När mitt liv som hundägare tog slut tänkte jag att jag ändå skulle komma ut på promenader varje dag. Jag tänker fortfarande likadant men lyckas inte alltid så bra. Regniga dagar eller dagar då ryggen värker extra mycket händer det att jag bestämmer mig för att jag slipper gå ut den dagen. Oftast kommer jag ändå faktiskt ut och jag vet ju att det är mest jobbigt innan. När jag väl har fått på mig tensen, lånkalsingarna och ytterkläderna och kommit ut så är det nästan alltid skönt och humörhöjande. Men det är bra att ha en anledning och idag hade jag tid hos frissan. Lite väl långt för en sammanhållen promenad men jag trodde att en halvtimmes vila medan jag klipptes skulle räcka för att det skulle gå bra. Det gick så där. Men jag hade ju inget annat jag måste så jag kunde ta det lugnt och njuta av värmen från värmedynan resten av dagen.
Jag känner att jag behöver någon slags aktivitet och kvällskurser har funkat bra för mig förut. I alla fall nästan alltid. Jag sörjer fortfarande att jag inte klarade mer än tre gånger på buggkursen förra hösten. Det var något jag hade längtat efter under min långa väntan på en lever. Ni kanske kommer ihåg hur roligt jag tyckte det var att få dansa och hur besviken jag var när jag var tvungen att sluta. Men nu har jag hittat något jag borde klara. En grundkurs i jämtska/jamtska. Båda stavningsvarianterna står med i kursens rubrik och jag vet att det skiljer en hel del mellan hur man pratar i olika delar av länet. Kursledaren är känd, författaren av ”Orlboken” (både ord och grammatik). Jag har tittat lite i den boken tidigare och vet att den är omfattande. Det här ska bli kul och, som den språknörd jag är, ser jag fram mot kursstarten i februari. Inte förrän jag redan hade bokat en plats kom jag ihåg att jag egentligen har infört köpstopp. Hoppsan, det var ju inte bra men jag tror att jag kommer att tycka att det är värt kursavgiften.