Eftersom det igår var den enda soliga dag vi får den här veckan ville jag göra så mycket som möjligt av den. Vi åkte tillsammans till kabinbanans basstation men där hoppade ungdomarna på en skidbuss och jag gick för att köpa biljett till färden upp på Åreskutan. Det blev en repris från förra året eftersom jag möttes av skyltar om att kabinbanan var stängd. Den här gången angavs orsaken vara hårda vindar. Det kunde ju inte stämma eftersom vädret var så fint och när jag frågade fick jag veta att det pågick arbete för att säkerställa banan efter föregående dag. Det var bara att konstatera att jag kommer inte upp på fjället och kanske var det sista chansen. Troligtvis monteras kabinbanan ner efter den här säsongen, men det finns en liten chans att den är kvar även nästa år.

Jag fick i stället för fjällutsikt gå direkt till nästa punkt på dagens program. Naturreservatet Tännforsen är en plats jag gärna återkommer till men nu har det gått ett antal år sedan sist. Bilen har inte varit med hit sedan 2014 och utan den är det svårt att ta sig till fallet. Jag googlade att med en bredd på 60 m och en höjd av 38 m är Tännforsen Sveriges största vattenfall. Vårfloden kastar varje sekund flera hundra kubikmeter vatten över fallkanten – en normal vinter är fallet däremot helt fruset. Den sista uppgiften säger ganska mycket. Det får ni se längre ner i bildflödet.

Tyvärr lämnade jag solen bakom mig när jag for hit. Dimman omgav mig och naturreservatet men var inte så tät att upplevelsen blev förstörd.

Jag har inte gått ut på den här utsiktsplatsen sedan jag var barn och alla med tendenser till svindel kan säkert förstå varför. Ni ser visserligen inte hur det ser ut men anar säkert att det är ganska hisnande med den smala klippavsatsen som bara har ett ynkligt staket som skydd. Enligt skyltar är trapporna avstängda pga halkrisk men jag såg inga avspärrningar. Trots mina väldigt bra dubbskor avstod jag mer än gärna upplevelsen att ta mig ner. Jag var faktiskt nästan tacksam för möjligheten att skylla på isen. Jag tänkte även på att jag var helt ensam i området, inte en enda människa syntes någonstans, och då var det läge att vara lite försiktig och inte halka utför någon brant.

Till vänster i bilden ser ni den utsiktsplats jag avstod att ta mig ut till. Nedanför den, på samma nivå som fotot är taget, byggdes det under många år en fantastisk igloo med flera rum, inredning i is och t o m möjighet att övernatta. Det var en märklig upplevelse att gå in där, se alla inredningsdetaljer och tänka på vilket arbete som hade lagts ner. Jag vet inte när eller varför den slutade byggas men det kan vara en kombination av klimatförändring och kanske för mycket arbete med för liten lönsamhet. Jag hittade en artikel som berättar att 2013 var igloon rekordstor, 350 kvm, och den byggdes av Bertil Danielsson för 14:e året. Det finns en naturlig isgrotta under vattenfallet som det är omöjligt att nå sommartid. Men med ett fruset fall blev det möjligt att bygga denna stora igloo. Trist att det numera inte finns möjlighet att bjuda turister på detta.

Det finns mer än bara fallande vatten, snö och is runt omkring forsen. Tydligen är det gynnsamma förhållanden för en del annat i vår natur. Jag är inte helt säker på att mitt foto visar en hårig skrovellav men det var det enda som något så när liknade bilden på skylten.

Det här är troligtvis något helt annat men jag vet inte vad

Den här bänken har alltid, så länge jag kan minnas, funnits här. Men jag misstänker att det inte är samma bänk och jag minns att förr fanns det ingen skylt. ”Kyssarnas bänk” var inristat i själva bänken.

Trots att fallet inte längre visar upp sig i samma storslagna vinterdräkt är det ändå värt en tripp dit. Även sommartid är det en pampig syn och då är det naturligtvis mycket lättare att ta sig runt i området. Från Åre tog det ca 25 minuter på delvis isiga vägar.

