När jag vaknade i morse hade jag fått ett meddelande från en av de ansvariga för katthemmet. En liten kattunge i karantänen var väldigt sjuk och behövde lite extra omsorg i form av välling. Jag var som vanligt tidigt på plats men väntade på min volontärkompis innan jag vågade gå och se efter hur den lilla kissekatten mådde. Jag ville inte ensam mötas av något hemskt. Men som tur var slapp vi den syn jag hade varit rädd för. Alla andra kattungar, som var i samma rum, skuttade omkring och ville klättra upp på oss för att gosa och få uppmärksamhet. Men den lilla sjuka kattungen lyfte visserligen på huvudet men låg kvar på sin sovplats.

Medan min kollega satte sig med kattungen i famnen gjorde jag iordning välling och fyllde en spruta (utan nål såklart). Ungefär hälften av innehållet hamnade i munnen och svaldes men lite senare kräktes alltihop upp. Hon var inte sugen på någon annan mat heller utan ville bara ligga stilla och dåsa. Flera gånger såg jag hur någon av de andra kattungarna gick till henne och la sig tätt intill. Senare på eftermiddagen hade en tid hos veterinären bokats och nu är jag ganska orolig för hur det har gått. Det kom in tre kullar med kattungar samtidigt för ett tag sedan och alla har haft magproblem. En katt ur en av kullarna har tidigare fått somna in och jag tror att det kanske måste bli så med den här lilla myspricken också. Båda vi volontärer gosade lite extra med henne och vi tänkte att det nog var ett avsked. Men jag hoppas att vi har fel och att en antibiotikakur kan göra susen.

Jag åkte direkt från katthemmet till Lillsjön för att ta en promenad. Det var en skön dag och det blev en lagom runda innan jag åkte hem och fick i mig lite lunch.

Ja, så kallar han det…kursledaren i jamska. Nästa vecka träffas vi för sista gången och jag hade bestämt mig för att inte ta de här sista kurstillfällena så allvarligt. Men igår sa han alltså att vi skulle få göra denna sluttentamen nästa gång och till råga på allt ska vi få diplom där vi betygsätts. Det här kan man skratta åt och tänka att det blir vad jag gör det till. Vad spelar det för roll om jag får underkänt? Ingen roll alls men något händer i mig när jag vet att jag ska sättas på prov och bedömas. Jag blir stressad och känner att jag måste prestera. Jättlöjligt, men det är de där ”duktig-flicka-generna” som ställer till det.

I dag har jag gett mig själv en liten andningspaus men jag planerar att repetera allt vi har lärt oss och försöka nöta in det mesta, lite varje dag, till nästa tisdag. Samtidigt vill jag inte vara den mönsterelev som briljerar när min kurskompis kanske inte ställer lika hårda krav på sig själv. Vilket dilemma. Ni vet ju att jag har koncentrationssvårigheter och min hjärna kommer att brinna om jag inte tänker om. Men den där prestationspressen, som jag sätter på mig själv, argumenterar att efter tisdag nästa vecka kan jag låta hjärnan vara i det närmaste avstängd om jag vill det. Hur kunde det bli så här? Jag som tyckte att en jamskakurs skulle vara så kul. Och det var den när det var lagom mycket att lära sig varje vecka. Nåja, det är ju helt upp till mig själv om jag vill göra det svårt. Egentligen tycker jag ju att det är kul och intressant.

Hösten är på sluttampen och nu har lärkträden också klätt sig i sin gyllene höstskrud. Bilderna är från olika promenader den här veckan och än så länge är det plusgrader även på nätterna. Ingen frost alltså men enligt väderappen ska det komma snö i början av nästa vecka. Det tror jag på när jag har sett det. Men hoppas kan man ju.

Löven faller i allt snabbare takt och den vackra hösten börjar övergå i en gråare period. Men man kan fortfarande göra fynd en gråmulen oktobermorgon. Jag promenerade iväg för att se om de fina motiven fortfarande finns kvar.

Jag hittade en del färger, gult och rött som det ska vara på hösten, men de färgerna satt inte på träd utan på skyltar. Här har de varit igång ett tag med bygget av en laddplats för en elbusslinje. Kanske inte jättevackert men ändå något jag gillar. Men kan någon förstå vad det är som gäller endast personal? Det finns inga förklarande skyltar utanför bilden. Får alla utom personalen snirkla sig igenom här?

Bredvid bygget av laddplatsen har nyligen lite skog fällts och nu sitter det pinnar nerstuckna i marken. Det blir spännande att se vad som ska hända här. Det är inte en skog som kommer att saknas speciellt mycket eftersom den smala skogsremsan befann sig mellan en väg och en gångväg. Ingen fin svampskog eller vandringsskog med andra ord. Däremot har min syster visat mig en artikel om hur ”vår” fina skog i Mjölby nu ska förstöras och bebyggas. Förutom min syster är skogen det enda jag egentligen saknar därifrån men nu finns inte mycket kvar att sakna.

