Det är inte någon vårvärme här men vårkänslan finns ändå. Jag ser inte så många olika blommor på mina promenader. Förutom blåsippor och tussilago är det mest lökväxter i trädgårdar som syns. Men i dag bestämde jag mig för att testa om snö och is hade försvunnit från stigen runt Ändjön…och det hade den. Jag hann inte gå långt innan jag hade tur och såg en ynklig liten tibast. Det var bara en pinne som stack upp med en enda liten blomklase längst upp. Jag tittade mig omkring för att se om det fanns fler och då hittade jag den här. De är väldigt lätta att missa trots sina rosa/violetta blommor.

Jag fortsatte på den mestadels spångade stigen och konstaterade att det var ett fasligt liv på en del fåglar, mest måsar. Jag hade inte tänkt gå upp i fågeltornet men strax innan jag skulle passera det ringde min svärmor. Jag har inte tillräcklig kraft i armarna för att gå och hålla mobilen mot örat så jag klev upp i tornet och satte mig på en bänk för att kunna prata bort en stund. När jag sitter kan jag få ett bättre stöd för armen. Det brukar kunna bli ganska långa samtal med min härliga svärmor. Det är alltid kul att prata bort en stund med henne.

När jag ändå var uppe i tornet passade jag på att spana lite på fåglar. De jag kunde urskilja var sothönor, måsar, gräsänder och kanadagäss. Förra våren fanns det en skedand här men jag hade varken kikare eller teleobjektiv med mig så jag kunde inte urskilja fler fåglar än de jag räknat upp.

Efter mitt förra inlägg har jag insett att många av oss, inte bara jag, låter håret växa nu. Flera av er som läser min blogg, min ena syster och min svärmor har av olika anledningar valt, eller varit tvugna, att avstå från frisörbesök. Det känns ganska skönt att inte vara den enda som kanske ser lite ovårdad ut framöver 😉

Alla vet nog vad den största nackdelen med kort hår är. Det måste underhållas och klippas regelbundet. Jag brukar gå från frissan med nästan rakad nacke och väldigt kort en bit upp och runt öronen men lite längre uppe på huvudet. Dels är det skönt och dels räcker det om jag blir klippt var tionde vecka. I dag var det dags igen och som vanligt är hårlängden på gränsen till vad jag tycker är ok. Men när jag vaknade upp i morse, och fortfarande kände av samma luftvägsbesvär som jag har haft de senaste sex veckorna, tänkte jag att jag måste låta ”min” frissa bestämma om hon ville ha dit mig. Jag sa som det var och hon tvekade länge med att bestämma något. Då sa jag att eftersom hon var tveksam var det nog bäst att jag återkommer när jag är helt symptomfri.

Nu får jag stå ut med en frisyr som är i det jobbiga läge då det, speciellt vid öronen, känns trist. En liten bagatell i jämförelse med vad andra råkar ut för pga coronasmittan men nu börjar tankarna snurra runt i huvudet. Kanske är det läge för att låta håret växa till en längd då det inte spelar så stor roll om det går lite för lång tid mellan klippningarna. Det skulle vara spännande att se hur mitt hår skulle bli. Skulle jag få tillbaka det självfall jag hade tidigare, innan det pga olika jobbiga livshändelser blev lika hemskt och tråkigt som jag mådde? Förmodligen orkar jag inte vänta tillräckligt länge för att få svar på det. Det beror nog mycket på hur länge jag måste vänta innan det känns ok att boka en ny tid hos frissan. Men om nackdelen med kort hår är tätare klippningar så är fördelen att håret aldrig blåser in i ansiktet. Och det är jätteskönt.

Nu är det inte mycket kvar av isen utanför mig. Den håller för måsar men inte för så mycket tyngre varelser.

Många av oss vardagsbloggare har skrivit om vännerna man får genom bloggandet. Vänner som oftast är lite anonyma men som man ändå lär känna mer eller mindre, beroende på hur mycket de vill låta oss få veta. Ibland träffar någon av oss en bloggvän och de möten jag har varit med om har jag uppskattat väldigt mycket. I dag fick jag uppleva ännu ett sådant möte. Vi har följt varandras bloggar under det senaste året och så småningom stod det klart att vi bor väldigt nära varandra. Men det är inte en självklarhet att man ska träffas även i verkliga livet. Jag har respekt för att en del personer helst håller bloggvärlden och livet åtskilda och därför har jag inte föreslagit något möte. Inte förrän nu, ironiskt nog i coronatider. Vi berörde någon gång det faktum att vi hade rört oss i samma område ungefär samtidigt och till sist föreslog jag en promenad. Vi bestämde att vi skulle träffas vid storsjöodjursspaningen och eftersom jag oftast är i väldigt god tid till allt hann jag fota lite innan.

Just här har isen spruckit upp ganska mycket och det har gått väldigt fort. Utanför mig är isen väldigt mörk och porös men fortfarande hel.

Jag har fotat den här figuren med stan som bakgrund flera gånger förut så den här gången valde jag en annan vinkel.

