I dag har jag fått två besked. Ett som jag blev väldigt glad för och ett som jag bara kände ungefär ”jaha, ja det var väl kanske bra” inför.

Det besked som gjorde mig glad och faktiskt lättad var att jag äntligen fick ett mail från Holiday club i Åre om att de tar sig an min andelsvecka för försäljning. Efter en hel del påtryckningar från många håll började de åta sig andrahandsförsäljningar men de tog bara in en liten grupp andelar i taget. Utan kösystem för att hamna i den gruppen var det inte lätt att få hjälp. Jag har försökt 2016 och 2017 och när jag inte fick hjälp då försökte jag med blocket. Det gick inte alls. Sist jag hade min andelsvecka, i januari i år, försökte jag återigen få en plats bland de som säljs via Holiday club. Den person jag pratade med då mailade mig senare och skrev att hon skulle återkomma efter att ha pratat med ansvarig person. Sedan dess har jag inte fått något som helst besked…förrän nu. Igår mailade jag och påtalade att jag hade blivit lovad besked men inte fått något och att jag har försökt få hjälp ett antal gånger. Det kanske var bra att de hade glömt mig för jag inbillar mig att det gjorde sitt till för att de tar in min andel. Jag vet inte hur de bestämmer vilka andelar de ska åta sig att sälja men, eftersom det inte finns någon insyn, misstänker jag att de fyller på med de mest lättsålda veckorna. Men lite servicekänsla har de kanske och det var nog därför jag fick en plats. Jag får 60 % av försäljningsbeloppet och det är jag nöjd med. Jag hade förmodligen fått mycket mindre om jag hade lyckats sälja via blocket. Lite extra pengar så småningom känns trevligt. Kanske kan jag bjuda mina allra närmaste på något trevligt när jag fyller 60 sommaren 2022.

Det andra beskedet kom från sistaårsstudenternas psykologmottagning på mittuniversitetet. De har haft sin bedömningskonferens och beslutat att de inte har kompetens för att hjälpa mig med de problem jag har. Studenten som ringde mig antydde även att den behandlingsmetod de har lärt sig kanske inte är den bästa i det här fallet och jag har också tänkt precis så. Men jag var villig att testa om de hade trott att de kan hjälpa mig. De tror att det är bättre för mig att träffa någon mer erfaren som har större kunskap och förhoppningsvis vana av dissociation. Det kändes faktiskt bra att slippa bestämma mig för vilket alternativ jag ska välja. Nu väntar jag tills jag får komma till psykosociala enheten och det blir förmodligen någon gång i mars. När jag tänker efter tycker jag att det här också var ett positivt besked och att det här är det bästa.

Igår skulle solen ha skinit och det gjorde den säkert också ovanför dimman. Men jag blev inte störd av den här dimman. Jag tycker snarare att den tillför något extra när den inte är mer kompakt än så här.

I dag däremot, var det växlande molnighet och solen visade sig ganska långa stunder. Jag gick ut i den 13-gradiga temperaturen och det var en väldigt skön höstdag. Jag hade inte tänkt gå till Ändsjön men av någon anledning styrde fötterna dit i alla fall. Jag hade lite tur och fick se tre tranor komma flygande och landa i sjön. De stannade där bara någon minut och sedan flög de vidare. Kanske är det mamma, pappa och barn. Ni förstår nog att det är väldigt beskurna bilder.

Jag fick en impuls och vek av från den stig jag brukar gå. Det blev en lite längre promenad men det är alltid trevligt att få se lite nya vyer. Där uppe syns Frösötornet och därifrån har man en fantastisk utsikt klara dagar.

Jag kom tillbaka till stigen runt sjön och hamnade precis vid fågeltornet. I sjön samlas nu mängder med kanadagäss och när jag gick därifrån såg jag flera plogformationer av gäss. Om de var på väg till eller från Ändsjön vet jag inte men nog är förberedelserna igång för resan söderut.

