Vi har nästan inga fästingar alls här uppe, inte ens under sommaren, men medan de har vaknat till liv söderut är det absolut garanterat fritt från fästingar här just nu. Det är det mest positiva med måndagens och tisdagens väder. Jag har egentligen inget negativt att säga om att vintern kom tillbaka. Den försvinner snabbt igen. I morse var det bara att plocka fram dubbskorna igen efter först snö och sedan tö. Det var ett klokt beslut eftersom det bitvis var väldigt mycket tjock is längs min promenadväg.

På eftermiddagen var det dock mest bara blött och lite sörjigt på vägarna när jag tog bilen till sjukhuset. Jag hade en bokad tid hos min ”leverläkare”. Det blev ett lite underligt möte. Jag började med att säga att jag hade blivit lite förvånad när kallelsen kom redan efter tre månader sedan förra kontakten. Min läkare sa att han också hade blivit förvånad men att den inhoppande läkaren jag pratade med sist hade skrivit in att vi skulle träffas nu. Efter att ha konstaterat att min lever mår lika bra som vanligt och att de vita blodkropparna är tillbaka i en bra nivå fick jag också med mig att jag är den piggaste av deras patienter. Det är väl inte bara bra utan lite trist att andra transplanterade inte mår lika bra. Jag får ta till mig att jag har haft tur och bra grundförutsättningar. När jag ändå var där passade vi på att förnya några recept och sedan var mötet avklarat. Det hade kunnat vänta eller avhandlas per telefon men nu är det gjort och nästa kontakt blir om ett halvår.

I lördags morse gick jag åt det här hållet och hade turen med mig vad gäller vädret. Det blev sämre senare.

I går var det det mest fantastiska väder man kan tänka sig den här tiden på året och jag vandrade iväg åt andra hållet. Om sanningen ska fram så blev det först en avbruten promenad före sju på morgonen, då jag var tvungen att vända hem efter ca 20 min för att hinna till toan. Men det gjorde inte så mycket. Jag fick på så sätt uppleva både en promenad i 6 minusgrader och full vintermundering och en senare promenad med 5 plusgrader, ingen vind och helt annan klädsel. Återigen en bild med både vår och vinter. Ni ser väl de gula små solarna i det torra gräset.

Idag var det dags för ett pass på katthemmet igen och när jag var klar där hade snövädret kommit. Ett blött, trist snöfall som inte lockade till promenader. Jag hade ingen lust att fota det men en söt kisse får vara med i stället. Det här är Mikkel, kallad räven, och honom vågar jag inte klappa än så länge. Jag får röra mig omkring honom utan problem men han är inte pigg på någon närkontakt. Det kommer kanske så småningom men jag tvingar mig inte på någon som inte vill. Men visst ser han ganska snäll ut med sin hjärtformade teckning vid nosen. Lite rädd ser han ut också och han bevakar mig väldigt noga. I samma rum finns Vilde, kallad Stålis (vet inte varför), som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Han har gått från otrygg och farlig till trygg och väldigt kelig. Jag lät Mikkel vara ifred och satte mig hos Vilde en stund i stället. Varje gång jag ägnade mig åt Vilde kom en liten svart katt farande och ville vara med. Hon strök sig både mot sin kattkompis och satte sig i mitt knä och båda katterna spann högt. Gissa om jag trivdes. Min volontärskompis ägnade sig också åt en hel del kattmys.

Snöfallet ska fortsätta i morgon också men trots att det snöar ganska ymnigt så blir det bara blött på gångvägar och andra hårda ytor. Det är ca en minusgrad och förmodligen blir det vitt överallt under natten. Jag har, som vanligt, bokat tid för däckbyte i slutet av april och det är nog bra. Här uppe protesterar inte polis eller andra myndigheter om däcken sitter på så länge utan det är snarare så att de uppmuntrar oss att göra så. Men jag hoppas på sol och vårvärme och ännu fler vårtecken.

Fler och fler vårtecken dyker upp samtidigt som vintern dröjer kvar och kylan inte släpper taget. I alla fall inte på nätterna. Men dagtid håller sig temperaturen någon eller några grader över nollan och när solen tittar fram en stund känns det att våren gör sitt bästa. På en del stigar, där solen kommer åt att värma, är mycket av isen borta och i dag kunde jag gå med lågskor hela vägen bort till Vallsundsbron. Innan jag kom dit hittade mina spanande ögon precis det de letade efter. I en brant slänt ner mot sjön såg jag något blått och medan jag försökte hitta grenar att hålla mig i hasade jag ner till de blåsippor som fanns där. Årets första för min del. Lyckan var stor och när jag klättrade upp igen möttes jag av ett par nyfikna hundögon. Det var inte helt fel att få avsluta min klättring med lite vovvegos.

På andra sidan stigen sprang myrorna kors och tvärs i en stor myrstack. Det är inte lika lätt att fota våryra myror som att få en skaplig bild av blåsippor, men jag gjorde ett försök

Jag vände mig om och kunde då konstatera att visst är det vårvinter fortfarande. Det dröjer nog innan isen och snön på fjällen försvinner.

Jag vände när jag såg stan och gick en annan väg tillbaka. Halvvägs hem mötte jag Drottningen av Saba och hennes husse. Saba var ovanligt gosig och enligt hennes husse hade hon blivit det efter att ha blivit påkörd av en cykel. Hon hade inte blivit svårt skadad men tydligen försvann hörseln och hon blev mer tillgiven. Jag förstod inte riktigt hur hon kunde bli döv av att bli påcyklad och träffad i sidan och jag misstänker att åldern, 13 år, har något med saken att göra också. Hur som helst var det kul att träffas och den här promenaden gav mig mycket. Sol, vårtecken, vovvemys och trevliga pratstunder. En stund på balkongen blev det när jag kom hem och ännu en trevlig pratstund då både jag och grannen böjde oss ut över räcket för att uppdatera oss lite om vad som hänt sedan sist. Sedan var jag nöjd med att interagera med andra och slog mig ner i soffan med en kopp kaffe och en stunds mindfulnessmålande. Huvudet behövde vila efter alla intryck och då är det skönt med tystnad och positiv ensamhet.

