Nu har jag inte många checkpoints kvar att leta efter i närområdet runt Östersund och jag avslutar i välkända trakter, i skogen öster om Optand och väldigt nära Ope flygplats. Jag var på plats strax efter sju i morse och det var en fantastiskt skön morgon. Men kartan tog mig inte in på de stigar jag så många gånger har följt förut tillsammans med hundar, man eller någon annan. Det gjorde ingenting. Jag tycker att det är kul att hitta nya stigar och vägar. Här är det tydligt att det är ”fordonstrafik förbjuden” även om skyltningen inte är den vanliga.

Humleblomster.

Vit Midsommarblomster.

Kråkvicker med en fin besökare, kanske en av de olika sorter som ingår i gruppen vitfjärilar.

Efter lite googlande tror jag att det här är en Storfläckig pärlemorfjäril.

Och det här är nog samma sorts fjäril.

Skogsvicker.

Rödbläran är en av mina favoriter bland vilda växter. Varför jag gillar den så mycket vet jag inte men jag tror att det har med minnen från barndomen att göra.

När jag var allra längst bort från bilen blev jag väldigt kissnödig och det var helt nödvändigt att lätta på trycket. Inget konstigt med det men när jag gick vidare upptäckte jag efter en stund att jag hade tappat strömkällan till min TENS-apparat. Jag fick en liten panikkänsla medan jag försökte gå tillbaka samma väg för att försöka hitta den. Det var en omöjlig uppgift. Jag hade gått i hög vegetation och inte följt någon stig. Jag fick ge upp och konstatera att det skulle bli jobbigt innan jag kom fram till bilen. Jag försökte tänka på annat medan jag skyndade mig tillbaka men det är lite förargligt att den smidiga, lilla apparaten är förlorad. Jag har en annan men den går bara att ställa in på en kvart i taget, jämfört med den jag tappade som hade en inställning på en timme. Jaja, det är inget att göra något åt och jag är glad att jag redan har beställt en ny. Den gamla var lite sliten och eftersom jag är beroende av en TENS för att orka gå lite längre, var jag förutseende och det var ju en himla tur.

Till sist en bild från en promenad tidigare i veckan. Det ser inte så inbjudande ut men det är inget tvivel om att man är välkommen.

Innan jag berättar om vad jag funderar på vill jag ta med er till en plats som förra sommaren var en riktig fågelbarnkammare. Då kom jag riktigt nära både kullar med gräsänder och sothönor och jag fick massor av fina foton på de små dunbollarna och deras föräldrar. För knappt två veckor sedan lurade jag med mig vännen A-L dit i tron att vi skulle få se samma fina syn. Men det fanns inte en enda liten fågeunge och bara någon vuxen gräsand. Orsaken är att det har grävts och gjorts i ordning där för att kommunen vill ha bättre rening av regn- och spillvatten. Jag tror i alla fall att det var så det stod på skylten. Det är inte så lätt att minnas allt. Men grävts har det gjorts och en slags avdelare har byggts i den lilla dammen. Naturligtvis vill inga fåglar bo och lägga ägg där så jag kunde inte visa A-L det jag hade tänkt.

I dag åkte jag åter till samma område för att leta efter fler checkpoints (jag har snart hittat 200 av 300 i kommunen) och jag tog en liten omväg runt den lilla dammen. Det var riktigt sorgligt. Eller kanske är det jag som lägger in mänskliga värderingar i det jag såg. Där låg en ensam gräsandshona i gruset och lite längre bort stod hanen och spanade uppe på de nyligen ditlagda stenarna. Jag inbillade mig att han stod där och spanade sorgset efter alla kompisar och kanske efter alla de ungar som de inte fick i år.

