Jag brukar alltid vara rejält trött på allt som har med jul att göra efter nyår. I år är den känslan inte riktigt lika stark och förmodligen beror det på att det aldrig blev något firande. Julen kom aldrig på riktigt och då kunde jag inte tröttna på den. Men det är ändå skönt att nu ha mina vanliga lampor, ljusstakar och gardiner. Inte en tomte så långt ögat når. Jag borde har räknat mina tomtar och jag ska försöka komma ihåg att göra det nästa jul. Jag gissar att jag har närmare hundra stycken.

När jag gick ut mötte jag den granne jag oftast möter. Hon har ofta något ärende i området eller någon annanstans och den här gången skulle hon ta sparken till stan. Men hon bedyrade att hon inte skulle ta isvägen, även om många redan åker både skridskor och skidor där. Jag blir lite avundsjuk men det går snabbt över. Det är roligt att åka spark och bra motion ger det också men min kropp klarar varken den statiska ställningen eller sparkandet. Men gå kan jag och det är också väldigt trevligt.

I dag har det varit mulet och ett lätt snöfall. Nu är det alltså både dimfrost och ett lager snö på det. Trädens grenar börjar tyngas ner men än så länge klarar de sig bra.

Jag tar för givet att det här är björktickor eftersom de växer på en björk. Nu har de fått snömössor som prydnad.

• 

• 

I morgon ska jag till tandhygienisten för den årliga rutinundersökningen. Det brukar aldrig vara något som behöver åtgärdas men ändå känns det lite nervöst. Jag är nog inte den enda som är lite extra noga med rengöringen någon vecka innan tandläkarbesöket 😉

I det här inlägget håller jag igen med vinterbilder men det är inte varje helt molnfri dag man får se en regnbåge. Det är ju något nytt även om det är samma vy ni har sett många gånger nu. Det som inte syns i bilderna är att luften glittrade av mängder av pyttesmå iskristaller. Det såg jag bara när jag tittade mot en mörkare bakgrund som belystes av solen. Det måste vara de kristallerna som tillsammans med solen gav mig den här utsikten. Hela eftermiddagen syntes regnbågen, som inte var en båge utan mer ett rakt streck. Den flyttade sig över sjön vartefter solen flyttade sig (ja, jag vet att det inte är solen som flyttar sig utan vi som snurrar). Jag vet inte hur ovanligt det är att se en regnbåge under de här förhållandena men jag kan inte minnas att jag har sett något liknande.

Tillägg: https://mammselen.blogg.se/ hjälpte mig med vad det här är. Det är en del av en halo och om jag hade sett en vidare bild hade jag troligtvis sett en likadan pelare på andra sidan solen. Jag hoppas att jag får en ny chans.

Isen har inte legat många dagar men om ni tittar noga, alldeles till höger om regnbågen, ser ni att en modig person har vågat sig långt ut på isen. Jag gör som vanligt och väntar tills jag har sett skotrar, eller allra helst en traktor, testa isens hållbarhet. Men det tar nog inte så lång tid i den här kylan.

Ja, nu är jag beredd och min beredskapslåda har det innehåll som behövs för att jag ska klara mig relativt bra vid en eventuell kris. Med låda menar jag inte en kartong utan en låda i en byrå. Det har tagit lite tid att få till det som behövs. Kanske beroende på att jag aldrig tror att något ska drabba mig (vilket i alla fall min lillasyster säkert skrattar åt. Enligt henne är jag familjens måndagsexemplar och det är sagt med kärlek och humor.) Jag har aldrig förr behövt tänka på matlagningsmöjligheter, vatten eller uppvärmning som bristvaror vid t ex ett långt strömavbrott. Vi har haft olika slags kaminer och närhet till vatten i de hus vi har bott i. Men i en lägenhet är det annorlunda och strax efter flytten hit köpte jag ett stormkök. Det var ju en bra början men jag insåg att jag behöver bränsle till mitt stormkök och det kom jag mig liksom aldrig för att skaffa. Men för någon månad sedan fick jag äntligen ändan ur vagnen och köpte två flaskor när jag ändå var inne på en mack.

Men det räcker inte bara med fungerande matlagningsmöjligheter. Man ska ha en radio också så att man kan få veta vad som händer. Jag har två miniradioapparater som drivs med batterier så jag kände mig lugn med det. Men jag kom på att det fattades en viktig sak. Man blir ganska handikappad utan en fungerande mobiltelefon och en sådan behöver laddas med jämna mellanrum. Jag kom att tänka på att jag någon gång har läst ett blogginlägg hos någon av er, kan inte minnas vem, där det stod något om en radio som kan vevas upp och även ladda en mobil. Jag tog google till hjälp och nu har min nyaste viktiga beredskapsgrej kommit. En billig liten manick, bara 250 kr och den fungerar som ficklampa, radio och mobilladdare. Min mobil fick vara med på bilden bara för att illustrera storleken på radion. Jag har naturligtvis kollat så att den fungerar.

