Mitt hjärta grät lite igår när jag såg att någon hade ringt från ett okänt nummer och lämnat ett meddelande. En lite osäker röst, som lät som om den tillhörde en äldre man, sa:
”Ja, hej Magnus! Det är pappa som vill prata med dig. Du kan väl höra av dig på telefon eller någonstans så kan vi snacka lite grann du och jag. Puss o kram. Hejdå gubben”.
Min första reaktion var en liten rysning eftersom min son heter Magnus och jag associerade till hans pappa, som inte finns med oss längre. Men nästan genast övergick den reaktionen till en annan hjärtskärande tanke. En ensam, coronaisolerad man som vill ha kontakt med sin son och inte får något gehör. Skulle jag ringa upp och och tala om att han hade ringt fel nummer? Pappan ringde från en fast telefon så jag kunde inte skicka ett textmeddelande, som hade varit det lättaste tillvägagångssättet. Jag fegade ur. Det kunde kanske ha blivit ett trevligt samtal men jag valde att inte ringa eftersom jag inte orkade vara medmänniska just då. Jag skäms lite för det och jag hoppas att sonen snart hör av sig av egen fri vilja. Jag undrar hur många ensamma, äldre personer det är som sitter isolerade och väntar på ett samtal från någon.
Efter en vilodag gav jag mig åter ut på jakt efter stolpar med bokstäver. Den här dagen valde jag att beta av alla checkpoints i ett område som förra sommaren var ett av de två bökigaste och jobbigaste. Jag minns att jag skrev om hur jag både ramlade och badade fötterna (ofrivilligt) när jag tog mig fram i lite otillgänglig terräng och den här gången var jag beredd och inställd på att vara försiktig. Jag kom ganska snart ut på ett av hyggena och där blev jag glad. Det växte nämligen ganska mycket vitsippor utspridda över området. Spridningen av vitsippor måste ha varit ganska omfattande de år jag har varit borta från Jämtland för jag vet att de inte var så här vanliga förr. Min man jobbade i skogen och han hade koll på både djur och växter som syntes i skog och på hyggen.

Det kanske ser ut att vara skönt väder men utan mössa hade jag inte velat vandra här. Största delen av tiden tog jag mig fram där det inte fanns stigar.

Eller så fanns det stigar men var ändå inte lätt att ta sig fram.

Utanför den lilla stugan satte jag mig ner en stund och åt en clementin. Här skrek ben och rygg att de ville vända tillbaka till bilen men det fanns bara en enda checkpoint kvar åt det här hållet och då kan man ju inte ge upp. Jag hittade den också och upptäckte efteråt att jag hade valt en extra knölig väg med både en bäck att korsa och snårig skog. Hade jag tittat lite längre åt höger hade jag hittat en stig som gick nästan hela vägen till målet, utan att korsa bäck eller gå i snår.

Det finns en hel del kärr i det här området men jag lyckades undvika fotbad den här gången. Och ja, det är snö som ligger kvar.

Till sist var jag äntligen klar och kunde ta mig hem. Men redan där och då bestämde jag mig för att nu fick det räcka med checkpoints ett tag.
I morse hade jag alltså inga tankar på att gå någonstans men jag var förvånad över hur väl jag hade återhämtat mig och då kom promenadlusten igen. Men jag nöjde mig med en av mina vanliga rundor i närområdet. Jag kollade in en av de häggar jag vet är ganska tidig men, som ni ser, är det väldigt små och hårda knoppar som syns. Det dröjer nog innan jag får njuta av en vacker blommande hägg. I alla fall här uppe men den 26:e bär det av söderut och då får jag säkert glädja mig åt en riktigt fin vår.

I dag klarade jag mig undan från nederbörd men i fjällen såg det ut att finnas mer av den varan.