På väg tillbaka till Åre skingrades åter dimman och jag stannade till på en p-plats för att föreviga Åreskutan från andra hållet. Jag tänkte att min son och hans vän säkert hade en helt underbar dag i backarna och det fick jag bekräftat senare.

Efter lunch och ett samtal med min ena dotter kände jag att jag ville ut i finvädret. Jag skrev i början att det var en repris från förra året och följande bilder är nästan identiska med hur det inlägget såg ut. Tar man sig inte upp med kabinbanan så återstår Bergbanan. Den har sin slutstation väldigt mycket längre ner än kabinbanan men det är ändå en möjlighet att komma en bit upp. Den ingår i liftsystemet och även vi få, som inte har skidor eller snowboard med oss, får föja med på en tur utan kostnad.

Man kommer ut mitt i skidsystemet och uppåt ser det delvis ut så här (fler nerfarter och liftar finns utanför bilden).

Bakom Fjällgården fortsätter backarna ner mot dalen.

Utan skidor kan man välja mellan att promenera ner längs en väg eller att ta Bergbanan ner igen. Jag ville promenera i det sköna vädret och började trava nerför. Jag mötte en av de två vagnarna som drivs på ett intressant och smart sätt. Sonens kompis googlade och läste upp hur det går till men det var alldeles för tekniskt för att jag ska komma ihåg detaljerna. Jag minns i alla fall att vagnarna är motvikter till varandra genom en lina och att förarna egentligen inte alls är förare utan konduktörer som ger klartecken när det automatiska systemet kan sättas igång. Kabinbanan drivs tydligen på ett liknande sätt.

Jag kom så småningom ner till Hotell Tott, som har en lång historia och numera är utbyggd med väldigt mycket fulare delar än det ursprungliga. Men det är bara en gissning att den ljusa delen visar hur det en gång såg ut. Förmodligen har även den delen renoverats och gjorts modernare under åren.

Jag kämpade lite med den förnuftiga sidan av mig själv och förnuftet förlorade. Jag ville inte bara gå den kortaste vägen tillbaka till lägenheten utan valde att svänga in till Tottens by och följa vägen åt ”fel” håll. Jag kan redan nu säga att det var lite dumt men det var ändå värt det.

När vägen senare gjorde en sväng tillbaka fick jag ännu en gång Åreskutan i sikte. Och minsann, där borta syns även kabinbanans ändstation till höger. Jag trodde inte att den skulle vara synlig från lägre nivåer men där är den. Det upptäckte jag inte förrän jag kom hem och beskar bilden. Det jag egentligen försökte fota var skärmflygaren längre in mot mitten av bilden. Som ni ser är himlen fortfarande blå men solens strålar hindras av något.

Om ni tittar lite extra ser ni min röda markering på ett av husen. Där har jag min andelsvecka och där har vi haft många roliga vistelser.

Det här blev ett långt och omfattande inlägg och orsaken är naturligtvis vädret. Det är klart att jag vill uppleva så mycket som möjligt när dagen är så här skön. Efterverkningarna kan jag stå ut med. I dag blir det inte mycket aktivitet men ute både snöar och blåser det så det gör inte så mycket. En liten kort promenad kanske jag ska försöka mig på men det här blir nog sista rapporteringen härifrån. Jag åker hem redan i morgon och det gör även ungdomarna.

När man är i Åre i januari är förväntningarna att det ska vara vinter. Riktig vinter med mycket snö och åtminstone några minusgrader. När jag kom hit var det ganska ok men då var det redan mörkt och jag hade ingen energi att ge mig ut på vandring. Igår regnade det i stort sett hela dagen men att bara sitta inne var alldeles för tråkigt. Visserligen ägnade jag en del av dagen åt middagsförberedelser men när man är här hör det till att vara ute. Det var ett varierande underlag att gå på. På vissa sträckor var det slaskigt och plötsligt var det isigt. Ibland var det stora vattensamlingar och jag gick även i lera. Alla möjliga slags underlag men inte den härliga, kalla snö som jag så gärna ville ha.