På många platser börjar nu löven samlas på marken och det dröjer nog inte länge innan lövträden är helt kala. Vilken tur jag har som då får fortsätta njuta av höstfärger hos mina bloggvänner längre söderut 😀

Årstiderna växlar och i takt med dem växlar min åsikt om vilken årstid jag gillar mest. Just nu är hösten min absoluta favorit men när vintern eller våren kommer får jag en ny favorit. Vilken himla tur jag har som känner så. Jag känner aldrig av någon höst- eller vårdepp och lika mycket, som jag gillar att det blir mörkare den här årstiden, längtar jag efter ljuset när våren närmar sig. Höstfärgerna i år är helt fantastiska. Förra hösten upplevde jag att det mesta blev gult men i år är det väldigt varierande. Det spelar ingen roll om det duggregnar och är dimmigt när jag är ute. Jag blir lika starkt påverkad, dvs glad, när jag ser mig omkring. Kanske går jag omkring med ett stort fånleende när det är som vackrast för det brukar synas i mitt ansikte hur jag känner 😀 Någon kanske lägger märke till att jag inte har nämnt sommaren. Den var min favoritårstid förr men eftersom livet förändras och jag inte kan leva som då tycker jag mest att de varmaste dagarna är jobbiga.

Jag köper aldrig kokböcker numera men jag gjorde ett undantag när jag såg den här boken om vegansk bakning. Visst har jag bakat några få kakor sedan jag blev vegan men jag vill ha lite inspiration från någon som har provat sig fram till bra resultat. Häromdagen blev det en mazarinkaka och idag gjorde jag drömtårtor (ja, de här rulltårtorna heter så om någon undrar, men det är nog ganska välkänt). Båda sorterna blev väldigt goda men de smala rulltårtorna blev inte särskilt bra i konsistensen. Tyvärr måste jag nog sätta i mig dem själv för jag vill inte bjuda någon på dem. Smaken är det inget fel på alls så jag lider inte särskilt mycket.

OBS! Inlägget är inte sponsrat och det finns säkert andra lika bra bakböcker.

• 

• 

• 

Allt är inte höst ute i naturen och det finns en hel del blommor kvar att titta på.

På en del håll i landet verkar det vara ont om rönnbär men här finns det gott om dem…på vissa träd.

Igår såg jag bara rönnbär på de rönnar som fortfarande är gröna och när man ser den här bilden är det lätt att undra om det av någon anledning är just de fortfarande gröna grenarna som har bär. Någon skarpögd person ser kanske att det finns bär längst uppe i det vänstra hörnet men de hänger också från en grön kvist.

Men även om det finns gröna inslag och en del blommor så är det ingen tvekan om att hösten har tagit över naturen nu.

Jag njuter och kan inte få nog 😀

Jag vill börja med att tacka för alla fina och värmande kommentarer till förra inlägget. Jag tvivlade aldrig på att det jag skrev om skulle bli väl mottaget och jag vill att ni ska veta att jag blir glad för att ni är som ni är. Förmodligen var det inlägget och arbetet med det som gav mig en stark efterreaktion. I går var det dags för ett pass på katthemmet och det var skönt att min volontärkompis mycket väl vet vad dissociation är. Jag behövde bara säga att den här gången vore det skönt att bara ta kattlådorna och slippa tänka på de olika dieterna som katterna ska ha. Han förstod direkt. Jag får ibland tankar om att jag nog inte borde köra bil längre men än så länge stannar det vid någon enstaka tanke.

Men nog om det för nu ska ni få följa med på min tidiga morgonpromenad runt Bynäset. Jag vaknade vid femtiden och kände att det var dags att gå upp. Det var väldigt mörkt ute men jag såg att det var stjärnklart. En koll på väderappen bekräftade att morgonen skulle bli fin och jag åkte iväg efter frukosten. Halvsju började jag min promenad och efter ca en halvtimme fick jag se solen gå upp. Den hade egentligen redan gått upp men Frösön var i vägen och jag fick nöja mig med att se när solen visade sig över kanten där.

Det tidiga morgonljuset ger naturen lite underliga färger. Plötsligt blev rosa den dominerande färgen.

