Besvikelsen kom när min psykolog till sist gav upp. Jag är inte besviken på honom eller på hans insats men på att jag måste inrikta mig på att vara begränsad av min hjärnas skyddsmekanismer livet ut. Efter att han har konsulterat en psykolog inom psykiatrin (han själv arbetar på psykosociala enheten på min hälsocentral) konstaterade han att vi har testat allt som han har möjlighet att stå till tjänst med. En mer långvarig terapi skulle kunna hjälpa men det arbetssättet kan, eller får, han inte erbjuda. Vi skulle kunna träffas en eller två gånger till med inriktning på att skapa acceptans för att jag får leva med det här men både psykologen och jag vet att det kan jag klara på egen hand. Jag är inte så säker på att jag når dit än på ett tag men så småningom måste jag. Den psykolog som jobbar i psykiatrin hade föreslagit att jag ska bli remitterad dit och min psykolog ska skriva en så bra och utförlig remiss han kan. Men jag är fullt medveten om att jag inte har tillräckligt svåra problem för att de ska vilja ta emot mig. Jag ska nog vara tacksam för att jag inte platsar där för det hade inneburit att mitt mående skulle vara mycket sämre. Men jag är ändå besviken på att jag inte kan få mer hjälp, även om jag hela tiden har anat att det är svårt att komma tillrätta med dissociation. Jag har i alla fall mitt goda humör och min glädje och det är inte fy skam. Men det vore rätt trevligt att slippa bli så påverkad av allt som kräver koncentration eller vid tankar på svåra upplevelser.

Frustrationen kom när jag kom ut till parkeringen. Jag brukar alltid promenera till våra möten men eftersom jag hade en promenad med storspovsspaning inbokad, med vänner i Optand, på eftermiddagen ville jag inte riskera att ryggen skulle ta stryk redan innan. Det var länge sedan jag parkerade vid HC och naturligtvis hade ett nytt företag tagit över parkeringsavgifterna. Det betydde att jag var tvungen att ladda ner en ny app och registrera mig i den. Just då var nätet inte tillgängligt och när det var en minut kvar till mitt möte med psykologen gav jag upp. Då hade jag försökt fixa registreringen i ca 10 minuter. Ja, ni anar nog redan vad som väntade mig när jag kom till bilen. En liten lapp med parkeringsböter på 600 kr. Det finns inget att klaga på. Det var mitt ansvar att betala och jag hade inte gjort det. Jag hade kunnat betala med kort eller via sms men det hann jag inte. Men förargligt är det och just då var jag redan ledsen och nu blev jag även frustrerad.

Kraftigt dissocierande kom jag hem men vilken tur att jag hade något trevligt att bryta av med lite senare. Vad roligt det var att få svänga ner till Optand och åka ner avtagsvägen till fd grannar. Jag hade fått rapport om att de har hört storspoven och i dag passade det bra med en promenad bort till deras häckningsområde. Vinterjackan var på och det var skönt i blåsten. När vi närmade oss lägdorna där de brukar finnas spanade vi åt alla håll och efter en stund såg jag en liten figur på ganska långt avstånd. Jag försökte komma nära men storspoven var inte så pigg på att stifta närmare bekantskap med mig. Bilderna är tagna på långt avstånd och är kraftigt beskurna så de är inte av bästa kvalitet. Men de får vara med ändå. Det bästa med att de flyger iväg när man kommer för nära är att då får man höra deras speciella sång.

Det är inte lätt att se att det är ett par här men jag tycker mig kunna se att ljuv musik har uppstått. Tydligen har honorna nu kommit för att göra sina hanar sällskap. Snart läggs det ägg och när ungarna kommer flyger honorna iväg och lämnar över ansvaret till hanarna.