Grått och lite disigt men trots regnet var det ändå en skön promenad.

På eftermiddagen kom min son och hans kompis. Mysigt att ha dem här och resten av dagen flöt på i avslappnad stämning.

I morse höll sig temperaturen på rätt sida om nollan och jag gick ut på en morgonpromenad. Det hade kommit någon cm nysnö och genast såg det lite roligare ut.

Bilderna får tala för sig själva

När jag kom tillbaka hade ”ungdomarna” vaknat och de gjorde sig beredda för en dag i backarna. Min son skulle hyra snowboard och som andelsägare har jag 15 % rabatt. Jag följde med, visade upp mitt digitala ägarbevis och gick sedan in i hotelldelen och letade mig fram till någon att prata försäljning med. Den ansvariga finns inte där i dag men jag ska få besked i morgon. Jag fick dock ett mail med info om vad som gäller om jag säljer min andel på egen hand. Det har jag redan testat för några år sedan och eftersom jag fortfarande har min andelsvecka så förstår ni att det inte gick så bra. Jag har inga stora förhoppningar om att bli av med den men det skulle kännas väldigt skönt om det lyckas.

Lite senare hörde den väninna jag besökte i Järpen på väg hit, av sig. Hon och hennes son hade ett ärende till Åre och det blev ännu ett trevligt fikamöte.  Nu ska jag ge mig ut på ännu en liten promenad för, som jag skrev tidigare, man ska vara ute när man är i Åre.

Så var det då äntligen dags för den årliga veckan i Åre och jag packade in mina saker i bilen. Strax före 13.00 gav jag mig iväg. Resan tar ca 1 timme och 20 minuter och incheckning kan ske tidigast 16.00. Men jag hade bestämt med en vän i Järpen att jag skulle stanna till hos henne på vägen. I augusti 2018, då jag fortfarande bodde i Mjölby, gjorde jag och min svägerska en liten tripp till Östersund och när min svägerska åkte hem stannade jag kvar några dagar till. Jag besökte vänner på olika platser i Jämtland och bl a besökte jag denna väninna. Hon arbetade på Arvemuseet i Arvesund och jag fick en spännande och intressant guidad tur genom alla avdelningar där.

Sedan dess har denna driftiga och kompetenta kvinna bestämt sig för att starta något eget och sagt upp sig. Hon funderade på vad som finns och inte finns i Järpen och kom fram till att det behövdes en klädesaffär. Då fick det bli en sådan och i höstas öppnade hon klädboden. Jag är väldigt imponerad. Jättekul att komma dit och se hennes sortiment som består av både finkläder, bruks- och arbetskläder, barnkläder och dessutom smycken som hon säljer för vänners räkning.  Även sytillbehör och en del annat får plats. Jag har inga betänkligheter vad gäller hennes förmåga för hon har både vana och kunskap av både den administrativa sidan och försäljning. Just den här branchen är ny för henne men hon frågar vänner och kunder vad de vill ha och gör sina beställningar utifrån det. Det här måste bara bli lyckat.

Bara ca 50 m från Klädboden ligger det hus där mina morföräldrar bodde och drev pensionat och skomakeri. Min mamma är uppvuxen i det huset och jag har själv många minnen därifrån. Det är lite underligt att jag har så många minnen eftersom jag tror att jag var i sjuårsåldern när min mormor dog och morfar sålde huset. Men oj, vad spännande det var att komma dit. De hade i stort sett avvecklat pensionatet och det fanns många rum för oss barn att upptäcka. Jag tittade beundrande på när min underbart snälla mormor gav sig själv insulinsprutor i sina amputerade ben, deras snälla berner sennen hund Pontus skrämde mig rejält innan jag upptäckte att han inte var ett dugg farlig, men allra mest spännande var nog ändå morfar. Han var ofta nere i källarplanet där han hade sitt skomakeri och vi smög ner och smygtittade på honom. Lite rädda var vi för att han skulle upptäcka oss för vi hade en väldig respekt för honom. I vuxen ålder inser jag att hans skämt och humor kunde verka lite skrämmande men han var egentligen lika snäll som hunden.

