I dag var det med en liten känsla av sorg och vemod jag kom till katthemmet. Många av de nya kattungarna har haft diarré och några av dem har inte vuxit som de ska. I förrgår fick en av dem somna in hos veterinären och några fler ger upphov till oro. Jag försökte locka en av de som såg lite trötta ut att äta lite och jag blev så glad när den efter en stunds tvekan försiktigt slickade i sig lite mat. Specialkost så klart som vi blandade ut med kokt vatten så att den blev lätt att få i sig. Men det kändes i hjärtat när jag såg två av minstingarna lägga sig tätt ihop och kura tillsammans medan de andra skuttade omkring och busade. Jag hoppas och önskar att veterinären ska kunna hjälpa dem. I dag är ett stort antal små katter hos veterinären för hälsokontroller och några ska kastreras. Det är inte bara glädje att få vara hos katterna men så är ju livet. Glädje och en del sorg om vartannat.

Jag går mina promenader och fotar lite när jag ser något jag fastnar för. Just idag är inte vädret särskilt inbjudande så när jag kom hem från katthemmet gav jag mig själv tillåtelse att strunta i promenad. Men några bilder från tidigare i veckan kommer här.

I morgon eftermiddag sker det väntade telefonsamtalet och jag har tagit till mig de råd jag fick från några av er om att använda ett headset. Ett riktigt headset äger jag inte men jag letade fram några av de lurar som följer med när man köper mobiltelefoner. Jag testade när jag blev uppringd av min dotter men lyckades inte få det att fungera. Dagen efter försökte jag igen i ett telefonsamtal och då gick det bra. Förmodligen hade jag inte tryckt in kontakten tillräckligt ordentligt i mobilen vid första försöket. Det var i och för sig skönt att slippa hålla i mobilen men jag gav i alla fall upp efter ett tag. Ljudet var bra men jag blev väldigt störd av att ha lurar i öronen som täppte till och hindrade andra ljud från att nå mig. Det kändes ungefär som om man håller för sina öron och sjunger eller pratar samtidigt. Väldigt konstigt och även jobbigt för öronen i längden. Det är säkert en vanesak men som det är nu tror jag att jag bäst klarar av ett långt telefonsamtal på det gamla vanliga sättet. Men tack ändå för råd och tips. Andra tips, som att sitta bekvämt, tar jag självklart till mig.

Jag hade ingen lust att släpa med mig kameran när jag travade iväg på en morgonpromenad men naturligtvis fick jag plötsligt lust att fotografera lite. Jag tänkte att det var ett bra tillfälle att experimentera lite med inställningarna i mobilen och testa om jag kunde få till skapliga bilder med den. I vanliga fall brukar jag inte ändra något och jag brukar inte heller trycka på den del av skärmen som jag vill ha fokus på. Jag gjorde inga avancerade förändringar i dag heller. Jag tror inte ens att det går att göra något avancerat. Men jag tyckte nog att jag fick till det lite bättre än det brukar bli. Men skillnaden är väldigt liten och det går inte att jämföra med foton tagna med kameran. De duger ändå.

Jag blev uppringd av en kvinna från MIUN (mittuniversitetet) och kommande vecka ska jag ha ännu ett bedömningssamtal men den här gången med en sistaårsstudent på psykologutbildningen. Samtalet, som sker per telefon, ska ta ca 1,5 timmar och jag sa att det inte är säkert att jag orkar hålla fokus uppe så länge. Men det kan ju inte vara helt ovanligt tänker jag. I det här skedet är jag mest bara väldigt intresserad av vad de har att säga och om både de och jag tror att de kan hjälpa mig så ska jag testa terapi hos dem. Annars står jag kvar i kö hos psykosociala enheten på hälsocentralen. Jag kan inte låta bli att tycka att det här är väldigt spännande. Hur ska de gå tillväga och kommer jag att känna mig nöjd? Samtidigt som jag blir analyserad och behandlad kommer jag att studera och analysera den som ska ta hand om mig. Men det kanske jag ska göra lite i smyg.

Kanske har jag sett alldeles för mycket fint på senare tid för att fotolusten ska väckas under mina promenader i välkända trakter. Eller så har jag fotat allt så många gånger att det mesta känns som repriser. Det kan också vara så att jag försvinner bort lite extra mycket i tankar nu när jag går ut och att jag därför glömmer att fota. Förmodligen är det lite av varje och det betyder inte att jag inte trivs lika mycket med mina promenader som jag brukar.

Igår såg jag en väldig skillnad på alla kattungar på katthemmet efter att ha varit ifrån dem i två veckor. En del andra förändringar hade skett också och jag saknar Kadmos, den superpappa som tog sig an alla kattungar som behövde lite omsorg. Han och några andra katter har kommit till nya hem och jag och flera katter tycker att det blev lite tomt. Men så är det och det är klart att jag är glad för hans skull. När min volontärkompis frågade mig om min roadtrip insåg jag att jag måste rätta mig själv när det gäller vad jag skrev i ett tidigare inlägg. Denne unge man, som har vuxit upp och gått i skola i Jämtland, hade ingen aning om vem Dunderklumpen eller Beppe Wolgers var. Det är tydligen inte lika självklart, som jag trodde, att skolbarn tar del av den kulturella kunskapen överallt i Jämtland.

