Jag är en morgonmänniska så jag hann ta det lugnt, äta frukost, titta lite på morgonstudion på tv och ta en kopp kaffe innan jag vid halvåtta gav mig iväg till sjukhuset för provtagning. Det blev en blodig historia. Själva provtagningen gick bra men när jag fick med mig en mugg och skulle lämna urinprov märkte jag, efter uträttat förvärv, att både golvet och min kofta var nerskvätta med blod. Först då såg jag att min lilla tuss av gasbinda med ett lager kirurgtejp över var helt blodig och att det rann längs armen och ner på golvet. Jag suckade lite, blötte lite papper och torkade av runt förbandet och tvättade resten av armen tillsammans med händerna. Sedan tog jag lite mer papper, blötte det och torkade golvet. Jag insåg att det inte var mycket att göra åt min blodiga kofta så jag tog av mig den (jag hade ett linne under) och först efter det gick jag ut och bad om ett nytt förband. Jag hade som tur var en jacka och den tog jag på mig och gick iväg.
Jag fortsatte till en bygghandel för att köpa fönsterhakar och ett lock till golvbrunnen i badrummet. Fönsterhakarna hittade jag men de hade inget golvbrunnslock i rätt storlek. Jag får väl söka på nätet i stället. Efter det parkerade jag bilen vid ett köpcentrum och vandrade iväg på jakt efter checkpoints. Det var en skön promenad även om jag föredrar skogsrundor. Här letade jag i ett bostads- och industriområde och jag hittade de 15 stolparna som finns utsatta där. Kameran var med men den enda bild jag tog var på det här konstiga trädet. Det såg nästan dött ut. Inga löv förutom i toppen av en del grenar där det såg ut som om nya blad skjuter ut ur en vissen blomma. Är det trädets sista dödssuck kanske.
Jag vet inte om ni minns att jag inte tycker att min födelsedag och de två dagarna innan är särskilt roliga numera. Jag har skrivit om det varje år sedan min man dog och nu är det sex år sedan. De två jobbiga årsdagarna, när han åkte iväg och jag såg honom för sista gången och dagen efter då poliserna och prästen knackade på. Min födelsedag, då jag hade gråtit mig igenom hela natten tills mina två döttrar kom på morgonen, är inte längre en dag jag bryr mig om att fira. Jag tar gärna emot gratulationer men det är inte en rolig dag.
I år blev det annorlunda eftersom jag hade fullt upp med annat under min resa söderut. Jag var medveten om vilka dagar det var men jag hann inte känna så mycket. Det var bra tyckte jag och kanske trodde jag, som varje år, att nu är de här dagarna lättare att ta sig igenom. Men jag sköt bara upp allt. Eftersom jag helst vill tända ett ljus vid minneslunden, och det måste vara rätt minneslund, på årsdagen av min mans död gjorde jag det näst bästa och avslutade alla förmiddagens bestyr med ett besök på kyrkogården.
Jag var helt ensam vid minneslunden och jag tände mitt ljus. Den här gången hade jag inte skrivit hans namn eller ritat ett hjärta på ljuset eftersom jag ville ägna det till viss del även åt mina farföräldrar och min svärfar, som alla finns i samma minneslund. Jag tänkte på min svärmor och på min svägerska och alla andra som saknar de jag tände ljuset för.
Sedan satte jag mig på en av bänkarna och lyssnade på det svaga ljudet från vattnet och jag bara översköljdes av sorg, ensamhet och livets meningslöshet. Jag tänkte att jag måste låta känslorna komma men när jag kände hur tårarna kom reste jag mig upp och gick. Livet är inte meningslöst och jag är en ganska lycklig person. Dippar kan man få men nu tyckte jag att det räckte.
Jag kunde inte låta bli att le när jag såg hur fint pyntad en grav var. Här har någon ansträngt sig och kanske var det terapeutiskt att pyssla ihop ett tomteland. Jag glömde helt bort att läsa på gravstenen och nu efteråt tänker jag att det kanske är ett barns grav. Vi är många som saknar och alla vi som gör det vet att det aldrig helt går över. Vi lever vidare och många av oss hittar nya vägar till lycka. Men vi glömmer aldrig och det är väl precis så det ska vara.
Hur gick det då med min blodiga kofta? Jag la den i blöt i kallt vatten för det har jag hört att man ska göra. Lite senare tvättade jag den i maskin tillsammans med andra kläder och den blev helt ren.