Jag sa hejdå till min väninna och for iväg den sista biten till Åre. Det hade börjat snöa och det blev snabbt en hel del snö på vägen. Det var skönt att hinna fram innan det blev svårkört. Nu sitter jag här igen och det känns bra. Men jag ska ändå gå och prata med de som eventuellt kan hjälpa mig med en försäljning av min andel. Men det får vänta till efter helgen. I morgon får jag sällskap och det ska bli jättekul.

Till sist en länk till en låt av rapparen Aran Wehby, som är medlem i fb-gruppen ”försäkringskassanupproret”. Han har tagit del av många öden och har igår släppt denna låt om vad som händer. Nicole Rodriguez heter sångerskan som också är med.

https://images.app.goo.gl/KYiFJJT1j8pL2X9t5

I dag var jag helt ensam om ansvaret för alla fina kissar och det kändes helt ok. Mitt största problem var att hitta lysknapparna. Belysningen var redan tänd de två gånger jag hade sällskap av en van volontär och det tänkte jag inte på då. I morse var jag glad för mobilens ficklampa och jag tror att jag irrade omkring i ca 10 minuter innan jag hittade de väl gömda strömbrytarna. Stackars Prinsen, en katt som aldrig kommer att få ett annat hem pga bl a njurproblem. Han går fritt omkring i det första stora rummet där man utgår ifrån och han envisades med att vilja vara så nära mina ben och fötter som möjligt. Jag tog god tid på mig att kela med honom men innan jag kunde ge honom mat ville jag fixa belysningen. Jag snubblade på honom ett antal gånger men det avskräckte honom inte ett dugg. Till slut lyckades jag i alla fall tända och äntligen fick Prinsen sin specialmat. Han ska dessutom bantas så han får inte särskilt mycket mat.

Sedan var det inga egentliga problem. Jag delade ut mat och vatten och klappade alla katter som ville bli klappade. Dagens sötaste och lite omaka par är den här fina, vuxna katten och en kattunge. De hör inte ihop men har hittat varandra på katthemmet. Den lilla kattungen verkar vilja vara nära sin kompis så ofta den kan och den viljan ser ut att vara ömsesidig. Alla foton från katthemmet är tagna med mobilen. Jag vill inte släpa runt kameran i den miljön. Den kan lätt bli en leksak.

Dagens sorgligaste bild är på Ferdinand. Jag känner lite gemenskap med honom eftersom vi båda har bott i samma by utanför Oviken. Ferdinand sågs stryka omkring i Vattjom under sommaren och när vintern kom larmade någon katthemmet. Det hade varit önskvärt att folk hör av sig tidigare men Ferdinand blev matad av flera bybor under sommaren och kanske blev han lite som en sommarkatt för dem. Han är så rädd att det är omöjligt att komma nära honom. Någon har lyckats få klappa honom med en lång pensel men oftast fräser han argt så fort man kommer för nära. Nu har han tagit plats i sin kattlåda och vägrar lämna den. Jag fick veta i förväg att jag absolut inte fick försöka ta i honom och försöka få honom därifrån. Då kan han anfalla. Inte heller vill eller får jag försöka buffa eller tippa på lådan så att han blir rädd. Den här katten behöver lära sig att vi människor är snälla och då ska han inte skrämmas bort. Jag försökte flytta på en kattställning för att han kanske skulle ta sig dit och söka skydd där. Men han låg blickstilla i sin låda och tittade på mig och om jag närmade mig fräste han rejält. Kattlådan behöver städas men någon annan får besluta hur det ska gå till. Kanske genom att sätta dit en annan låda som kanske också kan vara lockande. Han går i alla fall upp och äter sin mat men det sker nog när ingen människa är i närheten. Ferdinand har sitt eget bås och det är nog både för hans egen och andra katters skull. Mitt hjärta värker lite för Ferdinand från Vattjom.

