Jag hade nog inte tänkt på att det var läge att frosta av frysen om jag inte hade läst om det hos några av mina bloggvänner. Både i Optand och i Mjölby var jag bortskämd med att ha självavfrostande frysar men så är det inte här. Jag kan se fördelen med att en gång om året städa ur frysen eftersom det ju inte bara är is som samlas på hög. Diverse småsmulor, etiketter och annat brukar kunna samlas i botten av lådorna och när man aldrig behöver frosta av frysen är det lätt att ”glömma” städningen. När det var 15 minusgrader på morgonen passade jag på. Jag bar ut lådorna på balkongen, stängde av strömmen, placerade ett kärl för smältvattnet på golvet och ställde in byttor med hett vatten på några hyllor. För att snabba på processen lite till använde jag hårfönen. Och ja, jag tänkte på att inte hålla den under droppande vatten. Lite förstånd när det gäller säkerhet har jag. En timme tog det och snart var frysen kall och allt på plats igen.

När jag bodde i Mjölby skrev jag ibland om hur avkopplande det var att gå i den stora, härliga skogen och bara låta tankarna komma som de ville. Skogen var läkande, tröstande, stärkande och dessutom rik på svamp. Jag blev glad och trygg av den. Här har jag inte samma fina skog runt hörnet men jag har mycket annan natur inom gångavstånd. Jag har vidderna och de vyer jag saknade där. Det är precis lika bra förutsättningar för att tänka här. Men visst är det konstigt att man aldrig blir helt nöjd. Jag saknar skogen i Mjölby. Ändå är det precis här jag vill bo och jag kan riktigt känna hur ont det skulle göra i mig att inte få vara här.

Jag övergav isen en dag för att i stället vandra iväg upp mot höjderna. Långt där borta ligger Åreskutan och sikten var snäppet bättre än den ofta är.

Jag insåg att jag oftast bara visar foton med fjäll och sjö från den här rundan. Stigen går även genom små skogsavsnitt och som här, i lite mer nyplanterad skog.

I morse gick jag ut ca halvåtta bara för att få känna mig helt ensam ute på sjön. En lördagmorgon brukar det inte synas till så många andra och det ger en speciell känsla.

Helt ensam om allt detta slapp jag bli störd i tankarna och jag hann fundera på en hel del. Jag gillar att promenera tillsammans med någon och att prata samtidigt. Det är ofta lättare att öppna sig och våga släppa ut vad man känner och tänker under en promenad än när man sitter mitt emot varandra. Men lika mycket gillar jag att gå alldeles ensam och bara vara i mina egna tankar. Möter man folk är det lätt att bli störd i tankarna och därför är det så skönt att få gå alldeles ensam och samtidigt ha en fantastisk natur omkring sig. Nu förstår ni nog att jag njöt av min morgonpromenad.

Just att kunna promenera på isen väcker många minnen och känslor från när jag var som lyckligast. Min man, jag, våra hundar och ibland barnen.  Då gick vi inte på den här delen av sjön men det är ändå samma ljud från isen när den smäller lite och ger ifrån sig klagande läten. Härliga dagar både nu och då och massor av saknad. Naturligtvis lite ensamhet också. Det är klart att jag känner så ibland. Inte den där tragiska ensamheten som får människor att må dåligt och då man känner sig utanför alla sociala sammanhang. Min ensamhet känns bara ibland och det är helt och hållet en saknad av att vara två. En tvåsamhet som inte kan ersättas och som jag inte vill ersätta. Jag tror inte att jag har skrivit något om hur sorgen blev starkare igen när jag flyttade tillbaka hit. Det är inte alls underligt eftersom jag flydde härifrån, bodde i samma hus som min syster och inte behövde känna ensamheten särskilt länge. När jag sedan kom hit var det massor av lycka men jag var oftare ledsen och saknaden var större. Om jag ska analysera mig själv lite är det nog så att jag nu har bearbetat den sorg som jag visserligen kände men som jag inte var tvungen att bearbeta då. Nu kan jag skriva om det eftersom det känns betydligt lättare igen. Men saknaden finns och ibland känns det ensamt.

Jag hann med många fler funderingar och tankar medan jag verkligen njöt av min morgonpromenad. På bilden nedan ligger Andersön framför fjällen och den klippvägg som syns är den plats där jag ofta har stått och tittat in mot Östersund. Många minnen där också så klart. Ni kanske kommer ihåg mina utflykter dit och den långa strand man passerar innan man kommer till den klippan. Om inte, lär det bli fler utflykter dit under vår och sommar.

