Vildmarksvägen dag 2

Jag sa hejdå till tuppen och hönorna innan jag lämnade dem. Jag inbillar mig att tuppen såg lite förnärmad ut över att jag vaknade först och kanske var det t o m så att jag väckte honom.

Jag åkte samma väg som igår (jag fick ju åka tillbaka efter min utflykt) och de sista resterna av morgondimman höll på att försvinna.

I Gäddede vek jag av från Vildmarksvägen och fortsatte på en grusväg mot Portfjället. Grusvägen var bra skött och det gick att hålla 70 km utan problem. Men en gång bromsade jag in och stannade. Den här figuren stod mitt på vägen men när jag stannade vandrade den iväg mot diket. Jag googlade lite och kom fram till att det här är en dalripa. Jag har sett ganska många sådana längs vägarna men de har alltid sprungit iväg innan jag har hunnit stanna och fota. Kul att stöta på ett lite modigare exemplar. Fotat genom bilrutan.

Där borta ligger mitt mål. Den bredaste sänkan är den sk porten med Norge på ena sidan och Sverige på den andra. Om sanningen ska fram så gick jag längs norska gränsen nästan hela vägen fram till porten så jag såg Norge nästan hela tiden.

Den blå pricken visar hur jag har passerat norska gränsen genom porten i Portfjället. Jag fick meddelanden från norska teleopertörer samt hälsingar med ”välkommen tillbaka” från min operatör flera gånger.

Jag startade vid Lindahls fjällgård och som ni ser fick jag ett fantastiskt vandringsväder.

Leden gick uppför i början men det var lätt att gå, förutom att det var myrmark stora delar av vägen och jag hade mina stövlar i bilen. Är man klantig så är man men jag lyckades ta mig fram relativt torrskodd.

Jag kom fram till Portfjällsstugan och där stötte jag på ett glatt gäng. De erbjöd mig plats hos dem på en av stockarna och där åt jag min macka under trevligt samspråk. Det var ett par från Stockholm och de var ledsagade av kvinnans syster som bor i Gäddede. Plötsligt dök två ungdomar upp ur skogen. Parets dotter och hennes pojkvän hade hittat både kantareller och hjortron och därmed hade de uppnått sitt mål med vandringen. Jag tackade för trevligt sällskap och vandrade vidare. Fotot nedan tog jag på tillbakavägen för att inte tvinga det glada gänget att posera.

Jag passerade en bäck men hittade ett bra ställe att komma över. Några kantareller hamnade i en hundbajspåse. Ja, jag har fortfarande kvar sådana just med tanke på att det alltid är bra att ha något att stoppa eventuella fynd i. Sedan bar det uppför igen och med en hel del fint att titta på.

Mitt i bilden ser ni den rågång som märker ut gränsen mellan Sverige och Norge.

Äntligen uppe.

Plötsligt bredde det norska landskapet ut sig framför mig.

När jag vände mig om såg jag den svenska sidan.

En liten växt som jag inte vet namnet på.

På vägen ner fotade jag ingenting utan koncentrerade mig på att sätta fötterna rätt så att mitt onda ben inte skulle få ännu en vridning eller sträckning. Jag stoppar i mig så mycket alvedon jag får och till kvällen tar jag citodon och när jag kommer hem får jag väl vara lite snällare mot mitt ben. Men jag kan ju inte låta bli att vandra ut i den vackra fjällnaturen.

Här vandrar jag inte vid ett fjäll utan vid en bäck med flera fall. Brakkåfallet bjöd på en dramatisk natur. Lite bökigt var det att ta sig fram överallt men med lite försiktighet gick det bra.

Efter Brakkåfallet var det inte långt kvar till min stuga vid Stora blåsjön.

Jag sköljde av min lilla skörd av kantareller. Jag hade tänkt steka dem och äta till middagen men jag hade varken margarin eller olja med mig. De får ligga på papper och torka tills jag vet vad jag ska göra med dem.

När jag kom hit såg jag den här vyn och nästa bild visar samma vy på kvällen.

Nu är det en ny fantastisk dag med sol och mycket som väntar.

Bokmärk permalänken.

En kommentar

  3. Ett wow för alla vackra vyer.
    Och
    Ett wow för din egen prestation – tänk att du fixade detta. Såg ut som en ordentlig sträcka.
    Får bli en riktig ompyssling av kroppen när du kommer hem.

    Å vilket väder! ♥
    Helt ljuvligt här nere i Västsverige också, igår.

