Söndagsutflykt

Dagen efter bestigningen av Åreskutan var benen rejält påverkade men efter en stund minskade stelhet och ömhet och jag och min son bestämde oss för att göra en utflykt till Bynäset. En mindre krävande vandring utan backar. Min son har aldrig gått den rundan och jag upptäckte Bynäset först när jag återvände hit till Jämtland förra våren. Sedan dess har jag gått runt den vackra halvön ett flertal gånger och det har blivit en ny favorit. Tack vare att vi kom dit tidigt på morgonen fick vi vara ganska ostörda på vår söndagsutflykt. Så småningom började fler personer dyka upp men det blev aldrig så många möten längs stigen som jag förväntade mig en vacker söndagsförmiddag.

En av oss tog ett bad…och som synes var det inte jag. Jag badar om jag blir så varm att ett svalkande dopp lockar. Så var det inte här.

Men det fanns fler som gärna tog sig en simtur. Två fina storskrakar försökte undvika att hamna på bild men de lyckades inte helt.

De var lite sega i starten men sedan sprang de iväg på vattnet för att till sist lyfta och försvinna. I bakgrunden skymtar lördagens utflyktsmål.

Stigen runt Bynäset går omväxlande uppe på branta partier och, som här, längs stränder eller precis vid vattnet. Som jag har skrivit om tidigare är inte de inre delarna tillgängliga eftersom det är ett tidigare militärt övningsområde. Inte bara potentiellt farliga rester från skjutövningar finns där utan även giftiga ämnen från brandsläckningsövningar. Det är sådant som ska saneras men eftersom det tydligen inte finns några ekonomiskt försvarbara alternativ nu så får gifterna ligga kvar och sippra ut i vattnet. Inte så kul. Det är inte så stora mängder att allmänheten varnas men det känns ändå lite olustigt. Det är inte sådana tankar man vill ha när man vandrar runt på denna fina plats.

Att få sitta här och i tystnad ta in och bara njuta av stillheten, det är något att vara tacksam för.

Ibland ser man något som inte ser ut att riktigt stämma.

Naturligtvis blir det några blombilder också. Det är ofrånkomligt när jag är ute i naturen under sommaren.

Jungfru Marie nycklar.

Linnea, en liten och väldigt söt blomma. Smålands landskapsblomma.

Stormhatt. Jag var först väldigt tveksam men den ser ut som stormhatt förutom till färgen. Jag har bara sett blå varianter förut men en snabb googling visar att den kan ha den här färgen också. Kanske är det som med midsommarblomster, att i natur nära fjällen blir en del exemplar vita. Det är bara en gissning och inget som jag har läst mig till.

Sent på eftermiddagen tog min son tåget hem och jag bestämde mig för att jag behövde minst en dags vila. Det kunde inte ha passat bättre rent vädermässigt eftersom dagen efter regnade bort. Nu idag är både väder och mina ben i bättre skick och snart ska jag ta en promenad i närområdet. En skön promenad i lite svalare väder efter regnet.

Högt uppe på berget… 🎶

När min son kom i fredags var det en genomsvettig men lycklig ung man som ringde på och var lyrisk över den vackra, men lite längre väg han hade valt när han promenerade från järnvägsstationen. Han nappade genast på mitt förslag om att börja med ett svalkande dopp och vi gick ner till sjön. Det var lagom badtemperatur och nu har t o m jag badat. Två gånger faktiskt. En bra början på besöket. Men den stora upplevelsen kom dagen därpå.

Åreskutan är visserligen inte ett berg utan ett fjäll (skillnaden är att ett fjäll är högre än nivån för trädgränsen). Men jag kommer ändå att tänka på strofen i rubriken.

Det skulle bli ca 30 grader i Åre på lördagen men vi tänkte att det säkert var svalare en bit upp. Vi gav oss alltså iväg vid åttatiden. Liftarna öppnade inte förrän kl 10.00 men vi tog det lugnt och gjorde flera stopp längs vägen. Jag skrattar lite åt mig själv när jag tänker på att jag kallade ett tidigare inlägg för ett mastodontinlägg. Här kommer ett inlägg som är ännu värre, i alla fall om man ser till antal bilder.

Första stoppet gjorde vi vid Mattmars rastplats. En vacker by med fina vyer. Mjölkörten (rallarrosen, rävrumpan etc. Kärt barn har många namn) börjar visa upp sina fina blommor.

Kyrkan i Mattmar renoveras och är inte särskilt vacker nu med byggnadsställningar. Klockstapeln ser också ut att ha fixats till och den blev fin.

