Jag och min svägerska kom hit igår vid fyratiden på eftermiddagen och det kändes riktigt roligt att återigen komma in i lägenheten. Inne i Holiday clubs reception var det mycket lugnare än det brukar vara. Det brukar samlas massor av folk i restaurangen och i sofforna vid den stora brasan men den här gången kunde jag gå rakt fram till disken och genom plexiglaset be om att få checka in. Sedan körde vi bort till ”mitt” andelshus” och lastade in all den redan inköpta maten och övrig packning. Efter middagen ville vi gå ut en runda och vi bestämde oss för att gå genom centrum och en bit till. Åre centrum är nämligen inte stort och passeras ganska fort.

Mitt emot järnvägsstationen var det jul i en slags stengrotta. Ganska trevligt men kanske lite uttjatat tema sista dagarna i januari. Runt torget var det svårt att undvika folk men vi gjorde så gott vi kunde och jag märkte hur jag höll andan och vände bort ansiktet flera gånger när det inte gick att gira bort från de vi mötte. Men det var ingen stor trängsel ändå och jag kunde inte se att det var överfullt inne i de restauranger vi passerade.

Vi tog det lugnt i morse och väntade tills det hade ljusnat innan vi tog dagens första promenad. Den här vyn från lägenheten är i år mer begränsad än vi någonsin har sett tidigare. Mycket snö har resulterat i höga snövallar och parkeringen utanför fönstret är helt dold. Det gör absolut ingenting och ännu bättre är det att insynen är nästan obefintlig.

Efter en period med temperaturer ner mot -27 grader kändes det varmt och skönt att gå ut i bara 7 minusgrader och nästan ingen vind. Vi gick en runda bakom sjukhuset och upp till Hotell Tott och där vände vi neråt och efter en dryg timme var vi tillbaka.

Vi varvar idrott på tv med egna aktiviteter och det blev en promenad till lite senare. En skön tillvaro utan stress och krav men med mycket trivsel. Det är inte lika vackert med rimfrosttäckta träd här jämfört med hur det ser ut hemma men å andra sidan så är vi mitt i fjällvärlden.

För några veckor sedan ville inte min diskmaskin diska längre. Den visade olika felmeddelanden och jag tänkte att det kanske var ett problem som var lätt att åtgärda. Men jag har lagt bruksanvisningarna till alla vitvaror på ett väldigt bra ställe som inte ens jag själv hittar. Jag har letat precis överallt…känns det som. Men förmodligen kommer de fram när de inte behövs längre. Jag handdiskade några dagar i förhoppningen att jag skulle hitta bruksanvisningen och kanske kunna fixa problemet. Men till sist gav jag upp och satte mig vid datorn för att klicka hem en ny diskmaskin. Jag hade lite tur eftersom det var i sista stund innan mellandagsrean slutade (i mitten av januari). Drygt 3000 kr billigare än några dagar senare var den maskin jag beställde. Men i stället kostade det ca 1300 kr att få den hemlevererad och installerad samt att de tog med sig den gamla.

I dag levererades min nya diskmaskin av två trevliga och serviceinriktade män. Den man som skötte installationen var inflyttad från Rumänien så vi samtalade alla tre på engelska. Installatören var så glad för att han kanske kan åka och hälsa på sina föräldrar i Rumänien om någon månad. Han har precis återhämtat sig från covid 19 och såg mycket fram mot den resan. Men han och hans familj har bott här på Frösön i två år och trivs bra, förutom att de tycker att vintern är för lång. Den andra mannen är infödd jämte och bor också på Frösön. Vi var alla tre överens om att Frösön är ”very beautiful”.

Det var ett riktigt slitgöra att bära båda maskinerna, få loss den gamla och sätta dit den nya. Jag konstaterade att det var värt pengarna och inte alls särskilt dyrt i förhållande till arbetsinsatsen. Hela tiden var det dessutom bara glada miner. När de var klara tog de med sig allt emballage och skräp och for vidare mot Åre. De beräknar vara klara med arbetsdagen vid ca 20.00 i kväll.

Någon promenad blev det inte i dag eftersom jag var tvungen att vänta på leveransen. Efteråt hade promenadlusten försvunnit men jag tar med bilderna från gårdagens promenad i strålande solsken i stället. Jag gick ut en liten bit på sjön för att se efter om det fanns några gångbara skoterspår men det var bara spår efter människofötter och skidor och spåren var inte tillräckligt hårda för att det skulle bli en skön promenad. Jag tog några bilder och vände sedan tillbaka upp till fast mark.

Hur diskmaskinen fungerar och hur bra den diskar får jag kanske veta i morgon. Jag vill fylla maskinen först och egentligen är det ju ingen brådska.

