Jag kände mig lite ledsen i morse när jag åkte till katthemmet. Det var två veckor sedan mitt senaste pass där och jag var fortfarande inte återhämtad. Höger arm och hand har svårt att greppa och bära en kaffekopp och axlar och nacke mår inte heller bra. Med de förutsättningarna var det inte kul att ha upp mot 30 kattlådor att rensa eller att diska alla matbyttor. Jag hade redan då bestämt mig för att avsluta min tid som kattvolontär men det inbokade passet ville jag ändå genomföra. Jag vet ju hur svårt det är att fylla alla pass. Vänsterarmen mår fortfarande relativt bra och det är ju tur att den kan fixa kattlådorna.
Efter att, som vanligt, ha ägnat den bofasta Prinsen all uppmärksamhet en stund fortsatte jag med pensionatskatterna. Jag tycker lite synd om de katter som har en trygg tillvaro med sin familj och plötsligt blir lämnade på ett okänt ställe. Jag vet att de har det bra här men de måste ju undra varför det blev så här. Ofta vill dessa katter gärna gosa och jag tog god tid på mig med dem.
Denna vackra katt heter Alaara och har de mest fantastiska blå ögon jag sett. I alla fall hos en katt. Till katthemmet har jag aldrig kameran med och det är nog lika bra. Det är svårt nog att hinna med att få några mobilbilder. En del blir skapliga men man får sänka ambitionsnivån.
Denna otroligt gosiga och närhetstörstande katt heter Softis. Jag och softis softade tillsammans en lång stund och sedan var jag helt täckt av katthår. Men vad gör det när man har så mysigt.
I ett av båsen fanns det, enligt skylten utanför, två pensionatsgäster. Jag lyckades bara hitta den ena och den såg ut att vilja hålla mig på armlängds avstånd. Jag kan inte låta bli att undra om den är ledsen för att ha blivit bortlämnad eller om den bara är lite skygg.
Det fanns en till mysig pensionatskatt men trots att den ville ha uppmärksamhet hela tiden fick jag aldrig tillfälle att ta en bild där hela han var med.
Jag tog mig långsamt vidare och kom till det rum där det finns både skygga och trygga katter. Det här är Simba, en av de kelsjuka katter som självmant kommer fram och vill ha närhet. Han sitter vid en mjuk koja där jag hade spanat in att Ferdinand låg gömd. Ni minns väl Ferdinand, katten från Vattjom som vägrade lämna sin trygga kattlåda. Nu har han fått flytta ut i ett av de gemensamma rummen och verkar trivas bra. Inga problem med de andra katterna men han väste rejält åt mig när jag försökte närma mig med handen.
Jag tror att det var Måns som flera gånger kom och ville vara i famnen. Jag ställer gärna upp på det.
I en byrålåda samsades Debbie och Laurel. De var inte ett dugg intresserade av att interagera med mig men de har ju varandra. Det gör mig glad när skygga katter ändå kan ty sig till varandra.
Jag tog extra god tid på mig i dag eftersom det var sista gången jag kom dit. Kroppen talade tydligt om för mig att det måste bli så. Lite sorgligt när det är något man trivs med.
När jag kom hem fick duschen vänta en stund och i stället värmde jag en matlåda och tog med in i soffan. Värmedyna, nackkudde och handledsskydd hjälpte en del. Efter en stund ringde jag upp den kvinna som är ansvarig för volontärerna på katthemmet. Det var då uppskattningen kom. Jag hann inte säga mer än att det inte fungerar innan hon sa att hon hade pratat så gott om mig och berömt mig inför andra och att det vore jättesynd att förlora mig. Kunde jag tänka mig att vara kvar om jag efter återhämtning sedan stod som reserv för att ta pass tillsammans med någon annan. Kanske slippa kattlådorna helt och vara den som delar ut mat och vatten som huvuduppgift.
Ja, vad säger man då? För min del var det inte svårt. Jag blev jätteglad och sa att det vore en väldigt bra lösning. Jag vill ju inte sluta. Men jag bad om att få några veckor för återhämtning först. Det tyckte hon var självklart. Någon timme senare fick jag ett sms från en kvinna som var med och startade upp katthemmet. Ännu mer beröm och uppskattning fick jag från henne och en önskan om att få behålla mig. Tror ni att jag växte några cm? Ja, i alla fall i tanken och självkänslan. Jag är medveten om att de behöver all hjälp de kan få och att de är måna om att alla volontärer stannar. Men det kändes ändå bra och jag blev mycket gladare än när dagen började. Nästa vecka är det volontärmöte och det ska bli kul.
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
Så rörd jag blev av att läsa detta.
Att känna tillhörighet, att få uppskattning – så viktigt i de flestas liv.
Verkligen glad för din skull och tror att denna förändring av uppgifterna kan bli bra, sedan när du har återhämtat dig.
Lycka till!