Vi stannade även till vid Undersåkers kyrkogård där min mormor och morfar har sin grav. Det var ett spontant besök och tyvärr hade jag inga blommor med mig. Det är många år sedan jag var där senast men efter lite letande hittade jag gravstenen. Både mormor och morfar dog i början av 1970-talet och nu finns det ingen som sköter om graven längre. Jag bor närmast men har avsagt mig ansvaret. Det är lite för långt för att ta hand om skötseln. För mig är det här en god anledning till att föredra minneslund. Stenen är fortfarande fin men det är bara gräsmatta framför den.

Där uppe, på Åreskutans topp (1420 möh) finns vårt första mål för dagen.

Det sista jag har hört om kabinbanans framtid är att den ska monteras ner efter denna sommar. Men den är naturligtvis inte i bruk eftersom trängsel i kabinerna inte är tillåtet under coronavirusets framfart. Det gjorde oss absolut ingenting. Det kändes mycket skönare att via två andra liftar ta oss upp till samma plats där kabinbanan har sin slutstation. Först satte vi oss tillrätta i VM8:an och njöt av den sköna färden upp till nästa lift. Som vanligt, när jag är ute på äventyr med min son, är det han som är fotograf när jag är med i bilden.

Vi bytte till Gondolen. Allt gick väldigt smidigt och utan köer. Liftarna har varit stängda sedan före påsk men när reserestriktionerna delvis togs bort öppnade de igen. Till glädje för många, mig och min son inkluderade

Längre upp kommer man inte via liftsystemet så härifrån är det egen benmuskelkraft som gäller.

Högt där uppe kan man skymta toppstugan. Dit kommer man efter ca en kilometers vandring. En skylt pekade mot den en aning längre och lättare leden upp men vi var överens om att välja den led som går rakt upp. Det var inte lätt att se var den leden går och vi gick nog mest utanför den. Det var inte en lätt promenad upp till toppen men vi tog det lugnt och njöt av hela vandringen. Att det var nästan 30 grader kändes inte. Som tur var fläktade det ganska mycket och hade vi inte blivit varma av själva vandringen så hade vi plockat fram våra tröjor.

Vi mötte flera löpare. Det ser härligt ut att kunna både springa och uppleva den vackra utsikten men jag tror inte att man ser så mycket mer än var man placerar fötterna. Det är absolut inte den lättaste löpträning man kan utsätta sig för.

Lite närmare målet.

Vi var inte ensamma på fjället men det var aldrig någon trängsel. Till höger sitter jag och har det skönt på en sten. Svårt att se eftersom jag nästan ser ut att smälta samman med omgivningen.

En skön känsla att vara framme och uppe på toppen.

Vi satte oss och tittade ut över andra sidan av Åreskutan. Jag vill inte kalla den ”baksidan” eftersom invånarna i Kall hävdar att det är framsidan. Vår mat, som vi hade i en mattermos, var fortfarande varm men kallnade fort i vinden. Det smakade ändå himmelskt gott och nog stämmer det att hungern är bästa kryddan.

Efter en stund var det dags för att gå tillbaka. Vi passerade det här sällskapet och jag kan bara inte låta bli att fota när två härliga golden retrievers sitter så fint placerade med sin flock.

Vi hade pratat om att kanske inte åka med Gondolen utan i stället vandra ner till VM8:ans toppstation. Vi mådde båda väldigt bra och hade inga stora besvär när vi kom ner till Gondolen och vi bestämde oss för att göra just så. Det hade visserligen varit en krävande vandring upp till toppen men sådana vandringar är perfekta för att ländryggen ska må bra. De besvär jag kände av var mest bara lite ansträngda ben.

Vi började med att följa leden.

Men naturligtvis kunde vi inte motstå att vandra ut till en annan plats som såg lockande ut. Vi trodde att vi skulle komma fram till en brant med en fantastisk utsikt ner mot Åre och hela Åresjön.

Jag hamnade ofta i den här positionen när jag såg blommor jag ville föreviga.

Vi kom aldrig fram till den vyn vi trodde skulle finnas bakom nästa krön…och nästa krön. Här funderade vi på om vi skulle vända tillbaka till leden eller försöka ta oss ner till liftstationen närmaste vägen. Vi tyckte att det såg ut att vara en ganska lätt vandring ner. Att man aldrig lär sig. Det stämmer att genvägar ofta är senvägar men hur många litar på uttryck och talesätt?

Med små raster klarar man de flesta ansträngningar.

Vi tog oss ner men med lite olika stilar. Min son skuttade och hoppade mellan stenar och små höjder medan jag tog många små steg, försökte hitta något att hålla mig i och ibland satte mig och hasade ner försiktigt. När vi i slutet av dagen jämförde antal steg hade jag ca 3000 fler än min son. Jag kände mig verkligen gammal och stel och jag tänkte lite bittert på att jag dessutom är benskör. Men trots detta var humöret på topp och vi kunde skratta åt vårt vägval.