Jag hittade lite höstfärger längs min promenadväg men det är stor skillnad mot när jag gick samma sträcka förra gången. Jag missade soluppgången med ca 10 minuter men på håll såg det inte ut att vara så spektakulärt.

På tillbakavägen såg jag hur morgonens dimma i fjällen hade höjts upp till fjälltopparna. Kanske ska de benämnas som moln när de når en viss höjd men gränsdragningen är inte helt klar.

I förrgår var det dags för kurs i Jamska igen. Vi träffades vid fem tillfällen innan corona kom. Då ställdes all verksamhet in. Egentligen är det väl inte någon stor skillnad mot då men jag gissar att vår lilla grupp bedömdes kunna fortsätta med de tre träffar som återstod. Jag erkänner att jag inte har tittat på kursmaterialet en enda gång sedan vi träffades senast och det gav mig lite ångest. Jag repterade lite varje dag veckan innan kursdagen och intalade mig själv att det inte var något som egentligen spelade någon roll. Det är ju ingen som ska bedöma mina kunskaper utan det här gör jag bara för att det är kul. Kursledaren var inte heller särskilt förberedd och vi två deltagare (vi var tre från början) tyckte nog båda att det inte gav så mycket. Men det var i alla fall trevligt att ses igen och kaffet var gott. En ganska trevlig corona-dikt fick vi med oss i alla fall. Jag tror att ni förstår det mesta om ni orkar läsa den.

Dagens pass på katthemmet var lika mysigt och trevligt som vanligt. Visst är det en del skitgöra, bokstavligt talat, och det gäller att hålla tungan rätt i munnen eftersom olika kullar med kattungar har olika dieter. Men när man sätter sig i ett rum med ca 10 kattungar och den ena efter den andra klättrar upp i knät och spinner medan de buffar och nafsar lite försiktigt, då glömmer man allt det och bara njuter och känner lycka. Tyvärr är det sekretess nästan för alla kattungar så jag kan inte visa de ljuvliga små varelserna för er. Jag har tagit bort ett blogginlägg där några av dem var med efter att jag hade fått veta att sekretessen gäller även dem. Men några kattbilder blir det den här gången. Här har jag precis kommit in genom dörren och möts av nyfikna och jamande sötnosar. Men jag hejade bara lite snabbt och gick in till det rum där pensionatskatter och de två bofasta katterna finns.

Jag har berättat om Prinsen förut, den njursjuka och gamla katten som bestämmer i köket. Han har en riktigt god vän i Holly, som ni ser på bilden nedan. Holly har varit där sedan jag började som volontär i februari och jag har fortfarande inte lyckats klappa henne. Men hon och Prinsen går som de vill mellan köket och hennes ”rum”, där dörren alltid står öppen, och ibland kan man se dem ligga tätt ihop och ha det bra. Pensionatskatterna får oftast hålla sig i sina bås men ibland kan några av dem släppas ut i köket. Men bara om Prinsen tillåter det. Vi har haft två pensionatskatter i flera veckor och de får komma ut i köket under passen. Men idag gruffade Prinsen lite och försökte visa vem som bestämmer. Då hoppar de andra bara upp på en bänk eller bordet och dit klarar inte Prinsen att ta sig. Det är tur att de andra katterna inte vill utmana honom för då skulle han nog inte ha så stor chans. Prinsen är en surgubbe men väldigt charmig mot oss människor och de katter han verkligen gillar.

Så här nära kan jag komma Holly men hon är beredd på flykt om jag skulle råka peta på henne.

Efter passet på katthemmet åkte jag till en biltvätt. Jag har en tid för däckbyte i morgon och det känns bra att inte komma dit med en väldigt smutsig bil. Efter tvätten passade jag på att gå en liten promenad i närheten men regnet har gjort stigarna ganska leriga. Inte var det särskilt höstfint heller så jag nöjde mig med en halvtimmes promenad. Det blev inga höstbilder men det finns ju annat att titta på.

Jag fortsättar att vandra iväg på mina höstpromenader och ni har redan sett många bilder som visar hur det ser ut här omkring. Därför håller jag tillbaka bildflödet lite men en av alla fina solrosor, som fortfarande växer vid ”tillsammansodlingen”, kan jag ändå visa.

Jag kan också berätta att Jehovas vittnen verkar ha utarbetat en coronastrategi för att nå ut till oss som ännu inte tagit till oss budskapet. Lite sött tycker jag att det är. Brevet är kopierat men kuvertet är handskrivet och han har t o m angett både namn och sin privata adress som avsändare på baksidan. Men jag är ändå inte mottaglig och trots att det känns lite gulligt åker brevet i pappersinsamlingen tillsammans med foldern och kuvertet hamnar i soporna (så där ja, nu fick jag även poängtera att jag sopsorterar).

På katthemmet har några kattungar och några vuxna katter fått nya hem och en ny kattmamma med tre ungar har tillkommit. Ägaren har åkt iväg och lämnat den lilla kattfamiljen att klara sig själva. Vilken tur att de fick komma till oss på katthemmet.