Plötsligt blev det nästan vårvärme här hos mig. Jag plockade fram en tunnare jacka och walkingskor ur garderoben och gick ut i solen. Mössa och fingervantar följde med men inte på mig utan i fickorna. Det var sååå skönt och jag kryssade mellan vattenpölar, isfläckar och asfalt med mycket grus. Jag gick på gång- och cykelvägar åt ena hållet och när det var dags att vända tillbaka testade jag hur mina lågskobeklädda fötter skulle klara att gå på isen.  Det var ett väldigt bra underlag att gå på. Inte särskilt halt eftersom det hade kommit ett tunt snölager på den tidigare blöta och hala isen. Så såg det i alla fall ut där jag började min vandring tillbaka hem.

Vad jag inte tänkte på var att jag gick ut på isen där det var skugga och ganska snart kom jag ut i solen. Jag kan konstatera att jag inte hade rätt sorts skor. Om jag höll mig nära land hade solen ännu inte tinat upp översta islagret men jag var tvungen att runda en hel del bryggor och det tog inte lång stund innan mina fötter och strumpor badade i dyngsura skor. På vissa platser såg det ut som om snön skulle hålla men jag sjönk ofta igenom både snölager och det översta islagret. Jag var inte rädd för att isen inte skulle hålla. Jag visste att den fortfarande är rejält tjock men det var inte en särskilt behaglig promenad. Men jag är envis och att vända tillbaka var inte ett alternativ. Det gick inte att gå upp på land där jag befann mig och likadant var det nästan hela vägen tills jag ändå skulle avvika från isen. Jag bestämde mig för att inte bry mig om ifall jag trampade ner i blötan och för att bara njuta av värmen och solen. Det funkade faktiskt. Om fötterna redan är blöta spelar det ju inte någon större roll.

Hemma var flera av grannarna ute och där satt de på sina små uteplatser och vände näsorna mot solen. Kul att se lite folk igen nu när solen lockar fram oss alla. Alla de grannar jag hittills har träffat hör till riskgruppen 70+ och vi höll ett bra avstånd till varandra. Men att prata med några meters avstånd går också bra. Jag gick in till mig och ut på min balkong där jag satte upp stolar och bord. Det var dags för årets första balkongfika. ”Hej” hörde jag hur min balkonggranne ropade och det var kul att få en liten pratstund där också. Vi har en hög vägg mellan oss men jag böjde mig lite ut över staketet så att vi såg varandra. Men även där höll vi avstånd. Trevligt att se att alla mådde bra.

Det är lite synd att översta plankan på balkongen förstör utsikten. Men jag ser ju den vyn så mycket jag vill i alla fall.

Även dagen därpå tog jag på mig lågskorna och vandrade iväg åt ett annat håll. Återigen fick jag inse att det nog inte är riktigt dags för den sortens fotbeklädnad ännu. Det började väldigt bra eftersom sol och plusgrader hade gjort gångarna ännu mer gåvänliga.

En ekorre sprang snabbt in bland träden i den nästan snöfria skogen. Jag var snabb med kameran men inställningen blev helt tokig. Men den sitter där och det ser man i alla fall.

Sulor som inte är gjorda för halka gjorde inte den här delen av promenaden särskilt lätt. Jag halkade omkring och spände både ben och fötter för att ta mig fram. Det gick ganska bra bitvis men återigen fick jag plocka fram min envishet. Det var tur att jag gick åt det håll där det lutar lite uppför. Jag mötte ett par som hade betydligt knepigare att gå. Vi skrattade lite åt varandra och beklagade oss över att vi hade valt bort dubbskorna i tron att det var vår 😉

Efter ett tag kom jag ut på vägar där solen hade smält underlaget och jag kunde vandra utan att gå med den löjliga gångstil man får när det är halt.