Man kan inte riktigt lita på väderleksprognoserna när man bor i närheten av fjällen. Rätt som det är förvillar sig fjällvädret, som ofta är fuktigare, in mot Östersund och det kan börja skvätta lite.

Jag trodde att jag skulle klara mig från regn men det mörknar där borta. Men mitt i det mörka lyser solen upp en liten ö. Som en liten guldklimp i ett mörkt vatten.

Rätt som det var kände jag att det droppade lite och då dök den här skarpa regnbågen upp. Den blev snabbt mycket svagare på högre höjder och mycket mer än vad bilden visar blev det inte.

När jag var framme vid parkeringen var de mörka molnen borta och solen gav alla höstfärger en vacker lyster.

På vägen hem stannade jag till för att få en höstbild med fjäll. Jag väntar ivrigt på att fjällen ska bli vita och vackra mot en blå himmel. Men jag får nog vänta lite till.

För nästan tre år sedan skrev jag om ett ord jag hade hört för första gången och som jag blev nyfiken på. Jag försökte förstå det själv och samtidigt, eftersom jag är väldigt intresserad av ord, ville jag dela kunskapen med er. Senare har jag nämnt det ordet i samband med min äldsta dotter och det var hon som introducerade det för mig. Jag sitter här och ler lite bittert åt att jag i det inlägget skrev om ”oss normala” utan att ana att jag redan då tillhörde de sk ”onormala”. Ni vet tillräckligt mycket om mig och min syn på psykisk ohälsa för att veta att det inte finns ett uns av fördömande eller misstro i ordvalet normala/onormala. Det är stora citationstecken om de orden och de speglar inte alls hur jag tänker. Men ni förstår nog att det är lite ironi och kanske lite samma sak som att jag nu skämtar om att jag är ett ”psykfall”.

Förmodligen kommer ni inte ihåg vilket ord jag menar men jag ska påminna er. Ordet är ”dissociation” och verbet är ”dissociera”. Det är inte helt lätt att föklara vad det innebär. Enligt Wikipedia är betydelsen den här:

Ordet kommer från det latinska ordet ”dissociare”. Dis betyder ”skilt åt” och sociare betyder ”att förena”. Att dissociera betyder således ”att upplösa det som varit sammanhållet”

Det är ett symptom som oftast uppstår efter ett trauma eller av stress, som en skyddsåtgärd för att blockera t ex känslor och minnen av något som känns väldigt svårt och jobbigt. Det kan yttra sig på olika sätt och med olika svårighetsgrad. Jag tror att jag ska börja med att berätta hur det påverkar mig och hur jag insåg att det är dissociation som är mitt (psykiska) problem.

Min mans död, efter en arbetsplatsolycka, var naturligtvis en stor traumatisk händelse för mig. Det är inte helt klart om traumat var tillräckligt för att utlösa den här reaktionen eller om den efterföljande stressen var den utlösande faktorn. Men något hände där för det var några månader senare, när jag hade sålt huset och flyttat till min tillfälliga lägenhet i Bestorp (strax utanför Linköping), som jag först la märke till en del tecken. Först var det små saker, som att jag förlorade koncentrationsförmåga och fokus. Jag började ”tappa” ord och ibland blev det nästan som om jag helt plötsligt fick väldigt tillfälliga och kortvariga problem med att stamma. Det var inte svårt att bortförklara det här med att det är vanligt och att de flesta känner igen sig. Men jag, som tidigare var en bokslukare, har inte sedan dess lyckats ta mig igenom en enda bok (förutom en som min yngsta dotter har skrivit. Men den kämpade jag med ganska länge). Jag har tre påbörjade böcker men klarar inte av att ta in vad de säger. Det är verkligen något jag saknar men då accepterade jag det som en ålders- och värkrelaterad biverkan.