Jag lämnade det ensamma andparet och gick en liten runda. Inte så lång som de jag har gått tidigare men jag kom iväg senare i dag och värmen kändes lite besvärlig. När jag kom hem satt tre av grannarna och fikade på en uteplats och jag blev inbjuden. Det var första gången de andra tre fikade tillsammans och det var trevligt att få vara med. Jag gick först in till mig och bytte om till något svalare, hämtade lite iKaffe (en havredryck att ha i kaffe eller te) och satte mig i soffan hos de andra. Tre av oss har bott i Optand och alla har vi fina minnen därifrån. En kul tillfällighet.

Nu till mina funderingar. Jag och min syster hade planerat att göra en resa till Nordkap i augusti men, som så mycket annat i dessa coronatider, ställdes den in. Men jag tycker att det vore väldigt kul att göra en lite kortare resa norrut. Ni har nog alla sett bilder i nyhetssändningar om hur vägen över Stekenjokk har haft snökanter på ca sju meter och kanske har ni också sett hur snöröjningsmaskinerna nästan försvann i snömängderna. Just den delen av Vildmarksvägen lockar mig väldigt mycket. Jag har åkt den här rundan tidigare med husvagn och jag vet att det finns hur mycket som helst att se. Vackra, storslagna vyer, samiska kyrkbyar, vattenfall och forsar och kanske hittar jag även kantareller. De är sällsynta här där jag bor men där uppe, i fjällvärlden, har vi hittat ganska stora mängder. Att jag väntar till månadsskiftet augusti/september beror både på ett förhoppningsvis bättre coronaläge och på väldigt mycket färre mygg den tiden. Det är ju även svamptider då och det är en anledning bara det. Vi får väl se hur det blir. Jag bestämmer mig inte än utan väntar någon månad.

Min bostadsrättsförening hade årsmöte ute i gröngräset igår och alla höll bra avstånd till varandra. Via en högtalare fick vi höra om alla siffror och det valdes folk till diverse positioner. Lite kul var det att förutom 42 röstberättigade lägenhetsinnehavare var även två s k övriga med (sambo eller gifta med ägare till lägenheter). Enligt stadgarna var vi tvungna att rösta om det var ok att dessa två ”övriga” var med. Där satt vi på en gräsmatta mellan flera hus och alla som bor där kunde öppna fönstret och lyssna. Men vi röstade om bara två av dem, de som satt med oss på gräsmattan 😉

Det har blivit sommar och det är skönt. Men jag har inrättat mina dagar efter värmen och mina nya rutiner är som följer: jag går upp, äter frukost och gör mig i ordning. Vid sjutiden har jag gett mig iväg med bilen till olika områden där jag har letat checkpoints. Jag har betat av de områden som förra året var de mest myggrika och det var en bra strategi eftersom de små blodsugarna nu har satt igång sin jakt på lämpliga offer. När jag kommer hem brukar jag fixa lunch och sedan har det blivit en stund i solen på balkongen. Jag går inte ner till sjön och badar. Dels är det för kallt och dels hinner jag bli varm igen innan jag är hemma. I stället tar jag en lite svalare dusch än jag brukar och sedan blir det kaffe. Träningen försöker jag hinna med men dagarna försvinner väldigt fort.

Jag uträttar en del ärenden när jag ändå är ute och kör. Livsmedel och apoteksvaror är ett exempel men jag har också visat upp bilen för en skadebesiktning. Andra veckan i juli får jag klara mig utan bil men det känns inte som något problem.

En dag passerade jag ett gäng skolelever och några lärare som spelade brännboll. Men jag var tvungen att stanna till lite och titta för det var inte riktigt som jag kommer ihåg det. De elever jag såg hade alla problem med att träffa bollen med ett racket men efter tre försök tog några fram en fotboll och sparkade ut den så långt det gick. Fotbollen behandlades likadant som den mindre tennisbollen skulle ha gjorts och medan den som sparkade iväg bollen sprang mellan konerna, försökte utelaget kasta tillbaka bollen för att bränna de som sprang. Men alla valde inte fotbollen utan några kastade i stället en frisbee. Tänk om de möjligheterna hade funnits när jag gick i skolan. Jag var urusel på att träffa med racket så jag hade med glädje valt något annat. Men det verkade som om de här ungdomarna var tvungna att först göra tre ”vanliga” försök.