Min bloggvän kom och eftersom jag ibland syns på bild här kände hon igen mig. Att träffas och promenera känns helt ok för oss båda i dessa pandemitider och vi gav oss iväg på en skön och väldigt trevlig promenad. Jättekul att kunna träffas och få veta lite mer om personen bakom bloggen. Det lär bli fler promenader och nästa gång ska jag visa min favoritpromenad.

När jag kom hem satt några av mina grannar ute på en terass och fikade. De vinkade att jag skulle komma och där hade de födelsedagsfirande med tårta, bullar och kaffe. Jag blev erbjuden en tårtbit och hade det varit för några år sedan hade jag glatt tackat ja. En favorittårta stod på bordet. En tårta som vissa kallar ”lila tårta” och andra säger ”violtårta”. Sällskapet på terassen, som hade föredömligt bra avstånd till varandra, hör alla till gruppen som ska skyddas och det faktumet plus att jag är vegan fick mig att avstå från allt det goda. Men jag stod kvar på behörigt avstånd och pratade bort en stund. Ännu en trevlig stund. När jag hade önskat födelsedagsbarnet, som var den enda jag inte kände, en trevlig fortsättning på födelsedagen lämnade jag dem och nästan innan jag hade hunnit komma ur sikte hörde jag hur någon sa ”jo, men det där är Ingrid. Hon som…” och sedan hörde jag inte mer. Jag får väl hoppas att det var något positivt. Förmodligen var det bara en upplysning om att jag bor i samma hus.

Det var en helt fantastisk morgon och resten av dagen var lika härlig. En perfekt dag för att åka till mitt barndomsparadis, som även blev mitt vuxenparadis, Optand. Huvudsyftet med besöket var att spana efter storspovar. Men naturligtvis blev det en vandring i minnenas arkiv – både bildligt och bokstavligt.

Men först åkte jag till sjukhuset för att lämna prover. Jag pratade med min kontaktsköterska igår och blev instruerad att gå till ett tält där personer med förkylningssymptom men utan misstanke om coronasmitta kunde lämna prover. Jag var helt ensam där, förutom de som skötte provtagningen. Det är tydligen ett tält som bara de som blir tillsagda att gå till, får veta om. Det gick fort och smidigt och sedan for jag vidare mot Optand.

Det pirrar alltid i mig när jag närmar mig och känslorna åker berg- och dalbana. Men mest är det härliga känslor och fina minnen. Jag ska inte berätta om alla tankar, minnen och känslor för det har de flesta av er redan läst om tidigare. Men för de som inte vet kan jag berätta att det rör mina farföräldrar, mina föräldrar, min man och vårt liv tillsammans och även tre härliga hundar. Alla de har sin historia där i Optand och det är där jag kan se dem bäst inom mig.

Jag parkerade efter järnvägsövergången och började med att fota ett märkligt placerat torn. Arkitekten Adolf Emil Melander ritade bl a tre hus som uppfördes i hans uppväxtort, Östersund. Som en liten signatur ritade han in ett hörntorn på vart och ett av de husen. Ett av husen tillhörde tidningen Jämtlands-Posten. Senare köpte ÖP (Östersundsposten)  huset och rev det. Tornet räddades och jag tror att jag har läst om hur en privatperson tog hand om det och att det sedan hamnade i Optand på en åker. Men under ett antal år innan dess satt det på taket på en liten byggnad i en dunge strax ovanför sin nuvarande position. Nu är det lilla huset också borta men tornet pryder sin nya plats väldigt väl, även om det ser lite malplacerat ut. Ett av de andra tornen togs om hand av ägaren till Frösö zoo och fungerade länge som papegojbur där.

Jag vände blicken åt andra hållet och såg ut över en väldigt välbekant vy. Varje gång vi gick till vår brevlåda och hämtade posten såg vi det här. Det var inte alltid Åreskutan syntes långt där borta men under de här väderförhållandena ser man långt. Inte samma fina fjällutsikt som från min nuvarande omgivning på Frösön men ändå ganska fin.

Jag började gå och hela tiden spanade och lyssnade jag efter storspovar. Jag hörde några på väldigt långt håll men jag såg bara några änder som flög förbi.

Jag passerade en bäck där det var rejäl fart på vattnet. Det är inte snö som syns i kanten utan hårt pressat skum från ett forsande vatten.

Jag tror att det här är en gulsparv men den sjöng inte så jag fick ingen hjälp av det. Det är en hårt beskuren bild och mitt försök att förbättra bilden gav den ett något skumt utseende.

Jag vandrade på och njöt av väder och den väg jag så ofta gick när vi bodde här. Några gånger hörde jag storspovens sång men det var inte förrän jag hade gått hela rundan och närmade mig startplatsen som jag verkligen fick utdelning. Det blev inga perfekta foton. Det är inte lätt att komma nära den skygga fågeln. Men några bilder blev tillräckligt tydliga för att kunna visa att det var just storspovar jag såg. De spankulerade omkring eller flög omkring och sjöng och jag skickade, som vanligt, hälsningar till min man via dem. Jag skrattar åt mig själv för att jag gör det men ibland spelar det ingen roll om man inte tror på det man gör. Det känns bra i alla fall.