Innan min man dog genomgick jag min första leveroperation men det tog inte lång tid efter flytten till Bestorp innan både cystor och lever började växa igen. Där hade jag en jättefin förklaring till det som följde. Det var helt solklart för mig att de väldigt konstiga attackerna av någon slags utmattning, tyngdkänsla och yrsel berodde på min lever. En av mina läkare tyckte att det lät underligt och skickade mig på en utredning av hjärta och lungor. Jag trodde inte att det var där problemet satt och eftersom jag hade rätt i det fortsatte jag att skylla på min leversjukdom. Efter det har ingen inom sjukvården ifrågasatt mina olika bortförklaringar. Det var så starka attacker att jag fick hjälp av en granne vid något tillfälle att ta ut mina två hundar och min syster, som jag senare köpte ett hus tillsammans med, kommer mycket väl ihåg hur ”borta” jag var när vi skulle titta på ett hus. Jag höll på att svimma när jag var bjuden på fika hos en vänlig kvinna i Bestorp, förmodligen för att hon blev gråtmild och pratade om sin bortgångna man. Jag hörde knappt vad hon sa och jag vet inte riktigt hur jag lyckades ta mig hem efteråt. Det är bara tre av väldigt många liknande episoder.

Vad är dissociation?

Dissociation betyder avskiljande och innebär att kroppen håller upplevelser och handlingar skilda från medvetandet. Tillståndet ger den drabbade störningar i samspelet mellan minne, identitet, perception, känslor, motorik och beteende. Traumatisk stress är den vanligaste orsaken till dissociation. Vid en traumatisk situation kan somliga människor blockera sin upplevelse, så att de känner sig stå ”utanför sig själva”. Detta kan bidra till att man inte förstår situationen och inte förmår reagera rationellt. Dissociation är kroppens sätt att blockera sig från hemska eller skamfyllda minnen och händelser, med syftet att minska ångesten av dem. Det kan visa sig genom att personen inte minns händelser eller känslor de väckte. / https://mind.se/fakta/diagnoser/trauma-dissociation-och/

Att jag har blivit mer glömsk har nog märkts. Identitetsfrågan är alldeles för komplex för att gå in på och jag försöker än så länge att hålla mig borta från de funderingarna. Känslorna påverkas helt klart men jag har inte kunnat reda ut det på egen hand (jag har även stor hjälp av min äldsta dotter). Motoriken är påverkad av värk så det är svårt att veta hur och om det har någonting med dissociation att göra. Beteendet är nog det som påverkas mest och det är inte så underligt. Är man trött i hjärnan och inte klarar av att koncentrera sig på vad folk säger, då påverkas beteendet. Just nu fasar jag för att vi snart ska ha de tre återstående kurstillfällena på Jamska-kursen. Det var jobbigt men kul när vi träffades innan corona och att jag hade svårt att få in de nya kunskaperna skyllde jag på trötthet pga värk. Jag har flera gånger funderat på varför jag under väntan på levern trodde att jag skulle vara mer social efteråt än det visade sig att jag är. Jag förstod inte att min brist på ork att umgås hade psykiska orsaker.

Om man säger att någon dissocierar så brukar man allmänt mena att hen på något sätt försvinner bort, alltså avskärmar sig. Att en person inte är riktigt är känslomässigt medveten om vem hen är eller vad hen är med om. Personen kan känna sig lösryckt från verkligheten, och reagerar inte naturligt på det hen är med om. Personen har inte kontakt med sig själv eller sin kropp. Förenklat går det att säga att dissociation betyder att olika delar inom en persons psykologiska upplevelse av sig själv eller omvärlden hålls isär från varandra. Till exempel kan det vara så att man minns en händelse rent konkret, men samtidigt inte kan känna de känslor som hör ihop med den händelsen. Minnet av händelsen är då inte förenat till en helhet. Istället är olika delar av minnet dissocierade från varandra. Det kan ske efter en svår händelse. Ofta sätts begreppet i samband med problem som uppstått efter att man varit med om en traumatisk situation av något slag. Det kan vara många olika typer av händelser. Allt från att tvingas leva under svåra omständigheter under lång tid, till att plötsligt vara med om en olycka, få ett sjukdomsbesked, eller ett oväntat dödsfall. Både händelserna och hur man påverkas av dem kan ha olika svårighetsgrad. / Petter Björklund, psykolog, 1177.se

