Det gäller att passa på

Solen sken och snön låg så fint över Östersund och Frösön. Det har varit en grå och ganska trist period vädermässigt och då gäller det att ta tillvara en fin dag. Jag och vännen Anna-Lena träffades för att gå en gemensam promenad på Östberget/Frösöberget. Parkeringen ligger en bit upp och på baksidan av berget och därifrån är första bilden.

Solen lyste upp och färgade en del träd och landskapet var härligt vintervitt.

En numera välkänd vy för er som följer min blogg. Men den här gången fick vi se Östersund i vinterskrud.

På toppen av berget, nära Frösötornet, kan man stå ovanför den ena slalombacken och se ut över vidderna mot fjällen.

En väldigt fin förmiddag med skönt promenadväder och trevligt sällskap. Kul att få prata bort någon timme medan vi fick upp pulsen. Vi konstaterade båda två att kondisen inte är som den en gång var. I alla fall inte i de brantaste delarna. Men det är inte hela världen när man inte har bråttom. Men väl uppe på backkrönen fick vi upp farten 😀

Eftersom ni har hängt med i berättelsen om den sjuka lilla kattungen vill ni kanske veta hur det gick. Tyvärr slutade det inte bra. Hon piggnade till någon dag men somnade in lite senare i veckan.

Kursavslutning

Nu ska jag bjussa på mig själv och visa upp mitt tentamensresultat. Men först en liten redogörelse för hur vårt sista kurstillfälle avlöpte. Vi började med att läsa igenom några texter som vi fick förra gången. Det var dels en text om hur problemen med en T-ford löstes av en ung kille. Där förstod jag inte vad som var roligt men tydligen var det kul att en av de äldre männen släppte fram killen för att han tidigare hade lagat en symaskin. De andra tre texterna var alla dikter som handlade om samma sak. De hette alla tre ”skjöra” (skatan) och hade just en sådan som huvudaktör. Ganska trevliga dikter ur skathonors perspektiv.

Sedan blev det julstämning. När vår kursledare har de här kurserna på hösten brukar de vanligtvis sluta nära jul. Han var lite tveksam till att ha ett jultema men vi, två kursdeltagare, var eniga om att vi gärna var med på det. Det snöade utanför fönstren så stämningen var den rätta. Kursledaren gav oss texter på olika julsånger, översatta till jamska, och spelade sedan upp några av dem från en cd. Men det fanns inte musik till alla texter och då satte vår lärare igång att sjunga själv. Vi andra stämde glatt, men lite försiktigare, in i sångerna. Kanske inte de allra vackraste framförandena men vi hade kul. Dels åt texterna och dels åt oss själva. Vi tyckte att sången om ”krusgåbban” var riktigt gullig. Det är inte en direkt översättning men även om texten inte helt överensstämmer med den svenska texten så ser ni nog lätt vilken sång det är.

Efter den trevliga sångstunden var det dags för tentamen. Ni vet hur jag kände inför den när jag fick veta att vi skulle ha den. Ni vet också att stress lockar fram ganska stark dissociation hos mig. Jag våndades någon dag men lyckades sedan bestämma mig för att jag inte kunde sätta sådan press på mig själv. Det är ju trots allt bara en kvällskurs och har ingen egentlig betydelse. Jag gjorde som så att jag la fram alla papper, vi fått under kursen, på köksbordet och där stannade jag till någon gång ibland och repeterade korta stunder. Jag gissade vad som var viktigt och hoppades på att jag hade rätt. På det här sättet lyckades jag hålla tillbaka stressen ganska bra men sista dagen, igår, kände jag att jag behövde distrahera mig. Då blev det kakbak.

Jag vet att jag har skrivit att jag inte skulle baka mer innan det är dags för lussebullar. Men jag hade färdig vaniljkräm i kylen och bäst-före-datum närmade sig. Jag tänkte att det kunde vara en bra distraktion och det var det. Gott blev det också. Jag skrattade lite för mig själv vid tanken på att jag kanske kunde muta läraren med kakor. Men jag försökte inte göra så. Vi skrev provet innan fikat och kakorna blev uppskattade. Jag tyckte att sex stycken borde räcka åt oss tre men några till skulle nog ha gått åt om de hade funnits. Jag åt en och de andra två delade på resterande fem.

Så var det dags för läraren att rätta våra prov och för oss att få resultaten. Vid det laget var mitt huvud ett litet kaosområde och jag hade varit ganska påverkad ända sedan jag kom fram till kurslokalen. Det kunde jag så klart inte säga så jag försökte verka som om allt var som det skulle. Jag skrev mitt prov väldigt snabbt och kollade inte igenom vad jag hade skrivit. Jag orkade helt enkelt inte koncentrera mig så mycket att jag skulle ha sett felen. Det var synd eftersom jag hade två slarvfel som jag mycket väl visste skulle vara på ett annat sätt. Men jag skäms inte ett dugg över de fel jag gjorde på jamska. Däremot skäms jag alldeles förskräckligt mycket över att jag stavade fel på svenska. Jag såg det så fort vi fick se resultatet men hann inte rätta det innan jag var tvungen att lämna tillbaka provet. Jag hann bara ta ett foto för att ha kvar min jamskatentamen och därför är det för all evighet felstavat. Jag skriver inte var det är felstavat så kanske det finns en chans att ni inte upptäcker det 😀

Här följer en liten förklaring till felen.

Avd 4: Det stod still i huvudet och jag kom inte på ändelsen (an). Försökte skämta till det lite med en fras på jamska men det blidkade inte läraren.

