Jag tycker att jag bor i ett vinterparadis. Särskilt dagar som är som i dag känns det extra starkt att det är så. En dryg timme innan soluppgången, som idag var 09.37, gick jag ut i dimman. Det var 9 minusgrader och vindstilla och jag kände genast hur glad, lugn och tillfreds jag blev när jag vandrade iväg på nästan helt folktomma vägar. Jag har skrivit om det förr men jag skriver det igen: jag gillar dimma om den inte är helt ogenomtränglig. Det var på gränsen men solen är på väg upp där borta och gör sitt bästa för att sprida sitt ljus genom dimman.

Åt andra hållet syntes månen svagt i diset.

När jag närmade mig Vallsundsbron började det hända saker.

Isen hade lagt sig på en del platser där det har varit minst rörelse i vattnet.

Jag valde att gå samma väg tillbaka för att inte gå miste om solens fortsatta uppgång. Plötsligt fladdrade det till av många små vingar och jag lyckades få med några av sidensvansarna på bild. De ser väldigt frusna ut. Jag har i alla fall för mig att de burrar upp sig och ser tjockare ut när det är kallt.

Jag hoppas att de mår bra. Det kan bli mycket kallare än så här så de borde ha byggt upp något slags försvar mot kylan.

Längre ut på sjön, där isen ännu inte har lagt sig, syns sjörök.

Solen verkar vinna kampen mot dimman.

Stora flockar med småfåglar flög omkring och försökte undkomma min kamera. En liten gulsparv fastnade något så när på bild till sist.

Dimman på väg bort även i fjällen.

Min promenad var inte längre än drygt sju km men den tog ändå ca två timmar. Jag stannade många gånger för att se och njuta och ofta kom kameran upp ur sin väska. Mindfulness när den är som bäst. Stor lycka! Några timmar efter hemkomsten tittade jag ut och då kom kameran fram igen. Jag pratade i telefon så bilden är tagen genom ett fönster.