När jag kom tillbaka till bilen kändes det som om jag borde ge mig men när jag är i de här trakterna måste jag så klart ta den lilla rundan ner till sjön och förbi ”vårt” hus.  Jag kom ner till den pir där allmänheten kan njuta av sköna sommardagar.

Där borta ligger Frösön med sin slalombacke.

Jag kom fram till ”vår” tomt och där var det rejält urglesat i den lilla skog som utgjorde  gränsen till grannen. Stigen som går längst ner på tomterna är en stig som alla, genom urgammal hävd, har rätt att nyttja. Det är något som jag och de jag har pratat med det om bara vet eftersom våra företrädare har berättat det för oss. På något underligt vis lever den rätten vidare. Jag har hört det från mina farföräldrar som köpte tomten och byggde den ursprungliga stugan.

Det är lika spännande varje gång att se om bryggan är kvar. Min man byggde den och varje år förstördes någon del av den i stormar och/eller av ispåverkan. Men den ser fortfarande ut som efter den sista renoveringen 2014, även om den blir lite skevare varje år. Vattnet är lågt den här tiden på året men snart börjar stenarna försvinna när vattnet stiger.

Jag stannade till en stund vid den plats där jag grävde ner askan efter Rex och Kasper (mina två fina hundar som båda är uppväxta här men fick följa med till Mjölby). På ett annat ställe ligger Elton, vår första golden retriever. De är alla på den plats där de hör hemma och det känns helt rätt att ha dem där.

Här vek jag av från stigen och följde vägen upp mot järnvägen igen. Det är vemodigt att tänka på allt som var och här sköljs jag över av flest minnen. Men jag känner ingen längtan efter att få huset och tomten tillbaka. Däremot skulle jag gärna ha hela det livet tillbaka.

I måndags fick jag de beställda varorna levererade från den stora Ica-butiken. Fem papperspåsar ställdes utanför min dörr och dörrklockan annonserade att de hade kommit. Mannen som skötte leveransen ville inte se legitimation nu i coronatider och det tyckte jag var klokt. De fem kassarna var inte helt fyllda. Allt hade fått plats i de tre påsar jag enligt kvittot betalade för. Men även det var säkert klokt eftersom det annars fanns risk för spruckna påsar. En liten fundering passerade min hjärna om hur bra det egentligen är för miljön att det som levereras alltid kommer i nya påsar. Men det är nog svårt att organisera någon slags påsinlämning i förväg. I alla fall för oss som bara använder oss av den här tjänsten någon enstaka gång.

Jag hade beställt en hel del färskvaror och eftersom jag inte hade någon lust att gå ut och hade hela eftermiddagen fri, ställde jag mig och lagade mat. Det blev storkok av först en  pastasås med kantareller (egna från Östergötland) och lite annat gott. På slutet la jag i en stor näve bladspenat. Lite senare gjorde jag en risotto, även den med kantareller, vegobacon och en del smaksättare. Även i den hamnade rejält med bladspenat. Det var just bladspenaten som jag ville använda innan den började bli tråkig. Några dagar innan hade jag gjort en kikärtsgryta med curry och annat som jag ville använda innan det var för sent. Bl a annat en vegansk variant av korv. Allt detta resulterade i flera goda middagar plus 21 matlådor i frysen.

Jag hade även köpt färsk broccoli och det fanns fortfarande en del bladspenat kvar. Jag letade lite bland mina recept och hittade något jag ville prova. Jag skar broccolin i små delar, stekte dem i olja och saltade lite. Broccolin låg sedan och svalnade i en plastpåse medan jag gjorde en marinad med bl a senap, olja och vitlök. Den hälde jag ner i samma plastpåse och la in i kylen över natten. I dag rörde jag ner bladspenat (jag vet, det blir lite tjatigt men bladspenat är både nyttigt och gott). Broccoliblandningen ska enligt receptet serveras kall men jag blev väldigt nöjd när jag åt den ljummen.

I morse vaknade jag med en oförklarlig smärta i vänster knä. Jag kunde knappt stödja på benet och haltade omkring i lägenheten för att göra morgonbestyr och äta frukost. Smärtan gav med sig lite efter ett tag och jag kan nu gå relativt obehindrat. Men jag ger mig inte ut på några promenader och i stället blev det ännu mer matlagning. Den här gången ville jag använda de morötter jag hade fått hem. Det blev en pastasås med linser, rivna morötter, krossade tomater, vitlök, basilika och andra kryddor. Det blev ännu fler matlådor och nu har jag 27 matlådor i frysen. Det blev även lunch i dag och till middag blir det också samma lins- och morotssås. För att variera lite fick lunchen serveras med potatis i stället för pasta. Broccoliröran blev perfekt till och nu kan jag känna mig nöjd vad gäller matlagning ett tag. I vanliga fall är jag glad om jag slipper laga mat och nu har den här energin gett mig matlådor för nästan en månad framåt.

I går fick jag ett meddelande om att storspoven har visat sig några mil söderut. Jag ska vänta några dagar tills solen visar sig och vinden mojnar och då ska jag åka till Optand och spana efter den. Jag hoppas att flera storspovar ska flyga omkring och sjunga för mig då.