Gladlista

Nu kommer det att handla om min och psykologens försök att hantera min problematik så om ni tycker att det är ett jobbigt, trist eller ointressant ämne så har ni nu blivit varnade.

Jag gör det inte lätt för min stackars psykolog. Men jag gillar att han villigt erkänner när behandlingsmetoden inte är självklar för honom. Det känns också bra att han ber om att få vända sig till en kollega för att få råd eller att han tänker i nya banor för att vi ska prova oss fram. Jag har berättat om den fruktansvärt jobbiga uppgift jag fick, där jag skulle skriva en berättelse om något som pågår just nu och fantisera ihop det absolut värsta scenario jag kan tänka mig. Jag var i chock när jag gick därifrån men det blev som jag trodde. När jag började skriva kände jag att alla känslor var blockerade och att overklighetskänslan var stark. Inte alls underligt eftersom det är så dissociation fungerar. Det är ju en flykt från det som är jobbigt. När jag lämnade över berättelsen, och inte visade eller kände några som helst känslor när vi pratade om den, konstaterade vi att det inte var mycket mening med att fortsätta som planerat. Den hemska berättelsen berörde mig inte alls och det skulle inte förändras genom mer exponering av handlingen. Det är heller inte lätt att bearbeta eftersom det är en pågående situation.

I stället provade vi att försöka hejda dissociationen när den sätter igång. Det är inte en helt lätt uppgift eftersom jag aldrig är helt fri från den och när den ökar i styrka så sker det väldigt plötsligt. Jag fick en hemuppgift som gick ut på att jag skulle göra en anspännings- och avslappningsövning när jag kände att det var på gång. Det gav inget annat resultat än att min fibromyalgi protesterade och förvärrades när jag återkommande spände kroppens alla muskler för att sedan slappna av. Den övningen skulle vi använda oss av i samband med exponeringar som har med min man, försäkringskassan och den pågående situationen att göra. Men det föll på att jag inte lyckades hejda dissociationen på det sättet.

I det skedet tyckte jag väldigt synd om min psykolog. Han försöker verkligen hitta vägar som ska hjälpa men varken råd från en mer erfaren kollega eller vanlig KBT verkar fungera. När vi träffades för några dagar sedan sa han att han måste fundera lite på hur vi ska gå vidare. När jag frågade om jag ställer till det för honom svarade han att ”nej, inte alls. Det här är intressant”. Jag tror att han sa något om att det var lite som forskning och att han lär sig nya saker men jag var så borta i en stark dissociation så jag minns inte riktigt. Men det kändes bra att han ser det som en spännande och intressant utmaning.

Strax innan det var dags att bryta upp föreslog han att vi skulle gå en helt annan väg och istället för exponering försöka med undvikande. För min del är inte känslorna det viktiga utan hur jag påverkas fysiskt av det här tillståndet. Det finns ju faktiskt en anledning till att mina känslor blockeras och det skyddet har jag gärna kvar. Om jag kan må bättre utan att konfronteras med det som skulle smärta mig så vore det inte så dumt. Jag kände därför att jag gärna testar den här nya inriktningen. Jag vet inte om han påverkades av att jag nu under flera veckors tid har haft svårt att känna glädje och att jag har sagt att jag saknar mitt lyckliga jag. Men oavsett om det var en av anledningarna till hur idén kom upp så gillar jag min nya hemuppgift. Jag ska skriva en gladlista. Allt som gör mig glad, stort som smått, och både i nutid och hur det har varit. Ni vet att det är en uppgift som passar mig.

Mina två första punkter på listan blev att jag blir glad av att min psykolog visar en stark och tydlig vilja att förstå och lära sig mer om mitt tillstånd och av tanken på att jag ska skriva en gladlista. Under min promenad tidigt i morse bröts nedstämdheten av att jag inte kunde hindra ett glatt skratt när jag mötte en man som promenerade fram med sin hund och en kråka. Kråkan hoppade fram bredvid mannen och tittade samtidigt upp mot honom ungefär som en hund som visar sin husse uppmärksamhet. Hunden i sällskapet brydde sig inte om kråkan utan gick direkt fram till mig och hälsade. Mannen förklarade att kråkorna matas av en kvinna i området och att han själv och andra ibland får sällskap av någon av kråkorna och att det händer att hundgodis tappas (medvetet). Det var alltså inte en helt ovanlig händelse men det var första gången jag såg ett liknande sällskap. Den här händelsen hamnade så klart, i en mycket kortare version, på min lista. Men glädjen försvann direkt efter mötet igen. Det är inte en depression och det kommer inte i närheten av de två kortisonframkallade depressioner jag har haft. Men det är ändå lite jobbigt och jag längtar efter att slippa ifrån att känna mig ledsen. Vad kan då hjälpa bättre än en gladlista 😀 Hur psykologen har tänkt att denna lista ska användas och vad han kommer fram till när han funderar på hur vi ska gå vidare, det får jag veta på torsdag.