Jag känner mig nästan bra i luftrören nu men i stället har jag värk i ena örat. Jag försöker intala mig att det beror på att det blåste lite in i örat igår och kanske är det precis så. Men det är så pass besvärligt att jag inte har lust att gå ut i blåsten och därför håller jag mig inne i dag. För att sysselsätta mig bestämde jag mig för att baka bröd. Minns ni att jag av misstag beställde mjöl av röda linser? Det tog jag fram och blandade en del av det med torrjäst, durumvetemjöl och vanligt vetemjöl, skar soltorkade tomater i bitar och blandade dem med mjölet. Några vitlöksklyftor pressade jag också i och lite timjan och salt. Sist hällde jag på 37-gradigt vatten och knådade ihop allt. Mums, vad gott det färdiga resultatet blev. I kylskåpet hade jag redan en vegansk skagenröra som jag gjorde för några dagar sedan. Det blev en farligt god kombination och jag är rädd för att den kombinationen nog blir både lunch och middag några dagar framöver. En av de få fördelarna med att vara ensam i hushållet är att jag kan göra precis som jag vill och vill jag äta dessa smörgåsar varje måltid ett tag så kan jag göra det.

Jag skulle egentligen ha sällskap av min svägerska några dagar nu men det är mycket som inte blir som planerat i dessa dagar.

Jag sitter i min egen lilla karantänbubbla och tänker på hur bra jag ändå har det jämfört med stora mängder drabbade människor. Hos mig märks krisen inte mer än just att jag undviker närkontakt med folk och att jag har någon slags infektion. Jag har ingen ångest över att min inkomst plötsligt ska försvinna eller känner rädsla för att jag själv eller någon nära anhörig ska drabbas hårt av viruset. Jag har ett hem och behöver inte fundera över om det tänkta natthärbärget ska stoppa mig pga förkylningssymptom. Framför allt ser jag att det finns en stor portion mening med livet och behöver inte överväga att göra slut på det. Jag har inga anställda som jag måste delge beskedet om att de blir arbetslösa och jag behöver inte konstatera att just min branch nu blev av med alla affärsmöjligheter för lång tid framåt. Trots att jag tillhör gruppen orättvist utförsäkrade ur sjukförsäkringen är jag inte i samma fruktansvärda situation som otroligt många sjuka som redan tidigare blivit berövade sin inkomst och inte har någon annan försörjningsmöjlighet.

I mina mörkaste tankar har jag däremot stora farhågor om hur det ska gå för både Sverige och omvärlden. Jag vet att det finns en stor förtvivlan bland t ex enmansföretagare som ser hur allt de har kämpat för att uppnå nu raseras. Hittills har inget stödpaket kunnat utnyttjas av dem. Samma förtvivlan finns hos mängder med andra grupper – allt från storföretag till hemlösa.

Ja, jag har det fantastiskt bra och tack och lov är vi många som faktiskt har det bra. Jag tror också att vi tar oss igenom det här och långsamt återhämtar oss. Men priset och konsekvenserna av coronapandemin slår alltför hårt i många fall och jag tror att det tar lång tid innan vi kan lämna krisen bakom oss.

Jag tar små promenader nästan varje dag och det är inte svårt att hålla avstånd till andra. Det tar fortfarande emot i luftrören när jag går. Lite påminner det om hur jag kände när levern tog stor plats och hindrade mig från att gå och prata samtidigt. Men när jag inte gör något ansträngande känner jag inte mycket av de problemen. Jag går långsamt och njuter av att vi ännu så länge får vara ute och ta promenader. Jag stötte på familjen rådjur och det är alltid lika roligt.

En flock sidensvansar förgyllde också min promenad. De sjöng inte med sitt karakteristiska läte utan de var helt tysta och ägnade sig åt att stoppa magarna fulla med de godbitar som bjöds.

Nu har jag haft den här infektionen i drygt en och en halv vecka och den borde försvinna snart. Jag hade ett annat ärende som jag behövde ta upp med sköterskorna på mag/tarm och då passade jag på att säga som det var. Att jag inte kan lämna de prover jag ska pga den envisa infektionen. Jag fick rådet att fortsätta hålla mig isolerad, ta promenader och vänta med provtagningen till två dygn efter att symptomen är borta. Ingenting sas om att testa för coronavirus och då nämnde jag det inte heller. Det kändes skönt att slippa krångla med det.

