Jag är väldigt glad för att jag kan och får hjälpa till på katthemmet. Umgänget med katterna ger mig väldigt mycket och när jag och volontärkollegan ibland sätter oss ner och pratar, då kommer oftast några fina kissar fram och myser med oss. Antingen i en soffa eller direkt på golvet. Men jag har lärt mig att inte klappa katter på magen. Det går bra ibland och när de vänder upp magarna, som en kelsjuk hund, då har jag gjort misstaget att behandla dem som jag behandlade mina hundar. Det har ett flertal gånger resulterat i att de griper tag i min hand med tassarna där klorna är utfällda och dessutom biter de gärna i handen samtidigt. Ibland sparkar de även på handen med baktassarna. Kan ni se framför er hur en katt hänger sig fast i min hand, biter i den och samtidigt kör kickboxning med baktassarna? Det ser ganska kul ut men det gör faktiskt lite ont. De brukar inte bita så att det går hål. Men både klor och tänder är ändå vassa och jag avstår gärna från just de ömhetsbetygelserna. Det är förmodligen lek i deras ögon men jag vill inte vara med i den leken. De tycker säkert att jag är tråkig men de brukar fortsätta spinna och stryka sig mot mig efteråt.

I dag vill jag presentera Tazzi för er. En jättefin katt som jag inte vet bakgrundshistorien till. Men när jag tittar in i hennes sorgsna ögon känner jag mig lika vemodig som hon ser ut. Hon rör sig inte en millimeter när jag kommer in och inte heller när jag klappar henne. Hon ligger helt stilla, visar inte minsta tecken på om hon gillar att bli klappad eller inte och hon ser sååå uppgiven ut. Jag kan inte tyda katter jättebra men om hon vore en människa skulle jag tro att hon är djupt deprimerad. Enligt instruktionerna skulle hon ha några extra godbitar uppepå sin mat men hon var inte ett dugg intresserad ändå. Det som ser äckligt ut i matskålen är den gelé som är som sås i förpackningarna. De flesta katter gillar att slicka i sig den. Instruktionerna sa också att vi ska ge henne lite extra kärlek och det gjorde jag.

Desto mer fart var det på det här gänget. Några av de lite större kattungar som finns på katthemmet. Det finns en kull med yngre kattungar men där finns det restriktioner mot att visa upp dem på bild offentligt. Sekretessen måste naturligtvis respekteras. Men de är riktiga gospluttar och naturligtvis blir det en hel del mys med dem.

Ett pass i veckan och att dela passet med en annan volontär verkar fungera väldigt bra för min kropp. Mysiga katter och väldigt trevligt sällskap gör de passen till något att se fram emot.

Jag ser tyvärr varken solupp- eller solnedgång från min lägenhet men ibland lämnar solnedgångar en del spår efter sig och då får man passa på. Det är fortfarande ljust när jag går och lägger mig (mellan 22.00 och 22.30) men solen är definitivt också på väg att lägga sig vid den tiden. Jag tittade ut mot söder och såg att molnen hade en del fina färginslag. Jag gick ut på balkongen för att fånga det med kameran. Det var i sista stund för mer än så här blev det inte mot söder och snart hade alla färger övergått i grått.

Då vände jag mig om för att gå in igen och råkade titta upp över taket. Där nådde solens strålar fortfarande molnen och tillsammans bjöd de på de här färgerna. Där stod jag i nattlinnet och funderade på om jag skulle klä på mig och gå ut. Men jag kände av sömntabletten och ville inte gå ut och vingla. Jag hade nog inte gjort det ändå. Latmasken i mig hade säkert tagit över även utan sömnpiller.

Men jag gick i alla fall till andra änden av lägenheten och tittade ut mot nordväst. Där fick jag en skymt av det fantastiska skådespel som säkert hade varit enastående om jag hade gått ut och sett det i sin helhet. Helst ska man se de här färgerna spegla sig i ett vattendrag för att det ska vara riktigt pampigt men det får jag försöka fånga en annan gång.

Morgonen därpå började jag med att skicka ett grattismeddelande till en i familjen. Det är en ganska bra strategi att göra så och när man ser en reaktion vet man att personen ifråga är vaken och att det är fritt fram att ringa. Innan den reaktionen kom hann jag både äta frukost och gå ut och promenera. Det var en fantastiskt skön morgon och jag var nästan ensam om att gå på stigarna med den fina utsikten. Jag satte mig på träbänken uppe på höjden och drack mig otörstig. Jag tänkte att det är synd att det aldrig går att återge med bilder det man ser när man är på plats. Jag brukar inte filma med kameran men jag fick ett infall och försökte fånga den panoramavy jag såg. Resultatet blev inte jättebra. Färgerna är väldigt bleka och fjällen i väster försvann nästan helt i morgondiset. Men jag bestämde mig för att ta med filmen här i alla fall. Kanske kan ni förstå lite av det lugn och det välbefinnande jag kände när jag satt där och mådde bra.

Jag var hemma igen strax före nio och då hade jag fått en reaktion på min grattishälsning. Jag tog med en kopp kaffe till soffan och ringde upp äldsta dottern. Lite sång blev det i början av samtalet men sedan kom vi in på diverse intressanta ämnen och nästan två timmar senare var vi klara. Jag kan ibland känna en väldig glädje över att jag nu kan och orkar prata mer än 15-20 minuter i telefon utan att nästan somna. Då känner jag mig alltid tacksam för att någon tog beslutet att donera sin lever och att just jag fick den.