Här var mina ben darriga som gelé och varje stöt kändes i höger knä. Men det var bara att bita ihop för ner var vi ju tvungna att ta oss.

Som ni ser är Åresjön rejält mycket mer vattenfylld än den brukar vara. Det var kallt i maj och väldigt mycket snö i fjällen. När värmen äntligen kom blev det ett ovanligt snabbt förlopp och mängder av snö smälte samtidigt. Åre hade stora problem med översvämning ett tag men nu är det mycket bättre.

Vi kom ner till liften och till slut var vi nere vid bilen. En stor lättnad. Men vi var inte klara med dagens program och efter att min son hade tagit ett snabbt dopp i sjön for vi vidare mot Tännforsen. Ni kanske minns att jag var där i vintras och fotade fallet i vinterskrud. Nu är det ett större flöde och Tännforsen visar verkligen att den förtjänar att kallas Sveriges största vattenfall, när det gäller vattenmängd som passerar.

När vi kom hem var vi trötta men väldigt glada och nöjda med hur dagen blev. Det fanns ingen ork eller lust till matlagning men den vegokorv vi stekte och åt med korvbröd och diverse tillbehör smakade otroligt bra. En fullspäckad och fantastisk dag var slut och som alltid är det härligt att uppleva äventyr med min son.

Sommarhetta

Igår gick jag inte ut alls. Det var faktiskt ganska skönt att stänga ute hettan, så gott det gick, och njuta av den relativa svalkan inomhus. Men det blev en bild genom fönstret precis innan jag skulle lägga mig. Jag är jättenöjd med var jag bor och jag älskar min utsikt från kök, sovrum och balkong. Men tyvärr får jag inga fantastiska soluppgångar eller solnedgångar från min lägenhet. När det inte längre är ljust dygnet runt kan jag ta en promenad och kanske lyckas se solen spegla sig i sjön. Men så länge får jag nöja mig med det här och det är också dekorativt.

Mer än en dag utan promenad vill jag helst inte ha och i morse var det bara 18 grader när jag vaknade. Jag gick ut direkt efter frukosten och det var t o m en svalkande svag vind ute. Jag gillar aklejor och utanför en trädgård växte dessa fina blommor i olika färger.

Lite längre fram trivdes blåeld (jag är nästan säker på att det är blåeld).

Vitmåran blommar också nu.

Jag passerade en rad med fantastiska rosenbuskar.

Syrenerna har blommat ett tag nu.

Åkersenap.

Vattnet i Storsjön är så här klart och fint. Men som ni ser krävs skor för att man ska kunna bada utan att göra illa fötterna. Jag föredrar faktiskt stenar framför sand som tränger in överallt.

Strax före klockan åtta var jag hemma igen och då hade det redan börjat bli rejält svettigt ute. Nu har jag förberett lite ätbart som jag och min son ska stoppa i oss när han är här. Han brukar vilja gå hit från tåget (drygt en timmes promenad) och det väljer han att göra även i dag, trots hettan. Men han kan ju gå ner till sjön och svalka sig om han vill.

Några saker att se fram emot.

Det börjar kännas väldigt varmt. Inte för varmt än så länge men, precis som hos många av er, väntar en hetta som jag helst skulle slippa. Jag har ändå lite hopp. I väderappen förändras prognosen från dag till dag och just nu verkar det inte bli mer än 28 grader någon dag. Det kan jag stå ut med.

Jag har en del trevligheter framför mig och till helgen kommer den första och bästa. Min son tar tåget hit och det känns som om det var väldigt länge sedan vi träffades. Men egentligen var det bara ca fyra månader sedan han var här, några veckor innan coronautbrottet. Då lockade snowboardåkning i Åre säkert mest men den här gången är det nog kanske mamma som är största anledningen till att han vill komma. Jag ser fram emot att vi ska hitta på något tillsammans. Någon slags utflykt. Därför är jag väldigt nöjd med att det inte längre ser ut att bli som varmast just när min son är här.

Den andra trevligheten inträffar torsdag nästa vecka. Jag blev tillfrågad om jag kan tänka mig att ta ett pass på katthemmet. Eftersom jag har sagt att jag får alldeles för ont om jag tar ett pass ensam föreslogs jag att dela pass med en ung kille, som också är volontär. Nu har han och jag bokat in oss tillsammans. Sista gången jag var på katthemmet var även det precis innan coronapandemins utbrott i Sverige och jag har mer eller mindre tänkt att det bara var en kort episod i mitt liv. Det känns jättekul att återigen få träffa och gosa med alla fina katter. Synd bara att det blir som att börja om från början. Många katter har fått nya hem, vilket så klart är fantastiskt. Men det blir en hel del nytt att tänka på. Det är ändå roligt att det i stället har kommit nya härliga kissekatter och att det nyligen har fötts små kattungar. Det blir nog en hel del mys med dem och det ska bli kul.