Bilderna är från olika promenader den här veckan. Fjärilar, blommor, spindel och naturligtvis vyer med fjäll i bakgrunden. De syns från de flesta ganska högt belägna platser jag besöker.

I dag körde jag på en skogsväg där alldeles ny beläggning bestod av väldigt finkornig sand. Det var hårt och bra att köra på men oj vad sanden kröp in i alla skrymslen i bilen. Jag stängde av luftintaget men tyckte ändå att det kändes sandigt i halsen. På hemvägen stannade jag till i slutet av sandvägen och borstade bort så mycket jag kunde men det var ändå nästan nödvändigt att köra in i en automattvätt.

Det var bara en bil före mig i kön till tvätten och jag hade som tur var inte bråttom. I stället log jag åt den långsamma, lite äldre man som verkligen inte stressade. Han brydde sig inte om att jag väntade på min tur utan han tog god tid på sig när han gick runt sin bil och gjorde slut på en flaska avfettningsmedel. Sedan gick han lika långsamt bort en bit till en skräpkorg för att slänga flaskan. Först när han kom tillbaka började han kolla igenom och välja bland alla tvättprogram. När han äntligen var redo att köra in sin bil gick det så långsamt att jag faktiskt skrattade till där jag satt och förundrat tittade på. När han nästan var helt inne var det tydligen något som inte var bra för han började lika långsamt backa ut igen. Det var nog en liten justering som behövdes för sedan körde han in igen och stannade bilen. Innan dörrarna stängdes hann jag precis se hur han sakta tog sig ur bilen och gick mot en dörr som leder ut. Jag slutade nästan andas. Jag blev lite rädd för farbrorns skull och tänkte att nu blir han tvättad. Men han kom ut genom dörren och sedan vandrade han iväg. Han bara gick sin väg och ni kan kanske förstå att jag var lite förbryllad. Jag var tvungen att gå ur bilen och se mig omkring och då såg jag att han hade gått iväg en bit för att röka.

Medan jag satt där och väntade på min tur, med dörren öppen för att inte få för varmt i bilen, kom en kvinna gåendes och frågade om jag kunde hjälpa henne med att koppla på en släpvagn. Ännu en gång blev det ett gott skratt för trots otaliga husvagnssemestrar och användning av släpkärror så har jag aldrig kopplat på en släpkärra på en dragkrok. Men jag har sett på och jag sa som det var medan jag följde med för att se om jag kunde vara behjälplig. Jag försökte lossa på handbromsen på släpkärran men där blev det problem på en gång. Jag vågade inte ta i för mycket och jag tänkte att det kunde finnas någon slags spärr som jag inte såg. Jag tipsade kvinnan att ta ett foto och gå in på macken så att den ensamma tjejen där inne kunde peka och visa. Lite senare lyckades påkopplingen och det var ju bra.

Men biltvätten då, hur blev det med den? Jo, mannen rökte klart och kom tillbaka. Han gick in till sin bil och när hans tvättprogram var klart öppnades dörrarna och han backade lika sakta och försiktigt som förut. Jag körde in och det kändes skönt att automattvätten tog hand om all den sand som var kvar.

När jag kom ut, och stannade för att sätta tillbaka takantennen, stod den långsamma mannen fortfarande kvar och pysslade med sin bil. Han kom fram till mig med ett stort leende och sa att han tyckte att färgen på min bil var otroligt fin. Hade jag varit lite sur på honom, vilket jag inte var, så hade jag genast glömt det när han kom och var så trevlig. Ni som kommer ihåg hur viktigt det var att jag fick en blå bil förstår att jag gillar att få höra att min bil är fin 😀

Jag var nog inte ensam om att följa förmiddagens presskonferens där vi fick besked om vad utredningen om mordet på Olof Palme har gett för resultat. Det bästa beskedet var nog att förundersökningen nu äntligen läggs ner, efter 34 år. Om de kom fram till rätt resultat kommer det med all säkerhet att tvistas om i all evinnerlighet, precis som det har gjorts under alla dessa 34 år. Jag hoppas att åklagaren har rätt i sin slutsats men det kommer aldrig att kunna bevisas till hundra procent. Det lät i alla fall som om slutsatsen var väl underbyggd. I alla fall så väl som det går utan den önskade tekniska bevisningen.

