Jag hade ambitionen att skära ner på både antal bilder och text i min tillbakablick på 2020. Hur tror ni att det gick? Ja, ni vet ju vid det här laget att jag inte är en återhållsam person när det gäller mina inlägg. Bilderna är många men jag ska försöka hålla texten kort i stället. Jag behöver ju faktiskt inte gå in i detalj på vad allt föreställer.

Januari började med vackra pärlemormoln. Precis som 2019 slutade.

Östersund speglade sig i den alldeles nyfrusna och spegelblanka Storsjön.

Efter att ha fått OK från min läkare började jag som volontär på katthemmet. Dessa båda sötnosar har fått nya hem.

Februari inleddes som vanligt med en vecka i min andelslägenhet i Åre. Min son och en kompis till honom gjorde mig sällskap men de tillbringade den mesta tiden i backarna. Jag roade mig själv och hade det bra.

• 

• 

• 

• 

• 

En av dagarna gjorde jag en utflykt till Tännforsen.

• 

• 

• 

Hemma igen och en hel del vackra vinterdagar.

• 

• 

• 

• 

Isen var tillräckligt tjock för att diverse aktiviteter kunde hållas på den och Vinterparken, som vanligtvis heter Badhusparken, gjordes i ordning för diverse äventyr. Vaken var redan väl använd och efter badet väntade bastun för de som ville. Min son hälsade på och passade även på att åka till Åre en dag för att stilla snowboardsuget.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Mars bjöd också på många fina dagar och ibland stötte jag ihop med familjen rådjur.

Gregoriemarknaden kunde hållas som vanligt men det var i sista stund innan coronalarmen började höras och förändra livet för många.

• 

• 

• 

• 

• 

I slutet av mars töade det och Medvinden (den upplogade isvägen) var ömsom blöt och ömsom belagd med ett tunt lager is ovanpå ett lager vatten. Solen värmde och jag tog första fikastunden på balkongen.

• 

• 

• 

April inledde med vinterns återkomst och det gjorde ingenting. Men efter bara några dagar försvann snön med solens hjälp och diverse vårblommor tittade fram, liksom myrorna.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

I mitten av april kommer storspovarna och jag åkte till Optand för att försöka få syn på dem och även höra deras sång. Lyckan var stor när deras drillande hördes åtskilliga gånger. Jag lyckades komma tillräckligt nära för att kunna ta några halvbra bilder. Längst ner är den vy jag har haft tillgång till ända sedan jag föddes.

• 

• 

• 

• 

Valborg tillbringade jag hemma och från balkongen kunde jag se både brasa och en fin halvmåne. Nästa valborg hoppas jag kunna fira i Badhusparken tillsammans med många andra Östersundsbor.

• 

• 

Maj är kanske den månad då de riktigt fågelintresserade har mest att göra. Fåglarnas barnkammare fylls på och många ägg kläcks. Jag vandrade runt Ändsjön och i fågeltornet träffade jag på en trevlig man som genast konstaterade att mitt objektiv inte räckte till. Vi hade Nikon båda två och han tog resolut min kamera och satte dit sitt stora teleobjektiv och sedan pekade han och förklarade vad vi såg. Tranan kände jag igen alldeles själv och några av de andra arterna också. Men jag lyssnade glatt och fotade med den vänliga mannens objektiv.

• 

• 

Isen gick upp och våren var oåterkalleligen här.

• 

Jakten på checkpoints (från hittaut.nu) började och jag hamnade i alla möjliga miljöer i mitt sökande. Jag hittade 200 av de 300 som finns i Jämtland innan jag tröttnade. Ibland såg jag regnmoln på väg mot mig och ibland lyckades jag se en fågel på nära håll. En bofink sjöng så fint men tystnade när jag kom för nära. Han satt i alla fall kvar så att jag kunde fota.

