Ja, det var det välbekanta skogsområdet, med gångavstånd till mitt förra hem i Optand, som dagens utflykt ledde till.

Men den första bilden är från igår och då var jag i Rannåsen. I förra inlägget undvek jag med flit att vända kameran mot fjällen men jag kan inte hålla mig borta från den vyn mer än någon dag. Här står jag på andra sidan Östersund med Frösön och fjällen längre bort. Jag gillar kontrasten med den nygröna vårskruden och snön.

Men resten av bilderna är från Grytan. Naturligtvis jagar jag stolpar varje dag och jag har insett att det är en perfekt tid för det. De två tidigare säsongerna har jag överfallits av mygg inne i skogarna och särskilt när det har varit lite sankt. I år har jag ännu inte sett till en enda mygga och jag räknar med att ha hittat nästan alla stolpar innan de kläcks. Sedan ska jag ner till södern och där finns det säkert både myggor och fästingar nu. Men det gör inget för det ska bli så himla roligt i alla fall.

Ibland står stolparna väldigt synliga precis bredvid stigen. Då är de oftast markerade med en grön ring på kartan. De blåmarkerade kan stå en liten bit in men är också lätta att hitta. De röda får man leta lite efter och de svarta är svårast att hitta. Men för mig, som använder gps, är skillnaden oftast bara att jag måste ge mig ut på ett hygge eller in i ett skogsparti där inga stigar finns (men stigar bildas ändå snabbt av alla stolpletare).

Bakom den här stenen finns en av stolparna och jag tyckte att det var en perfekt viloplats. Medan jag satt på den lägre delen av stenen, och väntade på att orken skulle komma tillbaka, funderade jag på hur det fallna trädet hade stått. Rotvältan ligger precis mot stenen och det är inte en sten som man lätt kan flytta på. Jag kom fram till att trädet måste ha vuxit ståendes på stenen och då är det ju inte underligt att det föll lätt. Ett ynkligt och smalt träd dessutom med ett rotsystem som ser grunt ut, även om diametern är ganska stor. Kanske har jag fel men det är den förklaring jag kan komma på.

En blivande grankotte. Är det bara jag som associerar till gurkor när barren är så nära?

En ännu färskare grankottebebis.

Ett av många kalkbrott i det här kalkrika landskapet.

Harsyra.

Någon slags ormbunke som nästan är mer fascinerande i det här stadiet än som utslagen.

När jag gav mig av i morse var det perfekt väder för att gå och leta stolpar i lite kuperad terräng. Under 10 grader är vad jag föredrar då. Men när jag kom hem sprack molnen långsamt upp och det blev en skön, men inte så lång, stund i solstolen på balkongen. Härligt!

Jag är en planerande person som vill ha koll på att allt är klart i god tid innan något ska ske. Särskilt gäller det när jag ska åka någonstans. Mina barn minns säkert hur resväskor låg framme flera veckor innan t ex en utlandsresa och hur jag la dit kläder vartefter de hade tvättats och allt annat man kan behöva när jag tyckte att de sakerna kunde undvaras. Så småningom fick jag släppa mitt kontrollbehov och låta ungarna packa sina egna väskor men i början var det svårt att inte ha koll på allt. Men ganska snart kände jag att det var otroligt skönt att inte behöva packa allas väskor. Det var nog kanske då min personlighet förändrades till viss del och jag lärde mig att andra klarar också att fixa och planera. Kanske var det min man som hade behövt min koll mer än barnen för han var ofta tvungen att köpa någon t-shirt eller kalsonger på resmålet. Eller kanske det var en medveten planering från hans sida. Kanske var det t o m en tyst protest mot att jag alltid hade med mig dubbelt så myckte som jag behövde. Hur som helst så tror jag att alla i min familj tyckte om den nya ordningen där var och en packade sin egen väska.