De soliga dagarna har tagit semester men det är ändå fint ute och promenaderna är sköna. Vintern har däremot inte tagit semester. Nu lär den stanna ett tag och jag hoppas att den inte ger upp innan det är dags för våren att göra entré. Men jag vill gärna ha en fin vårvinter också. Någon gång ser man små spår av solen, särskilt vid soluppgången, och då känns det genast lite roligare. Det är synd om rådjuren som har djup snö att gräva undan innan de hittar något ätbart. Men de gnager en del på buskarnas grenar också har jag sett och någon eller några snälla människor lägger ut mat vid en foderstation där jag brukar gå. Vad rådjuren bjuds på där vet jag inte men det händer att jag ser dem stå där och mumsa i sig av något. När jag kom gåendes flyttade de på sig en liten bit men sedan stannade de och tittade på mig tills jag vandrade vidare. Kanske vågade de gå tillbaka till maten efter en stund.

De här bilderna tog jag en morgon när solen lyckades bryta igenom molntäcket lite grann.

I dag bestämde min svägerska sig för att komma hit och följa med till Åre nästa vecka. Hon frågade så klart mig om jag tycker att det är ok och jag blir bara glad om hon kommer. Vi har båda varit försiktiga med kontakter och nu har jag beställt den mat vi ska ha med hemleverans. Det är roligt att ha något att se fram mot. Det blir promenader åt alla håll och förhoppningsvis blir vädret skapligt. Men jag hoppas att det blir sista gången vi kan bo i lägenheten. Jag vill ju helst att andelen ska bli såld till nästa säsong.

Det är lustigt att jag alltid tänker på KundBeTjäning när jag skriver, säger eller hör de tre bokstäverna. Men inom bankvärlden var det just det KBT stod för. Det var länge sedan jag var i den världen men det sitter kvar i minnet och spökar. Men nu, när jag behandlas med KBT, har det en helt annan betydelse. Kognitiv beteendeterapi är en behandlingsmetod som jag hade en del fördomar om. Jag frågade min psykolog i dag om vi verkligen bara använde oss av den metoden och så var det. Jag hade fått för mig att KBT bara utgår från symptom och behandlar dem. T ex skulle det i mitt fall kunna betyda att jag pga den stress jag ständigt känner utsätts för det som utlöser den och att inte det som orsakar stressen berörs särskilt mycket. Det stämmer bara till hälften. Jag ska inte i detalj gå in på vad vi gör men jag har verkligen ändrat uppfattning. Nu gillar jag KBT och tror på den behandlingsmetoden.

De hemuppgifter som ingår i KBT kändes väldigt svåra och jobbiga att behöva utföra. Förra sessionen fick jag med mig ett papper med rutor där jag i ena kolumnen skulle fylla i när, var och hur dissociationen utlöstes. I andra kolumnen skulle jag ange känslor, tankar och kroppsliga förnimmelser. Ja, jag reagerade förmodligen likadant som ni gör när ni läser om det. Fruktansvärt jobbigt och bara tanken på att göra det här var stressande. Men jag började lite pliktskyldigt och nästan genast kände jag att det gav mig insikter och att det kändes bra att sätta allt på pränt. Som ett litet forskningsprojekt om mig själv. Jag kände att jag gillade att fylla i rutorna och jag skrev med allt mindre handstil för att få plats. Ändå räckte inte rutorna till. Det här blev till ett väldigt bra underlag under dagens möte. Vi gick igenom allt men min psykolog insåg snabbt vad som var viktigt och ledsagade mig in på områden som min hjärna gjorde motstånd mot att vara i. Jag försökte känna de känslor jag förstod låg undertryckta men mitt huvud ville inte. En helt ny upplevelse för mig. Det blev så tydligt att dissociationen, som är ett flyktmedel från det som är jobbigt, hela tiden försökte leda mig bort från det som jag faktiskt försökte nå fram till. Psykologen såg att jag kämpade men till sist sa jag att jag såg honom alldeles dimmigt och bara ville sova. Då var tiden nästan slut och jag gissar att vi bara är i början av det som har börjat hända.

Jag tror att det här är jättebra och vi gick beydligt djupare in i ämnet än jag hade trott. Jag känner att det händer saker inom mig och nu i början är det lite jobbigt. Sämre sömn bl a. Men nu tror jag på KBT och vet att det är mer än bara behandling av symptom. Förutom att jag tror att det fungerar tycker jag också att det är fantastiskt spännande och intressant att få vara mitt i det här och se hur det går till.