• 

• 

• 

• 

• 

I slutet av maj åkte jag, trots alla restriktioner, ner till Örebro för att bistå min äldsta dotter i flytten. Jag bedömde att det var en nödvändig resa och hade inte dåligt samvete för att jag åkte. Några promenader hann vi med och det finns en hel del fint i Örebro.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Lika nödvändigt var det kanske inte att resa till min lillasyster i Motala men vi ville båda väldigt gärna träffas och jag intalade mig att det var ok. Det var ju så nära när jag ändå var i Örebro. Fina promenader vid Vättern och Motala ström. Jag tilldelades den plats i soffan där Roddy vanligtvis huserar och vi delade självklart på den platsen. Första bilden är tagen av min systerson som jag också var glad att få träffa igen.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Juni kom och då kom också min födelsedag. Så lyckat det blev att jag då hade återvänt till Örebro för lite mer fixande och att även min yngsta dotter och hennes man kunde komma och äta middag med oss den dagen. Men sedan var det dags för hemresan och eftersom jag inte klarar av att köra så lång sträcka samma dag övernattade jag på ett bed&breakfast i Mora. Jag gick i mål i vasaloppsmålet och tittade på både Gustav Vasa, för säkerhets skull försedd med munskydd, och den stora dalahästen. Därifrån åkte jag via Sveg och tittade till den stora björnen, som är under rivningshot om ingen med mycket pengar räddar den.

• 

• 

• 

• 

Juni är en blomstermånad och jag fotade massor av fina blommor. Men jag har faktiskt lyckats sålla så mycket så att bara de lite märkvärdiga blommorna får vara med. Jag vill så klart ha med Brunkullan, Jämtlands landskapsblomma (en sällsynt och fridlyst orkidé) och några exemplar av Guckusko.

• 

• 

• 

• 

De sista dagarna i juni hade vi värmebölja, precis som på många andra platser. Men det gjorde inte så mycket att temperaturen låg på ca 30 grader när min son åter hälsade på och vi åkte linbana upp på Åreskutan. Efter att ha vandrat hela vägen ner åkte vi vidare mot Tännforsen, som min son inte har sett sedan han var barn. Sista bilden är från Bynäset, som vi promenerade runt dagen efter.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Juli kom och jag fortsatte att promenera. Ibland letade jag efter checkpoints och ibland ville jag bara gå en promenad. Jag såg en del djur av olika slag. På katthemmet föll jag för en underbart söt liten kattunge. Även denna fina katt har fått ett nytt hem.

• 

• 

• 

• 

• 

En impuls förde mig till Forsaleden och det var jag glad för. En härlig dag med många minnen att tänka tillbaka på.

• 

• 

• 

• 

• 

Min yngsta dotter och hennes man kom till Östersund och jag fick nöjet att ha min dotter hos mig i två dagar. Vi hade bl a en härlig dag på Bynäset. När jag skjutsade in henne till stan för att hon skulle återförenas med sin man regnade det. Men när jag var på väg hem sken solen västerifrån och stan hamnade mitt under regnbågen.

• 

• 

• 

• 

Augusti. En tidig morgon åkte jag till Andersön.

• 

• 

• 

• 

Lite blåsigare var det när min svägerska kom och hälsade på. Hon ville gärna åka till Optand, där hon också har många minnen, och vi gick en promenad på välkända stigar. Sedan fixade hon maten.

• 

• 

• 

September började alldeles perfekt med sol och molnfri himmel. Det kunde inte ha varit bättre förhållanden när jag gav mig iväg på min roadtrip på Vildmarksvägen. Fyra nätter och fem härliga dagar.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

När jag kom hem hade höstfärgerna tagit över även här.

Min son kom upp hit igen och vi bestämde oss för att ta en tur till Västfjällets topp och sedan fortsätta leden runt toppen och ner igen. Vid det här laget har ni nog förstått att vi båda gillar att komma upp på höjder.