Det här blev en längre utläggning än jag hade tänkt men så kan det bli när man låter fingrarna skriva det man tänker. Det jag vill komma fram till är att jag nu har mina väskor framme och till hälften packade inför min resa söderut i landet. Det är drygt en vecka kvar men det är väldigt bra, enligt mig, att kunna packa lite i taget och när man kommer på det. Det är t ex viktigt att ha med sig en termometer för både inom- och utomhustemperaturer. Förlängningssladd är också en sak som jag har lärt mig är bra att ha. Massor av bra-att-ha-grejer ska med och dessutom så mycket mat som möjligt (mycket som inte behöver kyla) för att undvika butiker så långt det går. Naturligtvis blir det en del i kylväskan också men de attiraljerna har jag inte tänkt packa förrän jag ska åka.

Men jag packar inte hela dagarna. Varje dag sedan stolpjakten startade har jag gått ut och letat. I både regn och kyla, men ibland faktiskt någon liten solglimt, har jag envist vägrat att ge upp innan dagens mål är uppnått. Just nu ligger jag på plats 24 av 2364 deltagare i Östersund och, förvånande nog, på plats 866 av 73114 deltagare i hela Sverige. Ändå har jag bara hittat 155 stolpar. Just nu tycker jag att det är så himla kul och då är det lätt att ta i lite för mycket. Men jag får ju en lång paus från det här snart.

Bilderna är från de olika rundor jag har gått de senaste dagarna. Vattendroppar i lupinblad blir ofta stora och vackra.

Kabbelekan blommar för fullt på vissa platser men har bara börjat bilda knoppar på andra.

Den här bilden är lite kul om man vet vad jag försökte fånga. Jag trodde att det låg en ruvande fågel i gräset men när jag kom hem och beskar bilden såg jag att det är en sten eller något annat ej levande. Vilken tur då att det kom en sothöna från höger och att jag upptäckte det förälskade paret högt upp till vänster i bilden.

Svarthakedoppingen tog jag i alla fall inte fel på.

Under mina sökrundor går jag ibland under vägar, som här under E45:an…

…och ibland kommer jag ut ur skogen och ut i ett mer öppet landskap. Jag har faktiskt med flit låtit bli att vända kameran mot fjällen. De måste ju inte alltid vara med.

Ett litet exempel på hur mina rundor kan se ut. Google maps visar inte med exakthet hur jag har gått men ger en liten hint om att vägen absolut inte är rak eller följer samma stig hela vägen. Många gånger går man fram och tillbaka och ofta struntar jag i att leta efter stigar när jag ser att det blir en väldig omväg. Tack och lov för GPS:en. Jag är ibland helt vilse och efter att ha irrat omkring har jag ingen aning om hur jag ska gå. Det skulle nog lösa sig men jag är väldigt glad för att kunna ha tryggheten i en liten blå prick som visar var jag är och vart jag ska ta vägen.

Jag åkte till Andersön för att fortsätta letandet efter stolpar och jag hade tur. Jag går ofta och spanar efter älgar men trots att de lämnar massor av spillning efter sig är de svåra att få syn på. Jag var inne i skogen och på väg ut mot en öppen yta när jag först såg ett par vita bakben. Det tog ett tag innan jag fattade att så där ser inga rådjur ut. Jag smög framåt så tyst och försiktigt jag kunde och jag stannade precis i skogskanten och lyfte kameran. Det var lite för långt avstånd men jag ville inte gå närmare. Jag är inte direkt rädd för de stora djuren men jag har en sund respekt för dem. När vi bodde i byn Vattjom, utanför Oviken, fanns det en fjolårskalv där som gärna gick till anfall om man kom för nära. Jag råkade aldrig ut för den älgkalven men hörde om andras äventyr. Man vet aldrig hur en älg ska reagera om den blir störd så jag ville inte komma för nära.

Först var de två…

…sedan tre…

och sedan såg jag att de var fyra stycken. De tyckte tydligen att jag var ett hot så efter att vi hade tittat på varandra en stund lunkade de iväg in i skogen.