Jag måste tillägga att jag faktiskt uppskattar de möten jag har på många promenader. Det blir ofta några ord när man möts på stigar och jag blir alltid glad när hundar visar att de vill hälsa. Jag frågar alltid ägarna först men de stannar oftast gärna till och pratar en stund. Senast igår träffade jag några nya bekantskaper, två fina lagotto (vet inte hur man säger i plural). Den ena tryckte sig tätt intill, la huvudet i mitt knä (jag satte mig ner på huk) och jag passade så klart på. Det blev både hundmys och en trevlig pratstund och jag blir alltid glad av de stunderna. Jag är alltså inte en helt asocial eremit.

Ja, så tycker jag just nu men det kanske ändras i vår. Jag har längtat efter lite kyla och när den kommer med sol och nästan ingen vind, då är det svårslaget. När man träffar andra personer är det givna samtalsämnet vintern i år jämfört med tidigare vintrar. Ingen verkar ha varit med om en sådan här vinter tidigare och jag har också förvånat noterat att det aldrig kom någon riktig köldperiod. Då menar jag temperaturer ner mot 30 minusgrader och kanske ännu lägre. Det är fortfarande möjligt men jag är väldigt nöjd med de 10-14 minusgrader som de senaste dagarna har bjudit på. Jag har njutit av härliga promenader på isen och det är många som med glädje ger sig ut på diverse isaktiviteter.

Men jag har även gått runt den närbelägna fågelsjön, Ändsjön, för första gången sedan vintern kom. Det är så lite snö att det inte är några problem att gå där. Det enda problemet var att undvika att gå på de isiga spångarna. Men återigen tackar jag mina dubbskor (ett annat märke än icebugs) för att jag kunde ta mig fram utan att ramla.

Det är fint att gå runt Ändsjön men när vädret är så härligt som nu vinner promenader på sjön med hästlängder. På min sida av bron, d v s mellan Frösön och Annersia, är Medvinden upplogad sedan ett tag. Jag har sett på de lokala nyheterna att det troligtvis är dags att ploga upp den andra sträckan också snart. Just nu är Medvinden perfekt för skridsko- eller sparkåkning men jag vandrar hellre lite på sidan om, där det finns lite snö. Två dagar i rad har jag gått mot Östersund eftersom jag ville se om man kan gå under bron.

Som ni ser är det olika aktiviteter som lockar ut människor på Storsjön en vacker vinterdag.

De här männen kom med ett litet fordon och letade efter bra platser att provborra på. De mäter tjockleken på isen för att avgöra om isen håller för tyngre fordon. Samtidigt får de agera lokalguider och här är det en kvinna som frågar var Medvinden börjar. Hon bar på sina långfärdsskridskor efter att först ha provat att åka på den knaggliga isen utanför den finare banan på Medvinden. Jag var en bra bit ifrån men man lär sig ganska snabbt att ute på sjön, vare sig det är is eller man sitter i en båt, hörs ljud väldigt långt när det är vindstilla.

I dag var ländryggen ganska snäll mot mig och jag fortsatte lite längre än dagen innan. Ingen promenerade under den längre delen av bron och då vågade inte jag heller göra det.

Ibland vände jag mig om och beundrade utsikten åt det hållet. Jag tröttnar aldrig på fjällen.

När jag hade gått lite längre syntes den första lilla biten av bron. Vallsundsbron mellanlandar på en konstgjord ö för att konstruktionen ska vara tillräckligt stabil. Nu började det kännas att det var dags att vända men jag ville gärna fortsätta tills jag hade kommit fram under bron. Till höger i bilden, bredvid den stora kyrkan (som faktiskt heter stora kyrkan) ser ni det gula hus där mina farföräldrar bodde i över 50 år. Jag har många fina minnen därifrån.

Jag kände mig nöjd med min prestation när jag hade passerat under bron och där vände jag tillbaka. Resten av bron fortsätter efter den konstgjorda ön och det är inte ofta man får tillfälle att se den från den här vinkeln. Då får man gå över bron och gå ner på ön eller passa på när isen är tillräckligt tjock.

Det är populärt att ge sig ut på isen under de här förhållandena. Jag såg att en del personer satt längs strandkanten med näsan upp mot solen men än så länge tycker jag att det är lite för kallt. Men snart värmer nog solen skönt och då instämmer säkert många med mig när jag påstår att det här är en härlig årstid.

Det är snart ett år sedan jag återvände hit och jag ångrar mig inte.