• 

• 

• 

• 

• 

Hösten fortsatte att sprida färg i naturen.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Oktober bjöd också på en hel del höstkänsla men vintern gjorde några framstötar och försvann igen.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

November. Den viktigaste katten på katthemmet är Prinsen och det tror jag att han vet om. Han fick en ny kompis, som fick vara ute i köket med honom under passen, och både Prinsen och Holly (också en kökskatt) verkade trivas bra med nykomlingen Pepsi. Tyvärr blev Pepsi sjuk och för bara någon vecka sedan somnade han in. En jättetrevlig katt som jag trodde mådde bra.

Alla löv hade ramlat av träd och buskar men det växlade fortfarande mellan höst och vinter. Julgranarna utanför rådhuset och på stortorget tändes.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

December har rusat iväg. Kanske känns det så för att det är den mysigaste månaden med advent och julstämning. Töperidoderna har fortsatt att bekämpa vintern men till slut verkar det som om december har bestämt sig för att vara som december ska vara.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Följande bilder är tagna från promenader igår och i dag och det ser t o m lovande ut vad gäller isen på sjön. Men det är skört och minsta bris kan få de tunna isarna att brytas upp igen.

Nyårsafton för min del slutar i sängen i vanlig tid. Jag har bokat in mig på morgonpasset på katthemmet i morgon och någon gång mellen sju och halvåtta ska jag vara där och ta hand om alla fina katter. Jag hoppas att de inte blir stressade av raketer. Jag har faktiskt ingen aning om hur katter reagerar och de är ju ensamma på natten. Jag hoppas att de mår bra när jag kommer och att vi tillsammans får en fin och mysig början på 2021,

Gott nytt år önskar jag er alla 🎇🎆🧨🎊🎉

Men jag hoppas att vi slipper raketer och smällare.

För ca ett år sedan lyckades jag äntligen bli av med badkaret i min lägenhet. Jag hade gett upp hoppet om att någon skulle vilja ha det gratis och funderade på hur jag bäst skulle få ut det och transportera det till tippen. Det fanns flera anledningar till att jag ville göra mig av med det. Emaljen i botten var sliten och det såg ofräscht ut, ett badkar är jobbigt att hålla rent om man har värk i armar och axlar och jag tycker bättre om att duscha. I sista stund, innan annonsen försvann från blocket, blev det napp och ett ungt par kom och hämtade karet. Det kändes väldigt bra att slippa krångla med att få bort det på egen hand.

Det är klart att jag badade lite då och då när badkaret ändå stod där men oftast använde jag bara duschen. Därför saknade jag inte att kunna bada utan var väldigt nöjd med att i stället ha mer utrymme i badrummet. Men för ett tag sedan köpte min son ett hopfällbart badkar och berättade att han var väldigt nöjd med det. Plötsligt blev jag lite sugen på att krypa ner och bli varm i ett bad och bestämde mig för att hämta upp min badbalja för vuxna från förrådet nere i garaget (ett stort underjordiskt garage under huset).

Ni kanske kommer ihåg min rosa badbalja som jag köpte strax efter operationen när jag bodde i Mjölby. Att jag valde en rosa berodde helt och hållet på att den var prisnedsatt. Jag hade nog aldrig kommit på tanken att leta efter badbalja för vuxna om inte min syster, i våningen under min, hade köpt en och verkligen njöt av baden i den. Nu har jag hämtat upp min balja och njutit av flera varma och sköna bad. Men bilderna är från 2018 och mitt badrum i Mjölby. Om ni undrar över val av golv och väggar så hade jag flyttat från en stenig strandtomt och ville återskapa lite av den känslan. Som ni vet saknade jag mitt paradis i Optand väldigt mycket. Nu kan jag skratta lite åt mig själv och mina val 😀 Men baljan ska jag ha kvar på en lättåtkomlig plats i lägenheten för det är ju väldigt skönt att krypa ner i varmt vatten när man är lite frusen.