Alldeles framför de här ladorna landade flera storspovar med jämna mellanrum och vi bestämde oss för att slå oss ner på varsin tuva för att få se de skygga fåglarna på lite närmare håll. Det var torrt i gräset och vi var varmt klädda så vi satt där och njöt av vyn (man kan ana Åreskutan långt där borta) men några fåglar såg vi inte till. Till sist gav vi upp. Men jag hade sett och hört många storspovar och jag skickade som vanligt en liten hälsning till min man (det hör liksom till även om det är helt ologiskt).

Jag blev inbjuden på fika med vegansk chokladmousse och svarta vinbär. Väldigt gott och en bra blandning med sötma och lite syra. Det är fortfarande lite känslosamt att komma till Optand men mest är det roligt. Vi mötte en av de vänliga personer som var så hjälpsamma när jag behövde det. En person som vi bara brukade heja på och säga några ord till när vi möttes på promenader men som var snabb med att erbjuda sitt stöd. Kul att få prata en lite stund med honom men det är ingen av de som bodde där samtidigt med oss, som inte vet att jag både har flyttat därifrån och kommit tillbaka till Östersund. Det är väl sådant man uppdaterar varandra om när man träffas i en liten by. Nu har många flyttat därifrån och nya människor har kommit. Ombyggnationer har skett lite här och där och några nya vägar har byggts. Jag tycker inte att det är riktigt samma idyll längre men så är det kanske när ens barndomsparadis går igenom stora förändringar. Men det kan finnas en liten chans att jag kan få hyra en stuga precis bredvid de personer jag besökte idag. En vecka eller kanske t o m en månad i sommar skulle vara kul men det finns en del att fixa först och jag vill åtminstone ha ett utedass som fungerar. Vi får väl se hur det blir men tanken är trevlig.

Någon större brasa anordnas så klart inte i år men jag har redan sett två stycken privata eldar från min lägenhet och tvärs över sjön brukar en brasa tändas vid 21-tiden varje valborg. Jag har sett att det finns en ganska stor rishög där så jag ska titta en stund när den brinner. Det känns alldeles perfekt efter en händelserik dag som har gjort mig väldigt trött…och där den bestående känslan är glädje.

I morse hade jag tid för däckbyte och när jag ändå var ute och luftade bilen ville jag ta mig till något område där jag inte har promenerat på länge. Jag chansade på att stigarna på Andersön skulle vara relativt snöfria och styrde bilen dit. Men jag tänkte inte gå samma runda som vanligt utan stannade mycket tidigare, där ön är som smalast, för att undersöka hur det är att gå där. Jag började på den östra delen och blev glatt överraskad över att det fanns en så fin stig och att det bara fanns enstaka snöfläckar. De gav mig inga problem och jag njöt av att hela tiden gå längs sjökanten och se nya vyer från den plats som är så full av minnen.

De två första bilderna är dock från västra sidan eftersom jag såg svanar där när jag stannade bilen.

Det var verkligen upplyftande att få se något annat än mina vanliga rundor hemma på Frösön och att dessutom få gå på helt nya stigar fick mig att le inombords. Hela två plusgrader var det och inte särskilt mycket blåst. En fin dag och en härlig runda. Vattennivån är fortfarande väldigt låg och en stor del av de stränder som syns kommer snart att vara täckt av vatten. Jag såg en liten klippa, som under sommaren är en liten ö, och kunde inte motstå att gå ut till den och ställa mig på toppen.

Men då skrämde jag herr och fru kanadagås och jag ville inte störa dem mer än det tog att ta några bilder.

Därför vände jag genast om och lämnade dem ifred.

Lite hotfulla moln tornade upp sig i alla väderstreck men hos mig var det ganska mycket sol. Här har jag korsat vägen och följer stigen på västra sidan tillbaka till bilen.

Färjan mellan Isön och Norderön går sin rutt fram och tillbaka och jag tror att den har varit tvungen att göra det hela vintern. Vanligtvis brukar en isväg för bilar gå här men den här vintern har isen inte varit tillräckligt säker.

Efter en och en halv timme var jag tillbaka vid utgångsläget igen och där väntade min lilla bil på mig.