Tyvärr valde de att gömma sig i samma område som jag var på väg till. Jag funderade en stund på om jag skulle välja en annan väg men jag tänkte att älgarna säkert hade sprungit en bra bit in i skogen. Det hade de inte. När jag närmade mig den stolpe jag just då letade efter stod älgarna i vägen och tittade lugnt på mig. Då var vi ganska nära varandra och jag stannade och vågade knappt röra mig. Inte heller kom jag mig för att ta upp kameran. Men återigen insåg de inte att de var farligare för mig än vad jag var för dem. De drog sig djupare in i skogen och jag kunde hitta stolpen. Ett riktigt maffigt möte i skogen och jag är så glad att jag fick se dem.

De var inte de enda djur jag såg under min förmiddag på Andersön. Diverse fåglar sjöng för mig och olika sorters småkryp gjorde det småkryp gör. Men jag såg något mer som jag också har hållit utkik efter. Här ska det bli grodor och det är första gången jag ser grodyngel här.

En liten valp som gärna ville hälsa mötte jag också. Hans husse skulle röja undan några vindfällen och hade motorsågen i ena handen och sin lilla vovve i den andra. Han (hussen) blev intresserad av mitt stolpletande och kanske har jag inspirerat ännu en person till att delta i stolpjakten.

Jag kom ut till den norra stranden och där låg fortarande is och snö kvar sedan den hade packats ihop vid islossningen.

Jag orkade inte leta efter alla stolpar och de fem som är kvar får vara till en annan gång. Det gör ingenting. Det är ju en fin plats att besöka och jag återkommer gärna.

Jag fortsätter min jakt på stolpar och det är inte bara en gång jag har tänkt att vi i Sverige borde ta efter Norge och döpa eventet till stolpjakten (stolpejakten på norska enligt bloggvännen https://sognafaret.blogspot.com/). Det finns inget motsvarande namn här och det är synd. Att referera till ”hittaut” fungerar men det säger inget om vad det handlar om. Det är ju en jakt på stolpar så jag tänker göra det lätt för mig själv och på min blogg härma Norge. Hädanefter får det heta stolpjakten hos mig.

Igår och idag har jag mestadels tagit mig fram i stiglös terräng. Jag passar på att ta mig fram i sådana områden, där stolparna sitter på hyggen och i annan lite svårframkomlig natur, innan alla sorters gräs, andra sorters höga växter och löv på träd gör det svårare att se hur man lättast tar sig fram. När man går i lite svårtillgänglig terräng är det bra att hålla ögonen på marken så att man ser var fötterna ska placeras och då lägger man märke till en hel del i marknivå. Det är ingen brist på färg har jag konstaterat. Särskilt ofta stötte jag på olika nyanser av gult och orange men även mycket blått i form av de fortfarande blommande blåsipporna. Men blåsippor får lämna plats för vitsippor i det här inlägget. Ni kanske minns att jag tidigare år har förvånats över att hitta ganska mycket vitsippor i skogarna runt Östersund. Nu verkar de ha spridit sig rejält för jag har sett dem i stora vitsippshav på många platser och de växer ofta sida vid sida med både blåsippor och lite ledsna tussilagor. Jag blev tveksam när jag skulle skriva pluralformen av tussilago och då måste jag så klart ta reda på hur det förhåller sig.

Plural för tussilago är tussilagor, tussilagorna, tussilagors och tussilagornas (enligt plural.nu) .

Wiktionary är inne på samma linje:

Men GUPEA ger två pluralalternativ: För tussilago finns två pluralformer: tussilagos och tussilagor.

Hade det varit 30-40 år tidigare så hade jag kunnat fylla en stor svampkorg med murklor. Men nu för tiden tittar jag bara lite sorgset på dem och kan bara minnas den otroligt goda smaken av murkelsås.

Tre av stolparna satt vid vattendränkta områden men jag slapp i alla fall vada fram i vatten för att se vilken bokstav jag skulle registrera.

