När jag kom på att jag ville bli katthemsvolontär (eller kattslav som någon säger) kändes det jättekul och spännande. Jag blev inte besviken för jag får så mycket igen. Tyvärr misstänker jag att jag kanske inte ens klarar av att hjälpa till en gång i veckan. Jag har haft extra ont, särskilt i höger axel, sedan jag började och den senaste veckan har jag knappt kunnat använda högerarmen. Det är fibromyalgin som ställer till det den här gången. Jag var ju tvungen att avbryta mitt deltagande i buggkursen för drygt ett år sedan eftersom artrosen i ländryggen sa ifrån och nu kommer tankarna om att jag kanske återigen har varit för positiv i min tro på vad jag klarar. Men jag vill gärna tro att det bara är en tillfällighet och att det ändå var dags för en lite besvärligare period. Fibron funkar nämligen så att den plötsligt, utan orsak, kan ge starkare smärta för att sedan lika oförklarligt återgå till den ”normala” smärtstyrkan. Jag ger inte upp riktigt än och om det skulle vara så att ett pass i veckan är för mycket, då kan jag kanske ändå hjälpa till lite mer sporadiskt när jag har bra perioder. Idag fick vänsterarmen ett rejält styrketräningspass. Det är väldigt bra att jag har två armar.
Det är nog tur att inte alla katter vågar sig fram för om jag skulle sitta och mysa länge med allihop så skulle jag inte få mycket gjort. Jag började med att ge Prinsen, den bofasta katten, mat och sedan satte jag mig ner på golvet och lät honom komma upp i mitt knä. Där satt han helt stilla, tryckte sig mot mig och spann. Jag bara smälte. Men jag måste ägna mig åt de andra katterna också och idag hade det kommit en ny, vacker, långhårig katt med vita morrhår mot en gråvit päls. Jag lyckades inte ta någon bra bild. Den satt i sitt bås och jamade uppfordrande medan jag och Prinsen hade en mysstund. Jag minns inte namnet men på skylten stod det att den inte gillar andra katter och inte fick släppas ut i köket. Jag gick in till den och sträckte försiktigt fram min hand. Den kom genast fram och buffade mig i ansiktet. Även där satte jag mig ner på golvet och jag fick genast en katt i mitt knä igen. Den stod i mitt knä och började klättra uppåt med framtassarna. Där stod den och tittade mig rakt in i ögonen en lång stund. Det trodde jag åtminstone men det var inte mina ögon den såg utan rätt som det var tog den försiktigt tag med tänderna i mina glasögon och fick med sig dem. Men jag var snabb och räddade dem. Katten gjorde nya försök men jag var beredd och till sist reste jag mig och fixade mat, vatten och kattlådan. Sedan var jag tvungen att gå vidare.
Jag valde att variera arbetsuppgifterna för att bättre orka med dem. Det innebar att katterna i sista rummet fick vänta lite längre än vanligt på sin mat eftersom jag tog kattlådorna i varje rum innan jag gick vidare. Förut har lådorna fått vänta till sist. Men jag hade inte dåligt samvete. Nästan alla volontärer börjar morgonpasset kl 09.00 men jag är på plats före 07.30. Dessutom är maten aldrig slut på faten så det är inte synd om dem.
I det andra kattrummet finns bl a den här damen. Ja, hon är verkligen en dam med integritet och elegans. Sara, heter hon och vill man komma nära henne måste man först underdånigt be om tillstånd. Efter ett godkännande tecken kan man få klappa henne lite och har man riktig tur kanske hon t o m spinner lite. Men det blir inte en lång mysstund och det är Sara som bestämmer. Vid nästa försök kan hon ge ifrån sig en liten väsning som tecken på att hon vill ha egentid. Det måste man ju självklart respektera.
I det tredje rummet bor bl a en liten kattfamilj bestående av den vita mamman Deidamia och hennes ungar Deimos och Ariadne. En tredje unge, Selene, låg gömd någonstans. Mamman och Deimos ville gärna ha närkontakt men den sköldpaddsfärgade Ariadne vågade sig bara nästan fram för att lukta på mitt finger.
Debbie ligger och har koll på vad som händer. Men kommer jag för nära drar hon sig snabbt undan
Den sista avdelningen är karantänavdelningen och i den finns det två rum och tre bås. Här gäller så klart särskilda regler och extra hygien. Först kommer man in i den del där katterna är i slutet av sin karantäntid. Men en av de katter som har hamnat där har nu varit sjuk i några veckor och enligt veterinär ska han, lilla Smokey, ha eget bås, specialmat och medicin och när man har rört honom ska man sprita händerna innan någon annan katt får röras. Det här har jag bara läst i informationen och jag skulle gärna vilja veta hur de egentligen tänker. Det står nämligen i samma information att Smokey ska släppas ut till de andra katterna under passen. Lite motsägelsefullt kan jag tycka. Men den lycka han visade när han kom ut gjorde mig varm och glad. I ett jättesprång var han hos snälla, stora, trygga Kadmos och blev hjärtligt välkomnad. Det är inte lätt att hänga med med mobilkameran men de verkade lika glada båda två.
I ett annat bås fanns två nykomlingar, svarta och jättefina kattbröder. De är väldigt lika min yngsta dotters två katter, som också är bröder. Det var helt omöjligt att fånga dem på bild men jag lånade en bild från kattvolontärernas fb-grupp.
Ännu fler nykomlingar låg och solade sig uppe på en hylla. De visade inget som helst intresse av att träffa mig och jag ville inte skrämma dem. Men de fick mat, vatten och rent i kattlådorna.
Lite sliten men ändå nöjd med förmiddagen åkte jag hem, åt lunch och gick sedan ut en liten runda i det sköna vädret. Om någon dag märker jag om även vänster arm börjar ge mig mer problem och i så fall får jag nog börja fundera på fortsättningen.