Jag skulle ha klarat mig tills jag kom hem innan ett trängande behov blev alltför stort men jag tittade ändå in genom dörren till utedasset vid parkeringen. Ett välskött och helt luktfritt dass, dessutom försett med toapapper, fick mig att tänka om. Det hör inte till vanligheterna att det inte ens luktar i dessa bekvämlighetsinrättningar. I bilen hade jag desinficerande våtsavetter så det löste sig också.

Jag kan inte förstå varför vi aldrig har gått den här rundan förut. Men nu har jag två olika, lagom långa promenadalternativ på Andersön och det är ju finemang.

De har inte varit helt borta men under vintern har jag bara sett dem närmare stan där det har funnits lite öppet vatten. Nu håller isen på att spricka upp i kanterna även här och då kommer änderna som på beställning. Jag såg några måsar också men på de här bilderna, som är tagna i motljus, kan jag inte avgöra om det bara är änder och i så fall om det bara är gräsänder. Några av dem kom jag lite för nära och precis när jag skulle ta en bild flög nästan alla iväg, nästan exakt samtidigt. Jag promenerade på stranden och vad jag såg kan ni ser här. Inget som ni inte har sett förut.

I dag slapp jag promenera. Det är inte ofta jag känner att jag inte har någon lust men så kändes det just i dag. Visserligen var det växlande molnighet med en hel del sol men blåsten och kylan fick mig att helst vilja stanna inne. Vilken lycka att jag då, enligt mig själv, inte fick tid över för att gå ut. Först ringde min son och det blev ett långt samtal. Efter lunch var jag nära att ta ett beslut om att gå ut men då ringde min yngsta dotter. Sedan var det dags för kaffe och jag funderade på om jag skulle gå ut efter det men kom på den goda idén att ringa min svärmor. Det var ju faktiskt en vecka sedan vi pratade senast. När vi hade pratat i ca en timme skulle middagen förberedas och efter middagen brukar jag aldrig ha lust att gå ut och promenera. Bara en massa bortförklaringar och naturligtvis hade jag kunnat klämma in en promenad men jag ville helt enkelt inte. Men i morgon ska jag inte tillåta mig själv att vara lika lat och när jag väl kommer ut brukar det oftast kännas bra.

Efter en lång rad fantastiska vårdagar kom bakslaget. Men det blev inte det ca två dm djupa snötäcke som vi blev varnade för utan bara ett väldigt blött snöfall som övergick i enbart regn. Inget väder jag var sugen på att gå ut i så jag bestämde mig för att städa i stället.

Ända sedan jag flyttade hit har jag förundrats över att mitt hem aldrig invaderas av dammråttor. De förhatliga tussarna, av allt det som damm består av, bildas inte alls i mitt hem. Jag kan se på vissa ytor, särskilt svarta möbler, att det samlas damm där men jag har inte sett en enda dammtuss under de två år jag har bott här. Naturligtvis är orsaken till stor del att jag inte längre är hundägare. Men om man tänker på vad damm innehåller så borde jag väl kunna producera en del och mer än bara de ynkliga små korn som ligger på mina möbler.

Damm består av små, små partiklar och kan innehålla t.ex. död hud, hår, pollen och textilfibrer. Damm bildas av partiklar i luften som uppstår vid vanliga aktiviteter, t.ex. när vi sover samlas döda hudceller i våra sängar – något som sedan drar till sig kvalster. När dammet fångas av luftströmmar bildas de ökända dammråttorna, som virvlar fram över golvet och samlar på sig ännu mer damm. / damm.se

Tro mig, jag har testat att inte dammsuga på en månad men jag tror att jag skulle kunna vänta mycket längre än så. Visserligen var jag tvungen att göra något åt alla smulor som hamnade lite här och där under den perioden men jag dammsög inte utan använde en sopborste. I badrummet är det nästan så att det bildas dammtussar och det är säkert för att det är där jag hanterar mina kläder före och efter tvätt. Men där ”fuskar” jag faktiskt och tar fram dammsugaren lite oftare eftersom jag inte vill att det ska kännas sunkigt. Men varför ska jag dammsuga överallt när det inte behövs? Nu kanske ni ryser och tänker att jag är väldigt slarvig men jag vidhåller att jag städar när det behövs och det är inte ofta. Väldigt skönt faktiskt.