Sjukvårdsartiklar, ljus, filtar, ficklampor och tändare finns det gott om men de ligger inte i beredskapslådan. Det är nog inte nödvändigt så länge jag vet att de finns…och var.

Jag kan inte låta bli att fotografera när jag är ute i det härliga vintervädret och då hamnar en del av bilerna så klart här. Jag väntade på att morgondimman skulle lätta och när det såg ut att bli så klädde jag på mig och gick ut. Det var 14 minusgrader och helt vindstilla när jag gick. Det är en väldig skillnad på den sortens kyla och den råare kyla jag fick uppleva nere i Mjölby. Kallt är det visserligen men med rätt klädsel är det inga problem. Som vanligt tog jag av mig vantarna efter en stunds promenerande. En fördel med bra blodcirkulation i händerna är att det är lättare att fota utan vantar.

Två rådjur låg och vilade i skogen. Jag ville inte gå för nära och störa dem och därför syns bara det ena. Fotat på långt håll och hårt beskuren bild.

Jag kom ut ur skogen och konstaterade att dimman hade vunnit kampen igen.

Men jag såg att himlen var blå högre upp och jag följde den upptrampade stigen mot bättre sikt. Jag såg inte sjön en enda gång under promenaden men uppe där jag var nådde solen upp ovanför dimman.

Det var en häftig kombination av förhållanden. Dimma åt ena hållet och ett strålande vackert vinterväder åt andra hållet.

Vid skogsbrynet går stigen som jag planerade att gå på och där ser ni vad som väntar.

Jag tog god tid på mig för att kunna vara kvar i solen ett tag till. Ser ni hur frosten har bildat ett spännande lager uppe på snön. Nu ska jag lära er något som jag fick lära mig av en vän när jag bodde i Optand. All frost är inte rimfrost.

Dimfrost bildas vid dimma eller tätt fuktdis och minusgrader. Rimfrost bildas däremot ur dimfri luft. Mer går att läsa på SMHI:s sida om man är intresserad. Kanske visste ni redan detta men då blev ni påminda. Den frost som nu pryder träd och mark är alltså dimfrost och inget annat.

Nere i dimman igen och plötsligt kom en skoter med ett släp som breddade och förbättrade skidspåret. Själva skidspåret fanns redan men nu går det bra att åka fristil. Jag mötte en husse och hans hund på väg nerför en lång backe och snäll som jag är, eller kanske mer för att inte bli pååkt, klev jag ut i djupsnön. Den hunden hann jag inte heja på men tre andra vovvar mötte jag på en smal stig och då blev det vovvegos 😀

När jag kom hem lättade dimmar åter och det är väl typiskt. Men jag var ändå nöjd med min promenad och det går ju alltid att fota från balkongen. Jag börjar få en ganska stor samling balkongbilder från alla årstider nu.

Jag tycker att jag bor i ett vinterparadis. Särskilt dagar som är som i dag känns det extra starkt att det är så. En dryg timme innan soluppgången, som idag var 09.37, gick jag ut i dimman. Det var 9 minusgrader och vindstilla och jag kände genast hur glad, lugn och tillfreds jag blev när jag vandrade iväg på nästan helt folktomma vägar. Jag har skrivit om det förr men jag skriver det igen: jag gillar dimma om den inte är helt ogenomtränglig. Det var på gränsen men solen är på väg upp där borta och gör sitt bästa för att sprida sitt ljus genom dimman.

Åt andra hållet syntes månen svagt i diset.

När jag närmade mig Vallsundsbron började det hända saker.

Isen hade lagt sig på en del platser där det har varit minst rörelse i vattnet.

Jag valde att gå samma väg tillbaka för att inte gå miste om solens fortsatta uppgång. Plötsligt fladdrade det till av många små vingar och jag lyckades få med några av sidensvansarna på bild. De ser väldigt frusna ut. Jag har i alla fall för mig att de burrar upp sig och ser tjockare ut när det är kallt.

Jag hoppas att de mår bra. Det kan bli mycket kallare än så här så de borde ha byggt upp något slags försvar mot kylan.

Längre ut på sjön, där isen ännu inte har lagt sig, syns sjörök.

Solen verkar vinna kampen mot dimman.