De senaste dagarna har jag promenerat här i närheten och bilen har fått stå i garaget. Det var ett tag sedan jag gick favoritrundan och den kändes lockande av flera anledningar. Värme gör att jeans och långärmat inte känns så kul och att leta checkpoints i skogarna vore att bjuda myggorna på alltför mycket mat om jag har svalare klädsel. Då är det bättre med mestadels öppna landskap. Och så är det ju de där vyerna som jag aldrig blir riktigt mätt på. I dag har jag med flit låtit bli att ta med fjällbilder men lite sjö blir det i alla fall

Trolldruva.

Bergklint.

Kvigor på bete i en sommaräng.

En väldigt torr midsommarstång.

Gula fibblor växer överallt men rödfibblan är inte lika vanlig. Här gästas den av några som jag gissar hör till lussläktet.

Orkidéer och annat fint

När det finns massor att fota men lusten att blogga inte räcker till att skriva nya inlägg varje dag, då kommer det så småningom ett mastodontinlägg. Det här är ett sådant. Jag har ofta svårt att skriva korta inlägg eftersom jag skriver det jag tänker och det mesta blir spontant. Men jag ska försöka hålla texten kort den här gången och låta bilderna stå för det som ska berättas.

Ni vet ju att det blev lite bråttom till bilen när jag tappade batteridelen till min TENS. Därför lämnade jag några checkpoints och igår åkte jag dit för att registrera dem. Det blev en väldigt kort runda så jag bestämde mig för att återuppleva en av de rundor jag gick väldigt ofta när vi bodde i Optand. En runda som till stor del går runt Optands flygfält. I ett hörn av fältet finns ett litet område med staket omkring. Där växer det brunkullor. Jämtlands landskapsblomma som faktiskt är en orkidé. Konstigt nog har jag aldrig sett dem här men av någon underlig anledning har jag inte tänkt på att titta efter dem. Men nu höll jag utkik och de var på gång att slå ut. De brunkullor jag visade er förra sommaren hittade jag i Marieby.

Första nyckelpigan för min del den här säsongen. Den har hittat ett blad till en daggkåpa och där trivdes den bra.

Den här filuren vet jag inte namnet på men den har landat i en fibbla av något slag.

Jag korsade själva flygfältet och kom till Teknikland. Från början var det här ett flyg- och Lottamuseum och vi var där med våra barn. Det var massor av olika flygplan, motorcyklar och annat som användes av militären och en del fick man prova att sitta i eller på. Nu vet jag inte riktigt vad alla byggnader innehåller men det finns säkert massor av kul för den teknikintresserade.

Precis vid bilen hittade jag den här fina klövern. Jag har förstått att det finns många sorter utöver vit- och rödklöver så jag kallar den bara för klöver.

Nu till dagens äventyr som blev mycket bättre än jag förväntade mig. Jag kände att jag var ganska trött på att leta checkpoints och bestämde mig för att åka över bron till Rödön. Där finns en naturstig där många olika sorters orkidéer trivs.

För att göra promenaden lite längre stannade jag till precis efter bron, på samma plats där jag gjorde ett besök när jag nyss hade flyttat till Frösön. Ni kanske känner igen er men den gången var det snö och is på stigen och jag såg inte spåren efter Storsjöodjuret. Nu såg jag dem och som en bonus hittade jag även en av hennes (storsjöodjuret är feminin) bajshögar. Resterna efter en av hennes måltider såg jag då också och de låg kvar på samma plats nu.

Blåklocka och någon annan okänd växt.

Ormrot.

Jag kom fram till Tibrandshögen, som jag berättade historien om förra våren. Den fina, ganska slitna trästolen har tydligen gjort sitt och är nu utbytt mot en inte lika fin stol. Men den fungerar säkert bättre att sitta på. Jag provade inte.

Prästkrage.

Gamla lador har en speciell charm.

Klotpyrola.

Utblommad maskros.

Kärringtand och en liten suddig skogsvicker.

Jag kom fram till den naturstig som var mitt mål och vilken härlig runda det blev. Guckusko har jag bara sett på en plats tidigare och då var det bara några få exemplar. Här stötte jag ganska snart på den här lilla klungan och kände mig väldigt nöjd.

Men det var ett överflöd av denna vackra orkidé på många ställen längs rundan. Här en lite annorlunda färgkombination och just den färgen såg jag bara precis här.

När stigen närmade sig sitt slut såg jag att jag kunde forsätta in på en annan spännande stig och vilken tur att jag gjorde det. Jag hade inte sett några andra orkidéer än Guckusko men här dök det upp många olika sorter.

Blodnycklar.