Kadmos är en trygg herre med ett blomkålsöra. Honom får man gärna gosa med och han verkar trivas med det. Men hittills har han inte kommit självmant utan han ligger och väntar på att få uppmärksamhet.

Holly är en skygg flicka som ofta ligger på en stol i köket när man kommer men man hinner bara ana en skugga när hon snabbt försvinner in i sitt bås, som är öppet. Jag har inte sett henne ordentligt förut men idag gömde hon sig inte riktigt lika undanskymt.

Den främre katten heter Romeo och han har en syster som heter Julia. De två katterna är nog de mest sociala av alla. Men det innebär att det är nästan omöjligt att få bra foton på dem. De vill vara nära helst hela tiden och om de inte spinnande stryker sig mot mig eller klättrar på mig så är de på språng runt omkring i det rum de delar med ett antal andra katter.

Jag har glömt namnet på den här fina sötnosen. En av de skygga katter som gärna kommer fram och tittar men som ändå håller sig på någon meters avstånd. Jag försöker leka med dem och det är alltid någon som vill vara med och fånga en leksak. Det händer att jag då kommer åt att ge små smekningar och någon gång har reaktionen blivit positiv. Små framsteg som kanske blir större om ett tag.

Det finns en del kattungar och fyra av dem har sin mamma med sig. Den vita katten, som var den första som fick plats i min blogg, heter Lydia och här ser ni två av hennes ungar. Jag tror att även den vita i det högra översta hörnet är hennes unge för Lydia har inte en så yvig svans. Här ser ni att utrymmena är ganska stora och att katter som trivs tillsammans får dela på ett rum.

När alla hade fått mat och vatten och jag hade lekt och gosat, var det dags för städning av kattlådorna. I dag städade jag 26 kattlådor och det gick inte fort. Rykigt och tungt och inte den roligaste uppgiften som katthemsvolontär. Sedan var det dags att diska alla fat där gårdagens våtfoder hade serverats. Allt överblivet våtfoder tas om hand, läggs i plastpåsar som fryses in och bl a blir det igelkottmat senare. Men katterna ska inte ha gammal mat så två gånger om dagen får de ny och den gamla tas bort.

Det finns en karantänavdelning också och där diskas matfaten för sig och det är noga med att allt som tas in där stannar där samt att man spritar händerna vid in- och utgång.

Jag tror att jag kom ihåg allt jag skulle göra, inkl vilka fönster som skulle stängas helt när jag gick och att stänga av radion. Totalt fyra timmar var jag där men mycket tid gick åt till att mysa. Om jag har glömt något hoppas jag att jag får veta det och att det inte bara klagas bakom min rygg. I mitten av februari ska vi ha ett volontärmöte och det kan nog vara bra att träffa de andra. Det blir lättare med kommunikation då.

Ja, jag är jätteimponerad av ”min” jurist. Han mailade ett överklagande som bestod av 15 sidor text och jag blev  både arg och glad när jag läste den. Det finns inget tvivel om att FK bryter mot lagen. Det hade jag misstankar om redan tidigare men ju mer jag läste desto mer tydligt blev det att det faktiskt är så. När jag senare pratade med juristen frågade jag om jag har rätt och han tvekade inte en sekund innan han svarade ”ja, de bryter mot lagen”. På min fråga om det någonsin blir några konsekvenser av det fick jag ett nej till svar. Det finns inget intresse från politiker att göra något åt det.

Jag har mått väldigt dåligt under perioder sedan det här började för min del. Det vet ni redan och ni vet också att det var för att må bättre som jag tog beslutet att inte vara inskriven på AF och låtsas söka jobb för att behålla min SGI (sjukdomsgrundande inkomst, ligger till grund för framtida nivåer av sjukpenning.) Min äldsta dotter satte fingret på hur jag känner när hon frågade om det känns som att bli utsatt för ett övergrepp. När hon sa det kändes det så självklart att det är precis så jag känner. Jag är stark och klarar mycket och jag har inte riktigt förstått varför jag har påverkats så mycket av det här. Men det är orättvist och helt klart ett övergrepp.

