i alla fall nästan är rosa. På två helt olika platser under två olika promenader såg jag dem. Kanske kan man säga att de går lite mer åt det violetta hållet men jag tycker att de är rosa. Nu har jag sett både vita och rosa blåsippor förutom alla de som har diverse nyanser i blått.

Just nu är lärkträden fulla av små söta blivande kottar.

Kabbelekan har än så länge bara knoppar men snart så…

Årets första gullviva. I alla fall för mig.

I morgon är det säsongsstart för att leta efter pinnar med bokstäver, de som kallas checkpoints, i naturen runt omkring i Jämtland och jag hoppas att min väderapp har rätt i att det ska vara uppehåll några timmar på förmiddagen och en bit in på eftermiddagen.

Två fågelsjöar på samma dag

Efter frukosten och en stunds tittande på ”Morgonstudion” beslöt jag mig för att åka till Lillsjön för dagens promenad. Än så länge är det för tidigt för nykläckta små dunbollar men de vuxna är också ganska trevliga att titta på. Jag hade inte räknat med att få se så många andra fåglar än gräsänder och måsar men jag hade lite tur. Tyvärr hade jag bara mitt standardobjektiv med mig och fåglarna ville inte komma nära mig och visa upp sig. Men det syns ändå vilka sorter jag såg och det får jag nog vara nöjd med.

Den första fågel jag såg var en brunand.

De skränande skrattmåsarna hördes lång väg.

Jag fick syn på några små, mörka prickar en bit bort och vände kameran ditåt. Det var svårt att urskilja några färger eller detaljer och inte förrän jag kom hem och ljusade upp motivet lite kunde jag vara säker på att det var två svarthakedoppingar.

Jag kom tillbaka till den lilla pyttesjö som jag började vid och nu simmade paret knipa sakta fram.

Det blev inte en särskilt lång promenad och när vännen Anna-Lena skrev och frågade om vi skulle gå runt Ändsjön tillsammans hängde jag gärna med. Jag borde ha lärt mig av morgonens upplevelse att jag skulle ha tagit det större objektivet men så smart var jag inte. Uppifrån fågeltornet såg vi bl a herr och fru vigg.

Så småningom kom en liten svarthakedopping simmandes. Förmodligen fick Anna-Lena mycket bättre foton med sitt större objektiv men återigen…det syns i alla fall vad det är jag har försökt fota.

När vi gick vidare, under glatt samspråk, hörde vi några skrik och undrade vad det var som lät. Vi tog oss närmare sjön och fick se två sothönor. Om det var de som skrek vet jag inte men vi såg inga andra fåglar i närheten.

Kanske blev det här dagens bästa och skarpaste bild med ett tydligt motiv.

Kyligt men ändå skönt

Jag vägrar plocka fram långkalsongerna igen och därför måste jag vänta tills termometern visar åtminstone någon plusgrad innan jag går ut. I går blev det en promenad genom skogen bort till Sommarhagen och jag hittade en vit blåsippa. Här är variationen av färger inte lika stor som den var i Mjölby men det finns i alla fall många blå nyanser och en del vita.

Det börjar hända saker i häggen. Det är långt kvar till blomning men den visar i alla fall god vilja.

Björktrastar hoppar omkring lite överallt och det hörs att de är här.

I morse kom jag iväg vid niotiden och det var Bynäset som var mitt mål. En kylig morgon med lite kalla vindar i början av promenaden men efter ett tag kom jag in i lä och det var bara skönt. Förutom långkalsingarna så har jag även plockat undan vinterskor och vinterjackor men mössa och fingervantar får hänga med ett tag till.

Jag hörde en trumvirvel och tittade upp och en bit åt sidan. Där satt hackspetten och gjorde det som hackspettar gör.

Det var ganska bra sikt så jag testade att fota Åreskutan, som ligger väldigt långt bort men som ändå gorde sitt bästa för att vara till sin fördel på bilden.

Oviksfjällen ville också vara med.

Jag hade varit förutseende nog att ta med en macka och något att dricka, bara för säkerhets skull, och det var jag glad för. Jag var superhungrig när jag kom hit och jag satte mig på stenen, på sittunderlaget som jag också hade tänkt på att ta med mig, och njöt av min goda macka.