När jag och min syster hade hittat vårt hus i Mjölby hade levern vuxit ännu mer och gav mig större problem. Men jag hade fortfarande en hel del krafter kvar och lyckades både måla några rum och sätta ihop alla köksskåp. Lite i taget blev det men jag hann ändå bli klar med skåpen innan hantverkarna skulle montera dem. När jag äntligen hamnade på transplantationslistan var jag i ett ständigt töcken av starka smärtstillande piller och jag fick något nytt att skylla mina besvär på. Kanske minns ni att jag skrev om abstinensbesvär och att min kropp försökte få mig att öka dosen av piller. Jag var duktig på att hitta förklaringar och ingen sa emot mig. Så förflöt drygt två år och varken jag eller någon annan tyckte att jag hade några tecken på psykiska besvär.

Efter transplantationen hade jag morfintabletter och påbörjade en kortisonkur (pga en väldigt lätt avstötning som snabbt hävdes). Jag visste sedan tidigare att jag skulle bli deprimerad av kortisonet och det blev jag. Men jag minns hur jag beskrev det som att plötsligt kunde det komma en våg av väldigt dåligt mående över mig och nu vet jag att det var dissociation som förstärkte depressionen. Men då trodde jag att det var en starkare reaktion på kortisonet än förra gången. Min kontaktsköterska var lite bekymrad och undrade om det kunde finnas en annan anledning och om jag ville träffa en kurator. Jag lyckades övertyga henne om att det bara var en medicinframkallad depression och när jag flera månader senare avslutade kuren tog det inte lång tid innan jag mådde bättre.

Då kom nästa traumatiserande händelse och många av er vet vad. Det tog lång tid innan jag skrev om det och då hade jag tillstånd från berörd person. Jag vet inte hur det påverkade min dissociation men det var då jag fick sömnsvårigheter och kände att jag var ständigt stressad. Det är jag fortfarande men det fungerar med sömntabletter så jag får den sömn jag behöver. Jag har nyligen fått höra att jag förmodligen var mer påverkad av min transplantation än jag var medveten om så kanske har det också påverkat mig. Jag kände aldrig att det var något skrämmande eller oroande med hela den processen men kanske var det så att jag blockerade de känslorna. Inte vet jag men det var i så fall ganska skönt.

När du inte har någon möjlighet att undvika faran, anpassar du dig och skyddar dig så gott du kan. Det kan ta sig uttryck i att «gömma sig» mentalt, fly bort från dina känslor när det känns alltför överväldigande obehagligt att vara i dem. Den extrema stressen får hjärnan och kroppen att distansera sig från här och nu. Verkligheten kopplas bort. Du dissocierar. Traumat når inte in i hela ditt medvetande. Det är inget spektakulärt med denna mänskliga överlevnadsmekanism. Möjligen kan man säga att vi är genialiskt konstruerade. Dissociation tjänar verkligen sitt syfte, så länge faran finns kvar. Sedan behövs andra människors hjälp för att den drabbade ska inse att faran är över. Judith Lewis Herman (psykiater och psykoterapeut) har formulerat vår möjlighet till dissociation så här: «Detta förändrade medvetandetillstånd kan betraktas som en av naturens små nådegåvor, ett skydd mot outhärdlig smärta.» / Annica Lilja Ljung
Leg.psykoterapeut/socionom
Spec trauma & dissociation, https://madinsweden.org/2019/03/medkansla-och-hopp-om-frihet-fran-trauma-och-dissociation/