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
Vissa dagar är självklart tyngre än andra och jag förstår att det även påverkar din födelsedag. Så har vi rätt att både få tänka och känna för konstigt vore det annars. Men jag gillar att du reste dig upp och gick vidare. Livet är inte meningslöst utan det är annorlunda och någon fattas oss. Vi lär oss att leva med saknaden men det kan ändå finnas glädjeämnen, stora som små.
Så skönt att koftan blev ren. Själv fick jag kasta en vit dunjacka efter att jag hade snubblat på en trottoarkant i Tyskland.
Kram
GillaGilla
Jag blir lika förvånad varje år när den här reaktionen kommer. Men nu har jag förstått att det förmodligen aldrig blir annorlunda. Men jag tror att det är bra för man behöver möta sina känslor och bearbeta dem. Sedan klarar jag mig ganska bra ett år igen 😀 Och det är klart att livet inte är meningslöst. Det bara känns så korta stunder ibland. Då är det tur att förnuftet säger att så tycker jag egentligen inte alls.
Koftan blev ren men vad trist att din dunjacka blev så illa tilltygad att du måste kasta den. Jag hoppas att du klarade dig något så när bra.
Kram
GillaGillad av 1 person
Det blev en spricka i bröstbenet och en söndrig kamera men det kunde gått värre.
GillaGilla
Ajaj, det måste ha gjort ont. Synd på både kameran och jackan men det var ändå tur att det inte blev värre skador på dig, även om det blev rätt illa.
Kram
GillaGilla
Har aldrig uppmärksammat min födelsedag, eller brytt mig om den på något sätt, det är inte relaterat till någon upplevelse, jag är bara helt ointresserad av att fira den, så har det varit sedan jag var liten/ung. Min mamma som levde då klagade alltid över att jag aldrig önskade mig något eller ville ha tårta (har aldrig gillat grädde/tårta), men grädde och tårta gillade min mamma. När jag fyllde år i mars i år, så hade jag corona, så födelsedagen fick firas med det jag hade hemma i det matförråd jag byggt upp innan coronan tog sig in i vårt hem, så det blev spagetti med kryddstark köttfärssås och vin från vinkylen.
Fö en väldigt vacker minneslund ni har i Östersund, min mamma ligger i minneslund, en vacker sådan i Järfälla utanför Stockholm med vattenfall mm.
GillaGilla
Jag har tyckt om att fira min födelsedag förut men den skullen nog ha känts mindre viktig nu även utan samband med tråkigheter. Du kanske hellre skulle ha velat ha något annat gott att äta än tårta. Om du hade fått välja precis hur du ville ha det på din födelsedag så kanske den hade känts roligare.
Corona kan inte ha varit ett särskilt trevligt firande men det är säkert skönt att ha det avklarat. Spagetti och köttfärssås är nog bland det godaste man kan äta så det blev ju ganska bra som födelsedagsmiddag 😀
Ja, det är fint i minneslunden och att få sitta där helt ensam kändes bra.
GillaGilla
Även om corona inte var en särdeles rolig upplevelse så är den avbockad för vår del. Ikring mig är det dock många som förlorat gamla och sköra föräldrar, varav många enligt mina vänner levde på övertid.
GillaGilla
Jag har turen att inte ha några hårt coronadrabbade släktingar. Dock har en barnfamilj i min mans släkt drabbats och ett av barnen allra värst. Tack och lov är det över där nu. Men både de och din son visar ju att även barn kan bli ordentligt sjuka.
GillaGillad av 1 person
Tack och lov har bara en person under 20 år avlidit i Sverige, jag hade varit mer orolig om liemannen bettet sig som under Spanska sjukan då det var främst personer mellan 20 – 40 drabbades och dog.
GillaGillad av 1 person
Stort grattis i efterskott. Ibland är det bra att ha fullt upp med annat. Vilken vacker minneslund, jag gillar hållarna till gravljusen. Är så glad för den glädje som du känner trots allt du fått genomlida. Det är en styrka att tillåta sig vara sårbar men ändå känna livet går vidare. Du är en kämpe.
Tur att din kofta gick att få ren från blod. Hoppas proverna är bra.
Kram
GillaGilla
Tackar! Att vara fullt sysselsatt skingrar tankarna. Minneslunden här är fin och de har gjort i ordning ett stort område bakom fontänen. Där blir det också fint när alla plantor har vuxit upp. Det känns som om känslorna måste få ta plats ibland men jag är ganska bra på att gå vidare efter en stund. Jag vet ju att jag egentligen har det bra och oftast är glad 🙂
Alla blodfläckar försvann och det var ju bra. Proverna brukar vara bra och det är de säkert den här gången också.