Jag fick se en kanot, eller kanske en kajak, passera medan jag stillade min hunger.

Jag har visat den här kartan förut men som en liten påminnelse får den vara med igen. En lagom runda på sju km. Men det kändes lite både här och där i kroppen ändå. Trots det var det en toppenfin dag som gav mig massor med glädje 😀

Lite flummiga tankar

Jag har inte lidit av den lite kyliga våren. Så länge det är uppehåll och gärna så lite vind som möjligt så är det helt ok. Men igår, på eftermiddagen, var det riktigt skönt ute och jag tog en promenad bort mot Sommarhagen men svängde ner mot sjön innan jag kom dit. Jag fortsatte västerut en bit innan jag gick ner till den gångväg som följer sjön tillbaka. Det var där jag för ett tag sedan hittade skylten med budskapet att allt kommer att bli bra. Jag letade inte aktivt efter vårtecken men några såg jag i alla fall.

När jag passerade den brunn jag skrev om i samma inlägg som skylten om att det blir bra, stod två små killar där och de pumpade upp lite vatten och drack ur en skopa som någon hade hängt dit. De ropade ”hej” på långt håll och när jag kom närmare frågade den ena om jag tror att det är en helig brunn. Nu i efterhand undrar jag var de fick den idén ifrån men kanske var det något de läst eller från något spel. Jag svarade i alla fall att det tror jag inte och då övergick killarna till att berätta om hur gott och väldigt kallt vattnet var. Kul med barn som tar kontakt och samtalar när man träffas ute i naturen.

De lite flummiga tankarna, som rubriken hänvisar till, kom när jag lite senare plötsligt såg en välbekant fågel komma flygande. Jag har inte sett några storspovar på Frösön men nu kom en seglande rakt över mig. Den var helt tyst och den landade bara en liten bit framför mig. Där stod den en kort stund och sedan lyfte den och försvann bort och då kom den härliga sången. Jag kände att jag blev väldigt rörd, glad och varm. Ni minns kanske att jag skickade en hälsning med storspovarna i Optand till min man för några dagar sedan (jag brukar göra det, bara för att det känns bra). Nu kom tanken till mig att min man skickade en hälsning tillbaka till mig med den här storspoven och efter uträttat uppdrag flög den vidare. Jag väntade ett tag men den kom inte tillbaka. Det är lätt att se efterlängtade tecken om man letar efter dem och jag skulle önska att jag verkligen trodde på det jag tänkte och kände. Men riktigt så flummig är jag inte och det kanske är synd. Det är ju en trevlig tanke, även om den inte är trolig.

Storspoven styrde ut över sjön och passerade över två fåglar, som jag tror kan vara storskrakehanar. Men rätta mig gärna om jag har fel.

Jag trodde först att jag kom lite för nära och att de flydde från mig. Men när jag kom hem och tittade på bilderna såg jag att den ena ilsket verkar jaga bort den andra och efter det simmade de åt varsit håll.

Längst ner till vänster i bilden ser ni den argaste av dem och kanske var han på jakt efter en hona. Kanske simmar hon lite längre ut där borta. Här är det bara rester kvar av isen och i morse, när jag vaknade, var all is borta och små vågor hade taigt över.

Visst ser det ut som om det är en blivande mor som står här och tittar tillbaka på mig. Jag undviker att komma för nära den här tiden. Jag vill inte skrämma rådjuren när de nog behöver lite lugn och ro.

Jag är extra glad i dag, trots trist väder. Jag, min lillasyster och hennes son ska göra en liten resa neråt landet innan vi får komma till vår bokade stuga i Småland. En stuga i Skåne och en i Blekinge är bokade och det blir totalt sex nätter. Vi är ute efter naturupplevelser och det ska vi få. Sedan bär det av upp till Motala för att min syster ska kunna klippa gräset innan vi far vidare mot stugan vid den småländska sjön. Jag kommer att vara hemifrån i minst tre veckor och ska naturligtvis träffa barn och kanske svärmor längs vägen. Förhoppningsvis blir det några promenader med en och annan vän också. Naturligtvis med hänsyn till de restriktioner som då råder.