En vecka har gått sedan jag skrev förra inlägget och lite oftare än så brukar jag ha något att publicera. Men dagarna har gått utan att blogglusten har infunnit sig och då blir det inget skrivet. Precis så vill jag att det ska vara. Det ska kännas kul och i bästa fall meningsfullt att blogga.

Veckan har innehållit jamskakurs, katthemsbesök och frisörbesök. Det roligaste från jamskan den här veckan är nog ”de nie orlklassan” (de nio ordklasserna):

sakorla – substantiv, gaeraorla – verb, hårreorla – adjektiv, hårstnårstorla – adverb, håkkenereorla – pronomen, binnihoporla – konjunktioner, frammaförorla – prepositioner, nufferorla – räkneord, höjorla – interjektioner.

Mitt pass på katthemmet var lika mysigt som vanligt. Men nu har jag bestämt mig för att avvakta och inte boka in något nytt pass innan kroppen är återhämtad. Ett pass i veckan blir för mycket och då är det bättre att ta ett steg tillbaka, vänta på normaltillståndet och sedan kanske prova ett pass varannan vecka. Jag vill inte ge upp helt.

De här fotona är tagna för flera dagar sedan, när jag promenerade hem från frisören. En del gångvägar är väldigt bra grusade men på många platser ser det ut så här. Jag är väldigt glad för att jag har dubbskor och det hörs ett krasande ljud under fötterna på många av de, som liksom jag, vandrar omkring på det isiga underlaget. Det är inte direkt en drömvinter just nu och det var ett tag sedan jag kunde promenera med vanliga skor.

Men ibland får jag njuta av sol och omgivningarna är lika fina som alltid. Ännu bättre blev det när min son kom upp och stannade några dagar. När vi var i Åre insåg han hur roligt det är att åka snowboard och efter många års uppehåll vill han nu åka så mycket han kan. Det innebär att jag får glädjen av hans sällskap vid något extra tillfälle. I går lånade han bilen och tillbringade dagen i backarna. Trött men väldigt glad och nöjd kom han tillbaka hit efter att liftarna hade stängt och helst skulle han nog ha velat åka mycket mer. Men jobbet väntar i morgon och nu har han nyss gett sig iväg till tåget. I förmiddags vandrade vi iväg på en av mina vanliga promenadstråk, jag med dubbade skor och mössa och min son i vanliga kängor och utan mössa. Min son tar på sig mössa när han känner att det behövs så det måste vara en åldersfråga. Vid vilken ålder blir man känslig för vind och kyla och när börjar det kännas läskigt att halka? Vi tyckte båda att promenaden var skön och det var ju huvudsaken. Just här var det ett underlag som passade oss båda.

Som alltid är det jätteroligt att få sällskap några dagar och det blir tomt direkt efteråt. Men det känns snart bra igen och det dröjer kanske inte så länge till nästa gång.

Hela spektrat av negativa känslor trängs inom mig och vill ut men jag ska inte skriva om hur jag mår och känner utan jag vill på ett sakligt sätt berätta om vad som orsakar dessa känslostormar. Ämnet är inte nytt för er men det som hela tiden ligger och pyr måste få komma ut till slut. Nu är det dags igen.

De senaste dagarna har minst två personer tagit sina liv pga Försäkringskassan. 

Nu senast var det en ung tjej, bara 22 år, som inte orkade längre. Det är hjärtskärande att läsa mammans ord om hur illa hennes dotter har blivit behandlad och hur det till sist slutade med att hon inte längre har kvar sin dotter. En del av er förstår varför jag inte bara reagerar som medmänniska utan även som mamma. Det finns ingen statistik över självmord som sker pga FK men jag läser ofta dessa sorgliga vittnesmål i fb-gruppen. Utöver dessa följder av orättfärdiga beslut drabbas många på andra sätt. Blir man fråntagen sin inkomst och inte kvalificerar in som arbetssökande eller har rätt till försörjningsstöd från Soc, då blir det svårt. Jag har försökt sätta mig in i hur jag skulle må och tänka om jag blev av med inkomst, bostad och självkänsla och inte hade någon egen buffert. Jag tror inte att jag skulle vilja leva om det blev så och jag har full förståelse för de som tar det beslutet. Hemskt men sant.

Att detta har blivit en alldeles för vanlig sista utväg är skrämmande och säger en hel del om hur lite sjuka personer är värda i vårt allt hårdare samhälle.

