Ännu en solskenshistoria

Det finns massor att glädjas åt på katthemmet men några kattöden värmer lite extra. Sedan jag började som volontär har jag träffat ett antal väldigt skygga katter som jag knappt har vågat titta på för att de fräser ilsket och ibland slår med tassen samtidigt. Jag har en väldig respekt för arga katter som egentligen oftast bara är rädda. Ligger dessa katter för nära matskålen eller om de ser ut att vakta sin kattlåda eller sitt revir, då utmanar jag inte. Då väntar jag tills jag är klar med annat för att sedan försöka igen. Men någon gång har det hänt att jag inte har lyckats med allt. Ett fat med mat kan man alltid skjuta in genom dörren till båset men lådan och vattenskålen kan få vänta.

Den här fina kissen var en sådan rädd katt och det var läskigt bara att gå utanför hans bås. Han fräste och morrade och visade tydligt att han inte var att leka med. Men det finns duktiga och kunniga personer som engagerar sig och det visade sig att han var väldigt snäll mot alla andra katter. Han fick komma ut i det gemensamma rummet och genast blev han vän och goskompis med de flesta andra. Han och en hona delade ofta sovplats och han har blivit den trygghet som många yngre och även äldre katter behöver. Det har inte varit ett dugg läskigt att ställa ner mat precis framför honom men jag har inte vågat klappa honom förrän igår. Jag testade lite försiktigt och genast tryckte han huvudet mot min hand och började spinna. En riktig kelkisse med andra ord. Det dröjer nog inte länge innan han får ett foreverhome. Jag har sett samma utveckling hos andra till synes ilskna katter och det är då man verkligen får sin belöning. Från rädda och lite farliga till trygga och supergosiga…de historierna från katthemmet är de allra bästa. Det finns minst en till lika rädd katt på katthemmet och han kommer säkert att utvecklas på samma sätt.

Det är inte bara bildligt solsken inne på katthemmet. Utomhus har solen skinit och värmt riktigt skönt och jag satt och njöt i lä en stund på balkongen och vände näsan mot solen. Men innan dess dök ett vårtecken upp på ett köksfönster. En fluga gör ingen sommar men kanske en vår.

På eftermiddagens promenad var det inte lika varmt. Det blåste en del så mössan fick göra sitt jobb för att hålla mig varm. Men vad gör det när fler vårtecken dyker upp. Krokusarna hittade jag i en rabatt utanför samlingslokalen.

Sex dagar tidigare än förra våren hittade jag denna och andra tussilago. Genast dök samma sång som då upp i min hjärna och den gick på repeat hela vägen hem. Precis som det brukar vara när jag hittar årets första tussilago. Sången heter ”Lilla tussilago” men den här gången lägger jag inte ut texten.

Vårfloden ser ut att ha kommit igång i Mjälleån. Det blir totalt fyra vårtecken som jag har redogjort för här och det känns ganska tidigt. Nu dröjer det nog inte länge innan det dyker upp blåsippor och vårfåglar.

Omväxlande

Det här såg jag utanför mitt fönster när jag drog upp rullgardinen i morse.

Lite senare sken solen…men bara en kort stund. Plötsligt kom en snöby och strax efter det såg jag hur det regnade. Minusgraderna blev till plusgrader och på eftermiddagen kom solen igen. Aprilväder i slutet av mars alltså men jag hade is i magen och väntade tills solen kom. Det blev en väldigt skön promenad i dag också och mössan fick ligga kvar i väskan, bredvid kameran, hela vägen.

När jag och min lillasyster delade hus hittade vi en fin liten stuga i norra Småland som vi hyrde två somrar i rad. Första gången fyra dagar och sommaren därpå en vecka. När min syster frågade om jag har lust att hyra en stuga där igen i sommar tvekade jag inte en sekund. Klart jag vill det och nu är den bokad. Inte samma stuga men en som ligger nästan lika nära sjön och även den här har en egen liten strand. Veckan före midsommar vill jag sitta på den här gräsmattan och ha lika fint väder som på bilden. Kanske hinner inte min syster bli vaccinerad innan vi ska träffas där men jag är i alla fall skyddad och vi behöver ju inte vara precis på varandra. Men en som jag hoppas komma riktigt nära är min systers hund Roddy. Det ska bli otroligt kul att komma dit och återuppleva gamla minnen samtidigt som vi skapar nya.