När jag slutade med olika smärtstillande medel och kortison fanns det fortfarande andra mediciner att skylla mina upplevelser på. Det är inte svårt att hitta orsaker när listor på biverkningar är så omfattande. När min läkare ville att jag skulle byta ut min ena immunnedsättande medicin mot en annan, samma kemiska substans men en sammansättning så att jag bara skulle behöva ta den en gång per dag, tyckte jag snart att jag kände samma tecken på depression som vid kortisonkuren. Jag fick snabbt byta tillbaka till den tidigare medicinen och tecknen försvann. Nu undrar jag om jag inte fick en stark dissociationsepisod och förväxlade den med början på en depression. Det känns nämligen väldigt liknande. Precis samma tyngd som drar ner en och det känns som om jordens dragningskraft drar i hela kroppen. Men nedstämdheten är inte där och det är jag väldigt glad för. Om jag ska beskriva hur det känns när dessa attacker kommer så är det precis som en depression utan nedstämdhet och ibland övergår det till en känsla av att vara drogad för att sedan kunna växla till en allmän sjukdomskänsla. Det är i det läget känslor försvinner/blockeras men jag har inte helt lyckats klargöra att det är så för mig. Jag blir så påverkad att jag inte förmår känna hur det förhåller sig och kanske är det svar nog.

Arv och miljö samspelar
Många människor har upplevt hotfulla situationer, men alla dissocierar inte. Varför? Vi vet att människor kan reagera olika på hotfulla situationer. Det spelar till exempel roll hur man upplever det hotfulla, och vilken typ av hotfull situation det är. Det spelar också roll vilka färdigheter och erfarenheter man har med sig i bagaget sedan tidigare. Forskningen pekar också på att vårt genetiska arv spelar roll. En del människor verkar ha en medfödd sårbarhet för dissociation. Om du har en sådan sårbarhet är risken större att du dissocierar om du råkar ut för en hotfull situation. Arv och miljö samspelar alltså – både din medfödda sårbarhet och dina erfarenheter under livet spelar roll. / https://www.hanterakanslor.se/dissociation

Min dotters psykolog uttryckte det som att det inte är genetiskt att dissociera men att förmågan att dissociera är genetisk.

Nu kommer vi till det som jag har skrattat mycket inombords åt. Under flera år har jag tagit del av min äldsta dotters besvär som beror på dissociation (mer komplex bild än hos mig). Under hela den tiden har jag ibland tyckt att jag kände igen mig lite i vad hon sa men har skjutit undan det som en grej som de flesta är med om. Det var min dotter som till slut sa till mig att ”mamma, du dissocierar också”. Vi började tillsammans gå igenom allt jag har upplevt och jag fick den aha-upplevelse som jag borde ha fått mycket tidigare. Jag vill påpeka att jag är mycket medveten om att det är lätt att hamna i fällan att se mönster man vill se men som kanske inte finns. Så var det absolut inte. Snarare var det motvilligt som jag lät poletten trilla ner. Det är också insikten om att man lätt kan tro att det finns mer än vad som egentligen finns som har fått mig att avvakta lite med att berätta. Vid bedömningssamtalet i förra veckan fick jag frågan om jag känner några skam- eller skuldkänslor för att jag har psykiska besvär och jag kunde ärligt svara ”absolut inte”. Vi behöver prata mer om detta ämne och jag delar gärna detta med de som är intresserade. Det är mycket jag fortfarande har svårt att förstå och det är många inom vården som inte känner till detta. När jag kontaktade min hälsocentral och sa att jag misstänker dissociation fick jag ett ”vad sa du? Hur stavas det?” till svar av sjuksköterskan. Senare läste jag i journalen ”Misstanke om dissassoiation” 😀

Att jag har blivit medveten om det här har inte bara varit bra. Jag märker att jag dissocierar mer när jag läser om, pratar om eller funderar på dissociation. Det verkar som om det triggas igång lättare än förut även i andra situationer och jag går ofta omkring i ett litet töcken som ibland blir mycket starkare. Att skriva det här inlägget har tagit flera dagar eftersom det har triggat igång besvären rejält. Jag var tveksam till om jag skulle våga ge mig iväg på resan längs Vildmarksvägen men tydligen hjälpte det att vara väldigt aktiv. Jag mådde mycket bättre under de dagarna. Men dissociationen finns här hela tiden mer eller mindre.. Det har jag insett nu. Jag tror inte heller att det här är något som kan försvinna och jag räknar med att vissa besvär består och att jag kommer att ”försvinna bort” lite då och då. Men jag vill ha hjälp att förstå och att kanske få verktyg för att hantera besvären. Jag skulle väldigt gärna vilja få tillbaka förmågan att läsa en bok och verkligen gotta ner mig i den.