Så här såg det ut på min balkong efter de senaste dagarnas snöande och blåst. Nu snöar det igen så kanske byggs det på ännu mer till i morgon.

Jag har inte varit på katthemmet sedan nyårsdagen och det beror delvis på att min volontärkompis vill ta en paus för att fokusera på bl a studier. Det är klart att jag uppmuntrade honom i det beslutet och kanske kommer han tillbaka så småningom. Eller så gör han inte det och då hoppas jag att han har kommit vidare mot det han drömmer om. Det är lite tråkigt eftersom vi kom så bra överens och jag har inte riktigt orkat ta itu med att meddela i gruppen att jag gärna delar pass med någon annan. Dessutom har jag känt av värken lite extra mycket och huvudet är ju som det är. Värken kan jag nämna och förklara men att säga att jag dissocierar till en ny bekantskap är inte något jag har lust med. Det var så lätt att säga till L att jag var slut i hjärnan och att be honom ta hand om de uppgifter som kräver lite tankearbete. Han visste av egen tidigare erfarenhet vad det handlade om.

Jag hade tänkt ge mig själv lite respit till efter Åreveckan men igår kväll ringde en av de ansvariga och sa att de var desperata och kunde jag tänka mig att hoppa in på morgonpasset dagen därpå. Att få så kort tid på mig gjorde att det bara snurrade till i huvudet. Jag behöver tid att landa i åtaganden men det sa jag inte. Naturligtvis sa jag att jag ställde upp. Hon vet att jag helst inte tar ett pass på egen hand och sa till mig att ge katterna mat och strunta i lådorna. Så funkar inte jag. Även om hon skulle komma senare och fixa resten så kan jag inte göra ett jobb till hälften.

I morse gav jag mig iväg i snövädret, efter att ha läst om att vi här i norr helst skulle hålla oss inne om det inte var nödvändigt att ge sig ut på vägarna. Men det var ingen fara. Lite slirigt och bitvis var det oplogat men det var ju inga småvägar ute på landet jag åkte på. Det är klart att jag tyckte att det var kul att komma in till katterna nu när jag hade sovit på saken och var framme. Prinsen var som vanligt välkomstkommitté och lät mig ta upp honom i famnen en stund innan han tydligt visade att det var matdags. Jag tog det lugnt och varvade matning och lådstädning med kattmys. Många katter är skygga men det finns även många som vill gosa.

Här nedan ser ni Smokey. Han har funnits på katthemmet sedan jag började där för ett år sedan. Då var han en av de modiga, keliga katterna men från i somras har han dragit sig undan och tillsammans med kompisen Smoley har han flyttat in i ett av de större båsen. Jag blev så glad när han var sitt gamla jag i dag och jag vet att han har haft stora problem med tänderna och inflammation i tandköttet. Han har fått ett antal tänder bortopererade och inflammtionen är borta och nu mår han bra. Det märktes genom att han först tittade fram lite försiktigt från en tunnel och sedan klättrade han upp i mitt knä när jag skulle städa kattlådan. Då blir man alldeles varm i hjärtat och det gör inget om det gör lite ont.

Men det fanns fler rum med katter att ta hand om och efter att ha gosat och gjort allt jag skulle hos resten av katterna i köksavdelningen gick jag vidare. Jag vet inte vad den här lilla kissen heter men han låg där och tittade så fint på mig att jag inte kunde låta bli att ta en bild. Men jag och mobilkameran är inte riktigt vänner. Ibland blir det skapligt men nu kunde jag inte ens få till en bra bild av en katt som låg stilla. Men nog syns det att det är en liten sötnos.

Jag hann göra klart allt i karantänavdelningen, där det bl a finns alldeles ljuvliga små kattungar som nyss öppnat ögonen, och ett av de större rummen när jag hörde att det kom någon. Det var den kvinna som hade ringt mig kvällen innan som hade skyndat sig för att hinna komma och hjälpa mig innan jag hade fixat alla kattlådor. Hon skrattade samtidigt som hon sa ”jag sa ju att du skulle låta bli lådorna”. Hon försökte låta lite barsk men lyckades inte så bra. Men det var väldigt skönt att bli avlastad. Jag delade ut mat till resten av katterna och sedan gick jag och diskade alla använda matskålar. Det får jag också ont av men det behöver ingen där veta. Det får inte bli för mycket pjåsk. Nu har jag sagt att jag inte vill ta fler pass förrän vecka 6 och då helst tillsammans med någon. Hon har hand om upplärning av volontärer och visste att några fler vill dela pass. Vi får väl se hur det blir men förhoppningsvis blir jag ihoptussad med någon jag kan trivas med. Och som kan trivas med mig så klart.