Tipsad om besök av en blåstjärt

Valborg bjöd inte på några stora, publiksamlande brasor men från min lägenhet såg jag fem privata eldar i olika storlekar. Störst var den brasa som brann precis tvärs över sjön och den flankerades av tre mindre varianter på samma strand men med visst avstånd. Den femte brasan såg jag på stranden nedanför mig och det är precis så här det brukar vara. De som bor längs sjön städar och röjer på sina tomter och passar på att elda på valborg, om inte vindarna är för starka eller eldningsförbud råder. Så gjorde vi också när vi bodde i Optand och tillsammans med släkt eller goda vänner grillade vi även korv när elden övergick i glöd. Fina minnen. När ungarna var små brukade vi även ha fyrverkerier men det slutade vi med för Kaspers skull. Nu skäms jag lite för att vi var så omedvetna om djurs och naturens lidande innan dess. Jag är glad för att inte en enda raket sköts upp i min närhet i år och jag tror att det minskar mer och mer för varje år.

Igår, första maj, testade jag att gå runt Ändsjön och det var blandad framkomlighet. Men med lite försiktighet tog jag mig nästan runt. Jag vek av på en stig bort från området och tog en annan väg hem så hur sista biten såg ut vet jag inte. Det blev ingen fågelspaning men jag såg några ynkliga tibastar. Bara en eller några nakna pinnar som stack upp ur marken men de toppades med vackra blommor.

Jag såg att det var folk i fågeltornet så jag gick inte dit. Man ska ju inte skapa trängsel även om man är fullt vaccinerad. Jag mötte en man med ett bautastort kameraobjektiv och när jag lämnade plats för honom på stigen frågade jag om han hade sett något fint. Han hade inte sett mycket sa han men en kärrhök och en brunand hade i alla fall visat sig. Vi pratade på och jag nämnde att vi, de sista två åren i Vattjom (utanför Oviken), hade haft en rosenfink boendes på vår tomt. En sådan hade han aldrig sett så det kändes extra kul att kunna skryta lite med det. Men då tog han fram sin mobil och ville visa några bilder på en blåstjärt som vistades i Badhusparken. Då kom de där orden som har blivit så vanliga nu. Jag intygade att jag är fullvaccinerad och han sa att han inte var full 😀 (jag tror inte han tänkte på hur det lät så det var inget skämt) men halvvaccinerad och då kände vi oss båda tillräckligt skyddade för att jag skulle kunna ställa mig nära. Jag fick se en jättefin bild på en liten söt pippi mitt i ett hav av scillor. Mannen tyckte att jag skulle ta mig dit och titta och jag sa att det skulle jag nog göra.

Jag hade aldrig hört talas om blåstjärt tidigare och när jag kollade i mina fågeböcker fanns den inte med i de som visar svenska fåglar. Men i ”Fåglarna i Europa” finns den med och enligt den ska inte blåstjärten finnas här. Det är väl därför han tyckte att det var så märkvärdigt. Men min fågelbok är drygt 20 år gammal och saker och ting förändras. Nu kanske den inte alls är så sällsynt. Han sa något ord före blåstjärt men det glömde jag snabbt bort. När jag googlar hittar jag tajgablåstjärt och himalayablåstjärt men jag är inte säker på att han sa något av de namnen. Men enligt bilder är det tajgablåstjärten som gästade Badhusparken.

I morse tog jag bilen för att komma närmare stan och lämnade den som vanligt vid storsjöodjursspaningen på Frösösidan. Det var en superhärlig morgon, solig och nästan vindstilla, och jag vandrade längs sjökanten, över gångbron och fram till Badhusparken. Jag kan redan nu berätta att jag, trots ivrigt letande och spanande, inte såg till någon blåstjärt. Men jag hittade en del andra motiv i stället och jag fick en väldigt skön promenad.

Några knipor såg jag i alla fall men det kändes inte riktigt lika spännande.

Jag gav upp och promenerade tillbaka samma väg och fick med mig en bild på Östersund i motljus.

Jag kan inte bjuda på några egna foton av blåstjärten men jag fotade bilden i min fågelbok och hoppas att det inte strider mot några upphovsrättsregler. Det var honan som hade synts till och hon kanske har gett sig iväg för att leta efter sin mer färggranna make.