    Gilla

    Svara

    • Jag kan bara instämma i ditt wow 😀 Jag är glad att jag ibland är väldigt envis och ger mig ut på äventyr som kanske verkar lite avskräckande. Jag får så mycket igen när jag vågar. Hemma ska jag ta det väldigt lugnt någon dag och sedan njuta av att promenera lite försiktigt på plan mark.
      Vädret har nog varit lika fantastiskt i stora delar av Sverige men nu, när jag ska åka sista biten hem, regnar det. Perfect timing 😀

      Gilla

      Svara

  4. Det ser alldeles fantastiskt ut! Heja dej Ingrid! Underbara bilder från fjällvärlden … och trevligt med möten när det är dags för lite rast 🙂
    De röda bären är nog hönsbär … ganska smaklösa, men inte giftiga. Grattis till kantarellerna … kanske hittar du fler 🙂
    Ha det fortsatt gott!
    Kram

    Gilla

    Svara

    • Det är lika fantastiskt som det ser ut och ännu bättre 😀 Tack för peppen. Jag har peppat mig själv en hel del också men jag har inte gjort någonting jag ångrar. Allt har gett mig fina upplevelser. Och visst är det kul att träffa trevliga människor och sedan gå iväg för att få uppleva naturen i tystnad.
      Tack för hjälpen med hönsbären. Jag känner igen namnet så det har du säkert hjälpt mig med tidigare. Men minnet är ju som det är 😉 Jag hittade fem kantareller till dagen efter och totalt blir det nog lagom till en svampmacka.
      Tack och detsamma till dig!
      Kram

      Gillad av 1 person

      Svara

    • Jag tror att jag aldrig mår så bra som när jag får stå högt upp och titta ut över vyerna. Men där kan jag ju inte alltid vara så jag får nöja mig med att se fjällen på lite håll för det mesta. Kul att du gillar bilderna. Jag får ju ofta se liknande fina bilder hos dig och vi delar nog känslorna för fjällen 😀

      Gilla

      Svara

  6. Men du, så magiskt vacker det var där och så fint väder du ser ut att ha. Det verkar ju vara en helt otrolig resa. Åker du alldeles ensam eller har du sällskap. Du är ju tuff om du ger dig iväg själv bortöver där. Det skulle jag aldrig våga.

    Gilla

    Svara

    • Det är en helt makalöst vacker natur och jag hade en väldig tur med vädret 😀 Jag är jättenöjd med allt jag har sett och gjort och det gick bra att åka ensam. En vän var sugen på att följa med men hon fick inte ledigt. Men jag tror att det var stärkande för mitt självförtroende att jag gjorde den här resan ensam.

      Gilla

      Svara

    • Tack! Ja, jag har inte stött på många på mina vandringar upp på fjällen. På andra platser samlas lite större mängd människor men jag har inte mött många bilister på vägarna och jag har fått plats överallt där jag har varit. Den här tiden på året är den bästa för att åka den här vägen 😀

      Gilla

      Svara

    • Det är svårt att bli mätt på de vyerna. I alla fall för mig som är som lyckligast när jag lyckas ta mig upp på hög höjd och får se världen där uppifrån 😀 Stugan vid Stora blåsjön hade absolut det vackraste läget bland alla mina boenden under den här resan.
      Kram

      Gilla

      Svara

  9. Jag blir nästan tårögd av allt det vackra du visar! Så fantastiskt är det land vi bor i, och så få som sett norra delen av landet. Inklusive mig själv som inte varit högre upp i fjällen än i Sälen. Och visst är det trevligt att stöta på andra vandrare, växla några ord, mötas en stund och sedan fortsätta sin vandring.Hela inlägget andas harmoni och välbefinnande (Alvedonen till trots)
    Nu scrollar jag till nästa etapp

    Gilla

    Svara

    • Harmoni och välbefinnande stämmer exakt med vad jag upplevde. Du har ännu en gång formulerat mina känslor 😀 Det är lite jobbigt att ta sig upp på höga höjder men att stå där uppe och se ut över omgivningarna med alla vackra vyer, det är nog de absolut bästa stunderna jag har. Jag pratar gärna några ord med de jag möter och jag har bara stött på trevliga och glada, men trötta, personer. Men tystnaden är en stor del av upplevelsen. Jag har gärna sällskap men jag vill inte prata hela tiden när jag är ute på liknande äventyr.
      Kram

      Gilla

      Svara

  10. Kära nån vad vackert! Jag blir alldels till mig av lust att dra nu på direkten. Verkar vara perfekt tid att åka nu så kanske man ska ta en hösttur istället för en vårtur (början på juni). Blomman eller bären undrar jag om inte det är hönsbär.
    Du är så duktig och modig som drar iväg på sådanan äventyr själv.

    Kram

    Gilla

    Svara

    • Jag tycker att hösten är bästa tiden för en tripp upp till fjällvärlden. Eller möjligtvis i maj men då kan man inte åka över Stekenjokk. Inga mygg och du får gå fritt ut i terrängen. Anki har också identifierat växten som hönsbär så nu ska jag försöka komma ihåg det.
      Tack Lotta men jag känner mig inte särskilt modig. Det har gått väldigt bra och jag har stött på en del trevligt folk.
      Kram

      Gilla

      Svara

    • Här runt Östersund finns det inga kantareller. Jag har i alla fall inte hört att någon har hittat kantareller här. Om vi vill plocka dem får vi ge oss upp till fjällvärlden och har man tur kan man hitta en hel del. Det sägs att det ska finnas trattkantareller i skogarna i närheten men jag har inte sett några sådana heller mer än närmare fjällen.
      Tack, det är fantastiskt fint längs vildmarksvägen och, som du förstår, är det ännu vackrare i verkligheten.

      Gillad av 1 person

      Svara

Lämna en kommentar