Nu är det både vår och vinter samtidigt, den så härliga vårvintern. Den är som bäst när det är minusgrader på nätterna och dagsmeja, sol och svag vind om dagarna. De två följande bilderna visar ganska bra hur det kan se ut när solen smälter snön där den kommer åt men där den inte har samma åtkomst ser det annorlunda ut. I dag är det dessutom exakt ett år sedan jag återvände till Jämtland 😀

Här har ekorren suttit i granen och skalat kottar i parti och minut. Ett stort område var täckt av bevis på kalaset.

Nu har jag haft den här lätta förkylningen i en vecka. Den är inte särskilt besvärlig men det skulle ändå vara skönt om jag slapp ha den längre. Jag såg att det fanns ett självskattningstest som man kan göra för att ta reda på om man bör kontakta vården. Testet gäller i Stockholms region men jag var nyfiken på vilka frågor man ska svara på. Jag såg att man kan göra testet utan att bli registrerad och att det försvinner så fort man är klar. Hade det varit annorlunda hade jag nog avstått men min nyfikenhet fick mig att klicka mig fram till de olika frågorna.

Det är frågor där man ska klicka på det alternativ som stämmer. Jag svarade att jag har en temp under 38 grader, hostar ibland, har inte andningsbesvär, är trött men orkar vara uppe, har inte haft kontakt med coronasmittad person, har ingen av risksjukdomarna på listan, jag är immunnedsatt och transplanterad, är under 60 år.

Resultatet blev: självskattningstestet visar att du bör ringa 1177.

Jag ångrade genast att jag hade gjort testet. Jag tror inte för ett ögonblick på att jag skulle vara i någon fara och jag tänker inte ringa 1177 som läget är nu. Jag blev rejält förvånad att mina väldigt små besvär skulle ge det resultatet. Det är så klart transplantationen som är orsaken. Samtidigt har jag, som oftast lyder vårdens rekommendationer, lite svårt att helt bortse från hur det blev. Jag kom fram till en kompromiss. Om jag fortfarande har symptom nästa vecka frågar jag sköterskorna på mag/tarm, där de har hand om mig. Jag måste ändå förklara varför jag inte lämnar prover (rutinprover) som jag har blivit ombedd att göra och då kan jag nämna det här.

Jag skrev ett mail till övriga deltagare i jamskakursen (vi är bara fyra st inkl kursledaren) med beskedet att jag tyvärr inte kan vara med på tisdagens kurs. Det visade sig att en av de andra också hade förhinder och därför beslöts det gemensamt att vi skjuter fram kursen. Dagen efter, alltså i dag, kom det här mailet från Medborgarskolan.

Det borde kanske inte ha varit ett så förvånande besked men jag hade faktiskt inte ens tänkt tanken att vår lilla grupp skulle behöva den åtgärden. Men de måste så klart vara konsekventa och behandla alla likadant. Det här är inte ett särskilt stort ingrepp i våra liv och jag tycker att det var helt rätt. Nu återstår att se om våra tre återstående kurstillfällen får vänta till hösten. Det är nog ganska troligt.

Min lätta förkylning hindrar mig inte från att ta små promenader på isen. Jag har ju förmånen att gå ut genom en privat utgång och kan nästan genast komma ut på Storsjöns is. Där behöver jag inte följa samma spår som någon annan. Det går bra att gå nästan överallt och det var bra spridning på de som var ute samtidigt som jag. Jag har inte haft kameran med mig eftersom jag själv börjar tröttna lite på att fota samma motiv som jag redan har hur många bilder som helst på. Nu får det räcka med sjö, stad och fjäll för ett tag.