Jag vet inte om det här har varit begripligt men kanske förstår ni till viss del. Det verkar vara typiskt för mig att ha åkommor som inte många känner till, inte ens inom vården. Min leversjukdom var så gott som okänd för de flesta utom specialisterna och nu möts jag av liknande reaktioner. Jag ska inte tjata alltför mycket om hur det fortskrider men något mer blir det nog när jag börjar terapi av något slag.

För ca en månad sedan ringde min son och frågade om jag ville ut på äventyr med honom. ”JAAA, det vill jag” svarade jag så klart för vi har alltid kul på våra äventyr. Både de som varar flera veckor och de som bara tar några timmar. När det skulle bli av var inte helt klart men i början av veckan bestämde vi att han skulle komma upp den här helgen. Innan dess hade jag varit på en roadtrip med många fjällupplevelser och veckan efter det åkte min son upp mycket längre norrut och fjällvandrade en vecka tillsammans med en kompis. En helt otrolig upplevelse i området runt Kebnekaise med boende i tält i alla möjliga väder men med en otroligt fantastisk natur runt omkring. Jag trodde att han kanske skulle vara lite trött på fjäll och försökte tänka ut något annat att göra. Men min son är som jag i det fallet. Fjäll tröttnar man inte på.

Sedan jag flyttade hit för ett och ett halvt år sedan har vi varit uppe vid toppen av Dromskåran och toppen på Åreskutan. Igår kom vi överens om att klättra upp på Västfjällets topp. De av er som har väldigt gott minne kommer kanske ihåg att ett av mina mål, när jag mest satt hemma och mådde dåligt i väntan på min nya lever, var att efter transplantationen ta mig upp på Västfjällets topp. Sju månader efter operationen, då jag fortfarande bodde i Mjölby, fick jag sällskap av min svägerska och min yngsta dotter till Jämtland och vi vandrade upp på toppen. Speciellt sista biten var väldigt mödosam för mig och jag hade nog helst velat ge upp. Men med lite pepp gick det till slut. Den här gången gick det lite lättare även om jag inser att jag aldrig kommer att få samma goda kondition som jag en gång hade.

Vi parkerade vid Fjällhalsen, i Oviksfjällen, och började vår vandring. Vi var medvetna om att vädret kunde variera och växla väldigt snabbt så i ryggsäckarna hade vi stoppat ner regnjackor och extra tröjor. Det blåste friska vindar och termometern nådde inte upp till 10 grader men med mössor och vantar och luvorna uppdragna över huvudet kändes det bra. Man blir ju som bekant varm av att gå uppför och det var uppför vi skulle gå första etappen.

Det var ett märkligt men vackert sken med solen som sken bakifrån och med väldigt låga moln framför oss. Just nu är fjällen som mest färggranna och det är fantastiskt att kunna få komma dit och njuta av allt det vackra.

Som vanligt är det min son som är fotograf när jag är med i bilderna. Och nej, jag vinkar inte utan det är luvan som behöver rättas till.

Ljuset ställde till det lite för mig ibland när förhållandena var olika i olika delar av motivet.

Det kanske inte är så konstigt att min son hamnade långt framför mig ibland. Ungdomlig styrka och vana vid träning ger lite andra förutsättningar. Men jag kom långsamt ikapp och jag var lika glad ändå, trots att jag var lite avundsjuk på hans kondition och ork.

Här stod han och såg ut att njuta uppe på en sten och ni ser hur molnen ligger lågt bakom honom.

När jag kom fram till samma sten var det inte tal om att jag skulle göra min son sällskap på stenen. Jag hittade en mycket mer vilsam position.