Stora flockar med småfåglar flög omkring och försökte undkomma min kamera. En liten gulsparv fastnade något så när på bild till sist.

Dimman på väg bort även i fjällen.

Min promenad var inte längre än drygt sju km men den tog ändå ca två timmar. Jag stannade många gånger för att se och njuta och ofta kom kameran upp ur sin väska. Mindfulness när den är som bäst. Stor lycka! Några timmar efter hemkomsten tittade jag ut och då kom kameran fram igen. Jag pratade i telefon så bilden är tagen genom ett fönster.

Kvart över sju på morgonen parkerade jag utanför katthemmet och just då ringde det i mobilen. Jag fick först lite panik eftersom jag hörde på signalen att samtalet kom via messenger. Det är bara min italienska kompis som brukar använda den appen för att ringa och jag var definitivt inte beredd på att försöka uttrycka mig på italienska. Dumt tänkt eftersom han aldrig skulle ringa så tidigt på morgonen och vi brukar dessutom ganska snabbt övergå till engelska när vi pratar. Men hjärnan hängde inte riktigt med och plockade inte fram den kunskapen. Kanske för att det bara är några dagar sedan han avslutade ett meddelande med ”ci sentiamo presto” ( vi hörs snart). Nu var det inte min vän i italien som ringde utan den kvinna som lärde upp mig som volontär. Hon frågade om jag ville ha sällskap och det är klart att jag ville. Min vanliga volontärkompis är bortrest över helgerna och jag tar helst inte ett pass på egen hand. Nu skulle jag både få sällskap och avlastning och det kändes bra.

Mitt sällskap denna morgon är en av de som ger väldigt mycket av sin tid till katterna på katthemmet. Hon är även med i ledningen och vet det mesta om allt. Jag fick alltså veta lite om de olika katterna. T ex denna fina och väldigt tillgivna katt som har varit en besökande pensionatsgäst ganska länge nu. Ingen vet vad som gäller eftersom ägarna skulle ha hämtat honom i slutet av december. De har inte hört av sig och ingen har nått dem. Det vore hemskt om de har bestämt sig för att överge sin kisse men ännu värre är det nog om de har råkat ut för en olycka eller något annat som gör att de inte kan höra av sig. Jag ägnade lite extra tid åt att gosa med honom och att gosa är något han gillar. Jag blev lite ledsen när jag tänkte på hur jobbigt det måste vara för en kelsjuk kisse att hamna i ett eget bås på ett katthem och bara få mysa med någon en stund lite då och då. Skulle det vara så att han blir kvar kommer säkert försök göras att ge honom kompisar.

Några nya katter hade tillkommit inne i karantänavdelningen. När en ny katthona kom till katthemmet för några veckor sedan togs hon till veterinär för att kastreras. Då gjordes upptäckten att hon var högdräktig och någon dag senare fick hon sina ungar. Jag tittade in lite försiktigt på kattmamman och hennes två jättesmå bebiskatter och jag var väldigt försiktig för att inte störa dem. Men när mamman fick mat reste hon sig och lämnade den kartong de hade bäddat in sig i och en av de små släpades med en bit så att den hamnade med halsen alldeles över kartongkanten. Mitt vana och kunniga sällskap bad mig att flytta på den lilla sötplutten och det gjorde jag så gärna. Naturligtvis kunde jag inte låta bli att hålla i den lite extra och titta in i det söta ansiktet där ögonen ännu inte hade öppnats. Men sedan la jag in den i lådan till syskonet. Mamman åt med god aptit och det behövde hon nog.

Vid kontorsplatsen stod ett gäng små tomtar och en lapp meddelade att alla volontärer fick varsin tomte som ett litet tack för arbetet det gångna året. Jag gillar tomtar och plockade med mig en av de små figurerna.

Arbetet gick fortare än det brukar den här morgonen. Det var inte samma arbete i lagom tempo, med avbrott för kel och mys med katterna eller för små pratstunder över en kopp te, som jag och L har som vana. Det var ett effektivt arbete där jag kände att jag måste hänga med för att hinna göra någon nytta. Men så blir det kanske när man tar många pass per vecka. Det var trevligt med sällskap men jag ser fram mot den vanliga lunken.

Fördelen med att det gick snabbt var att jag hann med en promenad runt Lillsjön innan det var dags att bänka mig framför tv:n för att se på längdskidor. När jag skriver det här vet jag att Linn vann både den tävlingen och dagens distanslopp om 10 km. Hon är otroligt duktig. På Lillsjön syntes ingen brådska. Två vinterfiskare satt och pimplade och hade säkert en trevlig stund.