Senare samma dag gick jag runt Ändsjön men jag fotade inga fåglar. Kameran kom bara upp ur väskan en gång och då var det kor som hamnade i fokus. Ingen av dem var bevkäm med att komma så nära att jag kunde klappa dem men de stod gärna en liten bit innanför staketet och glodde misstänksamt på mig.

I dag har det blåst ganska rejält och termometern visade ca 10 grader. Gränsfall för att ta på mössa och vantar men jag bestämde mig för att de får ligga kvar hemma några promenader till.

För några dagar sedan skulle vi ha firat 36-årig bröllopsdag men dagen passerade utan att jag kände mig ledsen en enda gång. Jag noterade bara att det var den dagen och att jag kände saknad samtidigt som det var glädje i det minnet. Det är skönt att ha kommit så långt i processen. Men det är ingen garanti för att det blir likadant nästa gång. Det vet alla som har sörjt.

Det mesta är fortfarande grönt men en del träd, buskar och andra växter börjar skifta färg så smått. Efter tre dagars benvila stod jag inte ut längre utan gick en runda på slätt och platt underlag. Jag njöt av sol, skön luft och de skymtar av höstfärger som jag fick.

Ni kanske har hört om Brutus, den stackars myskoxe som blev bortkörd av den dominanta oxen i den enda vilda myskoxflock som finns. Den flocken vandrar omkring i Härjedalen men Brutus har den senaste veckan strövat omkring i Jämtländska Svenstavik och Hoverberg. Han har varit framme och nosat på hästar och kor och på en film såg jag att han stångades lite med något som fladdrade från en tvättlina. Frågan om vad som ska göras för att hjälpa Brutus har diskuterats men länsstyrelsen har inte rätt att besluta om nedsövning och flytt eftersom han tillhör en speciellt skyddad art. Nu har har i alla fall setts vandra iväg mot Oviksfjällen. Går han dit lär han få fortsätta vara ensam och eftersom han nu har varit borta från sin flock i två år lär han bli bortmotad därifrån också om han hittar dem. Det är inte lätt alla gånger att vara ett sällsynt djur i det vilda. Han vill förmodligen bara hitta en partner och starta en ny flock men det går ju inte. Mitt hjärta blöder lite för stackars Brutus.

Bild av David Mark från Pixabay. Brutus är alltså inte med i bilden.

Ett besök hos mig i dag fick mig att fundera på min ungdom och hur min relation till mina vänners föräldrar eller mina föräldrars vänner var. Jag tror inte att jag hade något som kan kallas som en relation till någon av de kategorierna och jag ville nog inte ha det heller. De var den äldre generationen som jag var artig mot och kunde konversera en kort stund med men mer än så var det aldrig.

Jag tror att jag nämnde lite i förbigående här i bloggen att en av mina bästisar från högstadiet/gymnasiet i Linköping var hos mig på ett kort besök tillsammans med sin man och sin dotter. Dottern skulle börja på universitetet här och skulle flytta in i en studentkorridor på Frösön. Det var förra helgen. Eftersom det inte var helt klart med kontraktet för lägenheten hade dottern gjort en bokbeställning till min adress och i mitt namn. Det gick självklart bra för min del. Men när de hade åkt härifrån kom jag på att jag skulle åka bort hela veckan och att dottern då inte skulle kunna hämta ut sina böcker utan min legitimation. Jag skrev ett meddelande om det och erbjöd mig att lämna mitt pass hos henne när jag gav mig iväg på måndagen.

I dag hörde hon av sig och frågade om hon kunde komma och lämna tillbaka passet under dagen. Javisst, svarade jag och tillade att jag ändå skulle vara hemma och titta på finnkampen. När min kompis dotter kom frågade jag om hon ville komma in och ta igen sig lite efter cykelturen och kanske dricka något. På det svarade hon glatt ja. Sedan satt vi här och pratade och hade väldigt trevligt i nästan två timmar. Det var mycket om hennes nya liv här uppe och om vad jag och hennes mamma hade upplevt tillsammans (vi var bl a i USA i sex veckor, både på scoutläger och i familjer). Lite om min roadtrip också så klart.

Det fick mig att börja fundera på relationer mellan unga vuxna och oss lite äldre vuxna. Är vi mer jämställda och naturliga mot varandra nu för tiden eller är det bara så i vissa fall? Jag känner aldrig att det är svårt att umgås med yngre personer så länge de kan vara naturliga och bekväma med mig. Jag har flera exempel de senaste åren då jag har förvånats över hur yngre personer (frivilligt) har suttit och pratat långa stunder med mig. Att jag och mina barn är väldigt öppna mot varandra är en sak men att en 19-årig tjej, som jag bara har träffat helt flyktigt vid ett tillfälle för ganska många år sedan, nu helt naturligt stannade kvar och verkade tycka att det var trevligt, det fick mig att undra om det generellt sett är så numera. Jag hade också trevligt och jag tycker verkligen om tanken på att umgänget mellan generationer, som inte bara är familj, nu flyter på mer naturligt än förr.

Jag har inga bilder att bjuda på i dag. Jag har nämligen både vilat benet och kombinerat det med mycket tv-tittande utöver det här besöket. Jag vet inte när jag hade ett bildlöst inlägg senast men nu var det dags.