Besvikelsen kom när min psykolog till sist gav upp. Jag är inte besviken på honom eller på hans insats men på att jag måste inrikta mig på att vara begränsad av min hjärnas skyddsmekanismer livet ut. Efter att han har konsulterat en psykolog inom psykiatrin (han själv arbetar på psykosociala enheten på min hälsocentral) konstaterade han att vi har testat allt som han har möjlighet att stå till tjänst med. En mer långvarig terapi skulle kunna hjälpa men det arbetssättet kan, eller får, han inte erbjuda. Vi skulle kunna träffas en eller två gånger till med inriktning på att skapa acceptans för att jag får leva med det här men både psykologen och jag vet att det kan jag klara på egen hand. Jag är inte så säker på att jag når dit än på ett tag men så småningom måste jag. Den psykolog som jobbar i psykiatrin hade föreslagit att jag ska bli remitterad dit och min psykolog ska skriva en så bra och utförlig remiss han kan. Men jag är fullt medveten om att jag inte har tillräckligt svåra problem för att de ska vilja ta emot mig. Jag ska nog vara tacksam för att jag inte platsar där för det hade inneburit att mitt mående skulle vara mycket sämre. Men jag är ändå besviken på att jag inte kan få mer hjälp, även om jag hela tiden har anat att det är svårt att komma tillrätta med dissociation. Jag har i alla fall mitt goda humör och min glädje och det är inte fy skam. Men det vore rätt trevligt att slippa bli så påverkad av allt som kräver koncentration eller vid tankar på svåra upplevelser.
Frustrationen kom när jag kom ut till parkeringen. Jag brukar alltid promenera till våra möten men eftersom jag hade en promenad med storspovsspaning inbokad, med vänner i Optand, på eftermiddagen ville jag inte riskera att ryggen skulle ta stryk redan innan. Det var länge sedan jag parkerade vid HC och naturligtvis hade ett nytt företag tagit över parkeringsavgifterna. Det betydde att jag var tvungen att ladda ner en ny app och registrera mig i den. Just då var nätet inte tillgängligt och när det var en minut kvar till mitt möte med psykologen gav jag upp. Då hade jag försökt fixa registreringen i ca 10 minuter. Ja, ni anar nog redan vad som väntade mig när jag kom till bilen. En liten lapp med parkeringsböter på 600 kr. Det finns inget att klaga på. Det var mitt ansvar att betala och jag hade inte gjort det. Jag hade kunnat betala med kort eller via sms men det hann jag inte. Men förargligt är det och just då var jag redan ledsen och nu blev jag även frustrerad.
Kraftigt dissocierande kom jag hem men vilken tur att jag hade något trevligt att bryta av med lite senare. Vad roligt det var att få svänga ner till Optand och åka ner avtagsvägen till fd grannar. Jag hade fått rapport om att de har hört storspoven och i dag passade det bra med en promenad bort till deras häckningsområde. Vinterjackan var på och det var skönt i blåsten. När vi närmade oss lägdorna där de brukar finnas spanade vi åt alla håll och efter en stund såg jag en liten figur på ganska långt avstånd. Jag försökte komma nära men storspoven var inte så pigg på att stifta närmare bekantskap med mig. Bilderna är tagna på långt avstånd och är kraftigt beskurna så de är inte av bästa kvalitet. Men de får vara med ändå. Det bästa med att de flyger iväg när man kommer för nära är att då får man höra deras speciella sång.



Det är inte lätt att se att det är ett par här men jag tycker mig kunna se att ljuv musik har uppstått. Tydligen har honorna nu kommit för att göra sina hanar sällskap. Snart läggs det ägg och när ungarna kommer flyger honorna iväg och lämnar över ansvaret till hanarna.


Alldeles framför de här ladorna landade flera storspovar med jämna mellanrum och vi bestämde oss för att slå oss ner på varsin tuva för att få se de skygga fåglarna på lite närmare håll. Det var torrt i gräset och vi var varmt klädda så vi satt där och njöt av vyn (man kan ana Åreskutan långt där borta) men några fåglar såg vi inte till. Till sist gav vi upp. Men jag hade sett och hört många storspovar och jag skickade som vanligt en liten hälsning till min man (det hör liksom till även om det är helt ologiskt).

Jag blev inbjuden på fika med vegansk chokladmousse och svarta vinbär. Väldigt gott och en bra blandning med sötma och lite syra. Det är fortfarande lite känslosamt att komma till Optand men mest är det roligt. Vi mötte en av de vänliga personer som var så hjälpsamma när jag behövde det. En person som vi bara brukade heja på och säga några ord till när vi möttes på promenader men som var snabb med att erbjuda sitt stöd. Kul att få prata en lite stund med honom men det är ingen av de som bodde där samtidigt med oss, som inte vet att jag både har flyttat därifrån och kommit tillbaka till Östersund. Det är väl sådant man uppdaterar varandra om när man träffas i en liten by. Nu har många flyttat därifrån och nya människor har kommit. Ombyggnationer har skett lite här och där och några nya vägar har byggts. Jag tycker inte att det är riktigt samma idyll längre men så är det kanske när ens barndomsparadis går igenom stora förändringar. Men det kan finnas en liten chans att jag kan få hyra en stuga precis bredvid de personer jag besökte idag. En vecka eller kanske t o m en månad i sommar skulle vara kul men det finns en del att fixa först och jag vill åtminstone ha ett utedass som fungerar. Vi får väl se hur det blir men tanken är trevlig.
Någon större brasa anordnas så klart inte i år men jag har redan sett två stycken privata eldar från min lägenhet och tvärs över sjön brukar en brasa tändas vid 21-tiden varje valborg. Jag har sett att det finns en ganska stor rishög där så jag ska titta en stund när den brinner. Det känns alldeles perfekt efter en händelserik dag som har gjort mig väldigt trött…och där den bestående känslan är glädje.