Precis som väntat blev det plusgrader och smältande snö under några dagar. Men jag är ändå glad eftersom prognoserna just nu visar att det ska snöa fr o m i morgon kväll och fortsätta ända fram till julaftonskvällen. Jag hoppas att det sedan får vara åtmistone några minusgrader så kanske vintern äntligen kan bli som den ska vara. Ännu bättre vore det om det kunde bli ännu lite kyligare under en period så att isen kan lägga sig på sjön. Många förhoppningar alltså och många delar samma önskningar. Det finns så klart de som ser det från en annan synvinkel också men nu är det nog alla vinterälskares tur att få som vi vill.

Men, som jag inledde med, just nu är det tö och snön smälter.

Kanske tycker domherrarna att det är ganska bra som det är nu.

Men som tur är ser det fortfarande ut så här på en del håll och snart blir det påfyllning.

Fjärde advent och dan, före dan, före dan, före dan, före dopparedagen. I dag fick jag definitivt besked från min son att han inte kommer i jul och det var jag helt införstådd med. Det blir en konstig och lite tråkig jul men för min del blir det inte en deppig jul. Jag har redan förberett både en del julmat och lite godis och jag ska ut och promenera i snövädret och se om tv:n erbjuder lite förströelse emellanåt. Det blir en hel del telefonsamtal också. Jag har aldrig använt någon av de appar eller program där man kan ha möten med flera personer uppkopplade samtidigt och det är inget jag vill prova heller. I vissa avseenden är jag väldigt gammalmodig och rent av teknikfientlig. Jag vill inte synas när jag pratar med någon och jag har inte heller något behov av att se den jag pratar med. Möjligtvis skulle jag tänka annorlunda om jag hade barnbarn men som det är nu känner jag mig mest bekväm med vanliga telefonsamtal. Julen blir vad vi gör den till och jag ska ha en fin och mysig jul och det hoppas jag att vi alla får.

Ja, i morse vaknade jag faktiskt upp till en vinter med snö på träden och lite påfyllning även på marken. Det blev en balkongbild innan det blev riktigt ljust men sedan klädde jag på mig och vandrade iväg.

Lite vovvemysgos fick jag och det av den hund ni ser på bilden. Vi gick samma runda men åt motsatt håll så vi möttes två gånger. Första gången hejade bara husse och jag på varandra men vid nästa möte tittade jag in i de vackra blå hundögonen och kunde inte motstå att fråga om vi kunde hälsa. Medan hussen glatt pratade på om sin hund, som till viss del är en husky men i övrigt visste han inte, satte jag mig på huk och lät hunden bestämma om hon ville hälsa. Det ville hon. Hon kom glatt fram och gosade och efter en liten stund satte hon sig nära med ryggen mot mig för att ta emot mer klappar. Så gör bara trygga hundar och jag stoppade in båda händerna i hennes päls och njöt av mysstunden. Det var jag som till sist avbröt och sa hejdå. Sådana trevliga hundmöten är jag med om lite då och då men jag är alltid noga med att avläsa både hundars och ägares signaler. Det finns ju de som absolut inte vill att man ska hälsa på deras hundar och försöker träna hundarna att inte gå fram till någon.

Rätt som det var förändrades ljuset. Solen finns där bakom någonstans och gör sitt bästa för att försöka tränga igenom dimma och moln.

Jag hann komma hem igen innan solen nästan lyckades bryta igenom och från balkongen följde jag himlens förändring. Från grå med en sol som kämpar och ger ett vackert ljus till…

…flikar av blått där det ser ut som om solen är på väg att vinna kampen. Men tyvärr tog det inte lång stund innan allt blev grått igen. Men det är inte lika kul att visa så jag avslutar med en nästan solig bild 🌞

I morgon ska det bli plusgrader igen så det gäller att passa på när förutsättningarna är bra. Det var inte magiskt vackert i dag men en liten föraning om hur det kan vara. Kanske blir det i stället fina isformationer under kommande dagar när graderna ligger på fel sida om nollstrecket. Det jag vet är att det då är dags att ta fram dubbskorna igen.

