Jag hade nog inte tänkt på att det var läge att frosta av frysen om jag inte hade läst om det hos några av mina bloggvänner. Både i Optand och i Mjölby var jag bortskämd med att ha självavfrostande frysar men så är det inte här. Jag kan se fördelen med att en gång om året städa ur frysen eftersom det ju inte bara är is som samlas på hög. Diverse småsmulor, etiketter och annat brukar kunna samlas i botten av lådorna och när man aldrig behöver frosta av frysen är det lätt att ”glömma” städningen. När det var 15 minusgrader på morgonen passade jag på. Jag bar ut lådorna på balkongen, stängde av strömmen, placerade ett kärl för smältvattnet på golvet och ställde in byttor med hett vatten på några hyllor. För att snabba på processen lite till använde jag hårfönen. Och ja, jag tänkte på att inte hålla den under droppande vatten. Lite förstånd när det gäller säkerhet har jag. En timme tog det och snart var frysen kall och allt på plats igen.
När jag bodde i Mjölby skrev jag ibland om hur avkopplande det var att gå i den stora, härliga skogen och bara låta tankarna komma som de ville. Skogen var läkande, tröstande, stärkande och dessutom rik på svamp. Jag blev glad och trygg av den. Här har jag inte samma fina skog runt hörnet men jag har mycket annan natur inom gångavstånd. Jag har vidderna och de vyer jag saknade där. Det är precis lika bra förutsättningar för att tänka här. Men visst är det konstigt att man aldrig blir helt nöjd. Jag saknar skogen i Mjölby. Ändå är det precis här jag vill bo och jag kan riktigt känna hur ont det skulle göra i mig att inte få vara här.
Jag övergav isen en dag för att i stället vandra iväg upp mot höjderna. Långt där borta ligger Åreskutan och sikten var snäppet bättre än den ofta är.
Jag insåg att jag oftast bara visar foton med fjäll och sjö från den här rundan. Stigen går även genom små skogsavsnitt och som här, i lite mer nyplanterad skog.
I morse gick jag ut ca halvåtta bara för att få känna mig helt ensam ute på sjön. En lördagmorgon brukar det inte synas till så många andra och det ger en speciell känsla.
Helt ensam om allt detta slapp jag bli störd i tankarna och jag hann fundera på en hel del. Jag gillar att promenera tillsammans med någon och att prata samtidigt. Det är ofta lättare att öppna sig och våga släppa ut vad man känner och tänker under en promenad än när man sitter mitt emot varandra. Men lika mycket gillar jag att gå alldeles ensam och bara vara i mina egna tankar. Möter man folk är det lätt att bli störd i tankarna och därför är det så skönt att få gå alldeles ensam och samtidigt ha en fantastisk natur omkring sig. Nu förstår ni nog att jag njöt av min morgonpromenad.
Just att kunna promenera på isen väcker många minnen och känslor från när jag var som lyckligast. Min man, jag, våra hundar och ibland barnen. Då gick vi inte på den här delen av sjön men det är ändå samma ljud från isen när den smäller lite och ger ifrån sig klagande läten. Härliga dagar både nu och då och massor av saknad. Naturligtvis lite ensamhet också. Det är klart att jag känner så ibland. Inte den där tragiska ensamheten som får människor att må dåligt och då man känner sig utanför alla sociala sammanhang. Min ensamhet känns bara ibland och det är helt och hållet en saknad av att vara två. En tvåsamhet som inte kan ersättas och som jag inte vill ersätta. Jag tror inte att jag har skrivit något om hur sorgen blev starkare igen när jag flyttade tillbaka hit. Det är inte alls underligt eftersom jag flydde härifrån, bodde i samma hus som min syster och inte behövde känna ensamheten särskilt länge. När jag sedan kom hit var det massor av lycka men jag var oftare ledsen och saknaden var större. Om jag ska analysera mig själv lite är det nog så att jag nu har bearbetat den sorg som jag visserligen kände men som jag inte var tvungen att bearbeta då. Nu kan jag skriva om det eftersom det känns betydligt lättare igen. Men saknaden finns och ibland känns det ensamt.
Jag hann med många fler funderingar och tankar medan jag verkligen njöt av min morgonpromenad. På bilden nedan ligger Andersön framför fjällen och den klippvägg som syns är den plats där jag ofta har stått och tittat in mot Östersund. Många minnen där också så klart. Ni kanske kommer ihåg mina utflykter dit och den långa strand man passerar innan man kommer till den klippan. Om inte, lär det bli fler utflykter dit under vår och sommar.
Jag måste tillägga att jag faktiskt uppskattar de möten jag har på många promenader. Det blir ofta några ord när man möts på stigar och jag blir alltid glad när hundar visar att de vill hälsa. Jag frågar alltid ägarna först men de stannar oftast gärna till och pratar en stund. Senast igår träffade jag några nya bekantskaper, två fina lagotto (vet inte hur man säger i plural). Den ena tryckte sig tätt intill, la huvudet i mitt knä (jag satte mig ner på huk) och jag passade så klart på. Det blev både hundmys och en trevlig pratstund och jag blir alltid glad av de stunderna. Jag är alltså inte en helt asocial eremit.