Alla vi, som var tillräckligt gamla för att nu minnas, vet säkert exakt vad vi gjorde när beskedet om mordet på vår statsminister kom. Jag var 24 år och tillsammans med min man och min några månader gamla son gjorde jag mig i ordning för att resa från vår bostad i Strängnäs för att besöka mina föräldrar i Linköping. Vi var nog lite i chock och vi lyssnade på radion hela vägen. Ett snabbt beslut kom om att endast sorgemusik fick spelas i radion och jag minns hur jag påverkades av denna tunga musik.

Efter presskonferensen i morse kände jag att nu räcker det för min del. Jag vill inte höra mer om detta nu och om jag lyckas undvika alla analyser och allt eftersnack återstår att se.

Jag tog med mig kameran och gick en promenad i stället och det höjde humöret rejält. Jag hade inte tänkt gå runt Ändsjön men när jag kom till stigen som leder dit fick jag ändå en impuls att ta den rundan. Jag hade bara mitt vanliga objektiv med mig så jag förväntade mig inte att kunna fota några fåglar men det finns ju andra djur. Här produceras det fler fjärilar. Vilken sort kan jag inte redogöra för och tyvärr blev inte bilden helt skarp.

Det finns säkert ett stort antal vattenväxter men förutom kabbeleka och näckros kommer inga fler namn spontant upp i min hjärna. Den här känner jag inte igen alls. På nästa bild syns den lite bättre.

Den här blomman hittade jag också i våtmark.

Harsyran känner jag i alla fall igen. På långt håll kan man tro att det är stora ytor täckta av vitsippor men man ser snart att det är helt fel blad och blommorna skiljer sig också en hel del från vitsipporna.

De flesta som bor norrut känner nog igen en hjortronblomma men kanske det inte är en lika välkänd växt söderut. Jag tror ändå att man kan plocka hjortron ganska långt ner i landet.

Kossor går också bra att fota med ett vanligt objektiv.

Rödblära såg jag i Motala för drygt en vecka sedan och nu finns den här också.

Jag såg en del fåglar, mest gräsänder, som såg ut att ligga och ruva men jag ville inte gå för nära och skrämma dem. Det här paret kom jag ändå ganska nära. Honan har precis börjat resa sig upp och hon har helt klart koll på mig. Jag backade snällt och då la hon sig ner igen. Snart simmar det säkert en drös med kanadagässlingar i den här delen av Ändsjön.

Jag kom hem från min promenad, fixade lite kaffe och gick ut på balkongen. Snart hörde jag ett tut och jag förstod att Thomée var i faggorna. Snart hördes hög musik och nu har tydligen sommarens olika turer startat. Det såg ganska tomt ut på båten men musiken dånade i alla fall. Alla turer är inte musikturer. Vissa utflykter går till Verkön och Verkö slott och andra gånger blir det bara en liten rundtur på sjön. En välkänd och omtyckt syn. Förr var den en ångbåt men numera drivs Thomée av en dieselmotor.