Min äldsta dotter tipsade mig om att jag kan försöka lära min hjärna att förstå att det är trevligt att läsa. Om hjärnan kan känna igen hot och faror och reagera på det, genom att dissociera, så borde den även kunna lära sig att känna igen situationer och aktiviteter som inte innebär något hot. Min dotter föreslog att jag ska läsa väldigt lite varje dag och avbryta vid minsta tecken på ökad dissociation. Sedan kanske jag kan öka på det vartefter. Jag saknar verkligen att kunna grotta ner mig i en bok och strunta i allt annat så jag är mer än villig att testa hennes förslag. Jag har ett antal olästa böcker, som de senaste sex/sju åren bara har stått och hånat mig i bokhyllan. Nu har jag letat fram en bok som verkar väldigt lättläst och som jag tror kan gå under kategorin feelgood. De senaste fyra dagarna har jag läst totalt fyra sidor och det känns som om det är en lagom dos för att koncentration och fokus ska stanna kvar. Det bästa är att jag faktiskt minns vad jag har läst utan att behöva läsa igenom texten flera gånger. Jag vet inte om jag tror på det här men det kostar inget att prova och kanske, kanske kan min hjärna fatta att det här är en helt ofarlig och trevlig sysselsättning. Jag håller tummarna för det. Men än så länge sätter försök till koncentration igång dissociationen så vi får väl se.

Isen har börjat släppa längs en del kanter och det syns tydligt hur lågt vatten det är i Storsjön just nu. Så är det varje år i denna reglerade sjö innan bl a vårfloden höjer vattenståndet igen. Förra sommaren var vattennivån i stället väldigt hög och de smala strandremsorna på Frösön var nästan helt täckta av vatten. Lagom är oftast bäst och jag hoppas att det blir en nivå som är precis lagom i sommar.

I morse var det dags för provtagning igen. Det är bara en månad sedan förra gången men tydligen hade jag lite för låg nivå av vita blodkroppar och det vill de ha koll på. Förmodligen är det medicinerna som spökar lite. Som vanligt suckar jag lite när det blir extra vårdbesök men sedan påminner jag mig själv om att jag är privilegierad och att jag ska vara glad för alla resurser som läggs ner på mig. Ett läkarbesök väntar nästa vecka och det förvånar mig lite. Det har fungerat bra med telefonsamtal under pandemin och jag trodde att vi skulle fortsätta så ett tag till. Men återigen…jag ska vara glad och tacksam för alla förmåner jag har. Kanske får jag komma eftersom de vet att jag nu är fullt vaccinerad och troligtvis varken smittar eller har stor risk att smittas.

Efter provtagningen passade jag på att promenera lite genom stan. Klockan var strax efter åtta på morgonen och det var relativt folktomt. Kalla vindar och några minusgrader gjorde mig inget eftersom jag var förberedd med både vinterjacka och långkalsingar. Tensen satt på plats också och det kändes friskt men inte kallt. På Stortorget har granen bytts ut mot en påskbjörk. Som djurvän gillar jag att inga fåglar har behövt släppa till sina fjädrar för att pryda den här björken.

Någon hade full koll på mig när jag promenerade fram längs gågatan.

Ännu ett tecken på den låga vattennivån. Thomée, som brukar ligga mycket högre, var delvis försvunnen vid kajkanten.

Egentligen är den inte helt ny men eftersom alla stigar och en del gångvägar fortfarande är isiga, valde jag i morse att till stor del gå längs bilvägar. Men det var ingen trafik. En tidig helgmorgon ligger folk hemma och sover och jag såg totalt två bilar och jag mötte två äldre herrar, som också var ute och promenerade. Jag har märkt att jag blir väldigt störd av trafikbuller men när det är så här öde går det bra.

Lärkträden är helt kala men kottarna sitter kvar.

Det finns en bred och bra gångbana längs den här vägen men i vanliga fall väljer jag ändå hellre stigarna en bit bort.

Fördelen var att jag kom fram till Frösö kyrka, som jag vanligtvis bara åker förbi på väg någon annanstans eller ser på långt avstånd.

Självklart hittar man Wilhelm Peterson-Bergers grav här eftersom hans hus, Sommarhagen, finns bara en kort promenad bort.

Det var inte de bästa förutsättningarna för att fota vyn från kyrkan. Men vackra sommardagar eller vinterdagar, när solen skiner och fjällen syns, då är det här en storslagen vy. Härifrån svängde jag in på den väg ni ser, som går mot sjön.

När jag ändå var här blev det en bild från det här hållet också.

En liten bit bort kom jag förbi Peterson-Bergers hus, Sommarhagen.

I diket hade vattnet börjat rinna och isen bildade fina mönster.

Vårtecknen fortsätter att dyka upp och de senaste dagarna har jag hört både bofinken…

• 

• 

…och ringduvan. Jag såg ingen av dem i dag men jag letade fram några gamla bilder. Bofinken fotade jag förra våren vid Ändsjön och ringduvan sitter i ett träd i den fina skogen i Mjölby.

Jag tänker nästan inte alls på att det är påsk men även om inte jag firar så önskar jag alla er en riktigt fin påsk.