Hit men inte längre

Vårskorna må sitta på men det betyder inte att våren har nått överallt. Nu är vi inne i vårvintern och det är den period då man måste välja mellan vårkänsla och dubbskor. Jag väljer vårkänslan och lågskor. Men då är det klokt att inte ge sig ut på stigar som den här. Det syns inte ens att det är en stig men den finns där under snön. Förmodligen är snön så hårt packad att den skulle hålla för mig men med stor risk för halkolyckor. Jag väljer att vänta tills snön har smält bort och tills jag kan gå på stigarna med den vackra utsikten mot fjällvärlden. Det här var en återvändsgränd så jag vände tillbaka och gick på de vinterunderhållna gångvägarna i stället. Det blev ändå en väldigt skön promenad en tidig lördagsmorgon då jag nästan var helt ensam ute.

Jag såg i ett tidigare inlägg att jag hittade den första tussilagon den 6:e april förra året. Det borde alltså bara vara någon vecka kvar tills jag kan börja spana efter sådana vårtecken. Nu längtar jag efter våren och känner att den fina vintern gärna kan få dra sig tillbaka helt. Tänk att det är lite drygt två år sedan jag flyttade tillbaka hit till Jämtland. Som alltid när man tänker tillbaka undrar man vart tiden tog vägen. Men det har hänt mycket under de två åren så egentligen borde jag inte vara så förundrad. Som ni redan vet ångrar jag mig inte ett dugg men jag är väldigt glad för de år jag fick tillsammans med min ”sysbo” i Mjölby. Den tiden hjälpte mig väldigt mycket på min väg mot ett nytt liv.

Ännu en gång har jag fått höra av min psykolog att jag, eller rättare sagt min problematik, är både spännande och bra för hans utveckling. Det kanske inte är det som är huvudsyftet men det gör mig ändå glad. Så länge han är villig att söka nya vägar och även ta hjälp av andra så är jag nöjd. Jag ställer gärna upp på allt medan vi letar oss fram till något bra. Om det sedan kan leda till att psykologen, med hjälp av de här erfarenheterna, kan hjälpa andra så är det också bra.

Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne…

Åh, vad bra den visans första refrängrad stämmer in här och nu. Titeln är bara ”sol ute sol inne” men jag ville ha med helheten för att beskriva hur den här dagen är. De här orden har jag hört ofta men jag hade aldrig lyssnat på visan och hade ingen aning om hur den låter eller vem som har komponerat eller framfört den. Men nu har jag hört några versioner och just raden i rubriken sitter kvar i hjärnan. Den fastnade helt enkelt, även om det inte är min musiksmak och inte något jag kommer att lyssna på igen. Är ni nyfikna så finns ju google 😀 En glad trudelutt är det oavsett vad man tycker om den.

Före lunch gick jag ut på promenad i solskenet. Inga vinterkläder behövdes i dag heller och jag njöt av den svaga solvärmen, fåglarnas sång (inga vårfåglar än så länge utan bara blåmes, talgoxe, talltita och säkert några fler) och åt allt jag la märke till där jag gick. Jag blev riktigt glad och varm när jag efter en krök överraskade ett kärlekspar som såg ut att vara på gång att äta upp varandra. De fick bråttom isär men jag tyckte att det var härligt med den ungdomliga vårkärleken. Men jag var finkänslig nog att inte låtsas om vad jag sett och de tittade åt alla håll utom där jag var. Mjällebäcken porlade och glittrade och den ruttna stank, som har kommit därifrån ett tag, var nästan obefintlig nu. Men det bästa var kanske ändå att nästan all is på gångvägarna var borta. Jag kunde gå i mina walkingskor utan några problem. Jag undvek visserligen de stigar och gångar som inte blivit snöröjda under vintern för där hade jag nog drattat på ändan mer än en gång.