Visserligen ser det inte ut som om det ska bli någon sommartemperatur här uppe, så långt prognoserna sträcker sig, men solen visar sig ibland och nya blommor dyker ständigt upp. Det händer att jag har turen att få se nya tillskott i djur- och fågelvärlden och lyckas jag då få några skapliga foton blir jag glad. Bilderna är från två olika promenader, igår och idag. Båda dagarna har jag lyckats pricka in lite solsken men molnen finns alltid där, beredda att ta över.

Jag låter bilderna tala för sig själva.

Jag brukar dela det mesta ganska öppenhjärtligt med er här på bloggen och nu har jag något som jag gärna skulle vilja skriva om. Men det är svårt att förklara och jag vet inte hur jag ska formulera mig. Det jag kan skriva än så länge är att jag, som alltid har varit tacksam för att jag ”bara” har fysiska åkommor, nu har fått inse att jag även har problem som räknas till psykisk ohälsa. Under de år det har varit mer och mer märkbart har jag skyllt på olika saker och hittat på förklaringar. Min äldsta dotter berättade om en av mina upplevelser för sin psykolog och hans bedömning fick mig att börja fundera. Mycket får sina förklaringar och jag har börjat fundera på om jag ska försöka få hjälp via terapi. Jag är ganska påverkad och skulle gärna vilja slippa det här. Det är ingen egen diagnos utan mer ett tillstånd som kan ingå i flera diagnoser. Det här tar upp så mycket av mina tankar att jag tappar lusten att skriva om något annat och nu, när jag har skrivit lite kryptiskt om det, kanske det släpper lite. Jag återkommer när jag känner mig redo och kan formulera det bättre. Men det är ingen depression. Jag är fortfarande samma glada person 😀

Vad gör man en regnig dag när energin inte är på högsta nivån men man ändå vill sysselsätta sig. Jo, man kan t ex baka. Egentligen var det inte meningen att det skulle bli kakor. Jag hade tänkt prova ett recept på flapjacks, sådana som jag tidigare har köpt som havrebar och som jag gillar. De är bra att ha med sig som en energireserv ifall man är ute längre än det var tänkt. När jag sökte på nätet efter större förpackningar, än bara en enda bar, hittade jag inga som kostade mindre än 14 kr/st om jag slog ut kostnaden inkl frakt. Men det dök upp några recept på hemmagjorda varianter och jag hade alla ingredienser hemma.

Det var inte svårt. Bara att smälta margarin (smör om man inte är vegan) och sirap och sedan blanda ner övriga ingredienser. Snabbt och lätt gjort och sedan skulle de vara i ugnen i 15-20 minuter. Ja, det är jag som har norpat några stycken men man måste ju smaka när man har bakat. Jag konstaterade att det var bra att jag hade minskat på sockret lite och nästa gång ska jag minska ännu mer. De blev väldigt goda med lite smaksättning av kanel och ingefära. Det är en hel del nötter och mandlar nerhackade också men de blev inte som de flapjacks man köper. De här blev smakrika havrekakor och smaken är mer naturlig och utan tillsatser med E-nummer eller emulgeringsmedel. Nu när jag vet hur mycket socker och sirap det är i vill jag inte ta med dem som energipåfyllning. Det får bli en kaka till kaffet någon gång ibland.

…och det finns egentligen inget att skriva om. Jag går mina promenader, pratar med grannarna utanför huset och med vänner och familj per telefon och på nätet. Ganska sköna dagar faktiskt om man är som jag. Jag skulle gärna ha några grader varmare men jag trivs även rätt bra när det är så här svalt. Jag har inga problem med att mestadels bara ha mig själv som sällskap eftersom jag betecknar mig som ambivert (mellanting mellan introvert och extrovert). Men det innebär inte att jag inte gärna vill vara social någon gång emellanåt. Jag tycker att det är roligt att träffa folk men efteråt går jag gärna hem och stänger dörren om mig. Jag, och alla andra som inte har ett stort socialt behov, har säkert lättare än extroverta personer att hantera de restriktioner som coronapandemin för med sig. Visst är även jag påverkad men jag mår inte dåligt av den fysiska distanseringen. Det kan bero på att jag inte har några barnbarn att krama för då skulle jag kanske tänka annorlunda. Men som situationen är mår jag bra trots allt.

Igår promenerade jag iväg på en av gång- och cykelbanorna som går mot stan och fick en impuls att, för konditionens skull, ta mig upp på Mjälleberget i så rask takt jag orkade. Jag kommer aldrig att återfå den kondis jag hade innan leverproblemen började ge sig tillkänna. Det är bara att inse att sju år senare är kroppen inte i skick att komma dit. Men jag vill gärna bibehålla och kanske få till en liten förbättring av den kondis jag har lyckats skaffa mig sedan jag blev leverfrisk (ni förstår nog hur jag menar med det ordet 😀 ). Mjälleberget är inte särskilt högt. Kanske vore det riktigare att kalla det för en kulle. Men viss utsikt över stan får man.

Jag stod en stund och pustade innan jag gick ner på andra sidan. Det kändes i benen att det också är bra träning. Efter den lilla ansträngningen höll jag mig till den ganska platta promenadväg jag hade planerat att gå på. Vid en havreåker växer den här fina blomman. Jag tar tacksamt emot uppgifter om vad för sorts blomma det är.

Ett stort tack till Anki, http://ankisbildblogg.wordpress.com, som berättade att det här är Hampdån.

Det finns massor av blommor fortfarande men på den här rundan hade jag mestadels kameran nerstoppad i väskan. Den kom fram vid tre tillfällen och resultatet blev en utsikt, en blomma och här ett rådjur. En trevlig promenad.

I morgon är det dags för ett pass på katthemmet igen.