Avd 5: Samma sak. Rent slarvfel för där visste jag hur det skulle vara (gaupen).

Avd 6: Ordet skratta ska vara skrattade men läraren förstod att jag var så inne i jamskan så att ändelsen glömdes bort. Inga poängavdrag för det. Ordet blev ska vara blir.

Jag hade alltså tre fel varav två var riktiga slarvfel. Det festliga var att även den andra kursdeltagaren hade fel på just de orden. Vi hade inte fuskat och båda var helt inne på att göra provet på egen hand. Ändå lyckades vi få två exakt likadana och sedan varsitt annat fel. Vi fick alltså båda 52 av 55 möjliga rätt och ni ser nedan, på diplomet, vad betyget blev. Vi kan alltså vara ganska nöjda med vår prestation. Men det där stavfelet retar mig så in i vassen.

Första snön

Jag trodde att snön skulle hamna i fjällen och inte komma till mina trakter. Ni vet att jag gillar snö och därför förstår ni också min glädje när jag drog upp rullgardinen och skymtade ett tunt snötäcke i mörkret. Jag har alltid tyckt om snö men ännu mer nu när jag inte behöver hantera den. Jag har full förståelse för alla som grämer sig inför all snöröjning som väntar. Men det behöver jag inte bekymra mig om och det har ökat på min kärlek till den snö som gör naturen så vacker.

Jag gick ut så fort det började ljusna lite. Jag ville inte riskera att solen skulle smälta snön innan jag hann ut. Här nere där jag bor, nära sjön, märktes det att det mest hade kommit blötsnö som sedan frusit till lite. Men ju längre upp på höjderna jag kom, desto mjukare var snön och det låg även kvar snö på träden.

Till skillnad mot igår gick jag mot väster och därmed från soluppgången och mot fjällen. Men jag vände mig om ibland och därför fick jag både soluppgång och snötäckta fjäll. Det som fattades var den blå himlen. Den syns nu, när jag är hemma igen och sitter och skriver det här. Men den får jag njuta av inifrån och kanske blir det en promenad i solsken i morgon i stället.

Här är det jag upplevde under min sköna morgonpromenad.

Den här snön kommer troligtvis försvinna men väderappen lovar fler snöfall under nästa vecka 😀

Himmel i förändring

Jag börjar med att berätta att den lilla sjuka kattungen tas om hand på bästa sätt. Nu bor hon tillfälligt hos en av de som startade upp katthemmet. Hos veterinären vätskades hon upp och fick medicin och nu ska hon matas ofta och lite i taget. Inte lätt när matlusten inte finns men jag är väldigt glad för att så mycket görs för att hon ska klara sig. Nu håller jag tummarna.

I morse blev det en promenad mot soluppgången och det är fascinerande att se hur himlen förändras nästan minut för minut.

Jag trodde inte att det skulle bli mer än så här och tänkte gå hemåt igen. Men då ringde min storasyster (inte samma syster som jag delade hus med) och berättade om sitt senaste äventyr. Det ville jag höra mer om så jag satte mig på en bänk (måste ha stöd för armen om jag ska hålla mobilen mot örat). Medan vi pratade fortsatte himlen att förändras och jag använde min fria hand till att fota lite mer.

Men snart blev det lite för kallt om rumpan där på bänken och medan jag påbörjade vandringen hem avslutade vi samtalet. Det var dålig sikt bort mot fjällen men jag kunde ändå se att snön har lagt sig på topparna. I morgon hoppas jag kunna se det tydligare då jag förhoppningsvis ska kunna gå en härlig morgonpromenad i solsken. Det ska komma mer snö i fjällen i natt så vädergudarna gör sitt bästa för att jag ska få som jag vill.

Kanske var det ett avsked

När jag vaknade i morse hade jag fått ett meddelande från en av de ansvariga för katthemmet. En liten kattunge i karantänen var väldigt sjuk och behövde lite extra omsorg i form av välling. Jag var som vanligt tidigt på plats men väntade på min volontärkompis innan jag vågade gå och se efter hur den lilla kissekatten mådde. Jag ville inte ensam mötas av något hemskt. Men som tur var slapp vi den syn jag hade varit rädd för. Alla andra kattungar, som var i samma rum, skuttade omkring och ville klättra upp på oss för att gosa och få uppmärksamhet. Men den lilla sjuka kattungen lyfte visserligen på huvudet men låg kvar på sin sovplats.

Medan min kollega satte sig med kattungen i famnen gjorde jag iordning välling och fyllde en spruta (utan nål såklart). Ungefär hälften av innehållet hamnade i munnen och svaldes men lite senare kräktes alltihop upp. Hon var inte sugen på någon annan mat heller utan ville bara ligga stilla och dåsa. Flera gånger såg jag hur någon av de andra kattungarna gick till henne och la sig tätt intill. Senare på eftermiddagen hade en tid hos veterinären bokats och nu är jag ganska orolig för hur det har gått. Det kom in tre kullar med kattungar samtidigt för ett tag sedan och alla har haft magproblem. En katt ur en av kullarna har tidigare fått somna in och jag tror att det kanske måste bli så med den här lilla myspricken också. Båda vi volontärer gosade lite extra med henne och vi tänkte att det nog var ett avsked. Men jag hoppas att vi har fel och att en antibiotikakur kan göra susen.

Jag åkte direkt från katthemmet till Lillsjön för att ta en promenad. Det var en skön dag och det blev en lagom runda innan jag åkte hem och fick i mig lite lunch.