Både blogglust och fotolust har varit minimala och så är det även med promenadlusten men jag försöker ändå ta mig ut och lyckas nästan varje dag. Kameran stannar oftast hemma eller ligger kvar i väskan när jag går men när jag kom nära de här rådjuren, och de inte verkade rädda för mig, blev det några bilder.

Apropå försäkringskassan, som jag nämnde tidigare, så har UG (uppdrag granskning) äntligen blivit klara med sitt granskande reportage och jag hoppas att det verkligen visar på hur hemskt och fruktansvärt människor bemöts. Jag har försökt undvika ämnet, eftersom det är ett av de områden som påverkar mig negativt, men på onsdag ska jag titta på programmet och jag vet att vi är många (drygt 70 000 personer bara i fb-gruppen) som har sett fram mot det.

Vasaloppsmorgon

Jag har alltid tyckt att det är kul att följa Vasaloppet och i år är det lite extra spännande tack vare de speciella pandemiomständigheterna. Därför ville jag vara redo med en kopp kaffe framför tv:n redan halvåtta, strax innan damernas start. Under en period har mina promenader inte varit något jag har sett fram mot, av flera orsaker, utan mest känts som något jag bör göra och måste ta mig för att komma ut på. När det är på det sättet påverkas också blogglusten men jag gör små besök här i alla fall och jag vill och försöker hålla koll på vad ni har för er. Jag kommer ändå ut nästan alla dagar och i dag hade jag redan innan planerat att gå ut så att jag hann tillbaka till Vasaloppsstarten i god tid. Det var ett bra beslut för då fick jag se en lite begränsad del av en fin soluppgång. Jag kom ut ur ett skogsparti och fram till ett bostadsområde när den här himlen visade sig.

Jag vände ner mot sjön och hade lite tur. Trots att solen redan var en bit uppe över horisonten gav den himlen och molnen en del färg.

Jag var hemma ca en kvart innan damernas start i Vasaloppet och i år går det undan i spåren. Eller rättare sagt mellan spåren eftersom ingen verkar välja att åka i spåren. Nu är det inte mycket mer än en timme kvar tills någon har vunnit och herrtäten har passerat de snabbaste damerna. Det blir spännande att se hur det går. Och sedan fortsätter dagen med ännu mer längdåkning och skidskytte.

Prioriterad

Under hela pandemin och fram till för några veckor sedan har ingen inom vården vetat om jag har tillhört en riskgrupp eller inte. Men plötsligt gick allt väldigt snabbt. Först, i början av februari, fick jag besked om att jag ingår i fas 2 gällande vaccinering mot covid -19. Lite senare läste jag att de som är 80+ skulle prioriteras inom fas 2 och jag trodde att jag skulle få vänta ett tag innan det blev min tur. Men i torsdags ringde min kontaktsköterska och ville boka in mig bland de allra första i gruppen och från att inte ha vetat om jag ingår i någon riskgrupp blev jag plötsligt bland de högst prioriterade i den här fasen. I morse fick jag första dosen och det är klart att det känns bra. Sedan jag fick min nya lever har den bara gett mig massor av fördelar och ännu så länge inte en enda nackdel. Gräddfil in i vården och regelbundna provtagningar är något att vara tacksam för.

Jag hade fått uppmaningen att lämna prover i mars och passade på att göra det innan vaccineringen. Efter provtagningen hade jag en del tid över innan jag skulle vara på nästa plats och jag hann med en liten promenad. Bilderna är tagna för några dagar sedan men från samma promenadstråk.

För att få sprutan fick jag först fylla i en hälsodeklaration för att sedan slussas vidare till en läkare, som tydligen var en del av proceduren eftersom vi som var inbokade där och då tillhörde speciella riskgrupper. Han gjorde inget mer än att fråga om jag hade frågor. Eftersom jag inte hade några sådana satte han en signatur på min hälsodeklaration och jag fick fortsätta till en sjuksköterska som skötte själva vaccinationen. Sticket kändes knappt och efteråt fick jag ett vaccinationskort och sedan blev jag ombedd att sitta ner minst en kvart i en stor cafeteria. Kaffe eller té fanns för de som ville ha det men jag var inte särskilt sugen. Av alla som fick sprutan under den tid jag var där, var det bara jag som var ensam. De som bor tillsammans med någon som är i riskgrupp blir också vaccinerade och alla kom med sina livskamrater. Ett litet vemod kom krypande men det var nog bara en tillfällighet att jag råkade hamna tillsammans med enbart par. Nästa dos är redan inbokad och om exakt tre veckor har jag fullt skydd. Men senare ska ett antikroppstest visa om mitt nedsatta immunförsvar verkligen har klarat av att tillverka antikroppar. Först då vet jag om jag är riktigt skyddad.