• 

• 

Ni som vet att jag gillar språk och ord förstår säkert att jag lyssnade lite extra när det rapporterades om årets nyordslista. Jag kommer inte att lägga alla ord på minnet men några ord fastnar. Förutom alla ord som associerar till corona och som de flesta nu kan och kanske använder, skrattar jag lite åt ordet ”lesserwisser” (person som är mindre vetande men som trots detta förklarar ett fenomen för någon som vet mer). Under tiden som leversjuk träffade jag tre läkare som jag tänker på direkt när jag hör det ordet. Tre läkare, som var för sig och vid olika tillfällen, försökte berätta om min sjukdom för mig och som alla tre hade helt fel eller låtsades ha svar på en fråga från mig utan att säga något vettigt. Min sjukdom var sällsynt och jag begärde inte att de skulle känna till mycket om den. Men när de låtsades eller trodde sig veta tappade jag förtroendet för dem. Det hade varit bättre att säga att de inte visste.

Ett annat ganska kul inslag i alla digitala möten under pandemin kanske ”zoombombning” kan vara. (Intrång av objuden deltagare i möte som hålls genom videomötestjänsten Zoom). Det kan säkert bli både pinsamt och störande också men ingen kan väl låta bli att dra på smilbanden om ett husdjur eller ett barn plötsligt visar sig i skärmen och kanske gör något kul eller gulligt.

Jag gillar även ordet ”krympflation” (minskning av innehållet i förpackning utan motsvarande prisminskning). Själva innebörden är inte särskilt kul utan ett ganska osympatiskt smyghöjande av priser men jag gillar att det nu finns ett ord för det.

Till sist måste jag väl erkänna att jag förmodligen är en ”boomer” (person i medelåldern eller äldre. På sociala media används detta begrepp som kastar ljus på den klyfta som blossat upp mellan unga och äldre, nämligen ”boomer”. Uttrycket används pejorativt för att symbolisera hur hopplöst passé den äldre generationen är.) Det stör mig inte särskilt mycket. Jag kan bjussa på det och le åt att det är så.

Lite så kändes det när jag såg att solen sken och att det hade kommit ett fint, fluffigt snötäcke under natten. Jag skyndade mig ut för att hinna njuta av allt detta innan molnen skulle hinna ta över himlen. Ljuset från den lågt stående solen är ett helt annat än under sommarhalvåret. Ett gyllene sken som ibland även går i rosa toner.

När jag kom ut ur skogen såg jag några barn och vuxna som också passade på att vara ute i det härliga vädret. När jag kom närmare såg jag att det var vännen A-L tillsammans med barn och barnbarn. Kul att stöta på varandra och få lite sällskap en bit av promenaden. A-L gick en bit med mig innan hon vände tillbaka till sitt sällskap. Som ni ser är det inte bara sol och vitt. Sjön är dessutom alldeles lugn och om bara kylan får stanna kvar och vinden håller sig borta så lägger sig nog isen snart. Men det är väldigt osäkra väderförutsättningar framöver.

Att fota rakt mot solen ger så klart ett lite annorlunda sken än hur det ser ut i verkligheten. Nästa bild visar hur det egentligen såg ut.

Ska man fota solen så är det inte så dumt att ha ett träd i förgrunden.

Det var otroligt skönt ute och det märktes att många fler än jag tyckte det. På väg hem igen gick jag förbi många småbarnsföräldrar som tillsammans med sina barn antingen åkte på pulkor, kälkar eller något annat nerför alla små kullar och längre backar som fanns tillgängliga. Jag mötte även många hundägare och alla möjliga människor i olika ålderskategorier ute på promenad. Jag och de flesta andra hejade glatt på varandra och flera gånger möttes jag av strålande leenden och kommentarer om hur härligt och vackert det var. Jag instämde så klart i det och log lika strålande tillbaka.

Jag ville inte gå direkt hem utan gick en liten omväg ner till sjön. Jag ville se om det syntes några tecken på isbildning. Det var lite skralt med sådana tecken men alldeles i strandkanten fanns det en del isrester.

Promenaden tog slut efter detta och min mage hade börjat kurra lite av hunger. Jag hoppas på många fler liknande dagar men just nu känns det som om jag kan leva på minnet av den här dagen ett tag.