Fb-gruppen ”försäkringskassanupproret” har sedan i höstas växt från 0 till drygt 50.000 medlemmar och varje dag berättas nya men liknande historier om helt otroliga bedömningar från FK:s sida. Jag läser inte allt för det blir alldeles för svårt, men jag ser trenden och det är en chockerande trend. Det är svårt att tro att det är sant men så är det. Det är återkommande berättelser om hur människor som är blinda, cancersjuka, nyopererade, utmattade och sjuka på många olika sätt jagas och får höra att de är arbetsförmögna till 100%. Detta trots väl skrivna läkarintyg. Människor som är i rehabilitering och på väg tillbaka till sina arbeten uppmanas av FK att säga upp sig för att anmäla sig på AF och söka andra jobb. Dessa personer har inget val eftersom de får avslag på sjukpenningen. Just detta är något jag ser ganska ofta i gruppen. Vad finns det för logik i det?

Jag vill förtydliga hur socialförsäkringarna finansieras och varför det har blivit sämre villkor. Jag har klippt in en del av en artikel och texten borde vara trovärdig.

Text: Hedi bel Habib, Fil doktor och forskare med 30 års erfarenhet av arbete i statsförvaltning, varav 15 år på regeringskansliet med fokus på finansiell och strategisk samordning för nationelloch regional tillväxt.

Så ser arbetsgivaravgifterna ut idag

Socialavgifterna är inte tänkta att vara skatter utan koppling till socialförsäkringarna. Dessa är tänkta som obligatoriska avgifter som ska finansiera pensioner, sjukförsäkring, föräldrapeng och annat som berör den individuella tryggheten. De administreras och betalas in av arbetsgivarna, men det är löntagarna som avstår sina ihoptjänade pengar för att finansiera systemet. Dessa avgifter är i princip öronmärkta för respektive försäkring. Det finns dock en post, den allmänna löneavgiften, där den del som betalas in inte är kopplad till någon förmån och utgör i praktiken en form av skatt.

Så stjäl staten från löntagarnas trygghetssystem

Låt oss nu titta på hur de olika delavgifterna har förändrats över tid. Allmänna löneavgiften tillfaller staten och detta regleras i en särskild lag.

Källa: Skatteverket och historiska data SNS förlag.

Enligt lagen om allmän löneavgift, 3 § Allmän löneavgift tas ut med 11,62 procent av underlaget och tillfaller staten ( Lag 2018:2084). Avgiften låg på 0,3 procent 1990. Därefter höjdes den successivt och har nu blivit en växande del av arbetsgivaravgifterna i form av dolda skatter som finansierar utgifterna i statsbudgeten istället för att användas i trygghetssystemet.

De många miljarder som har sparats på sjuka, arbetslösa och arbetsskadade går alltså in i statskassan som allmän löneavgift och används för annat utan öppen redovisning.

Slut på text från artikeln.

Som ni ser har de finansiella medlen till alla socialförsäkringar minskat utom till föräldraförsäkringen. I stället har de arbetsgivaravgifter, som löntagare avstår löneutrymme till, mer och mer övergått till en smygskatt som finansierar helt andra saker. Jag har läst i andra artiklar att t ex den första EU-avgiften och jobbskatteavdragen finansierades så. Men jag vill inte peka finger åt några politiska partier. Vem som än startade den här trenden så har ingen försökt återställa ordningen. Jag har inte sett några som helst bevis på att det är invandringen som orsakat det här. Det dyker alltid upp åsikter om det och därför vill jag ta upp det. Jag kan inte hänvisa till källor eller på annat sätt verifiera detta men det verkar som om det är helt andra områden som har gynnats. Nu har det börjat komma uppgifter om att vissa partier vill försämra ytterligare och t o m avskaffa sjukförsäkringen för de svårast sjuka. Det är uppgifter som jag inte kan stå för  men jag blir inte förvånad längre.

Hur många grupper är det egentligen i vårt samhälle som på olika sätt har det besvärligt? Det verkar inte vara mycket som fungerar som det är tänkt. Alla de nyhetsinslag, som varje vecka berättar om läkare, undersköterskor, arbetslösa, polisen, funktionsnedsatta och många andra som har det svårt, gör mig väldigt nedslagen. Hur ska alla dessa grupper kunna få det de behöver och i många fall har blivit lurade på?