Mitt inbokade läkarmöte per telefon gick bra, precis som vanligt. Det var en för mig okänd läkare men han berättade att han brukade ta hand om levertransplanterade patienter i Örebro. Jag märkte att han kunde sina saker så det kändes bra. Vi konstaterade att jag mår bra, både enligt hur jag känner och enligt proverna. Ännu en gång frågade jag hur det förhåller sig med min immunnedsättning och tillhörighet till riskgrupp. Det kommer ju nya rön hela tiden och beskedet jag fick var ganska positivt. Det finns inget som tyder på att levertransplanterade skulle vara en riskgrupp och det finns t o m tecken på att ett sänkt immunförsvar till viss del kan vara en fördel. Det är ju immunförsvaret som sätter igång en aggressiv attack mot viruset och med det följer ibland ett svårare sjukdomsförlopp. Ett krig mellan immunförsvar och virus som kanske inte blir lika hetsigt om man är immunnedsatt. Det finns säker andra aspekter som inte är lika fördelaktiga men det gäller att ta fasta på det som är bra. Enligt den här läkaren kan jag även minska lite på den försiktighet som jag blev tillsagd att iakttaga efter operationen. Jag har två immunnedsättande mediciner och dosen har halverats för den ena och minskat från 10 mg till 2 mg/dag för den andra. Försiktig ska jag vara men inte riktigt lika mycket. Jag har ärligt talat redan börjat smygminska lite. Det händer att jag t ex sitter ute i solen utan solskydd lite mer än jag kanske borde 😉

Det var sommarvärme här när jag var på resa söderut men värmen försvann när jag kom hem och efter någon dag kom regnet. Det gjorde ingenting. Det var rätt skönt att ha en anledning att ha en väldigt lugn dag utan att gå utanför dörren. Men dagen därpå längtade jag ut. Jag hade några morgontimmar på mig innan nästa regn kom. Efter regn blir naturen alldeles glittrig av droppar. De ligger i växter som små juveler och ger helt nya sinnesupplevelser. Just den här bilden blev jag lite snurrig av. Först tänkte jag ta bort den eftersom den såg suddig ut. Men sedan såg jag att själva bladet är skarpt och att det är vissa droppar som är lite mystiska. Daggkåpans blad fick alltså vara kvar som bild.

I morse drog jag upp rullgardinen och såg ut på blå himmel, sol och den stora blommande häggen. Förra veckan skrev jag om att jag skulle få uppleva häggens och syrenernas blomningar två gånger i år och så blir det. Häggen blommar för fullt men syrenerna har bara knoppar än så länge.

Det kändes som om det var länge sedan jag gick min favoritpromenad upp på höjderna med den fina utsikten. Det var dags för en promenad dit och det var fint med allt som har börjat blomma.

Fälten var gula av maskrosor och i en av dem jobbade årets första humla.

Det är verkligen precis som om jag får uppleva försommaren två gånger. Midsommarblomster fotade jag nere i Motala och nu har de börjat slå ut här också. En liten gäst gör det extra roligt att fota.

Likadant var det med liljekonvaljer. Jag såg dem men fotade inte när jag var söderut. Nu har jag sett några blommande exemplar här men det är mest väldigt små knoppar.

Smultronblommor är det gott om.

Gullvivorna tittar också fram lite här och där.

För några veckor sedan, eller om det t o m har gått en månad, upptäckte jag en buckla på min bil. Jag har ingen aning om när, var eller hur den har hamnat där men jag vet att det vita märket i ovankanten kom dit när jag väldigt försiktigt skulle backa ut från min plats i det väldigt trånga garaget under huset (det går faktiskt under flera hus). Jag har en liten bil men får ändå vara väldigt försiktig. Trots att jag ganska snart lärde mig hur jag bäst skulle manövrera in till eller ut från min parkeringsplats, vet jag att jag i nästan ingen fart alls stötte mot en pelare. Men jag borde väl ha sett om bucklan var där när jag såg märket och kan det verkligen bli en sådan buckla av att bara nudda en platt yta på en pelare. Förmodligen är det jag själv som har klantat mig men jag kan absolut inte komma på när det skulle ha hänt.

I dag kom jag mig äntligen för med att skriva en skadeanmälan på nätet till försäkringsbolaget. Det blir lite konstigt när man ska beskriva dag, plats, händelseförlopp och uppge om en polisanmälan gjorts. Jag var ju tvungen att skriva som det var, att jag inte har en aning. Jaja, det är som det är och nu kan jag bara vänta på svar om vad som gäller. Det är ingen panik eftersom den fungerar som den ska.