Jag försökte skapa julstämning med svag julmusik i bakgrunden och lite av den vanliga julmaten. Jag har även stoppat i mig alldeles för mycket godis och två lussebullar. Det resulterade i att middagen får vänta till i morgon. Jag kan helt enkelt inte få i mig risgrynsgröt och en macka också.

För första gången i hela mitt liv har jag firat jul helt ensam. Det har fungerat bra men det är absolut inte julstämning i samma grad som det brukar vara. Förmiddagen ägnades åt sex telefonsamtal (ja, jag ser att det kan misstolkas i skrift men observera att det är ett mellanslag mellan orden 😉 ). Mina barn, mina systrar och min svärmor har lyst upp min jul via telefonen. Jullunchen var god men det var inte särskilt kul att sitta ensam vid bordet och äta. I vanliga fall sitter jag i soffan, och tittar på något program jag har spelat in, när jag äter. Jag tror faktiskt att det är första gången jag sitter vid bordet och äter när jag inte har sällskap.

Sammanfattningsvis har julafton blivit som förväntat. En bra dag med en liten gnutta julstämning.

Det kunde ha varit både värre och bättre och nu ska jag se framåt mot roligare tider.

God jul till er alla 🎅🤶🎄😍

Ni kanske känner igen det citatet från Cajsa Varg. Jag skulle inte känna till varken citatet eller Cajsa Varg om det inte vore för att min mamma brukade säga så och det fastnade i min hjärna. För de intresserade kommer en liten lektion om denna kokboksförfattare. En av hennes böcker hade just titeln ”Man tager vad man haver”.

Anna Christina Warg, känd som Cajsa Warg, född 23 mars 1703 i Örebro, död 5 februari 1769 i Stockholm, var en svensk hushållerska och författare. Hon är känd för Hjelpreda I hushållningen för unga Fruentimber, som var en av de mest inflytelserika kokböckerna från mitten av 1700-talet till tidigt 1800-tal. Wikipedia

Det som fick mig att tänka på det citatet började med att jag stod och tittade på en flaska glögg, kvarglömd sedan förra julen, i ett skåp där jag har gömt den alkohol jag har. Jag funderade på om jag skulle ta ett glas glögg men jag tyckte inte att det kändes lockande. Det är en sällskapsdryck. När jag stod där och tittade på flaskan kom jag på att jag hade ett recept på glöggbröd. Jag visste att jag hade några påsar torrjäst och efter att ha inventerat mjölförrådet plockade jag fram vad jag hade. Precis som enligt rubriken. I stället för rågsiktsmjöl blev det ett grovmalet rågmjöl och eftersom glöggen inte riktigt räckte fyllde jag på med julmust. Vetemjöl hade jag så det blev i alla fall rätt. Nu ligger tre limpor och svalnar och naturligtvis smakade jag medan brödet fortfarande var varmt. Det blev gott men inte fantastisk gott. Men jag känner mig nöjd med att ha gjort av med glögg och rågmjöl innan de blev helt oanvändbara.

I skogen, där jag gick igår, är det bitvis barmark men jag tror att det är en förändring på gång. Det snöar lite lätt och jag hoppas att jag ska vakna upp till en vacker, vit värld i morgon.

När jag kom ut ur skogen fanns det lite snö men gångvägarna var som isvägar med grus på.

Solen sken, men det har den ju faktiskt gjort lite då och då på senare tid.

Jag ser ofta fina kvällshimlar nu men oftast tittar jag bara utan att fota.

Psykologen ringde mig med beskedet att läkaren inte hade kunnat se någon fysisk förklaring. Ganska väntat eftersom jag är så noga kollad av vården. Men vi ska träffas och fortsätta reda ut saker och ting om några veckor och det ser jag fram mot. Vem hade kunnat tro att jag skulle tycka så mycket om dessa besök? Inte jag i alla fall. Men så är det och nu tänker jag att många fler borde få chansen till samma sak.