Kameran var med i väskan men kom inte fram en enda gång under promenaden. Jag vet inte riktigt varför. Motiv finns det men jag nöjde mig med att bara titta och uppleva. Men ett foto blir det i alla fall. På väg hem gick jag förbi min Ica-butik där två paket väntade. Sedan jag upptäckte mindfulnessmålarböcker har det blivit en skön avkoppling som jag skulle sakna om jag inte hade den. Jag är varken konstnärlig eller kreativ men det är just det som är det fina med dessa målarböcker. Jag behöver inte kunna mer än att hålla i en penna och fylla i de fält som redan finns där och väntar på mig. Första gången gjorde jag misstaget att köpa färgpennor, sådana som har hård spets (ungefär som blyertspennor men i olika färger). Jag upptäckte nästan genast att det inte fungerade bra. Jag fick så ont i både handen och hela armen av det lilla tryck som krävs när man målar med dem. Då testade jag fiberpennor i stället och vilken skillnad det var. Min äldsta dotter uttryckte det som att man bara behöver smeka papperet med dem och det stämde. De är ganska dyra men i stället kan jag måla väldigt mycket mer. Alla gillar inte det men för mig är det något jag kan göra som inte behöver koncentration och därmed inte sätter igång dissociationen. Både avkopplande och något som får mig att må bra med andra ord. Roligt är det också och ibland får jag till en riktigt fin färgkombination.

Det här kom till mig med posten i dag och i brist på tillräcklig koncentrationsförmåga för att läsa böcker är det här något som jag blir glad av att ha.

Efter lunch blev det balkongpremiär. Det är fortfarande en rejäl snöhög i mitten på balkongen men jag fick plats med en positionsstol i en hörna. Som tur var kunde jag sitta i lä för det blåste lite kallt. Det var en skön stund där jag satt och lyssnade på några grannar, droppande från smältande snö och en del fåglar. Men så här i början av säsongen har jag fått order om att vara försiktig och därför blev det bara en halvtimme. Så lite skulle jag absolut inte ha nöjt mig med förr men jag får väl försöka göra som expertisen har sagt till mig. Lite färg i ansiktet blev det i alla fall och förhoppningsvis blir det fler tillfällen.

Lågskor och tunnare jacka

Redan i morse, när jag gav mig av in till sjukhuset för min andra coronaspruta, var det sex plusgrader och jag bestämde mig för att det var dags för lågskor och en tunnare jacka. Jag planerade att ta en promenad efter sjukhusbesöket så jag stoppade ner både mössa och tunna fingervantar i väskan. De behövdes inte. Det är fortfarande isigt på en del kortare vägavsnitt och där hasade jag mig fram med mina sommarsulor men jag lyckades ta mig fram dit jag ville utan att halka omkull.

Men innan jag går vidare vill jag berätta att jag dag för dag går mot att bli mitt gamla jag igen. Glädjen är nästan helt tillbaka och jag har fått hjälp att hitta knep för att mota undan känslan av att vara ledsen. Egentligen var det dissociationen jag skulle försöka mota bort men det funkar inte alls än så länge. Men genom det som kallas ”medveten närvaro” lyckas jag ganska bra med att hålla kvar glädjen. Den är otroligt mycket välkommen tillbaka.

Jag var en kvart för tidig till mottagningen där vaccineringen skulle ske. Men det spelade ingen roll och jag var nästan helt ensam. Det var samma procedur som förra gången förutom att det nu fanns två sköterskor i den sal där vi skulle vila en stund efter att ha fått sprutan. De frågade om vi som satt utspridda där mådde bra och om vi kände av någon biverkan av sprutan. Jag kände ingenting men jag satt i alla fall kvar den kvart som jag hade blivit ombedd att vänta. Jag är glad för att jag inte behöver använda munskydd i min vardag men kanske vänjer man sig efter ett tag. Men det här munskyddet åkte raskt av när jag kom ut.

Det smälter och töar bra om dagarna nu men än så länge är det ett vinterlandskap här.

Något litet vårtecken kan jag i alla fall se men just de här brukar vakna till liv väldigt tidigt på året.

Nu, när dagen börjar gå mot mörker, känner jag att armen har blivit lite öm och enligt vad jag har hört är det ett bra tecken. Det tyder på att vaccinet börjar verka och att immunsystemet reagerar. Jag hoppas att produktionen av antikroppar sätter rejäl fart.