Kram
GillaGilla
Minnena finns kvar för alltid … och sorgen också. Bra att du reste dig och känner att livet är inte meningslöst – det går vidare och du trivs med det, så som du valt att leva det.
En vacker minneslund … och lite mysigt med graven som smyckats som ett litet tomteland.
Så bra att koftan blev ren och fin igen 🙂
Det konstiga trädet är nog en ask – http://www.luontoportti.com/suomi/sv/puut/ask
Ha det gott!
Kram
GillaGilla
Ja, och det är nog bra att de inte försvinner. Jag vill ha kvar minnena och det skulle kännas tomt att inte kunna känna sorgen någon gång ibland. Men ja, det är bra att kunna resa sig och känna att livet är ganska bra ändå 🙂 Minneslunden är fin och att få vara där utan att störas av andra kändes väldigt skönt. Graven med tomtelandet hjälpte till att få upp mitt humör ett snäpp. Det går ju inte att låta bli att le när man ser något så fint 😀
Blodfläckar ska ju vara svåra att få bort har jag hört. Men det fungerade bra att göra som jag gjorde.
Tack snälla Anki för hjälpen med trädet. Ännu en gång har jag lärt mig något nytt tack vare dig. Ett märkligt träd men ganska fascinerande 😀
Tack detsamma!
Kram
GillaGillad av 1 person
Så sorgligt, var det på din födelsedag du fick dödsbudet? Det går nog aldrig att komma över att ha mist sin livskamrat mitt i livet. Så mycket tid ni kunde fortsatt fått ihop. Självklart måste det komma dippar och jag beundrar dig att du är så positiv annars.
Kram ❤
GillaGilla
Jag var nog lite otydlig men det var dagen innan min födelsedag jag fick dödsbudet av poliserna. Han åkte iväg för att jobba borta en vecka på fredagen, på lördagen knackade poliserna och prästen på dörren och på söndagen fyllde jag år. Jag tror inte att det spelar någon roll i vilken ålder man förlorar sin livskamrat. Jag har en 91-årig dam som granne och hon saknar sin man lika mycket som jag saknar min. Men det är klart att vi hade haft möjlighet att göra mycket mer tillsammans än vad hon och hennes man hade orkat och hunnit. På ett sätt förlorade jag även alla våra planer och gemensamma resor förutom min partner och självklart sörjer jag både honom och allt vi skulle hitta på. Nu blev det inte som vi hade tänkt och då måste man tänka om. Det tar ett tag men det går. Livet är mestadels väldigt bra men det kommer små dippar ibland.
Kram
GillaGillad av 1 person
Jag har känt dig här på bloggen några år och vet att du har dessa extra jobbiga dagar, väldigt trist att ha så sorgliga minnen just före födelsedagen. Jag har aldrig firat mycket, varken bemärkelsedagar eller högtider, ställer aldrig till med fest. Jag har svårt att låta mig själv sörja, j ag har fortfarande inte bearbetat min mors alltför tidiga bortgång 1981 när hon nyss fyllt 48 år och var kärnfrisk när stroken kom. Jag begravde henne och därefter mig själv i arbete. Men jag vet så väl att alla behöver sörja, vara ledsna, minnas med saknad men också med stor kärlek. Det har du gjort, även i år. Du är en så klok kvinna.
Varma kramar från pörtet
GillaGilla
Ja, vi har hängt med hos varandra ett tag nu och då får man veta en del 😀 Det är inte bara jag som har fått min födelsedag påverkad. Min svärfar dog på min svärmors födelsedag och hon fick ställa in sin 80-årsfest eftersom min man, hennes son, dog några veckor innan. Vi har varandra och vi har bra samtal och har kommit varandra väldigt nära och det är skönt att ha det så.
Jag tror att du kanske skulle behöva tillåta dig att låta sorgen ta över för en stund men inte låta den stanna kvar. Undertryckta känslor kan ställa till det lång tid efteråt. Men kanske har du bearbetat det undermedvetet. Du verkar i alla fall medveten om att du inte har släppt fram känslorna. Jag vill känna de här känslorna eftersom jag är rädd för att glömma. Korta stunder av sorg och saknad påminner om honom och vårt liv och det är faktiskt ganska skönt, även om det gör ont.
Kram
GillaGilla