• 

• 

Men hur gick det här till, undrar ni kanske. Hur kom hon upp hit före sonen? Jo, det gällde att passa på när han ville ta på sig en extra tröja. Då smet jag iväg en bit.

Här ställde jag mig och väntade (och vilade). Som ni ser har regnjackan kommit på för precis innan det här tillfället kom det en snabbt passerande regnskur. Men friska vindar och lite regn påverkar inte humöret och vi turades om att uttrycka vår lycka över att få vara där uppe. Det blev många wow från oss båda.

Nu var det den sista, brantaste, stenigaste och jobbigaste biten kvar upp till toppen och min son skuttade iväg som en bergsget. Jag tuffade på som ett segt men envist lokomotiv men kände att det faktiskt gick bättre än förra gången.

Den här gången visste jag att det, som man tror är toppen när man är längre ner, bara är första delen av stigningen. Kanske är det tur att det finns en slags platå innan klättringen fortsätter och sista biten är tack och lov inte lika lång. Vad min son hittar för motiv här ser ni på nästa bild.

Sedan skuttade han iväg igen, och det var skönt att han gjorde det så att jag utan att känna stress kunde lunka på i min egen takt. Här står han vid röset som markerar toppen och världen har försvunnit i en mjölkliknande dimma bakom honom. Även här är det mig han fotar.

Och i samma stund fotar jag honom. Ni ser att det fortfarande finns en viss sikt åt det hållet.

Men jag hann inte mer än passera röset så hade sikten försvunnit i den mjölkliknande bakgrunden.

Vi hade kunnat stanna en stund för att vänta på bättre sikt men där uppe kändes det som om stormvindar slet i oss och vi hade ingen lust att utsätta oss för den starka blåsten längre. Vi fortsatte på leden, vilket jag och mitt sällskap förra gången inte gjorde. Då vände vi på toppen och gick tillbaka samma väg. Min son började klä av sig för att ta på ännu en tröja och då gjorde jag likadant. Det var inte skönt kan jag tala om. Innan jag var klar med att först ta av flera lager och sedan med kalla och frusna fingrar försöka knäppa båda jackorna igen, var det rejält kallt. Det är dessutom inte lätt att i stark blåst få ordning på ärmar och annat och det gäller att vända sig åt rätt håll för att ta hjälp av vindarna. Men när alla kläder var på igen blev jag skönt varm. Det var bara händerna som behövde en stund i vantar innan de kändes normala igen.

Molnen börjar lätta lite och sikten kom långsamt tillbaka.

Vi började leta efter en bra plats i lä där vi kunde sätta oss och äta. Min son skämtade om att han ville ha havsutsikt men vi fick nöja oss med att se en liten sjö. Vi satte kurs mot den och tänkte att bakom den lilla kullen där nere skulle det nog vara bra.

Vi hittade en bra plats där vi t o m fick ryggstöd. Då sa min son att vi borde döpa sjön. ”Ja, vi döper den till havet” sa jag och plötsligt hade vi den havsutsikt han hade efterlyst. Vi åt maten som vi hade med oss i en stor mattermos och fortsatte sedan på leden.

Det ser kanske kallt ut men med tre lager tröjor och två jackor höll jag mig varm. Det stormade inte lika mycket som högst upp och det blev en fin vandring ner.

Bara sista lilla biten kvar. Som ni kanske har lagt märke till har vädret förändrats dramatiskt. Det blåste fortfarande rejält men himlen blev plötsligt nästan helt molnfri. På nervägen stötte vi på en hel del folk och det var också en förändring. På vägen upp såg vi bara till en kvinna med en helt underbar vovve med ett antal stora raser i en fin blandning (naturligtvis passade jag på att få lite vovvegos) och en människa på avstånd. Nu fick vi plötsligt gå om några och mötte ett antal. Trevligt att folk ger sig upp på fjället men det är extra speciellt att ha fjället för sig själv.

Det blev ett härligt dagsäventyr med min son och både benet och ryggen klarade sig relativt bra. Nu har han åkt hem igen. Men ett kort besök är bättre än inget och vi träffas säkert snart igen.