Jag hör till den lyckligt lottade grupp människor som kan klara mig trots att jag nu inte har någon sjukpenning. Försäkringar efter min man, en god buffert efter husförsäljning och att jag i sommar kan börja ta ut min privata pensionsförsäkring ger mig helt andra förutsättningar än de som många andra har. Jag kunde välja att inte vara inskriven på AF och söka arbeten jag inte kan utföra. Det medför att jag blir av med min SGI och inte har rätt till sjukpenning även om jag får rätt i förvaltningsrätten. Det jag kan få är ersättning för de fem månader som överklagandet gäller. Jag inser att även om jag vinner mot FK så är det ändå FK som tar hem slutsegern. Men det är ett medvetet val som jag har gjort för att kunna må bra och slippa känna oro, ångest och den förnedring jag har känt sedan det här började i somras. Tusentals personer kan inte göra samma val.

Det sägs att kärt barn har många namn men det gäller även för motsatsen. Några av de namn som florerar är: förnedringskassan, förintelsekassan, försämringskassan etc. Den största skulden ligger på riksdagen…men kan man verkligen skylla på att man bara följer regler när man inte ens följer lagar?

Nej, det är inte ännu fler bilder från katthemmet. Det är grannens fina katt som dök upp precis utanför min dörr just som jag skulle ge mig iväg på promenad. Naturligtvis stannade jag kvar en stund hos denna kelsjuka kisse men sedan gick jag ner till sjön för att kolla om det fanns något fint skoterspår att följa.

Till min stora glädje såg jag att det inte bara fanns skoterspår utan även ”Medvinden” var utstakad och plogad. Inte för att det fanns så mycket snö att ploga bort men det känns ändå betryggande att se att ett stort fordon har åkt här. Isen borde alltså hålla.

Jag valde att följa Medvinden bort från stan. Då fick jag se min lägenhet från sjön och det var ju lite kul. Det finns ingenstans på land där man kan fota min lägenhet från det här hållet utan att det mesta skyms.

Det var en fantastisk dag och i den här riktningen hade jag medvind (haha). Inte för att det blåste särskilt mycket men det drog lite kallt om öronen i motsatt riktning. Det var som att få en försmak av vårvintern och både mössa och vantar hamnade i fickorna.

Innan Vallsundsbron byggdes mellan Frösön och ”Annersia” var det färja som gällde om man ville ta sig till stan den vägen. Det var vår närmaste väg när vi bodde utanför Oviken men ofta valde vi ändå den lite längre vägen runt Brunflo eftersom det gick snabbast. Men det valet behövde vi bara göra i två år eftersom bron invigdes 1998 och då hamnade färjan på land. Som jag förstår det har Hymer trafikerat olika färjelinjer i Storsjön innan den gick i Vallsundet och efter att den togs ur trafik har den bl a agerat kringresande teaterscen och besökt olika platser vid Storsjön. Jag tror att dess nuvarande roll är som extrafärja om något händer andra färjor.

Nu ska jag gissa lite och jag tror att under den här stenen och plattan är det ett uppborrat hål och där nere finns det ett fisknät. Jag vet att det bedrivs nätfiske under isen på flera platser och eftersom en liknande anordning syntes lite längre bort, tror jag att jag gissar rätt. Nätet är helt enkelt uppspänt mellan de två punkterna.

Där borta ser ni den andra punkten.

Plötsligt var det inte plogat längre men längre bort fortsätter leden. Förmodligen kommer det ut något slags vatten uppifrån land som gör att isen kan påverkas. Det var säkert ofarligt att fortsätta men feg som jag är valde jag att vända här. Om sanningen ska fram var det ändå dags och jag hade redan vandrat på lite för långt. Men det är lätt hänt en så skön dag som den här. Jag vände om och då åkte både mössa och vantar på igen.

Det syntes mer och mer folk på isen och jag mötte sparkåkare, skridsko- och skidåkare, folk som sprang och folk som, liksom jag, promenerade. Det här är något jag har saknat. När isen blir en naturlig promenadväg och man ser allt från ett nytt perspektiv. I Optand, där jag tidigare bodde, fanns det ingen ”Medvind” men det brukade finnas gott om skoterspår och det var alltid kul med den omväxling som det innebar.

Nästa promenad blir åt andra hållet. När jag kom hem igen upptäckte jag att jag hade glömt att låsa dörren när jag genast blev upptagen med att klappa katten. Jag hade faktiskt funderat lite på om jag hade låst eller inte men brydde mig inte om att gå tillbaka tidigare för att kolla. Det känns ganska tryggt i mitt område och just vid min dörr finns en gångväg som ingen utom de som har ärende dit använder. Jag var inte orolig och inget hade hänt. Men jag kommer ändå att försöka komma ihåg låsningen hädanefter.