I dag sken solen igen men det blåste kalla vindar och det var inte mer än några få plusgrader. Precis så ska det vara ett tag nu men om man klär sig förnuftigt är det ändå skönt att komma ut. Nu är blåsipporna inga sensationer längre men de är ändå glädjespridare där de står och lyser upp i det torra gräset.

Maskrosor är kanske inte de blommor man längtar mest efter men de lyser också upp och tänk så vackert det är när hela fält är alldeles gula av dessa blommor, eller ogräs om man hellre vill kalla dem det.

Snart är dessa färglösa fält täckta av just maskrosor och då blir det mer liv i den här vyn. Men då kanske i stället snön är borta från fjällen.

Nu är mitt hem städat men jag borde ta itu med fönstertvätten också. Men jag gillar både ordet prokrastinera och att ägna mig åt det så jag hittar undanflykter. Det är t ex inte bra att tvätta fönster när solen lyser på dem och inte är det särskilt trevligt att stå där när det blåser eller regnar. Men snart så…

Det är en fras som väcker minnen hos mig. Ord som mina barn sa till mig och som jag bestämt protesterade mot. Men det var då och nu vet jag att de hade rätt. Att denna fras fick mig att i tankarna gå tillbaka till det tillfället, för snart sju år sedan, beror på en lite annorlunda skyltkombination längre ner i inlägget. Några tröstande ord på en oväntad plats som säkert många ler åt när de ser dem.

I morse var det precis noll grader när jag gick iväg och den här vattendroppen hade inte tinat än.

Jag testade att gå på stigar som jag har undvikit ett tag och valde så småningom en för mig ny stig ner mot sjön. Som ni ser är det fortfarande snö kvar bitvis och med hala lågskor fick jag ta det lite försiktigt om jag inte kunde gå på sidan av den hårda och hala snön. Långt där nere kan man skymta en brunn med en pump som får mig att tänka på Optand och en likadan pump där. I många år, ändå tills min man fixade dricksvatten in i huset, bar vi hinkar med just dricksvatten från denna pump och in i huset. Det var en viss teknik att få den att fungera och till slut la den av helt. Men då hade vi redan renoverat stugan, fixat renat vatten från sjön och flyttat dit permanent. Pumpen fick så klart stå kvar ändå, som ett minne från många somrar.

Den här vägen har jag bara gått två gånger tidigare och har då kommit från andra hållet. Därför har jag missat att Härke konstcentrum ligger här. Det är säkert värt ett besök någon gång. Ett konstcentrum där konstnärer kan hyra en ateljé. Huset var först ett ålderdomshem, som det hette på den tiden, och blev senare ett studentboende. Nu har alltså konstnärer tagit över och om de vill ha inspiration från naturen så har de hamnat på en bra plats.

• 

• 

Här kommer alltså de tröstande orden och enligt mig är det den bästa bilden i det här inlägget. Jag undrar varför och när den har placerats där.

Vid skylten var det dags att vända hemåt och jag njöt av härligt väder och diverse fåglars sång. En fågel har jag försökt identifiera och med hjälp av min fågelkunniga svärmor har jag landat i att den låter som en göktyta. Men den ska inte komma förrän i maj så jag har förmodligen fel. Storleken stämmer och om det ändå är den så har den varit här i minst en vecka. Tranor hörde jag i alla fall för första gången i år men trots att jag passerade stora fält varken hörde eller såg jag någon storspov. Jag måste nog åka iväg för att hitta den.

Temperaturen gick upp till 13 grader och även i dag blev det en skön fikastund på balkongen.