Juristen har skrivit överklagandet i jag-form och i mitt namn men har skickat med information om att han företräder mig. Jag skrev ut, skrev under och skickade bunten med papper till FK för vidarebefordran till förvaltningsrätten. Texten innehåller lagtexter, domar på liknande ärenden, argumentation gällande FK:s sätt att tolka lagar och använda svepande beskrivningar där de har en bevisskyldighet, bristen på utredning trots att de använder ordet utredning i sina beslut, att de rabblar upp allt som läkare angett som skäl och även mina egna upplysningar men sedan avfärdar allt med:

”Försäkringskassan bedömer utifrån det medicinska underlaget att du inte har sådana omfattande besvär att de medför minst en fjärdedels nedsatt arbetsförmåga pga sjukdom i förhållande till sådant arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden.”

Den formuleringen är en standardtext som mängder av medlemmar i fb-gruppen ”försäkringskassanupproret” vittnar om.

Juristen har med hjälp av lagtext pekat på att ett arbete som kräver anpassning inte kan anses vara normalt förekommande på arbetsmarknaden. Det finns ingen tvekan om att lagen säger så och enda undantaget är om jag faktiskt skulle bli erbjuden ett sådant anpassat arbete. Det får inte förmodas finnas tillgängligt.

Ja, ni förstår nog att det här pyser över hos mig ibland och då får ni stå ut med att jag ondgör mig över min och alla andra drabbades situation. Men jag ska inte ta fler exempel här utan nu har en lång väntan börjat för att få ett utslag i förvaltningsrätten. Eftersom jag sjukskrev mig direkt igen efter beslutet har det blivit två ärenden med samma utgång. Jag har precis fått avslaget på min andra begäran om omprövning och skickat det vidare till juristen. Förhoppningsvis kan jag få ersättning för de fem månader som de båda överklagandena omfattar. Juristen föreslog att jag under tiden ska höra med min läkare om han anser att det finns skäl att begära sjukersättning i stället (tidigare hette det sjukpension). Det är en process som juristen i så fall också kan hjälpa till med. Det tar aldrig slut men om det finns hopp måste man ju försöka.

Mina glasögonbågar har trilskats ett tag och efter att ha använt superlim för att limma fast ett av glasen vid bågarna flera gånger är mina glasögon både rispade (var tvungen att skrapa bort limmet) och sneda och jag vill inte hela tiden vara orolig för att tappa ett glas. Första gången lämnade jag in glasögonen och fick det åtgärdat men när det hände igen och jag befann mig på Island, var jag tvungen att fixa det själv. Det blev ok men inte helt bra. När det hände igen för någon vecka sedan bokade jag en tid hos optikern och tänkte att även om den utgiften inte känns välkommen nu så är den nästan ett måste. Nu är nya bågar beställda och på köpet får jag läsglasögon. Jag hade tänkt spara in lite på kostnaden genom att bara beställa progressiva men, så klart, ingick just det den här gången. Det hade varit bättre om de bågar jag behöver hade varit rabatterade. Det största kravet på de nya bågarna var att de ska sitta fast runt hela glaset. Med hjälp av en hjälpsam tjej i butiken föll valet på några ganska diskreta men ändå inte helt osynliggörande bågar. Jag hoppas kunna använda dem under lång tid för synen har inte förändrats mycket och gör förhoppningsvis inte det framöver heller.

Som vanligt parkerade jag vid Badhusparken och där ligger Thomée och väntar på sommar.

Snart är det dags för Åreveckan och på lördag tar jag bilen dit. Jag får sällskap en stor del av tiden av min son och en kompis till honom och det är jag väldigt glad för.