Jag såg solen i dag och gissa om det kändes bra. Den syntes inte många timmar men kanske har Östersund nu återigen tagit ledningen i antal soltimmar i december. Vi låg på första plats med fyra timmar men blev passerade av någon eller några platser som plötsligt hade fem soltimmar hittills under årets sista månad. Men nu kanske vi har hämtat in försprånget igen 🌞

Det ligger ett väldigt tunt, hårt snölager på vissa ytor men så ska det inte vara när det är december. Tyvärr är det så det ofta har sett ut de senaste åren och det lär nog inte bli bättre. De snöfall som utlovas i väderappen har en fömåga att bara försvinna eller minska när de datumen närmar sig. I dag kom det faktiskt lite snö. Inga riktiga flingor utan mer som snödamm. Lite snödamm fastnade på grenar och, som här, på en skägglav.

Så mycket annat händer inte. Jag är på katthemmet en gång i veckan, promenerar och har ännu en gång träffat psykologen. Där är det lite förvirrat just nu. Mina svar på självskattningsfrågorna visar en överlappning mellan dissociation och utmattning men någon diagnos är svår att ställa. Nu ska han prata med min läkare och sedan höra av sig. Jag vet inte vad jag ska tro. Kanske är det ändå fysiska orsaker, som jag har trott förut, eller så vill min psykolog bara vara grundlig. Det är ju bra. Jag har i alla fall i läxa att försöka tänka efter när jag får de starkare reaktionerna. Jag är inte särskilt orolig och inte ett dugg ledsen eller nedstämd när jag tänker på hur det ska bli. Det är tvärtom min glädje som förbryllar en del. Men glad är jag och det är jag inte ledsen för 😀

Jag använder bara facebook för att följa vad som skrivs i de fb-grupper jag är med i. Flödet tittar jag inte på. Men ibland händer det att jag råkar se något inlägg som ligger högst upp och så var det i fredags. Jag är glad att jag såg det men innehållet kändes så fel.

De som följde min resa med leversjukdomen och min vistelse på Sahlgrenska, när jag äntligen fick min nya lever, kanske kommer ihåg min rumskompis. Den underbara och härliga kvinna som hade förlorat rösten under sin levertransplantation. Respiratorslangen hade skadat något som gjorde henne nästan stum. Men hon kunde viska och vi hade många väldigt givande samtal och många roliga stunder när vi skrattade åt alla dråpligheter vi råkade ut för. Jag fick även agera röst åt henne några gånger när sjukvårdspersonalen sprang förbi utan att uppfatta att hon försökte få uppmärksamhet.

Vi trivdes så bra ihop att vi ville fortsätta hålla kontakten. Det gjorde vi mestadels via messenger. Vid ett tillfälle var det meningen att vi skulle ha träffats i en stuga som jag skulle hyra men tyvärr var hon tvungen att avboka. Sista gången vi hade kontakt ringde hon till mig och jag kunde först inte förstå vad som var fel. Men sedan kom jag på att det var första gången jag hörde hennes röst. En väldigt trevlig röst och en göteborgsdialekt.

Tyvärr är det ofta så att när man inte träffas så blir det längre och längre mellan meddelandena och sedan jag flyttade hit har vi inte haft någon kontakt. Det är jag ledsen för nu när jag har läst på hennes fb-sida att hon inte finns mer. Avliden efter en tids sjukdom enligt inlägget. Jag vet inte mer än så men jag vet att hon är väldigt saknad av sin familj. Jag saknar också men på en kontrollerbar nivå. Ett vemod i hjärtat.

Så passande att dagarna nu ser ut så här. Igår gick det fortfarande bra att gå på gångvägarna men jag avstår i dag efter att ha tittat ut och sett blöta och isiga gångar. Lusten försvann. Men tro nu inte att jag sitter här och deppar. Jag är ledsen för min rumskompis och hennes familjs skull men det är inte tillräckligt nära för att dra ner mig i samma grådis som på bilden.