Skatteverket är en myndighet som de flesta har att göra med den närmaste tiden. Åtminstone gäller det för alla oss som deklarerar. Jag blev lite förvånad när ett brev från just skatteverket damp ner i min brevlåda eftersom jag brukar få all post från dem till min digitala brevlåda. Men jag förstod snart att det berodde på att brevet inte var till mig utan till min mans dödsbo. Nästan sex år efter hans olycka dyker det upp. Inte särskilt trevligt. Men jag kan inte lasta skatteverket för att jag inte har fattat att jag måste anmäla vilket konto pengarna ska betalas ut till. Jag trodde att det skulle gå till mitt konto automatiskt eftersom jag företrädde dödsboet vid hans deklaration. Jaja, det är väl inte en omöjlig uppgift att fixa nu. Det är ju tur att eftersändningen fortfarande gäller. Bara några få dagar kvar på de tolv månaderna.

Jag måste ändå kontakta skatteverket på något sätt, förmodligen försöker jag nå dem via telefon. I min deklaration för 2019 finns angivet att jag måste fylla i bilaga K5, försäljning av småhus. Det skulle jag gärna göra eftersom det skulle vara ganska lönsamt för min del. En hel del pengar skulle rulla in till mig. Men jag har redan deklarerat försäljningen av min del av huset i Mjölby i förra årets deklaration och jag tror inte att de på allvar menar att jag ska få den möjligheten igen. Jag hade trott att jag i år bara skulle behöva godkänna och skicka iväg deklarationen men det är nog bäst att kontakta dem. Om ni undrar varför jag deklarerade försäljningen redan i förra deklarationen så är det för att det är kontraktsdatum som bestämmer när det ska deklareras. Vi skrev kontrakt i december 2018 men ägarbytet skedde 2019. Det kanske är de förhållandena som lurar skatteverket 😉

Det här handlar inte om vädret inomhus utan snarare om att det är ett utomhusväder som får mig att välja inomhusaktiviteter i dag.

Som jag minns det har jag ibland hört ordet ”flurver” (uttalas flur-ver) om just den här sortens väder. Men när jag slog upp det i min nyinköpta ”orlboka” hittar jag många betydelser av ordet flurut där det enda förslaget för ruskväder är ”flurut e ver” (en direktöversättning borde vara ”ruskigt det väder”). Jag kan ha fel men ”e” visar att ”ver” är neutrum. Som ni förstår är grammatiken en ganska svår nöt att knäcka och den kan jag nog inte riktigt förstå innan jag har lärt mig många fler ord och kan sätta ihop meningar. Nu har jag i alla fall boken och eftersom författaren är kursledare passade jag på att få en signatur.

Medborgarskolan bjuder på både kaffe och kakor vid varje tillfälle men det är kakor som inte jag äter. Förra gången fick jag en klementin av en av deltagarna i stället och jag kände att jag ville ha med något som alla kan äta den här veckan. Lite misstänksamhet märktes när de förstod att äggen bytts ut mot kikärtsspad men snart smaskades det glatt och alla kakor gick åt.

Under veckan har det även varit möte för alla volontärer på katthemmet. Det var kul att träffa alla de andra och vi trängde ihop oss i ett av de rum där katterna vistas. Vi gick igenom ett nytt schemasystem på nätet, fick lära oss en del om hur man undersöker en katt och ger den medicin. Vi blev informerade om hur lokalerna ska förbättras och om en del andra saker. Frågan kom upp ifall några av oss ville ha en informationsträff om hur man gör katter mer sociala och mindre osäkra. Jag var snabb med att visa intresse. T ex ska man helst inte rygga undan om en katt gör ett utfall. Det blir nog svårt men det är säkert viktigt att katten ser att inte vi också är osäkra.

Nu funderar jag lite på hur jag ska bete mig i veckan. Jag känner mig påverkad av något som inte bryter ut. Det känns ungefär som innan feber bryter ut, lite sand i halsen och en aning snuva. Inget jag skulle bry mig om i vanliga fall men kanske ska jag undvika jamskakursen på tisdag t ex. Jag kan inte tänka mig att jag har träffat någon coronasmittad person men man ska ju inte chansa. Det är två dagar kvar så kanske hinner det gå över.