När alla stolpar hade hittats kunde jag leta upp en ganska slät stig och då kunde jag höja blicken och titta på omgivningarna. Jag hade så klart stannat till lite då och då för att se mig omkring även innan och extra mycket spanade jag efter älgar på hyggena. Massor av färsk älgspillning men tyvärr såg jag ingen älg. Lite tittade jag efter björnar också men de, liksom älgarna, höll sig undan och det var jag ganska glad för.

Jag hade bestämt mig för länge sedan att jag skulle ut och leta checkpoints på startdatumet och så fick det bli. Det var uppehåll när jag gick men snart började det regna och sedan övergick det till ett duggregn som inte var mer än lite fukt i luften. Jag funderade inte ens på att gå hem innan jag hade hittat de stolpar som fanns inom gångavstånd från mitt hem. Regnkläder hade jag inte men en vattenavstötande jacka och snart hade jag luvan uppdragen över mössan (ja, mössa och fingervantar kom tillfälligt fram igen). Det största problemet var att det var svårt att skydda mobilen. Den är visserligen vattentålig men jag litar inte riktigt på det. Orienteringskartan har jag i mobilen så jag var tvungen att ha den framme ganska stor del av tiden. Jag torkade av den regelbundet med en putsduk för glasögon och den verkar ha klarat sig bra.

Det kändes roligt att återigen stöta ihop med många personer som var ute i samma ärende som jag. Det blev lite extra breda leenden och glada tillrop när vi som var på jakt möttes. Det syns så tydligt på våra letande blickar och stirrande på papperskarta eller i mobilen att vi tillhör samma skara som letar. Jag mötte barnfamiljer, äldre män och kvinnor och lite yngre personer där en del sprang eller cyklade mellan stolparna. Det var en kall, grå och fuktig dag men det var roligt i alla fall. En varm och lång dusch när jag kom hem var inte heller så dumt.

Under och efter regn samlas droppar i diverse växter.

Men här är det något som inte stämmer och det såg jag inte förrän jag kom hem. Den enda närbild jag tog på lundvivan hamnade bakom ett blad som nog tillhör en daggkåpa.

Bevis för att det faktiskt är en viva kommer här.

I morse såg väderprognosen bättre ut. Det var i alla fall inga regnväder på gång. Jag åkte mot Bynäset och stannade en bit innan man kommer fram till den smala förbindelsen med ön. Jag valde att åka dit med tanken att det inte skulle bli så mycket letande i lervälling efter regnandet och delvis hade jag rätt. Jag började leta i det område som tidigare enbart var militärt område men som nu inrymmer både olika företag och minst ett hotell. Att militären har satt sina spår kan man se lite här och där.

Det var skönt att gå torrskodd på asfalt men jag kom ganska snart in i skogen. Där lyckades jag undvika de allra lerigaste stigarna och jag valde ofta att snedda över stiglösa ytor för att det var bättre underlag där. Tyvärr var jag tvungen att ta mig över en del diken och skorna blev både leriga och blöta. Men vad gör det när allt är bra i övrigt. Det här var det närmaste jag kom sjön i dag.

När jag var klar hade jag hittat totalt 39 stolpar de här två första dagarna. Ynkliga sex stolpar återstod närmare själva Bynäset och det kändes lite retfullt att lämna dem. Men hela min kropp protesterade och jag insåg att jag kan inte vara så fanatiskt att jag måste prestera på topp. De där sex stolparna finns kvar till en annan dag…kanske blir det i morgon.

Det var en ren njutning att få sätta mig i bilen och där satt jag en liten stund innan jag kom mig för att köra iväg. Just när jag satt där landade en svartvit flugsnappare precis framför mig och jag hann få fram kameran och ta en bild genom rutan innan han flög iväg.

När jag kom hem tittade jag in på statistiksidan för hittaut.nu och såg att jag låg på 18:e plats av 916 deltagare i Östersund. Men när jag kollade igen nyss, bara för att lämna rätt uppgifter, så hade jag halkat ner till plats 38. Det är bara en kul grej och inte viktigt i sammanhanget. Det som är roligt är att komma ut i nya områden och ha ett syfte med promenaderna.