GillaGilla
Det är ju inte direkt någon raketforskning men det känns alltid bra att bli uppskattad vad det än gäller 😀 Min dag blev mycket bättre. Jag är säker på att jag ska kunna vara till hjälp även i framtiden. Det är t o m så att jag tycker att de är lite för hänsynsfulla. Några kattlådor klarar jag.
Tack så mycket 😀
GillaGillad av 1 person
Så underbara bilder på alla fina katter! Jag blev också lite ledsen när jag läste att du bestämt dig för att avsluta volontärarbetet. Desto roligare när du berättade hur gärna dom vill ha dig kvar och att du kan få slippa dom tyngre sysslorna. Sån himla bra lösning! Så får vi kanske se fler fina kattbilder också!
Kram
GillaGilla
Det är inte lätt att fota katterna men ibland blir det ok 🙂 Jag gick också från ledsen till glad och det är ju bra att det inte var tvärtom. En väldigt bra lösning som säkert leder till många kattbilder.
Kram
GillaGilla
Vilka underbara kattbilder! Jag förstår att du blev både stolt och glad över berömmet. De behöver säkert all hjälp de kan få så detta var väl en bra lösning.
Kram
GillaGilla
Tack, det fungerar bra med mobilen om man inte är alltför kräsen. Visst blev jag både glad och stolt över att de tycker att jag är noggrann och gör ett bra jobb. För mig är det en självklarhet och inget jag förväntade mig beröm för. Det är visserligen lite krångligt att hålla isär olika sorters kosthållning och hantering av karantänkatter. Men det finns instruktioner och jag är bra på att följa sådana 😀
Det här blir en jättebra lösning.
Kram
GillaGilla
Kattbilderna är jättefina, så jag tycker att du mycket väl kan vara nöjd med dem.
Allt eftersom jag läste texten så förstod jag att du hade bestämt dig för att avsluta ditt jobb på katthemmet. Så synd, tänkte jag… det verkar som om både du och katterna trivs med varandra. Så fortsatte jag att läsa och såg att slutet på blogginlägget ändrade hela scenariot.
SÅ bra! Och så roligt att få höra att man är uppskattad. ( Jag ska nu skriva ett blogginlägg om min dag, när jag också gav uppskattande ord till några personer).
GillaGilla
Tack! De är helt ok 🙂
Jag ville att inlägget skulle spegla hur jag kände, från lite nedstämdhet till glädje, och det verkar jag ha lyckats med. Jag trivs väldigt bra med att hjälpa till på katthemmet. Jag saknar att ha husdjur och där får jag tillgång till fina katter och kan samtidigt ge dem något tillbaka. Vi behöver uppskattning allihop. Det är egentligen inte så märkvärdigt att följa instruktioner och ta hand om katter med olika behov men det är ändå väldigt trevligt att få höra att man har gjort något på ett bra sätt 😀
GillaGilla
Härlig läsning Ingrid … först blev jag ledsen för både din och katthemmets skull, men så steg glädjen! Verkar som en bra lösning … du kan vara kvar som volontär, men din smärta och dina besvär får bestämma vad du orkar och kan. Perfekt!
Klart du ska känna dig stolt över alla lovord! Sträck på dig bara!
Jättefina och mysiga kattbilder!
Kram
GillaGilla
Tack! Jag hade kanske trott att jag skulle få höra ”vad tråkigt att du inte kan vara kvar” eller något liknande och därför blev jag jätteglad när det inte blev så. Nu behöver jag inte ge upp det här utan kan fortsätta och om jag vill kan jag bara åka dit för att mysa med katterna 😀
Haha, jag sträcker på mig så mycket jag kan men egentligen är det inte så märkvärdigt. Att jag ska sköta det jag har åtagit mig på ett bra sätt känns ganska självklart. Det är ändå väldigt trevligt med uppskattning 😀
Kram
GillaGillad av 1 person
Jag som flera andra kände att det var jättetråkigt att det inte fungerade, du trivdes och måste vara en otroligt bra volontär som gillar det du gör. Men slutet vittnar om att det inte blev ett avslut.
Trist att din kropp inte vill, eller rättare sagt ger smärtsignaler, när du gör sådant du gillar, ja, smärta över huvud taget. Så trist det måste vara att behöva avstå sådant man verkligen gillar.
Slutet gott i alla fall, och det känns bra, tycker jag. Önskar dig ett gott återhämtande! Solen kommer mer och mer, du går mot ljusare tider på mer än ett sätt, hoppas jag.
GillaGilla
Min dag gick från lite nedstämdhet till glädje och jag ville förmedla det i inlägget. Det är alltid kul att kunna avsluta positivt 😀
Jag har lärt mig att hantera smärtan och vet hur mycket jag klarar för att hålla den på en nivå som känns ok. Därför är det lite underligt att jag överskattade min förmåga. Ibland lurar man sig själv när man vill något tillräckligt mycket. Men den här gången blev det en bra lösning 😀
Solen lyser från en klarblå himmel i dag. Helt underbart! Jag ska snart ge mig iväg mot Östersund och den marknad som håller på några dagar. De har verkligen prickat in rätt dagar att vara där.
GillaGillad av 1 person